Florida 4.0 2019/2020 Dag 9 En mellandag med lite lekpark och mycket livsmedel

Med risk för att börja bli lite lätt tjatig så verkar vi ha vaknat till ännu en fantastisk dag här i vårt lilla villaparadis. Det porlar mysigt från bubbelpoolen, kaffet (svenskt) smakar ypperligt, barnen har fått köpa en dinosaurievärld i Minecraft där Inna undervisar Mimi och så har vi ju utsikten över den spegelblanka sjön/dammen. Det är så idylliskt att fan kunde bli religiös. Glömde jag nämna temperaturen? 23 grader 07.30. Om jag är nöjd? Lite.

En annan sak som gör mig löjligt nöjd är att jag kom på att det ju inte är på lördag vi åker, som jag fick för mig igår, utan på söndag. Jippie, vi tjänade en hel dag! ? Jag tror ju inte att vi kommer att ha det dåligt i Siesta Keys, som är nästa stopp, men det blir ju något helt annat eftersom vi ska bo i lägenhet på en resort och inte i villa med egen pool och fantastisk sjöutsikt. Förhoppningsvis bra fast på ett annat sätt.

Ursäkta spammingen, men det är ju så vackert.
Minecraftundervisning pågår. Mimi: ”Vilken hjälte jag är! Jag räddade hästarna från dinosaurierna.”

I morgon är det visst nyårsafton. Undrar hur vi ska fira den. Förra året grillade vi ”hemma” i det årets villa, Villa Sunny, och höll oss vakna (3/4 av familjen) hyfsat förgäves för att kolla fyrverkerier som aldrig kom. Nu läste jag precis om två olika firanden här i Cape Coral, ett i marinan (där vi brukar träffa hundar ?) och ett på bron mot – antar jag – Ft Myers. Med tanke på vår svenskinfluerade dygnsrytm där barnen slocknar innan eller runt 20 och vi inte långt efter, vet jag inte vad som vore bästa upplägget, men det behöver vi å andra sidan inte bestämma förrän i morgon. Vi har ju semester och inte ett enda måste.

Med tanke på gårdagens vidbrända lemmar tar vi idag det säkra för det osäkra och håller oss lite undan solen, i alla fall den allra värsta strandsolen. I Peters värld betyder det musikaffär, i Mimis lekplats med splash zone, i Innas ”något med djur” och i min handla mat och kanske fånga någon Pokémon. Sagt och gjort, efter aningens för lång startsträcka satte vi GPS:n på Ft Myers där Inna redan på håll utbrast ”Nej, inte detta nu igen!”. Uppenbarligen har Peter varit lite oftare än han inbillar sig på Guitar Center, för mycket riktigt var vi just där. ? Ni borde f.ö skärpa er, GC, drar ni så lite folk att ni varken lyckas attrahera pokestops eller Pokémon?! Illa. Vad ska vi då göra, vi som sitter utanför och väntar? (Skriva blogg uppenbarligen …)

Komiskt nog träffade Peter på trubadursnubben från igår i affären och roligt nog hade han samma skor och kläder som igår, precis som vi skojade om. Jag tror vi borde börja skriva böcker ihop, Michaela!

Helt emot barnens önskan – kors i taket – genomdrev vi sedan att vi skulle äta lunch på Taco Bell. Bara för att konstatera att barnen hade rätt. Det var dyrt, dålig service och inte ens speciellt gott. Tusan. Dessutom insåg vi rätt snabbt att shopping dagen innan nyårsafton inte är ultimat ens i kapitalismens mecka, så det slutade ganska snopet med att vi – som vanligt – ändrade våra planer och åkte 12 km tillbaka ungefär samma väg i riktning mot parken, utan att ha gjort annat i Ft Myers (om det nu ens var downtown vi var) än att trycka i oss några risiga tacos. Snopet var ordet.

Mimi, som är mycket fascinerad av både siffror och bokstäver, filosoferar över hur alla lika stora tal som adderas kan bli jämna, medan vi väntar på maten på Taco Bell.
Men nu får maten gärna komma….

Parken med splash zone var samma som i lördags, fast idag minus Pokémon-event, men plus badkläder så splash zone kunde utnyttjas. Och det gjorde den. Trots ganska begränsad yta och, i alla fall i våra ögon, rätt begränsat med aktiviteter, var de där i över en timme. Under tiden satt Peter snällt och kollade, medan jag gick en promenad (läs: snurrade pokestops) och köpte för varmt och för svagt kaffe. (Med för varmt menar jag för händerna eftersom jag fick transportera det över halva parken utan något slags hjälpmedel/bricka. Kaffe kan ju annars inte bli för varmt.)

Inna berättade att några tjejer hade frågat varför Mimi inte hade någon top. Tur för dem (och mig kanske) att jag inte hörde det. För att hon är FEM år kanske…

Efter förrättat värv åkte vi till wholesale-kedjan Costco, som Jokke och Michaela rekommenderat och fixat till oss. De beskrev det som en upplevelse, och det var det verkligen. Det var en gigantisk affär med ofantligt mycket grejer i otroligt stora förpackningar till – överlag – väldigt bra priser. Allt från tv-apparater och möbler till kläder, mat och mediciner. Det krävs ett speciellt medlemskort för att man ska få handla och själva affären känns lite som att gå på ta-själv-lagret på Ikea. Breda gångar mellan gigantiska hyllor med innehåll som blandats helt utan rim och reson. Jag var lite rädd att bli utslängd, avslöjad som turistisk rookie-handlare om jag fotade, annars hade jag gärna försökt fånga spektaklet på bild. Nästan direkt när vi kom in hittade vi Sharpie-setet som spanats in på Target tidigare, fast nu 11 dollar billigare än på Target. Redan en stor hit alltså. Dessutom älskade barnen provsmakningarna som fanns överallt och hittade inbakade korvar som de påstod sig älska, vilket vi direkt köpte, med tanke på hur dåligt de äter hela tiden. Säkert gillar de dem inte när vi kommer hem (been there, done that), men det är värt en chansning. Som vanligt på sådana här ställen hittar man de bästa fynden på de onyttigaste hyllorna, så lyckan var verkligen gjord när vi hittade en gigantisk (nästan två kg) burk M&M:s för under 10 dollar.

Som vanligt (igen) så hittar man ju heller inte allt man behöver (i alla fall inte i förpackningar för en familj på fyra, inte 24…) så efter Costco fick vi köra till Publix och handla lite till. Jag är ledsen, nästkommande gäst i Villa Seaside, men vi behöver stanna här till februari för att hinna äta upp all mat.

När vi kom hem var klockan över 18 och Mimi var enligt uppgift jättetrött och skakade bara överseende på huvudet när Inna föreslog en lek. ”Titta där, Inna…” och så en nickning ut över den mörka sjön. Vi kan nog glömma det där med att fira nyår ute på – eller utanför – lokal i morgon, även om hon påstår att hon ska vara vaken till midnatt då.

Mimi vaknar till tillräckligt för att göra sallad som ”är så god att jag vill ha den som godis från och med nu. När jag säger att jag vill ha godis kan ni ge mig denna salladen. Så god är den!” Ingredienserna: gurka (i sextondelar), tomat och fetaost. ?

Till middag samlade vi ihop alla goda rester (köttbullarna var ännu godare idag) och kompletterade med korvarna från dagens inköp. De var då, så klart, ”godare i affären” och inte alls samma succé som det låtit som. Som sagt… Nåja, paketet innehöll ju bara 62-66 stycken…. ? (Själva korvarna var faktiskt fortfarande goda, det var brödet som var segt, sa de, så det kan ju bero på något i tillagningen. Ugnen har en kontrollpanel som ett smärre rymdskepp, så jag ska testa några andra knappar nästa gång.)

Kvällen är lika skön som vanligt – nu börjar jag bli bortskämd – och det är nu, snart 21.30, fortfarande 22 grader varmt. Helt vindstilla och förutom enstaka motorbuller långt borta hörs bara lite avlägset skratt från en altan på andra sidan sjön och så syrsorna. Jag längtar verkligen inte hem, utan tror att jag ska avsluta här och gå och hämta garn och virknål. Jag har faktiskt inte virkat något ännu. Nu är det dags! Gott Nytt År, alla! Puss och kram på er.

Ps. Hittade just Google fotos version av vårt 2019. Även om mycket så klart kunde lagts till och dragits ifrån, så är det också mycket som är mitt i prick. Det har varit ett bra år. ? Ds.

Florida 4.0 2019/2020 Dag 8 Vidbrända och bortskämda

Jag vet att jag skrev ganska exakt samma sak förra året, men hur tusan kan vi redan ha varit hemifrån i en vecka? Vi har ju bara softat och faktiskt inte hittat på något ännu. Fast i ärlighetens namn är det rätt skönt. Vi ska vara kvar här i huset tills på lördag, så planen är faktiskt bara att just ta det lugnt, bada, bada, bada och ha det djäkligt bekvämt, så jag tänker inte hetsa upp mig över det. (Säger jag det tillräckligt många gånger så kommer jag kanske att tro på det… för okej, just exakt nu blev jag faktiskt lite stressad. Hjärnan kan liksom inte ta in att det är mer än tre veckor kvar av semestern, utan ser bara avresedagen härifrån på lördag.)

Med tanke på att vi har sällskap blev det en extra lång, social och trevlig frukost. Faktiskt så lång att barnen avvek och i stället hoppade i poolen för att fortsätta gårdagens veterinärlek. Det är så djäääkla skönt att de är i en riktig toppenperiod där de verkligen är varandras bästa vänner och leker så fantastiskt bra tillsammans. Jag fattar att det inte kommer att vara för evigt, men just nu är tajmingen helt perfekt.

”Jag klipper snöflingor.” (Precis så mycket snö jag behöver, känner jag.)
När man ber en femåring sitta rak i ryggen och se glad ut. ?
Vi äter bara nyttiga saker.
Dagboksskrivandet tas än så länge på stort allvar. Får se hur stor ambitionen är när vi börjar närma oss dag 20…
Veterinärer på utryckning.

I skrivande stund sitter jag vid poolen och skriver medan männen dukar av frukosten, Michaela duschar och barnen ligger och myser efter morgonens första bad. Mycket bättre kan man nog inte ha det? Möjligen hade solen kunnat få titta fram, men även utan sol är det 24-25 grader, så det går ingen nöd på oss. Igår kväll regnade det rejält hela kvällen medan vi satt ute och grillade, och det märktes liksom inte temperaturmässigt. Så härligt. Det blev faktiskt bara ännu mysigare med regnet. Speciellt när man samtidigt tittar ut över vatten. Det är verkligen något speciellt med vatten!

Som vanligt när vi gör planer efter väder – som att sticka och flyga drönare för att det är lagom molnigt – så ändras vädret radikalt, så när vi kom iväg var det jättevarmt. Och fuktigt. Man känner sig såå fräsch mitt på en fotbollsplan då. Inte för att just jag var så mycket mitt på en fotbollsplan, utan jag strosade mest supersocialt i ytterområdena med näsan i telefonen. Men jag kan ju tänka mig.

Vi fortsatte vår inte-så-välplanerade dag nere på Yacht club-stranden med ambitionen att äta lunch på Boat House lite senare. Vi var inte helt ensamma om något av det kan man säga. Kooonstigt en helt plötsligt inte det minsta molnig söndag i mellandagarna…. Av någon anledning har det aldrig blivit av att vi på allvar tillbringat en dag ”på riktigt” på stranden där, men idag hade egentligen funnits utmärkta förutsättningar. Om man packat efter det. Det hade vi inte gjort. Men vi hade iaf badkläder och ett par handdukar, så vi hann bli lagom sandiga och svettiga innan det var dags för lunch precis framför – den mycket duktiga – trubaduren på Boat House. I solen. Maten var god, musiken bra och sällskapet trevligt, så det var på alla sätt en trevlig lunch. En lunch som satte sina spår på o-solskyddade kroppar, skulle det visa sig. Bad parenting. Eller räknas det inte om även föräldrarna bränner sig?

Vi samlar på oss salt och sand inför lunchen.
”Jag har i alla fall nästan doppat mig!”
Lunchförrätt – de efterlängtade fiskkexen, som både barn och måsar uppskattar…
”Okej, jag doppade mig inte så mycket, men du sa ju att vi skulle äta.”
Mitt i solen mitt framför trubaduren. Trubaduren som var klädd i världens tjockaste vandringskängor. Jag hade inte velat vara i närheten när han tog av skorna i kväll. Kan iofs vara så att han inte gör det. Jag och Michaela fabulerade ihop ett liv åt honom i vilket det skulle funka att han inte gjorde det. Men spela kunde han!
Det kom tyvärr inte med på bild, men på servitörens namnskylt står det ”Han Solo”. Han har nog redan sett filmen. Jag går aldrig på bio, men funderar på att göra ett undantag. ?

Efter lunch badade vi. I havet. Vi funderar på om det faktiskt var första gången här på västkusten, men har inte kommit fram till något säkert svar. Det kan faktiskt vara det. I vilket fall så är det en bedrift varje gång hela familjen badar, så bara det är ju värt att skriva hem om. Vattnet var som svensk sommar ungefär. Ganska svalkande, men skönt. Det är långgrunt och härlig botten, och även om en kvinna bredvid oss i högklackat, modern väska och högst strandolämpliga kläder utbrast: ”Hell no, it’s freezing and yellow!” om vattnet så kändes det fräscht. Jag tror vi kommer att åka tillbaka och ta en riktig stranddag när vidbrändheten lagt sig. Men då tror jag att vi tar lite solskydd.

”Näe, aldrig i livet!”, sa Mimi om att bada, sen var hon den som, när hon plötsligt bestämde sig, gick direkt ut och doppade sig före de andra två som stod där ute och tvekade.
De var på väg in, men när de såg mig med kameran vände de och gick ut igen… ?
På det fjärde ska det ske….
På det sjätte smäller det! The Eagle has landed.
”Pappa! Kolla! Jag är du!”

Det var inte förrän efter badet vi märkte hur vidbrända vi faktiskt var, så trots att det var urskönt, fick vi ganska hastigt och lustigt packa ihop och åka hem. Hemma fortsatte vi i och för sig på inslagen väg och badade nog i minst en och en halv timme i en pool som nu äntligen håller ljuvliga 29-30 grader med ytterligare ett par i bubbeldelen. Så sköööönt.

Lika skönt och verkligen urlyxigt var att Jokke och Michaela stod för hela middagen, från inköp till tillagning, på kvällen. Jag fick order att sätta mig och ta ett glas vin och vara snygg. Det ena fixade jag utmärkt om jag får säga det själv. De skämde bort oss till den milda grad att de t.o.m rullade köttbullar till barnen. Djäkligt goda dessutom och Mimi älskade dem tills hon hittade ett ynka litet spår av lök. Morfar upp i dagen… Synd. Vi andra hade inga sådana problem, för det var sååå gott alltihop. Gott och lyxigt. Fantastiskt. Och så testade vi brandlarmet i alla rum också för säkerhets skull. Jag tror hela kvarteret nu vet att vi har fungerande brandvarnare. Till slut fick vi ta ner den mest ihärdiga och blåsa på den utomhus för att få tyst på den. Det där med fläkt, amerikaner, vad tror ni om det? (Fast det där var ju lite orättvist, för huset ägs ju av en svensk, och förra ägaren var tysk. Men en fläkt hade ändå varit väldigt bra.)

Bästa vännerna/systrarna under fyrverkerier. ❤️ Målade med Sharpies så klart.
Vi gör vårt bästa att vara snygga i väntan på maten.
Lyckligtvis blev det oavgjort. Och ingen fuskade.
Ingen verkar fuska här heller, för det doftar fantastiskt.
Förste provsmakare ger tummen upp.
Ljuvlighetsmätaren gick just i taket.
”Jag sa ju att jag visst kunde lägga på täcket!”
När ingen hade tid att bugga försökte Mimi lära dockan, men det gjorde enligt uppgift för ont i benen att dansa på den höjden. Eller lågden.
Efter bugg är det skönt att få vila lite hos morfar.
Bugg på riktigt med magister Jokke.
Nyvunnen kunskap ska givetvis föras vidare.

Även kvällen i kväll var fantastisk. Klockan 22 var det fortfarande 23 grader varmt och eftersom det är vinter (och vi har muggkuvös) lider vi inte av några mygg eller andra smådjur heller. Högst njutbart. Lyckligtvis somnade barnen utan att inse att jag för första resan sedan Inna föddes glömt det hittills oöppnade kylbalsamet, som vi aldrig tidigare behövt. Murphy’s law eller bara typiskt? Må all rodnad lagt sig tills i morgon.

På altanen löser en ganska berusad Peter och en lite småberusad (?) Jokke världsproblem i bästa ”gamla vänner-anda”, så jag ser fram emot att vakna till en lite bättre värld i morgon. I vårt lilla mikrokosmos är det mesta ypperligt dock. Puss, kram och godnatt!

Florida 4.0 2019/2020 Dag 7 Trevlig dag, tråkig blogg :)

Frukost på altanen. Hur ljuvligt i december? Fantastiskt, är det enda möjliga svaret. Även sköldpaddorna fick sitt. Och de fräcka fiskarna, även om just det inte var riktigt meningen. Vi vet egentligen inte varför vi inte ens tänkt tanken på frukost på altanen tidigare, men när man är ute vid 07.30 och det redan är fantastiskt skönt är det ju inte mycket att tveka på.

Så löjligt idylliskt.
Sköldpaddsfrukost. Och, oavsiktligen, fiskfrukost.

Eftersom det var ett Pokémon-event mellan 11 och 17 idag, lurade jag efter frukost iväg de övriga till en park i Ft Myers, Lakes Park, där vi varit en gång tidigare och där jag fått veta att det skulle finnas bra chanser till raids. Att det också finns en hel hög med lekplatser och massor att hitta på, gör ju att det känns rätt ok, även om jag inte varit den mest sociala och uppmärksamma mamman idag. Det är jag f.ö sällan. Jag är mer den administrativa som ser till att det finns fika, vatten och våtservetter. Det roliga sköter Peter. Tur att vi är bra på olika saker.

Just idag får jag nog lov att säga att jag var sämre än vanligt på uppmärksamhet och samvaro, för det fanns lite för många Pokémon, gym och pokestops att hantera. Att spela med tre telefoner (japp, curlingmorsa de luxe!) är sjukt stressigt, kan jag tala om.

Än så länge är jag i alla fall delvis fysiskt med…
Hade man varit en fysiskt och psykiskt närvarande förälder hade det funnits massor av roliga saker att göra… ?
I parken finns förutom gigantiska strövområden, grillplatser, en damm, lekplatser, festpaviljonger m.m även en ”fragrance garden” och (typ) kolonilotter.
”Kolla, mamma, nu klarar jag hela armgången!”
Inna var iaf med litegrann på pokemonjakt. Här fotar hon dock en cool fågel.
De är bra på utsmyckningar, amerikanerna, både högt och lågt.
Här talar vi mest lågt… ?
Trots att jag fick med näsan i telefonen/telefonerna hela tiden, var jag den enda som såg alligatorerna i dammen.

Pokemonmässigt gick väl dagen inte riktigt som jag hade önskat, för de flesta raiderna jag var intresserad av började efter att vi måste sticka, men det var ändå riktigt kul att få nörda ner sig totalt i några timmar, och dessutom möta en massa andra – vuxna – som gjorde likadant. De andra tre verkade också nöjda, inte minst med att de träffat två riktigt seriösa drönarförare, som visat en massa tricks och tipsat om bättre – och dyrare – drönare som kunde göra än det ena, än det andra. Som sagt, det är tur att vi är olika.

Det var galet varmt hela förmiddagen, men just när vi stack hemåt för att möta upp våra efterlängtade gäster Jokke och Michaela, började det faktiskt regna. Bra tajming helt enkelt! (Kan jag säga så här i efterhand, för just där och då hade jag helst velat nörda runt ett par timmar till. Det är ju så det är när man har en missbrukspersonlighet. Det är tur att jag bara spelar ett fjantigt spel om fantasifigurer och inte om pengar, för jag blir riktigt tagen av det jag håller på med. Alltid. Det kan vara virkning, resebokning, smyckestillverkning eller Pokémon. Oavsett så går jag all in. Lite skönt att iaf ha insett det själv nuförtiden.)

Det nyckfulla vädret blev fint igen lagom tills vi – och gästerna – kom, så eftermiddagen tillbringades i och vid poolen med avkoppling, konversation och…
…. en långvarig och jättegullig rollspelslek om/med veterinärer/ djurräddare. När de små går in ordentligt i en lek, gör de verkligen det.
Flamingon Bella (?) blir här räddad för 76:e gången. Sedan sitter hon snällt i väntrummet och väntar på att det ska bli hennes tur igen.
De alldeles levande, riktiga djuren får så klart inte negligeras. Här bjuds de på popcorn. Med cheddarsmak.
När samtalen blir många och långa, blir bloggen desto kortare. Trevlig samvaro går liksom före, så godnatt!