Florida 2.0 Dag 13 Från Clearwater till Orlando. Kallt, kallare, kallast.

Då bär det utför. Mindre än halva semestern kvar. Snyft. Skämt åsido så är det fantastiskt skönt att fortfarande ha över en vecka kvar. Vädret fortsätter dock att djäklas med oss och idag är det faktiskt rätt ruggigt. Vi ska ju sitta i bilen en del av dagen i och för sig, så då är det okej, men sen får det mer än gärna lätta upp lite.

Inte undra på att jag sovit gott på hotellet. Jag var visst helgarderad, såg jag när jag kollade lådorna innan vi åkte.
”Jag är redo att åka.”
”Vadå? Varför skrattar ni åt mig?”

Avfärden från Residence Inn gav dagen ett visst skimmer i alla fall, för vi blev verkligen väl kompenserade för det äckliga ”chokladiga” lakanet. Både Marriottpoäng motsvarande en natt och parkeringen på 50 dollar. Sådant är det stil på. Snyggt Marriott! Vi kommer tillbaka, vi är på gott humör, känner oss lite som vinnare och kommer att skriva positiva recensioner! Win-win.

Under resan mot Orlando tog vi en avstickare till lilla samhället Auburndale. Som vanligt när vi åker utanför allfartsvägarna såhär, så är det ett musik- och/eller gitarrelaterat mål som hägrar. Denna gång Vintage guitars, som kommer att hålla Peter på gott humör i flera dagar. Det är verkligen så att de här avstickarna visar oss delar av landet vi aldrig hade besökt annars. I många fall på goda grunder. Detta fall var just ett sådant, men det är ändå så häftigt att uppleva landet ”på riktigt”.

City Hall Plaza i Auburndale. En klocka i en rondell. (Men visst, Lord Nelson står också i en rondell.)
Här ska Inna och Mimi jobba när de blir stora.
Det är något så modernt och fräscht över denna.
”Big feet….. big shoes…” (Notting Hill) Enligt Avis är vår bil ”full-size”. Enligt de här parkeringsplatserna är vår bil en ynklig knatte.

När vi svängde av vägen kom vi först rätt in i en ”årlig Pow-Wow”, sedan den lokala grönsaksmarknaden och en loppmarknad. Sedan körde vi förbi ställen som ”Shed4less”, ”Customize your monument” (med en fullskalig utställning av gravstenar längs med vägen), Amish warehouse, skyltar utanför en skönhetssalong med texten ”Your husband called. He said you could have whatever you wanted” och ”Look better naked for Valentine” och så vidare. Det är så härligt osvenskt och märkligt att man blir ömsom varm i hjärtat ömsom högst förundrad över de här varelserna – amerikanerna – som ju ser ut och verkar likadana som vi, men som uppenbarligen är från en annan planet med helt andra värderingar. Det vittnar ju inte minst deras val av president om. (Nej, jag ska inte den vägen vandra igen.)

Medan Peter var i gitarraffären var tjejerna och jag på lekplatsen mitt i stan. Tyvärr var det så kallt (13-14 grader) och blåsigt  att öronen höll på att ramla av. I alla fall på mig som inte hela tiden klättrade högst upp i diverse ställningar för att åka rutschkana. Eftersom glassbilen ändå stod och spelade så glatt vid entrén var vi så klart tvungna att köpa glass. Förmodligen mina två dyraste slick regnbågsfärgad is någonsin. 5 dollar för just färgad is med smak som inte uppskattades av något barn och som dessutom var så kalla att hålla i att det inte var försvarbart. Med tanke på hur kallt det är ligger de nog fortfarande kvar osmälta på muren där jag ”råkade” glömma dem. Saknade av ingen. Stackars glassar.

”Den var inte så god, mamma. Men kall.”
”Hej där nere!”
”Jag vågade åka! Jag vågade!”
Det tog tid och många vändningar i sista sekunden, men till slut gjorde hon det. Igen och igen och igen. Nöjd är bara förnamnet.
Samma här.
Tyvärr har jag på mig alla kläder jag har med mig, dvs en hoodie och så vindjackan som jag bara räknat med att behöva ha för förflyttning i Danmark/Sverige på ut- och hemresa. Det är KALLT!
Nämen oooops, är det någon som har råkat glömma en glass där. Det var väl synd.

När vi frusit klart på lekplatsen gjorde vi ett tappert försök att hitta något lokalt närliggande ställe att äta lunch på, men tyvärr lockade varken haket som bland annat lockade med ”polish sausage” eller den halvsuspekta sportbaren som erbjöd ”beef” rätt och slätt. Barnen hade dessutom sett reklam för att McD hade Shopkins (små meningslösa samlarplastsaker som man måste ha) i sina Happy Meal, så nu har vi också upplevt världens långsammaste, kyligaste och klantigaste McDonald’s. Bara det är ju en upplevelse i sig. Vi beställde vid self-service-stationerna så det borde ju bara vara att följa kvittot, men de lyckades ändå missa precis allt både till ”huvudrätten” och när vi efter lite lek beställde glass till efterrätt. Den beställningen missade de f.ö helt… Dagens stoltaste blev i alla fall Inna som – efter att Mimi ”ändrat sig” och tagit Peters kolasås-glass i stället för sin egen trista plain – gick fram till disken och bad om ”caramel topping” till sin pappas glass. (Äntligen börjar man ha lite nytta av dem!)

Från början verkade det ganska lyxigt. Bordsservering på McDonald’s liksom… men efter att vi först hade fått vänta i 10 minuter på själva beställningen och sedan fått gå och be om glömda drickor, glömda såser och glömd ketchup (och vid nästa beställning om hela beställningen) hade vi hellre haft det ”som vanligt”.

På väg från McD hade vi värsta klyscherizerna i baksätet. De dåliga liknelserna haglade, och blev bara sämre ju mer upphovsbarnen trissade varandra. Vill man berika sitt språk med lite nya liknelser bjuder I och M på: ”Jag är törstigare än törstigast. Jag är törstig som en gubbe som aldrig har kissat. Jag är törstig som en elefant som aldrig har drickit [sic!].” Efter det gick det så mycket utför att jag slutade lyssna.

Strax efter Auburndale möttes vi av skylten ”Entering the green swamp” och mycket riktigt kändes faktiskt naturen rätt annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur, men det märks att vi har förflyttat oss. Det kanske har med avsaknaden av kust att göra? Tyvärr blev det bara kallare ju längre norrut/inåt landet vi kom och framme på resorten BahamaBay, som låg lite längre från Orlando än vi nog hade trott (läs: vi hade i vanlig ordning inte kollat tillräckligt noga) var det ganska rejält kallt. Resorten och lägenheten höll dock precis vad som utlovats och barnen sprang omkring i den jättestora lägenheten och utbrast gång på gång ”jag tror inte mina ögon vad fint”, och provade alla dörrar så de till slut var alldeles vilse. Här är verkligen osedvanligt många dörrar dessutom, både in till rum och inne i rummen/badrummen, så det finns några dörrar att gå vilse bakom. Inna la genast beslag på en av enkelsängarna i ”det tredje” sovrummet, som hon skulle ha som sitt och gjorde väldigt stor affär av att inreda det till sig själv. Hennes telefon skulle ligga där, hennes laddare skulle ligga på ”ett speciellt ställe” som bara hon skulle veta om, hon gick och hämtade en flaska vatten i kylskåpet som hon skulle ha ifall hon blev törstig och givetvis skulle hennes resväska in där. (Var hon sedan somnade? I soffan, sur efter en diskussion om skärmtid, så nu ligger hon i min säng… Med oborstade tänder dessutom. Fräscht sängsällskap.)

(Vill man behålla en någorlunda positiv känsla i kroppen, ska man förresten kanske sluta läsa här. Resten handlar om väder. Läs vidare på egen risk.)

”Det är så fint att jag inte tror mina ögon, mamma!”
Dusch OCH badkar. Japp, det här är ett bra boende.

Det fick bli en provianteringsrunda på ett närbeläget Publix, och sedan orkade vi (eller barnen i alla fall) inte mer, utan det fick bli enkel, snabb middag och sedan i säng (eller soffa då…). Vi vuxna sitter just nu i soffan (jag med strumpor och filt) och försöker dels planera, dels hålla humöret uppe. Vi har sagt att vi minsann inte får deppa ihop (läs: Peter har sagt att jag inte får deppa ihop), för väder är ju ändå bara väder och det får man göra det bästa av, men tydligen har vi alltså hamnat i ytterligare en köldknäpp och i morgon ska det bli 50 grader Fahrenheit, dvs 10 grader Celsius. Resten av veckan ser ungefär likadan ut. 10 grader. 10 fucking grader är väl okej hemma i januari, men inte när man sparat i ett år för att lämna kalla Sverige och få sol, bad och avkoppling i januari. Då är det snudd på gråtframkallande faktiskt, hur man än försöker låta bli att deppa ihop. En vecka i Orlando är ju inte direkt ett inomhusäventyr, utan det är ju snudd på bara utomhus och gärna i vatten. De fyra poolerna, grillen och balkongen här på resorten känns mest skrattretande. Man får väl vara glad att vi har tvättmaskin, två duschar och två badkar så att vi kan tvätta våra varmaste kläder (reskläderna) varje dag och värma upp oss i varsin dusch efter att ha varit ute. (Hoppas det finns gott om varmvatten förresten. Jag har inte kollat det ännu.)

Nu går jag och lägger mig, vaknar pigg och utvilad i denna fantastiska lägenhet och i morgon utforskar vi Orlando och upptäcker att det är en riktig inomhus-ort och så kan alla glömma det jag just skrev. Så gör vi. Deal. Godnatt!

 

Florida 2.0. Dag 12 Halvtid i regnigt Clearwater

Som sagt, det är lite svårt att inte bli lite bitter över vädret. Nu är vi alltså i Clearwater, vars strand brukar bli utnämnd till topp 5 i USA, och det regnar och blåser så man inte ens är sugen på att lämna rummet. Det ÄR svårt att behålla humöret på topp, även om vårt finurliga lilla Minecraft-smarthead gör sitt bästa för att vrida situationen till sin fördel. ”Det är faktiskt iphoneväder idag” och ”Jag har ett förslag, vi softar lite på rummet – kanske med iPhone – sen kan vi [mycket svävande] kanske gå i någon affär eller så” är lite av det som redan kommit ur hennes mun denna morgon.

Vackert, men inte vad man vill vakna till sin enda dag vid en Floridas finaste stränder.

Kollar man på väderprognosen för Orlando den närmsta veckan så har nollan jag såg igår dessutom gått ner till -1 en natt. Det är inget som direkt ökar på min kärlek till Floridavädret just nu, men i Orlando ska ju finnas massor av outlets, så jag får väl försöka se det som en bra anledning att shoppa… Jag tror att det är vädret, i kombination med att vi är här i Clearwater så tillfälligt, som gör att vi fortfarande har hemresekänsla, trots att vi bara är ganska exakt halvvägs på resan. Eller så är det för att vädret känns som Sverige. Sverige med palmer och pelikaner liksom. Hoppas den känslan släpper när vi kommer till galenskapens högborg Orlando i morgon. Trots vädret. Jag har en känsla av att vi där kommer att skratta (eller hicka) över att vi tyckte att det var dyrt med 10 dollar för tre minuter på studsmattan. Hoppas jag har fel. Är det någon som har tips på vad man absolut måste göra i Orlando när man har så små barn som vi? Biljetter till SeaWorld har vi och så antar vi att vi inte får missa Magic Kingdom, men sen? Det verkar så oöverskådligt att vi inte har lyckats skaffa oss koll. (Haha, vem lurar jag? Vi jobbar ju inte så, utan tar ju semestrar på uppstuds, men det lät bra, eller hur?)

Idag sov vi faktiskt ovanligt länge, så vi fick närmast skynda till frukost. Ja, på detta hotell ingår faktiskt frukost, trots att man har kök på rummet. Inte för att vi hade några förväntningar med tanke på priset och med tanke på att vi ju är i USA, men förutom att det mesta höll på att ta slut när vi kom ner vid halv nio, så var det ovanligt lite inplastat, och det fanns faktiskt både lite färsk frukt och brie-ost. Faktum är att t.o.m kaffet var drickbart, så när jag tänker efter var det nog en förbaskat bra frukost. Med amerikanska mått mätt alltså. Med europeiska var den skrattretande.

En annan sak som är skrattretande (och lite irriterande) är att i detta land, där var och varannan människa är beväpnad och kan köpa en pistol var som helst, verkar det inte få finnas skarpa knivar på hotellrummen. Jag är inte säker, men eftersom detta är det andra av två hotell med kök vi bor på, anar jag i alla fall ett mönster. På förra fanns i alla fall grillknivar som till nöds kunde användas att skära med. På detta finns bara vanliga matknivar. Märkligt folk, de där amerikanerna.

Efter lite softande och FaceTime med kusinerna på hemmaplan tog vi oss i kragen, hämtade bilen hos valet-killarna (jag kan inte låta bli att undra hur man mår när man har ett så meningslöst jobb – det måste ju få telefonförsäljning att verka attraktivt) och styrde kosan mot dels ett par gigantiska musikaffärer (och då menar jag verkligen gigantiska), dels ”Clearwater mall”, där vi tänkte oss kunna fördriva lite tid under det värsta ruskvädret. ”Mallen” visade sig vara något helt annat än det vi menar med en ”mall”. Det var ett superstort område med 5500 (!) parkeringsplatser och utspridda gigantiska affärer på bilavstånd från varandra, så förutom att Inna köpte ett par kombinerade mys- och badtofflor med enhörningar på (det måste man givetvis ha) och vi äntligen fick besöka ett Dollar Tree (som bara delvis fick godkänt, för det som ”CookieSwirlC hihihi” [sic] hade besökt hade varit coolare och haft mer godis) var det på den fronten en hyfsat misslyckad utflykt, för det regnade faktiskt så mycket att vi inte var så sugna på att lämna bilen. Inte ens Peter köpte något, även om han verkade ganska glad efter sina musikaffärs- och pawn shops-besök. Han är inte så svår.

(CookieSwirlC hihihi är en Youtuber som recenserar leksaker i hemsk falsett, ifall någon undrar.)

Helt rätt storlek på musikaffärer, om man frågar Peter.
The Sunshine State?!
Vi känner oss i alla fall trygga på vägen.
”De passar nästan. Kolla!”
När vi väl kommit över den hyfsat oangenäma lukten på Dollar Tree (typ 10-kronorsaffär – Minnie Mouse-bilen är inte därifrån) hade vi ganska roligt.
Okej, jag erkänner, det jag tänker skriva nu är lika fördomsfullt som jag anser att idioten  (the stable genius) till president är, men jag blir inte så förvånad över att hitta denna bil just utanför Dollar Tree. (Klistermärket till vänster visar en man som kissar på Hillary Clinton.)

Det enda tjejerna var sugna på sen var att åka tillbaka till hotellet, och eftersom vi inte riktigt kunde presentera några bra alternativ, fick det bli hämtpizza på hemvägen. Förutom delfinutflykter och bad/strand var Clearwater Marine Aquarium det enda vi egentligen funderat på i Clearwater, och med SeaWorld-biljetter i väskan känns det möjligen lite som kaka på kaka med ett akvarium, så då får det väl bli lite PlayDoh och Minecraft på rummet då. Jag skriver detta på väg hem till hotellet, och gissa vad jag just ser framför mig? Japp, solen. Livet är en ironisk djäkel.

Jo, det verkar svårt (och värt 25 dollar dygnet) att köra de tio meterna in på en plats i stället för att stanna här och lämna nycklarna till någon annan….
När man lovat tjejerna att få softa på hotellrummet för att det ändå är så dåligt väder…
Gott om plats för både skaparverkstad och lunch.
På tal om saker man inte visste att man behövde: fluffiga badskor med enhörningar.
Hyfsat nöjd.
Mimis Dollar Tree-fynd. Svart Play Doh-lera och en förpackning med små verktyg. Hon kan sitta i timmar, gärna sjungandes vad hon gör. Vem som helst ser självklart att detta är en julgran med sladd. Hur uppenbart som helst.

Några timmar slogs lätt ihjäl på hotellet med kreativt skapande i form av lera, garn och digitala byggblock. Och så blev det, något otippat, också ett bad i den varma poolen. Faktiskt varmare än vi fick ha i vår huspool. Att bara hänga kvar på rummet kändes dock fel, så därefter tog vi oss samman och tog en runda i omgivningarna. Det blev en härlig påminnelse om att en semester med barn inte behöver innebära så stora ansträngningar. Vi gick länge inne i galna affären mittöver där vi bland annat kollade på erermitkräftor med målade skal – gick att köpa för 5.99$ – småhajar i flaskor (urk), alligatorhuvuden (urk), enhörningsdrönare (lite mindre urk) och uppvisningarna inne i surfzonen. Sen tillbringade vi över en timme på stranden med att bli jagade av vågor, skriva i sanden, hoppa, balansera och fotografera. Hur mysigt som helst. Vi avslutade med att köpa lite fredagsgodis och så var alla hur nöjda som helst, vilket får denna från början så gråtrista dag att framstå i ett riktigt härligt skimmer.

Lurparkeringen. Om man inte bara behöver strandparkering över dagen förstås, för då är den så klart jättebra.
”Så här ser den ut! Arrgghhhhh!”
”Nä, jag är inte alls rädd för den. Den är jättesöt.”
Det är viktigt att visa hur cool man är och att man minsann inte blir rädd när vattenkaskaderna träffar rutan med full kraft.
Suck, det är minst 30 cm kvar till det svarta strecket….
Dagens skojfriske surfare.
Oemotståndligt givetvis.
Det blev ju aldrig några gipsavgjutningar när hon var liten, så får väl rama in dessa i stället.
Så här tycker vi om dagens väder.
Vi kan vara fina också. Den ena mer än den andra.

 

Yeah, vi är högre än husen!
”Så häääär långa är vi.”
Tripp trapp trull.
”Ta en bild när vi hoppar, mamma!”
”Hann du?”
Sötnötter i sjöhäst.
Tjejer på strandpromenad.
Vi hade som synes väldigt roligt när vi försökte få till en ny familjeselfie.
Godnatt, delfinis!

 

Med denna kanonad av bilder tar vi – nästan – farväl av Clearwater. Det är givetvis svårt att på ett ärligt sätt recensera en badort när man nästan bara haft regn, men vårt spontana betyg blir ”trevligt, men vi behöver nog inte återvända”. Det är precis lika trevligt lite längre ner på kusten runt t.ex. Sarasota, tycker vi nog. Strand som strand, badort som badort liksom. Hotellet kan vi rekommendera om man vill ha det som vi med möjlighet till kök och bra wifi. Onödigt dyr och krånglig parkering är på minussidan, men överlag tummen upp.

I morgon ska vi nästan sexfaldiga vårt utrymme igen. Då har vi hyrt en lägenhet på över 160 kvm + två balkonger på en resort i Orlando. Lägenheten ägs av en Sölvesborgsfamilj som också har en väldigt informativ sida om resor till USA i allmänhet och till Orlando i synnerhet. Jag är lika spänd på lägenheten som jag var på huset när vi närmade oss Cape Coral, så i morgon blir en spännande dag.

Florida 2.0. Dag 11 Clearwater i dimma

Idag var det då dags att på allvar tänka på refrängen och lämna Villa White Heron efter ett absolutabsolutabsolut sista dopp. Det är bara att erkänna att huset vann i längden och när vi åkte, skickade jag ett mejl till Susanne på MyFlorida och hörde mig för lite om möjligheterna att komma tillbaka nästa år… Har jag väl fått en idé i huvudet brukar bollen vara i rullning, så Florida 3.0 är nog inte så otänkbart som när jag slängde ur mig tanken igår. Ett bättre sätt att använda upp sina föräldradagar har jag svårt att tänka mig i alla fall. Dock tror jag att januari har fått sina chanser av oss nu – vi hade tidvis halvrisigt väder förra året och vi har det nu – så nu tänker jag kanske sportlovet 2019 och ett par veckor till… (Bara så du vet, Ija…  ;)) Givetvis får Peter vara med och bestämma (och betala), ifall någon undrar, men när det gäller USA brukar han inte vara så svår. Jag och tjejerna vill ha sol, Peter vill ha städer och/eller USA, så Florida passar oss verkligen utmärkt. Det hade gärna fått vara lite billigare och närmare, men man kan ju inte få allt…

Villa White Heron. Jag gillade dig inte först, men nu kan jag absolut tänka mig att komma tillbaka.

När jag surfade in på myflorida.se (nej, jag är inte sponsrad av dem)  såg jag att de nu hade ännu fler villor att välja mellan,  och även om Cape Coral som samhälle kanske inte hade jättemycket att erbjuda (förutom fina hus, kanaler, strand och hyfsad shopping), finns många roliga utflyktsdestinationer i närheten och att bara hänga i ett sådant här fantastiskt hus i en vecka kan absolut vara en skön del i vilken semester som helst. Dessutom är det otroligt prisvärt med Floridamått mätt. Inklusive skatt, städning, el, uppvärmd pool etc betalar man ca 10 000:- för en vecka. Det är vad ett hyfsat hotellrum på South Beach kostar för tre nätter…

Nåja, som sagt, vi är ju inte riktigt där ännu, men att lämna huset idag gav oss nästan lite hemreseångest, så då var det skönt att redan tänka att vi skulle hit igen. Det dämpar också känslan av att vi borde gjort så mycket mer. Vilket vi borde, men nu blev det som det blev och ingen idé att gråta över spilld mjölk. Nu är vi ju på väg till Clearwater och Orlando.

Eftersom Mimi somnade (eller, enligt egen utsago i efterhand, blundade fast var vaken, för det kan man faktiskt, visst kan man?!) och Inna satt och småskrattade, helt inne i någon nerladdad Viaplay-film, körde vi i ett sträck upp till Clearwater. Ju längre norrut vi kom desto molnigare och dimmigare blev det, så nog fortsätter vädret att driva gäck med oss.

Bron över till halvön där Clearwater ligger ser ut som ett sagoslott i dimmorna.
Att campa i USA…. Självklart ska motorcykeln och bilen med bakpå.
…. eller jeepen och cyklarna…
Var matstoppet skulle bli var ju givet… ”Hamburgarstället” så klart. Mimi tyckte dock att det var viktigare att bygga ihop sin leksak än att äta.
Jag bävar för tonåren….

Väl framme i Clearwater var det väldigt enkelt och smidigt att hitta till vårt hotell, det hotell som vi tack vare Hotels.coms rewardsystem har betalt 400:- för (för båda nätterna). Helt okej, tycker vi. Tyvärr (visade det sig senare) gick vi på samma mina som säkerligen måååånga före oss gjort. Vi valde parkeringshuset mittöver hotellet som lockade med ”7$ all day” (och – väldigt medvetet förstod vi sen – ingen mer info) i stället för hotellets dyra (och förbenade) Valet parking för 25$. Detta handlar mer om att vi avskyr detta konstiga påfund med valet parking än snålhet egentligen, för varför, varför, varför, skulle jag vilja att någon annan tar nycklarna och kör de få meterna in i ett garage och ställer bilen, så att jag – när jag vill ha den igen – måste stå och vänta, ge dricks och känna mig som en idiot i stället för att bara själv – mycket snabbare – hämta min egen bil?!  Varför? Jag fattar det inte, kommer aldrig att fatta det och gillar det verkligen inte. Men nu slutade det tyvärr med att vi först fick betala 7 dollar för parkeringen mittemot för att senare (lyckligtvis) få reda på att vi måste vara ute ur det garaget innan 23 för att inte bli ”towed” (få hjulen i klossar) och givetvis finns ingen annan parkering än hotellets då… Både dyrt och opraktiskt alltså. Surt. Men hotellrummet var billigt i alla fall. Och litet. Från 128, 5 kvm till 28. Men shit vad välplanerat. Här snackar vi Compact Living. På våra 28 kvm har vi fullt kök (inkl. frys och diskmaskin), dubbelsäng, bäddsoffa, stort skrivbord, tv, bardisk, stor garderob, stor byrå, ganska stort badrum och balkong. Imponerande.

Mimi tycker dessutom att vi har flygplan på rummet, för soffans sidobord påminner henne om de uppfällbara borden på flygplanet. 😉
Tyvärr började vistelsen med blodvite. Liten, jätteglad, ivrig treåring möter hög balkongtröskel och hårt betongbalkonggolv. Ljudet som uppstår när mjuk hud möter hård betong så, när man själv står med ryggen emot två meter bort, är verkligen obehagligt. Verkligen obehagligt. Liksom tystnaden innan smärtan slår till i den lilla ivriga, förut så glada kroppen. Smärtsamt. Så smärtsamt.
Det blev inget bad, för det gjorde ack så ont överallt, men den mycket trevlige killen i receptionen (en sådan där som är helt rätt person på rätt plats) bjöd på glass som i alla fall lindrade lite.

Efter att Inna i alla fall simmat sisådär 100 meter i hotellets lilla, men varma och sköna pool, trots att vädret egentligen inte riktigt tillät bad, fick vi till slut ut alla på promenad i omgivningarna. Mittemot hotellet – under fulingparkeringshuset – ligger en helt galen, jättestor affär med alltifrån sådant som man förväntar sig hitta i en supermarket på en semesterort till kläder, surfbrädor, en inomhussurfbana (!) och ungefär allting annat. Går man rakt igenom denna galenskap, kommer man ut på något slags strandpromenad och ut på den långa, breda vita sandstranden. Idag ganska folktom, av naturliga skäl. Det var inte speciellt varmt i luften och verkligen inte i vattnet. Mexikanska golfen värmer upp vattnet my ass…

”Åh, vad gullig den är!”
Obligatoriskt…
Det är bara ett par hundra meter till Pier 60, som tydligen är stället som gäller. Oklart varför.
Vi siktade egentligen på en gigantisk rutschkana i form av en haj och sådana där studsmattor med selar, som barnen älskar, men 10 dollar för tre minuters hopp per barn…. Seriöst?! 85 spänn för att hoppa studsmatta i tre minuter. Jag ska aldrig mer gnälla över priserna på Axels Tivoli! (Ja, jag vet att vi lägger betydligt mer pengar på andra konstiga grejer när vi reser, men någon måtta får det väl ändå vara? Eller?) Barnen älskade lyckligtvis denna lekplats, ett stenkast ifrån ockerpriserna, så här tillbringade vi över en timme. Gratis.
Obligatorisk bild. Check.

Till skillnad från de flesta (?) amerikanska städer så har faktiskt Clearwater något som kan likna en promenadgata – även om där givetvis är bilväg i mitten – så vi traskade en bit, kollade läget och njöt av flera helt random gitarrspelare på vägen. Barnen tyckte ganska snart att vi borde sätta oss och ta ”en drink” någonstans (jomen), vilket ledde oss till The Spotted Donkey (vad skulle det annars heta liksom) som såg trevligt ut med uteservering och värmare. Tyvärr bestämde sig vår servitör någonstans precis i början när vi råkade be honom ”make the water look like a drink” för att vi var väldigt märkliga människor. Att vi nästan direkt förklarade att vi menade ”look like a cocktail” och att ”drink” är det svenska ordet blidkade honom inte det minsta, för vad vi än gjorde, sa eller beställde så hade han ögonbrynen uppe i hjässan någonstans, vilket kändes lite sådär, även om stället och maten var helt okej. Kanske han bara såg ut så och jag bara är känslig – så kan det vara – men känslan var att han gärna ville bli av med oss, konstiga människor, så fort som möjligt.

Tittar man på bilderna från restaurangen kan man kanske förstå servitörens skepsis. Helt vanliga verkar vi kanske inte.

På vägen tillbaka skulle vi proviantera och fråga om  parkeringen, så vi gick till den märkliga surfaffären mittemot hotellet. Där fastnade tjejerna utanför inomhussurfbanan (eller vad man ska kalla den). Det var verkligen skräckblandad förtjusning när killen i USA-tröjan nedan började reta dem och surfa så att vattnet stänkte i kaskader över fönstret just där de satt.

En Flow Rider i affären. Ja, men självklart.
Tjejernas favoritsurfare. (Även om Mimi var jätterädd tills han vinkade och visade sig vara snäll.)

Resdagen, allt promenerande och lekplatslekande tog till slut sin tribut och vi gick tillbaka för att sova. Att plocka ut ”bäddsoffekitet” ur sin påse i garderoben och mötas av synen nedan är man inte speciellt sugen på. Usch, sa Mimi, det är choklad på lakanet. Jag lät henne tro det. Urk!  Det ska nämnas att ”vår” kille i receptionen – han med glassen – kom personligen till rummet sedan och beklagade och erbjöd kompensation, så inga hard feelings, men hur i hela friden kan någon – för det måste ju vara en gäst – vika ihop ett sådant här lakan och lägga in det i garderoben igen som om inget hänt. Konstiga människor finns det gott om, det är då säkert!

Nu sover resten av familjen sen länge, så det är nog bäst att jag också gör det. När vi bott stort och flott har de andra stigit upp först utan att störa mig, som har lite andra nattvanor, men på 28 kvm blir det nog värre att få sovmorgon. (Om det ens kan kallas det att ha varit uppe senast kl. 08.00 varje morgon på sin semester?)

I morgon ska det visst regna. Så klart, för det är ju vår enda dag vid en av Floridas finaste stränder. (Ja, lite bitter är jag på vädret.) Enligt väderprognosen ska det dessutom vara neråt läskiga 0 på natten och max 11 på dagen i Orlando nästa vecka. Inte okej, men bara att gilla läget. Och planera för Florida 3.0….