Florida 3.0. Dag 1. Vi är på väg!

Nu så! Efter ett par dagars förkylning (så klart, det är ju lov), lite vattentrampande (jag tror alltid att vi har mer att göra än vi faktiskt har, vilket resulterar i ganska meningslösa dagar hemma) och ett mycket trevligt julfirande med familjen, är vi iväg! En vecka tidigare än vi brukar åka, men med samma hemresedatum som förra året, vilket ger vår längsta resa hittills. Scary!

Vi är dessutom iväg i lugn och ro efter en morgon då vi både hunnit sitta ner och äta frukost och strosa runt i allsköns ro, så nu sitter jag på helspänn och väntar på att insikten om vad vi glömt ska slå till med full kraft. Har jag någon gång nämnt att jag är en ”glaset-är-knappt-halvfullt-människa”?

Obligatorisk ”vi är på väg-bild”.

Nu är vi framme i Köpenhamn, incheckade, säkerhetskollade (den läskiga terroristen Inna blev både kroppsscannad och fick sin väska kollad – julklappsnagellacken hade visst slunkit ner i väskan…), på plats vid gaten och ännu har vi inte kommit på vad vi glömt. Om vi inte räknar den glömda Malmö-avfarten i Kristianstad och att vi glömt fylla på spolarvätska, men lite skit får man ju räkna med, eller hur? Säkerhetstjejen som frågade vad vi hade för planer i Florida fick nog lite mer svar än hon räknat med, men nu vet hon i alla fall allt om hur gammal man behöver vara för att simma med delfiner, simma med hajar (!) och mata rockor på Discovery Cove. Och att man får mata fåglar om man inte innehar någon av dessa åldrar. Kunskap ska aldrig underskattas

Och DÄR var delfinsimmet värt varenda krona. ❤️ (Bild från julafton.)

Vi är i trygga händer på väg från parkeringen till terminalen, för det är tydligen Mimi som kör.

Väldigt smidigt sätt att ta sig genom avgångshallen.

Det var inte någon som höll på att snubbla över dem… (host host)

De tre små havefruarna.

Nu – sisådär 14 timmar efter bilden på havsfrun (som tydligen hade två fenor, vilket fick underkänt av de två wanna-bes:en) har vi överlevt 10 timmars hyfsat tråkig och händelselös flygresa, haft en – med amerikanska mått mätt – rätt smidig passering genom gränskontrollen, men i stället (när vi trodde att vi klarat det i rekordfart) ägnat oproportionerligt lång tid åt att vänta på vår förbeställda bil. Vad är det med hyrbilsföretagen som gör att det ska ta forever att hämta ut en bil som man redan bokat, beställt och betalt? Anglofilen Inna undrade om de skulle tappa sitt jobb för att de var så långsamma. 😂 Mimi, å andra sidan, hängde mest upp sig på att hon inte fick behålla passkontrollbilden där hon räckte ut tungan mot kameran… På något sätt passande med tanke på etablissemanget här, men kanske inte att rekommendera. Hon ska i alla fall rita sin bild igen när vi kommer till hotellet. Hur många bilder hon vill och ingen får ta dem för henne. Så det så.

Filt, godis och obegränsad skärmtid. Det går ingen nöd på henne direkt.
Ha, Trumpen, vi kom in ändå!
Urdålig ”vi-är-framme-i-Florida-och-det-är-ljuvligt-varmt-i-shuttlebusskön-bild”.

Hotellet är väl f.ö inte en av mina bästa bokningar, men nya kompisar är ju alltid trevligt. Jag ber till högre makter att de nya kompisarna ”bara” ska visa sig vara kvalster från den lindrigt rena heltäckningsmattan och inget värre. (Det kliar redan.)

I våra kroppar är klockan nu 04.40, så även om det kanske inte blir lätt med det inte-så-fettsnåla McDonalds-kvällsmålet från den otroligt stökiga och högljudda grannrestaurangen i magarna – enligt tjejerna ”den godaste lunchen de ätit” – ska vi försöka sova. I morgon styr vi genom Everglades till västkusten.

Florida 2.0. Dag 23 Sista dagen (för den här gången)

Äsch, det får väl bli ett inlägg idag också då. Jag har ju vant mig vid att tänka i bloggformuleringar, så det är svårt att låta bli.

Nu är den alltså här på riktigt, den fruktade avresedagen, men det faktum att vi betalt för hela dagen idag också (väl investerade pengar!) gör att den faktiskt – än så länge – känns som en ”riktig” semesterdag. Vi har inte ens börjat packa ännu, utan helt enligt vad jag skrev igår, gör vi en repris av gårdagen, så i skrivande stund befinner jag mig nån meter ifrån ett även idag rejält skummande hav och min kaffemugg gör sin sista dag som vinkylare. (Säger jag i alla fall, vem vet, jag kanske behöver en styrketår på jobbet framöver också…)

En av mina bästa investeringar någonsin. Varför, Clas Ohlsson, har ni slutat sälja dessa? Lika bra som kaffemuggar som vinkylare!

Eftersom det är sista dagen vaknade vi givetvis alla i ett härligt rosenrött töcken där alla samverkade på bästa sätt för att dagen skulle bli den mest minnesvärda av alla. Eh, nej, det gjorde vi givetvis inte. När en vanligtvis väldigt ”lätt”, men envis femåring får något i huvudet blir det inte alltid så. När samma envisa femåring får något i huvudet funderar hennes mamma ofta på om hon verkligen har alla de där poängen (faktiskt både de som krävs för utbildningen och en del extra) i pedagogik. Kanske man egentligen inte kan läsa sig till att bli pedagog? Eller ska man kanske inte blanda ihop rollerna som förälder och pedagog? Jag hade inte gett mig själv jobb om jag hört mig i vissa av de där situationerna i alla fall. Lyckligtvis – säkert något som naturen ordnat så att inte artens fortlevnad ska vara hotad – klaffar det ju oftast så att när jag når min gräns, har Peter energi nog för lirkande och tvärtom, så även idag överlevde alla, och nu, en halvtimme efter att vi kom till stranden har även femåringen joinat strandlägret och börjat bygga ett sandslott. Ordningen återställd. Nu ska vi pressa ut det sista av våra timmar här!

Egentid… Eller bara tjurig…
Är det en repris på gårdagen så är det. Bilderna är dock alla från idag, jag lovar.
Denna goding kan roa sig (nästan) hur länge som helst på egen hand. Ljuvligt.
En sådan här bild gör ju att man redan längtar tillbaka.
Djäklar i gatan, han badade faktiskt. I och för sig varmare i havet än i poolen, men ändå….
Upp till bevis nu då!
Bevis. (Eftersom jag är en god, kärleksfull hustru publicerar jag inte bilden när han är på väg upp och blir omkullslagen av en våg. Den som vill får föreställa sig den. Eller betala bra, så skickar jag…)
Enligt Inna badar hon hela tiden… Vi har olika definitioner av att bada.
Eftersom syrran tog ett fotbad igår, måste fröken copycat-lillsyrra ta ett sandbad idag.
Inte det vanligaste flygfä vi sett här.
Vi är två som är överens om att vi gärna hade stannat ett tag till.
Här är det 50/50. Mimi jublade när hon till slut förstod att vi faktiskt skulle hem på riktigt – till det gröna huset – idag. Hon saknar sina leksaker och dagiskompisar. Men hon saknar Flowida också.
Vi började leka med appen Quickshot, som Michaela, vårt Charleston-besök, rekommenderade.
”Ta en sån där rolig bild på mig nu, mamma!”
”Ta nu när jag flyger!”
Inna: ”Hur i hela friden kan den göra så där egentligen. Jag har aldrig sett på maken!” (Jag är inte säker på att hon egentligen är född på 2000-talet…)

Vågorna var även idag lite för höga för att barnen skulle kunna bada, så efter ett par timmars sandslottsbyggande och fyllande av mobilen med roliga bilder och en uppsjö av slow-mo-filmer lämnade vi de sköna svalkande vindarna på stranden för den hyfsat tryckande hettan vid poolen. Det var till och med så varmt att jag hoppade i isvattnet utan att tveka. Även om vi inte haft toppentur med vädret denna resa vidhåller jag att jag aldrig i livet (som är ett av Innas nya favorituttryck) hade velat åka hit sommartid.

”Kan du googla förr i tiden? Innan människorna fanns? Vad som helst innan människorna fanns. Kanske frystiden.”
”Vadå?”
Dinosauriegoogling i skugga pågår.

Även vid poolen fortsatte slow-mo-filmandet, så är det någon som känner för att kolla lääääängee på Inna när hon tvekar, tvekar, tvekar och slutligen hoppar i poolen jäättttelångsamt är ni välkomna hem till oss i helgen. Det är jättekul. Jo, jag lovar. Ok ifall jag tar en promenad samtidigt va?

Eftersom dagen är en repris på gårdagen så lekte och pratade vi också med våra kanadensiska grannar, gjorde snål-hitte-på-lunch av det som finns kvar i kylskåpet (förvånansvärt gott faktiskt) och hade pop-corn till efterrätt. Det grämer mig lite att jag kommer att behöva lämna kvar en halv flaska olja, men inte ens jag är snål att jag tar hem en halv flaska matolja, jag lovar. Även jag har gränser. Jag undrar om inte farfar har småländskt påbrå förresten. Det skulle förklara en del.

Egentligen borde hon gå in och duscha nu, men lek (och prat!) med kanadensiska vännerna Sofia och Gabriel går absolut före.
Mer lek.
”How old are you guys?” (Underförstått som lyckligtvis bara jag fattar: Tänk att jag bara är fem och kan simma, men du, som är sju, behöver puffar….)

Det är faktiskt jättestor skillnad på att ha kvar rummet hela resdagen jämfört med att checka ut vid lunch. Jag har fortfarande inte – vid kvart i fyra – fått den där hemresekänslan. Kanske i och för sig vore bra om den infann sig snart så vi inte missar flyget… Varken packning, duschning av jätteäckliga tjejer eller någon vidare reseplanering är gjord och här ligger jag vid poolen och bloggar. Det är nog bäst att jag publicerar och tar mig i kragen. Bara liiiiite sol till….

Florida 2.0. Dag 22 Fort Lauderdale levererar hyfsat

Ft Lauderdale fortsätter att vara lite småmotigt för oss. Efter att ha varit helt förskonade från ”olyckor”, av typen som kan inträffa med barn som inte varit utan nattblöja så överdrivet länge, medan vi haft stora boenden med många sängar, tvättmaskin och torktumlare, var det givetvis dags i natt. Typiskt nog när jag för en gångs skull hade just det barnet i min säng. Det är ganska fantastiskt hur väldigt blött det kan bli av en enda så liten människa. Verkligen en egenskap man uppskattar klockan halv två. Det slutade med att de blev tre stycken i den inte så bekväma bäddsoffan, medan jag fick ligga kvar längst ut på kanten i relativ torka i sängen. (Kanske vi borde lämnat den där dricksen förra gången. Hoppas vi får nytt ändå.)

Inna ville att vi skulle skicka en bild till dagis på kokosnöten. Klassiskt exempel på att man inte ska tro allt man ser på nätet alltså.
”Du sa att vi inte fick titta på iPhone idag, men vi lyssnar ju bara…”
Och dokumenterar…
”Jag älskar denna musiken faktiskt.”

Efter frukost gick vi till stranden. Högljutt ackompanjerade av ”I knoOOOOw, it caaAAAlls me, the sky and the sea…. Let it goOOOo, let it goOOOo” på repeat. Jag är osäker på den egentliga ordningen av dessa fraser, men att jag hört dem – ofta – är jag helt säker på. På stranden var det halv storm och givetvis badförbud, men i alla fall sol. Och man kunde ju bygga sandslott. Och sjunga.

Det är synd att det inte framgår av en bild hur underbart ljuvligt kavat hon är, den lilla snorpan.
Där borta till vänster, där det nu bara är en brant sluttning (brantare i verkligheten än på bild) var det strand för tre veckor sedan.
Äntligen, äntligen fick hon gräva i sanden. Som hon längtat!
Vackert. Havet också.
Den bestämda hade sina åsikter om var vi egentligen borde slå läger…. Så då gjorde hon det, trots att vi andra var 20 meter bort.
Även om det är badförbud så får man jaga vågor.
Man fattar hur big business turismen och strandlivet är när det finns sådana här monster, specialbyggda för att städa stranden.
Badförbudet sa inget om fotbad. 😉
Funkar även som handbad.
”Det kom på min bakjumpa! Hahahahaah, på min bakjumpa!”

Denna onödigt omfattande kavalkad av hyfsat meningslösa strandbilder syftar egentligen mest till att vara en motvikt mot alla läskiga snöbilder som översvämmar mina flöden på diverse sociala medier. Det må vara vackert, men fy tusan för att behöva komma hem till eländet.

Vi la ett par timmar på stranden i sand och vind, men sedan blev behovet av bad för stort, så vi traskade tillbaka till hotellets pool. Hotellets ouppvärmda pool. Hotellets ouppvärmda svinkalla pool. Vi hade förberett oss på att det skulle vara kallt, speciellt i jämförelse med de fantastiska varma poolerna i Orlando, men att det skulle vara så kallt, var vi inte beredda på. När knappt barnen badar trots sisådär 27 grader i luften… då är det kallt. Jag doppade mig en gång, men känner inte att jag absolut behöver göra det igen. Den som var mest oförfärad var givetvis Mimi. Den som snackade mest var givetvis Inna. 😉

När vi precis kommit, hörde vi lite rasslande och en rejäl duns från ett av träden. Dunsen var så rejäl att vi gick och tittade, i tron att det var en stor gren som ramlat ner. Då möttes vi av den här.  (Bild nedan.) En gremlin! 🙂 Visst är han (som nog är en hon) lik ledaren från Gremlins-filmen?!

När vi var inne och käkade lunch hörde vi uppståndelse från poolen, och vår kanadensiska granne samlade ihop sina barn och flydde poolen. Då hade vår gremlin nog ätit efter midnatt (eller hur var det?), för helt plötsligt var där tre stycken helt oförfärade kompisar som ramlade ner ur träden och sprang omkring bland leksakerna inne på den lilla pool-området. Kanadensiskan berättade att hon blev ganska förvånad när leksakerna helt plötsligt började röra sig.

En ganska oväntad gren.
När snålmamman vill använda upp allt hon köpt – inklusive majsoljan – kan det till och med vankas popcorn före lunch…. Snåĺhet i sin godaste form!
Inga läskiga mikro-popcorn här inte!
Dagens mesta badare trots frysgraderna i poolen.
Inna och hennes kanadensiska nya vän Sofia. Och Sofias stora hatchimal-uggla. Något slags Tamagotchi-historia som utvecklas och måste tas om hand. Gissa vem som nu vill ha en sådan?
Efter popcorn kommer givetvis motion. I plural för att göra det mer effektivt.
Mimi tar väl om hand om sina gosedjur. Hoppas hon inte matar dem efter midnatt bara.
Eftersom vi pratade om att leguanen såg ut som en gremlin och eftersom vi har en vetgirig femåring, så ägnades en del av kvällen åt att googla klipp från Gremlins. Eventuellt håller den inte riktigt i längden. 34 år är en lång tid. Extra lång när det gäller 80-talsfilmer.

Efter idag får vi väl ge Fort Lauderdale cred för att ha levt upp ganska hyfsat till förväntningarna ändå. Visst, en sådan här dag hade vi kunnat ha på vilken spansk eller grekisk ö som helst, men som sagt, för oss är semester mer avkoppling och anpassa oss efter barnen än att checka av alla måsten på en lista, så vi är fullt nöjda. Ganska läskigt är det dock att i morgon är det absolut finito. I morgon åker vi faktiskt hem. Jag är hemskt nöjd med beslutet att betala för en extra natt, så att vi slipper lämna hotellet på förmiddagen och sedan kuska runt med väskorna hela dagen och ändå försöka vara så förberedda som möjligt på en lång hemresa. Vi flyger inte förrän 22, så planen är nog att ha en dag ungefär som idag för att verkligen tanka energi inför resa och snö. Möjligen blir det alltså ingen blogg i morgon och skulle det – mot förmodan – råka bli det ändå, så kan jag inte publicera den förrän på dansk/svensk mark på onsdag eftermiddag, så alla ni som faktiskt hängt med hela resan – ni verkar ju ofattbart nog vara några stycken – tusen tack för att ni bidragit till att jag orkat svamla ur mig alla plattityder om nästan ingenting alls i så här många dagar i sträck. <3