Florida 4.0 2019/2020 Dag 28 Från Orlando till Miami

Sådär, då har vi lämnat Orlando för sista gången på ett tag. I alla fall om det blir som vi tänkt, vilket det i och för sig sällan blir. Vi hade i ärlighetens namn lite separationsångest igår när vi guppade runt i poolen och småpratade med kanadensarna, men måste vi välja bort något så blir det det som ryker. Framför oss har vi nu 32-38 mil (beroende på målet, som vi inte riktigt bestämt ännu) urtråkig resa. Just vägen mellan Orlando och Miami är enligt min mening den absolut tristaste av alla vi åkt här. Vi har inte riktigt bestämt oss för om vi återigen ska dissa Miami beach och i stället ta oss till Hollywood eller Ft Lauderdale, men just nu lutar det åt att vi siktar mot en strand/Atlanten-eftermiddag i Ft Lauderdale. Den som fortsätter läsa får se. Jag också. ? Ganska imponerande av oss att vara ett par mil på väg förresten för klockan är NU 10.00 = utcheckning. Jag vet inte vad som hänt, vi har varit så effektiva under denna resa. (Famous last words – förmodligen ringer de snart från resorten och undrar om vi inte ska ha passen, barnen eller något annat halvvitalt med oss…)

När man har nästan en hel burk Nutella kvar dagen innan hemfärd…. Tur att den var billig på Costco.

Trots att vi borde veta bättre – eller som jag hävdar, att PETER borde veta bättre, för nog har jag tillräckligt med allt annat jag organiserar och har koll på?? – så gav vi oss ut på denna urtrista väg med nästan tom tank. Vi gjorde samma sak för två år sedan och hade då samma nervösa färd söderut, för det är sjukt dåligt med bensinstationer, trots att det är en så trafikerad väg. Det gick bra, tack och lov, men det var rätt otrevligt varmt i bilen när Peter stängde av AC:n för att spara bensin (hjälper det ens?). Jag förlät honom nästan när vi kunde checka in på Yeehaw junction och tanka. Alltså, namn over here är ändå lite coolare än Svängsta och Asarum. (Okej, Asarum är ganska coolt faktiskt när man tänker på det, men inte som Yeehaw junction!)

Okej, klarar vi det eller inte?? Förra gången var i och för sig värre, för då missade vi det ytterst märkliga i att bensinstationer och rastställen kan ligga med avfart till vänster på just denna väg…
En tjejfie i Yeehaw junction medan Peter tankar.

En stund efter tankningen i Yeehaw junction (japp, jag gillar att skriva det) sov Inna ihopfälld som en fällkniv och Mimi började klaga på ”ont i rumpan” av att ha suttit för länge. Även vi i framsätet led. Peter av sin erbarmliga tandvärk och jag av lite ont i ryggen och av att inte hitta något vettigt hotell för natten. Gaaah! Jag avskyr verkligen att försöka boka hotell i Miami-området. Man får absolut ingenting för pengarna och hälften av recensionerna handlar om kackerlackor och smutsiga badkar. Urrrrrrk! Under vår resa hittills har vi (Peter) bara sett en ynka kackerlacka, och den var han så vänlig att inte visa oss andra, så vi är helt förskonade. Jag fortsätter gärna den trenden.

Strax innan Ft Lauderdale stannade vi för att äta på denna resans sista (?) Wendy’s, och lyckades tyvärr pricka in det sämsta vi varit på. Det var ingenting som verkade funka. Erbjudandet i appen (så klart, vi är i coupon-land) fungerade inte, bubbelvattnet var slut, diet coke var slut, majonnäsen kom inte, personalen verkade mest önska att vi skulle gå, det var ganska sunkigt vid ketchupen och självklart fanns det inga handdukar på toaletten. Trist avslutning på vår annars högst trevliga, kaloridrypande Wendysturné. Jag skrev till och med mitt livs första google-recension. Den var inte så positiv.

Vid 14-tiden och efter otaliga bilköer var vi äntligen framme i Ft Lauderdale. Där det blåste halv storm och flaggades rött. Och lila, vilket Peter tog reda på betydde att det fanns haj eller maneter i massor i havet… Hotellet vi hade kollat ut – men inte bokat – såg dessutom, vilket flera hade skrivit, verkligen inte speciellt inbjudande ut på utsidan och vi började ifrågasätta vad vi skulle göra i Ft Lauderdale om vi inte kunde bada. Vi har ju varit där flera gånger innan och är inte sååå imponerade. Vi körde alltså till den lekplats som jag kom ihåg som jättestor från vårt besök för två år sedan, men som visade sig bestå av bara en enda ”unit” med några rutschkanor och klättergrejer. Tjejerna (Inna) hittade dock genast en kompis, så vi blev kvar där en rätt bra stund, men stormvindarna ändrade inte direkt vår tveksamhet inför att hitta ett hotell just där. Stor vånda. Jag avskyr som sagt att försöka boka hotell i Miami-området, och det blev inte bättre ju längre eftermiddagen led, kan jag säga. Till slut var det faktiskt Peter som föreslog Sheraton vid flygplatsen i Miami. Knappast en idealisk location egentligen kanske, men det såg himla fräscht ut och jag kunde utnyttja en gratisnatt på hotels.com, så våra ”två” nätter, som vi inte kommer att utnyttja, kostade oss i praktiken ”bara” 1700:- + parkering. Med Miami-mått mätt är det ett sjuhelsikes kap!

Dock kunde vi ju inte köra direkt till ett flygplatshotell, då vore ju dagen helt slut, så mot bättre vetande satte vi gps:n på Miami beach. Jag vet inte om det alltid egentligen är en dålig idé att köra mot Miami, men det gick inte snabbt, och barnen var inte glada, trots den utlovade lekplatsen, som jag också kom ihåg som jättestor och helt fantastisk.

Ingen AC eller bara nyfiken hund? 😉
Jahopp…. så här imponerande var alltså lekplatsen i Ft Lauderdale som jag kom ihåg som så otroligt stor och fin. I och för sig är jag säker på att där också fanns gungor då, men ändå…
Det är svårt att fånga vågor och vind på bild, men tro mig, det blåste rejält.
När den första kompisen var tvungen att gå, hittades genast en ny. Tyvärr hann jag inte få med på bild hur de alla tre ligger ner på rygg och pekar på varandra. Uppenbarligen har Inna introducerat den märkliga leken ”Moffia” även här.
Superdålig bild – som alla från en bil – men Miamis skyline är ändå ganska cool.

Om det är ett elände att ta sig till Miami beach, så är det inte lättare att hitta parkering. Speciellt inte en lördagskväll då det tydligen också är något slags jazz- och Art Deco-festival… Till slut svängde vi i ren desperation in i ett parkeringshus som faktiskt inte hade ”fullt-skylt” och struntade i att det kostade 40 dollar att parkera. 400 spänn… För upp till fem timmar, men stack du efter 10 minuter var det fortfarande 40 dollar. Typ ett rån. Nåja, vi blundade för det, liksom vi stängde öronen för alla ”jag är trött” från barnen, för nu var vi minsann tvungna att göra lite Miami beach. I alla fall för 40 dollar. Även här blåste det halv storm så klart och även här hade lekplatsen krympt betydligt jämfört med vad jag kommer ihåg. Är det vi som blivit bortskämda med att allt amerikanskt är så stort eller är det att barnen växt, undrar jag? Storleken spelar ju som bekant ingen roll, även här hittade barnen snabbt lekkompisar och lekte ”tag” och ”hide and seek”, eller, när de inte riktigt kunde enas: ”tag hide and seek”. Det var inte alls populärt när vi efter en – en och en halvt timme beordrade avfärd och mat. Man skulle till och med kunna säga att det var rätt dålig stämning ett tag, men lyckligtvis blev det lite bättre efter lite mat, hundgos och öl… Inte till barnen då, och det var ”park-priser” (20 dolllar för två små Heiniken) men just då väl investerade pengar. Miami beach är och förblir dock ett dårhus. Det hade säkert varit jättekul för 20 – 25 år sedan, konstaterade både jag och Peter så där medelålders bittert, men med barn och erfarenhet är det mest bara galet, småläskigt och provocerande dyrt. Och lite coolt. Men det andra överväger tyvärr. Vi skulle köpa lite vatten till barnen – det skulle kosta 4 dollar + tax + 18% dricks. Alltså sisådär 60 spänn för en flaska vatten. Så är det överallt. Inte trevligt. Dessutom, med en festival utanför knuten var det kanske tur att vi avbokade hotellet…

Vi var ju i alla fall tvungna att ta en familjefie på Miami beach. Tyvärr ser jag att jag missade att få med det rosa klassiska badvaktartornet. Dåligt.
Den gigantiskt fantastiska lekplatsen hade liksom krympt… men kul hade de i alla fall, de ”tagen-kurragömmalekande” minionerna.
Jag missade tyvärr när hon gjorde en singel-Titanic i toppen av den där.
Även om hon blundar så är det en förbaskat cool bild.

Maten blev tyvärr inte mycket att skriva hem om, även om vi verkade se en himla massa cool streetfood överallt, men vi blev hyfsat mätta och mycket gladare i alla fall. En stund, sen hade faktiskt dagens resande tagit sin tribut och barnen orkade inte mer. Jag vet att jag skrivit det många gånger förut, men ändå, jag förstår inte hur man orkar resa så mycket på sina resor som många gör. Det är ju skitjobbigt och inte det minsta kul. Det är ju stället man är på, avkopplingen och att göra saker tillsammans som är kul Nåja, tur att man är olika. Barnen bröt nästan ihop när vi berättade att det var sisådär 20-30 minuter till vårt nya hotell, för de hade minsann suttit i bilen i minst åtta timmar redan. När det sedan var sådan trafikstockning ut från ön att det gick snabbare vid rött än grönt, somnade den ena och den andra konstaterade att det här inte var ett bra ställe. Vi kunde inte göra annat än att hålla med henne. Vi får se hur väder och humör är i morgon, vår sista – absolut sista – dag i Florida, men jag tror inte att vi kommer att återfinnas på Miami beach. Mimi vill till Publix, för hon vill köpa en fin present till sin kompis Ellie som har kalas på fredag och efter att ha sett den faktiskt himla trevliga poolen på hotellet, har jag en känsla av att vi kommer att tillbringa lite mer tid på ett flygplatshotell än vi någonsin gjort förut. Vi får se om jag har rätt eller fel.

Givetvis var barnen tvungna att ha varsin sådan här till efterrätt. 100 kronors marshmallows som hamnade i soporna… Vad hade vi trott…?
Sötnöt
Nej, jag menar inte att ta en bild på de två kvinnorna i förgrunden och sorry för att jag publicerar er, men ingen kommer ändå att se er eftersom idiotiska människor har hackat min sida så att den är helt oläsbar. 🙁 Vyn över Ocean drive med alla stånd och juldekorationer var mycket coolare IRL.

När vi äntligen tagit oss fram till hotellet, checkat in, fått med oss alla väskor från parkeringen, fått byta hiss för att den vi testade först var så galen att Mimi blev livrädd att vi skulle få åka helt random upp och ner mellan våningarna för evigt, fått fel rumsnummer och slutligen hittat rätt rum, konstaterade Inna kallt att ”det här verkligen inte var värt all fuss – det är ju jättelitet!”. Det är det verkligen jämfört med vad vi vant oss vid. Fräscht, tack och lov, men det är verkligen bara två sängar och ett badrum. Hade vi bott så här i fyra veckor hade det inte blivit mer än en resa… konstaterade jag och Peter också.

Bloggen fortsätter tyvärr att djäklas värre än någonsin, så förmodligen är det bara jag som läser detta, men jag ska åtgärda eländet så fort vi kommer hem, hoppas jag. Eventuellt blir det en dag 29 också i morgon. Det brukar det bli. God natt!

Florida 3.0. Dag 1. Vi är på väg!

Nu så! Efter ett par dagars förkylning (så klart, det är ju lov), lite vattentrampande (jag tror alltid att vi har mer att göra än vi faktiskt har, vilket resulterar i ganska meningslösa dagar hemma) och ett mycket trevligt julfirande med familjen, är vi iväg! En vecka tidigare än vi brukar åka, men med samma hemresedatum som förra året, vilket ger vår längsta resa hittills. Scary!

Vi är dessutom iväg i lugn och ro efter en morgon då vi både hunnit sitta ner och äta frukost och strosa runt i allsköns ro, så nu sitter jag på helspänn och väntar på att insikten om vad vi glömt ska slå till med full kraft. Har jag någon gång nämnt att jag är en ”glaset-är-knappt-halvfullt-människa”?

Obligatorisk ”vi är på väg-bild”.

Nu är vi framme i Köpenhamn, incheckade, säkerhetskollade (den läskiga terroristen Inna blev både kroppsscannad och fick sin väska kollad – julklappsnagellacken hade visst slunkit ner i väskan…), på plats vid gaten och ännu har vi inte kommit på vad vi glömt. Om vi inte räknar den glömda Malmö-avfarten i Kristianstad och att vi glömt fylla på spolarvätska, men lite skit får man ju räkna med, eller hur? Säkerhetstjejen som frågade vad vi hade för planer i Florida fick nog lite mer svar än hon räknat med, men nu vet hon i alla fall allt om hur gammal man behöver vara för att simma med delfiner, simma med hajar (!) och mata rockor på Discovery Cove. Och att man får mata fåglar om man inte innehar någon av dessa åldrar. Kunskap ska aldrig underskattas

Och DÄR var delfinsimmet värt varenda krona. ❤️ (Bild från julafton.)

Vi är i trygga händer på väg från parkeringen till terminalen, för det är tydligen Mimi som kör.

Väldigt smidigt sätt att ta sig genom avgångshallen.

Det var inte någon som höll på att snubbla över dem… (host host)

De tre små havefruarna.

Nu – sisådär 14 timmar efter bilden på havsfrun (som tydligen hade två fenor, vilket fick underkänt av de två wanna-bes:en) har vi överlevt 10 timmars hyfsat tråkig och händelselös flygresa, haft en – med amerikanska mått mätt – rätt smidig passering genom gränskontrollen, men i stället (när vi trodde att vi klarat det i rekordfart) ägnat oproportionerligt lång tid åt att vänta på vår förbeställda bil. Vad är det med hyrbilsföretagen som gör att det ska ta forever att hämta ut en bil som man redan bokat, beställt och betalt? Anglofilen Inna undrade om de skulle tappa sitt jobb för att de var så långsamma. ? Mimi, å andra sidan, hängde mest upp sig på att hon inte fick behålla passkontrollbilden där hon räckte ut tungan mot kameran… På något sätt passande med tanke på etablissemanget här, men kanske inte att rekommendera. Hon ska i alla fall rita sin bild igen när vi kommer till hotellet. Hur många bilder hon vill och ingen får ta dem för henne. Så det så.

Filt, godis och obegränsad skärmtid. Det går ingen nöd på henne direkt.

Ha, Trumpen, vi kom in ändå!

Urdålig ”vi-är-framme-i-Florida-och-det-är-ljuvligt-varmt-i-shuttlebusskön-bild”.

Hotellet är väl f.ö inte en av mina bästa bokningar, men nya kompisar är ju alltid trevligt. Jag ber till högre makter att de nya kompisarna ”bara” ska visa sig vara kvalster från den lindrigt rena heltäckningsmattan och inget värre. (Det kliar redan.)

I våra kroppar är klockan nu 04.40, så även om det kanske inte blir lätt med det inte-så-fettsnåla McDonalds-kvällsmålet från den otroligt stökiga och högljudda grannrestaurangen i magarna – enligt tjejerna ”den godaste lunchen de ätit” – ska vi försöka sova. I morgon styr vi genom Everglades till västkusten.

Florida 2.0. Dag 23 Sista dagen (för den här gången)

Äsch, det får väl bli ett inlägg idag också då. Jag har ju vant mig vid att tänka i bloggformuleringar, så det är svårt att låta bli.

Nu är den alltså här på riktigt, den fruktade avresedagen, men det faktum att vi betalt för hela dagen idag också (väl investerade pengar!) gör att den faktiskt – än så länge – känns som en ”riktig” semesterdag. Vi har inte ens börjat packa ännu, utan helt enligt vad jag skrev igår, gör vi en repris av gårdagen, så i skrivande stund befinner jag mig nån meter ifrån ett även idag rejält skummande hav och min kaffemugg gör sin sista dag som vinkylare. (Säger jag i alla fall, vem vet, jag kanske behöver en styrketår på jobbet framöver också…)

En av mina bästa investeringar någonsin. Varför, Clas Ohlsson, har ni slutat sälja dessa? Lika bra som kaffemuggar som vinkylare!

Eftersom det är sista dagen vaknade vi givetvis alla i ett härligt rosenrött töcken där alla samverkade på bästa sätt för att dagen skulle bli den mest minnesvärda av alla. Eh, nej, det gjorde vi givetvis inte. När en vanligtvis väldigt ”lätt”, men envis femåring får något i huvudet blir det inte alltid så. När samma envisa femåring får något i huvudet funderar hennes mamma ofta på om hon verkligen har alla de där poängen (faktiskt både de som krävs för utbildningen och en del extra) i pedagogik. Kanske man egentligen inte kan läsa sig till att bli pedagog? Eller ska man kanske inte blanda ihop rollerna som förälder och pedagog? Jag hade inte gett mig själv jobb om jag hört mig i vissa av de där situationerna i alla fall. Lyckligtvis – säkert något som naturen ordnat så att inte artens fortlevnad ska vara hotad – klaffar det ju oftast så att när jag når min gräns, har Peter energi nog för lirkande och tvärtom, så även idag överlevde alla, och nu, en halvtimme efter att vi kom till stranden har även femåringen joinat strandlägret och börjat bygga ett sandslott. Ordningen återställd. Nu ska vi pressa ut det sista av våra timmar här!

Egentid… Eller bara tjurig…

Är det en repris på gårdagen så är det. Bilderna är dock alla från idag, jag lovar.

Denna goding kan roa sig (nästan) hur länge som helst på egen hand. Ljuvligt.

En sådan här bild gör ju att man redan längtar tillbaka.

Djäklar i gatan, han badade faktiskt. I och för sig varmare i havet än i poolen, men ändå….

Upp till bevis nu då!

Bevis. (Eftersom jag är en god, kärleksfull hustru publicerar jag inte bilden när han är på väg upp och blir omkullslagen av en våg. Den som vill får föreställa sig den. Eller betala bra, så skickar jag…)

Enligt Inna badar hon hela tiden… Vi har olika definitioner av att bada.

Eftersom syrran tog ett fotbad igår, måste fröken copycat-lillsyrra ta ett sandbad idag.

Inte det vanligaste flygfä vi sett här.

Vi är två som är överens om att vi gärna hade stannat ett tag till.

Här är det 50/50. Mimi jublade när hon till slut förstod att vi faktiskt skulle hem på riktigt – till det gröna huset – idag. Hon saknar sina leksaker och dagiskompisar. Men hon saknar Flowida också.

Vi började leka med appen Quickshot, som Michaela, vårt Charleston-besök, rekommenderade.

”Ta en sån där rolig bild på mig nu, mamma!”

”Ta nu när jag flyger!”

Inna: ”Hur i hela friden kan den göra så där egentligen. Jag har aldrig sett på maken!” (Jag är inte säker på att hon egentligen är född på 2000-talet…)

Vågorna var även idag lite för höga för att barnen skulle kunna bada, så efter ett par timmars sandslottsbyggande och fyllande av mobilen med roliga bilder och en uppsjö av slow-mo-filmer lämnade vi de sköna svalkande vindarna på stranden för den hyfsat tryckande hettan vid poolen. Det var till och med så varmt att jag hoppade i isvattnet utan att tveka. Även om vi inte haft toppentur med vädret denna resa vidhåller jag att jag aldrig i livet (som är ett av Innas nya favorituttryck) hade velat åka hit sommartid.

”Kan du googla förr i tiden? Innan människorna fanns? Vad som helst innan människorna fanns. Kanske frystiden.”

”Vadå?”

Dinosauriegoogling i skugga pågår.

Även vid poolen fortsatte slow-mo-filmandet, så är det någon som känner för att kolla lääääängee på Inna när hon tvekar, tvekar, tvekar och slutligen hoppar i poolen jäättttelångsamt är ni välkomna hem till oss i helgen. Det är jättekul. Jo, jag lovar. Ok ifall jag tar en promenad samtidigt va?

Eftersom dagen är en repris på gårdagen så lekte och pratade vi också med våra kanadensiska grannar, gjorde snål-hitte-på-lunch av det som finns kvar i kylskåpet (förvånansvärt gott faktiskt) och hade pop-corn till efterrätt. Det grämer mig lite att jag kommer att behöva lämna kvar en halv flaska olja, men inte ens jag är snål att jag tar hem en halv flaska matolja, jag lovar. Även jag har gränser. Jag undrar om inte farfar har småländskt påbrå förresten. Det skulle förklara en del.

Egentligen borde hon gå in och duscha nu, men lek (och prat!) med kanadensiska vännerna Sofia och Gabriel går absolut före.

Mer lek.

”How old are you guys?” (Underförstått som lyckligtvis bara jag fattar: Tänk att jag bara är fem och kan simma, men du, som är sju, behöver puffar….)

Det är faktiskt jättestor skillnad på att ha kvar rummet hela resdagen jämfört med att checka ut vid lunch. Jag har fortfarande inte – vid kvart i fyra – fått den där hemresekänslan. Kanske i och för sig vore bra om den infann sig snart så vi inte missar flyget… Varken packning, duschning av jätteäckliga tjejer eller någon vidare reseplanering är gjord och här ligger jag vid poolen och bloggar. Det är nog bäst att jag publicerar och tar mig i kragen. Bara liiiiite sol till….