Florida 4.0 2019/2020 Dag 21 Busch gardens

Nu är det slut på avkopplingen! Nu är det bara parker som gäller i en vecka. För att utnyttja dem till max måste man vara ordentligt på tårna och börja köa riktigt tidigt på morgnarna, så nu ska väckarklockan aktiveras igen. Hepp hepp hepp!

Jag skojar så klart. Inte om att det är som ovan om man ska göra parkerna till max, för det tror jag att det är, men det ska givetvis inte vi. Vi kör på i ganska avslappnat semestertempo trots att vi ska göra några parker. Idag börjar vi med en av bonusparkerna som faktiskt i princip ingår helt utan kostnad när man bokar delfinsim på Discovery Cove under Black Friday. Busch Gardens. Vi var där förra året och upplevde det som en perfekt mix av djurpark och nöjespark, där vårt fokus kommer att ligga på djurparksdelen, fast parken är känd för att ha riktigt bra åkattraktioner. Mimi är i nuläget mest taggad på att ”gå kängururunda”, för det var hon för liten för förra året. Nu är det dags för revansch! I år verkar det som om vi kan gå själva dessutom, utan sällskap av ”bebis” som var väldigt närvarande vid förra årets besök.

”Hm… undrar hur många mackor jag ska äta idag…”
Frissan…! 😃
”Är du galen? Jag ska bara äta en!”

Det var ganska motvilligt vi lämnade Siesta Keys, det ska erkännas. Ett tungt vägande skäl – förutom delfiner och SeaWorld – till att vi återvänder till Orlando, trots att vi i övrigt inte är några park-människor eller ens gillar stan något vidare (om det finns en ”stad” Orlando?) har varit resorten Bahama Bay och framför allt de otroligt varma och sköna poolerna. Nu har vi upptäckt en minst lika bra resort i mycket trevligare omgivningar och med ännu varmare pooler! Det kan ju inte bli bättre. Vi gillar ju verkligen Sarasota och Siesta Keys, så nästa år hoppar vi över Orlando och håller oss till Cape Coral och Siesta Keys. Som vi känner just nu i alla fall. Det är så skönt dessutom att vara lite längre på varje plats. Jag förstår absolut att man kan vilja byta vistelseort varje dag för att se så mycket som möjligt på sin dyrköpta semester, men jag föredrar att bara ha det skönt och ta det lugnt.

Nåväl, det var en utvikning. (Plankan, mamma, plankan…) Vi packade ihop och kom iväg strax innan halv tio, precis som planerat, och anlände till Busch Gardens i Tampa lite drygt en timme senare. Som jag skrev igår så var det 15-16 grader varmt och mitt i veckan – tror jag – när vi var här senast. Idag 28 grader, kvav värme och lördag. Ja, ni fattar. Det var helt enkelt lite mer av allt, inklusive härligt klibbig svett på våra kroppar. Fördelen med att vara återvändare som vi är att man vet saker. Man vet t.ex. att det går fortare att promenera upp till entrén än att stå i rigorös kö – gud nåde den som tar ett steg över den vita linjen – och vänta in shuttlebussen, så det gjorde vi. Biljetterna hade vi klara och säkerhetsvakten orkade inte riktigt engagera sig i mina vattenflaskor, frukter och snacks, så förutom kön till just security var det bara att promenera rätt in. Nämnde jag att även parkering ingår i våra bonusbiljetter… 😉

”Vi är kepsligan!”
Tjejligan.

Mimi hade nu taggat upp från att bara prata om kängururundan, vilken f.ö blev en stor besvikelse, hon fick ju inte ens mata kängururna, till att vilja åka berg-och-dal-bana! Alla som har en femåring i sin närhet vet hur det är när de får något i sitt envisa lilla huvud. Alla får veta det. Hela tiden. Logiska och rationella argument som att ”det står att du inte får åka, för man måste vara 1.40 lång” betyder lika mycket som kattskit. Jag tror inte ens de passerar hjärnan. Vi gjorde alla de andra sakerna, men det var lite som teflon. Det gick inte in. Hon var inte riktigt riktigt där, för hon undrade bara när hon skulle få åka berg-och-dalbana. Vilket hon inte skulle få. Yeay!

Varför man skulle behöva vara fem år för att gå ”kängururundan” är ett stort mysterium. Det var en gång med kängurur på sidorna. Okej? Ingen speciellt upphetsande miljö, men jag antar att de inte har det vanligtvis heller. Här brinner det i alla fall inte. Alltid något.

Vi gjorde kängururna, fåglarna, flamingorna och försökte komma undan att förklara alltför ingående vad det var för ställe med flaggor och ledsam musik vi gick förbi (alla parker hedrar alltid sina soldater/veteraner/de som kämpar för sitt stolta land på något sätt – vi är inte riktigt lika imponerade över retoriken) och sedan kom nästa stora höjdpunkt; mata papegojfåglarna. När kängururna visade sig vara lite av en besvikelse och det inte verkade bli någon berg-och-dalbana var man ju tvungen att ha något nytt att hänga upp sig på… En liten flourmugg med ”nektar” var fortfarande lika dyr som förra året och mycket riktigt, precis som de varnar för, så blir man direkt väldigt uppvaktad när man kommer in med en sådan i sin hand. Barnen vågade inte hålla i den, så det blev jag som stod där med fåglar överallt och ingen som vågade ta över burken. Inte förrän den var slut och fåglarna tappat intresset i alla fall – började tjatet igen… Gah!

Jag tog samma bild förra året. 🙂
Innas kroppsspråk säger allt. Hon är inte bekväm. Mimi är än så länge rätt kaxig med armen utsträckt i alla fall.
Kroppsspråk är ganska talande…
Det gäller att matcha sina fåglar med resten av accessoarerna.
Med förtjust tonfall: ”Mamma, du har en fågel på huvudet! Kissar den på dig? Gör den det? Gör den?”
Med lite mer förvånat och sansat tonfall: ”Nu har jag en fågel på huvudet. Jag har en fågel på huvudet!”

Ser man att det är fjärilar?
Förra året gick tåget sönder precis när det skulle gå och Mimi bröt ihop. I år funkade det, och förutom att vi fick stanna och sanda spåret (!) vid ett tillfälle och att vi fick en rejäl skopa ovett för att vi ÄTIT (varsin banan) på tåget (eh?) blev det en härlig tur där vi såg de flesta av parkens djur.
Alla ska med!

Förra året kom vi vid lunch och då var vi så småländskt snåla att vi åt innan vi gick in. Så kunde vi inte göra i år, så trots de förfärliga bananerna på tåget (varför skulle det vara förbjudet att äta på ett litet barntåg i 20 km/h?) fick vi inse att det var lunchdags och att endast frukt och snacks inte skulle ta oss igenom dagen. Alltså overpriced parkmat. Ingen smaksensation.

Inna ska demonstrera hur ibis-fåglar går
När mannen med kvasten kommer drar man sig värdigt tillbaka. Det är sedan gammalt.

Peter hade under lunchen ingått en deal med tjejerna. Eftersom det inte kunde bli någon berg-och-dalbana skulle han åka ”splashen” (flume ride) med dem, om båda åkte med. Mig frågade de inte ens lyckligtvis. Jag är ju lyckligast under min korkek och vaktar gärna grejer. Sagt och gjort. Jag fattade posto vid utsiktsbryggan, där jag helt oskyddad från solen stod läääääänge, för jag hade ingen överblick över kön och var ju så rädd att missa mitt uppdrag, att filma själva ”splashen” att jag inte vågade flytta mig ens för att snurra på ett pokestop. Jag stod verkligen där och spanade på alla som åkte förbi, testade kameravinklar och inszoomningsprocent i 30-40 minuter. Supertaggad helt enkelt. Resultatet kan ni se nedan. Jag bara väntar på att de ska ringa från Oscars-kommittén.

Före ”splashen”…
Efter splashen. Allas recensioner är 100% utläsbara av ansiktsuttrycken… Vi kan nog konstatera att vi är två som är nöjdast under vår korkek.
Snillen spekulerar. Eller diskuterar teckenspråk faktiskt.

Tja, det blir kanske ingen Oscar i år heller. Och inga fler karuseller för Inna, tror jag. Skönt att få sällskap framöver när de andra två ska åka något, för Mimi verkar ostoppbar och bubblade kaxigt överlyckligt på om hur roligt det hade varit och hur rädd Inna i sin tur hade varit… Charmigt, babe. Inna hävdade i alla fall sin rätt att nu bestämma att det var dags för lite lugnare nöjen på Sesame parks barnattraktionsdel, så där tillbringade vi resten av eftermiddagen. Kändes det som i alla fall. Inte jätteupphetsande kanske men det fanns relativ skugga och stolar i alla fall.

”Hej hej där nere!”
Jag älskar sista punkten. (Vuxna måste åtföljas av ett barn.)
Klart att det finns en sandstrand, och klart att Inna ska bli nergrävd.
”Vi har jätteroligt! Jo, vi vill visst leka mer!”
Karuseller mer i Innas smak. Och på tal om kroppsspråk; Peter ser väldigt road ut.
Den här killen måste ha dragit dagens nitlott jobbmässigt. För att fylla på hjulet (karusellen) krävs sex stopp. För varje freaking stopp, öppnar han korgens lås, släpper ut resenärerna, låser upp exitgrindens hänglås (!), släpper ut de som åkt, önskar dem en fortsatt trevlig dag, låser hänglåset igen, går till entrégrinden tre meter därifrån, låser upp dess hänglås, släpper igenom de två, tre som ska åka, låser det hänglåset igen, låser fast dem i den jättefarliga attraktionen och ger dem säkerhetsinstruktioner och börjar om. Hela tiden. Alltså på riktigt? Varför? LÅSTA grindar in till världens minsta mesigaste attraktion. Vad kan hända? Det måste vara större risk att någon klämmer foten i den hänglåsta grinden än att allvarlig kroppsskada uppstår på annat sätt. När alla sex korgarna slutligen fyllts fick de åka 7-8 varv. Och han stannade nästan hela attraktionen när en kille på tre år (alltså inte direkt orangutangarmar) lyckades få någon cm av sin arm utanför korgen. Jag stod där i en kvart och jag dog nästan av tristess. Tänk en arbetsdag. En arbetsdag av att låsa upp hänglås till en pyttekarusell. Jag hade dött.
Yeay! Efter sex stopp och upplås – lås – upplås – lås – upplås – lås är det fart på maskineriet. ”Fart” inom citationstecken.

Vi kan väl inte riktigt påstå att vi gjorde hela Busch gardens idag, för vi missade en del och undvek annat, men efter ett sista varv inom ”animal rescue center”, koll av apor och cheetas, stack vi faktiskt. Som sagt, det är så skönt att vara återkommare och dessutom ”inte” ha betalat för biljetterna, för då kan man göra så utan att det känns som ett nederlag. Vi var nog rätt nöjda allihop.

Till Orlando tar det ungefär en timme, och visa av erfarenhet (äntligen) struntade vi faktiskt i att vi redan ätit dålig skräpmat på Busch gardens och siktade på det igen för att inte hamna i en jobbig situation när vi var tvungna att handla innan incheckning på Bahama Bay. På första stället vi försökte kändes det okarakteristiskt mörkt och tyst, och när vi kom fram möttes vi av en handskriven lapp där det stod att de var ”out of power” och hade stängt. Ytterst märkligt. Ännu märkligare var nog att när vi google mappat fram nästa tillgängliga ställe längs med motorvägen visade det sig att vi hade varit där förut. Hur stor är sannolikheten? Det måste finnas hundratals Wendy’s i bara Florida och vi tog bara ett helt på måfå. Har vi varit här för länge/ofta eller äter vi för mycket skräpmat? (Svara inte på det!)

På Publix där vi stannade till för att proviantera var det ovanligt kallt, så Inna fick låna Peters skjorta. Med mörk röst”Jag är pappa. Hm, låt mig tänka…”
”Nu är vi lika tjocka som pappa!”
”Jag är en superhjälte! En pappasuperhjälte! De gör alltid så här. I alla fall Läderlappen.”

På BahamaBay har vi bott två gånger tidigare, men denna gång var Magnus o Yvonnes fina lägenhet som vi brukar hyra, inte ledig, så vi hyr en likadan men i ett annat hus och av en engelsman som ganska nyligen köpt och renoverat – eller börjat renovera? Mycket är sig likt, men det är tydligt att denna inte är ”inbodd”. Det är väldigt sparsmakat med grejer, både nödvändiga och onödvändiga sådana. Mer om det någon annan dag, för nu är jag rejält trött! I morgon vill Peter på musikloppis någonstans mitt ute i ingenting (vi var där förra året). Med tanke på att det ska bli 30 grader varmt har jag en känsla av att viljorna kanske kommer att krocka just där, för just nu lockar i alla fall en lugn pooldag mycket mer. Den som lever får se. Eller bada.

Tjejerna har börjat bo in sig. Det ska bli väldigt intressant att se om det är här de verkligen kommer att sova.
Bo in sig var det ja…

Florida 3.0. Dag 13. Från Sarasota till Busch Gardens till Orlando.

Nu börjar vi känna igen vädret från våra tidigare resor, för idag var det bara 12 grader vid frukost. Solen skiner dock från en molnfri himmel, så det blir nog en perfekt dag att besöka Busch Gardens.

Frukosten idag tog ännu längre tid än vanligt eftersom bebis så klart både behövde välling, byta blöja, kräkte och behövde byta kläder osv. På något sätt tror jag dessutom att Mimi lyckades finta bort sitt eget ätande i allt detta. För att verkligen finta oss pratade hon dessutom oavbrutet före, under och efter frukosten. Och under packningen. Det hade varit roligt att ha transkriberat allt, men förmodligen också helt fysiskt omöjligt att hinna med. Några tänkvärdheter som kom från hennes mun var i alla fall följande:

”Jag har långa ben.” Peter: ”Ja, det är tur så att du når ner till golvet.” Mimi (helt oberörd): ”Ja, men annars hade jag kunnat flyga. Det hade varit coolare.”

”Om jag väljer Ebbe så ska jag bo med honom och om jag får en bebis så får vem som helst hålla den. Jag väljer en syster för tjejer är ju lite roligare än killar. Fast jag gillar Ebbe. Vi ska ha ett hus.”

”Finns det något som heter Kalsong?” ”Nej, men Kallinge.” ”Kallinge, HAHA, hade alla på sig kallingar då?” ”Va? På riktigt, finns det något som heter Trosa? Haha! Jag tror jag skrattar ihjäl mig.”

Klart att bebis måste ha välling.
Resväska, bebis och doktorsväska. Vi är redo för allt!
Det djurälskande hjärtat vann och coquina-snäckorna släpptes ut i frihet under en fin morgonceremoni. (Som bestod i att de hälldes ur ett Pringles-rör. Det är så man blir rörd.)

Vägen till Tampa är egentligen en rätt snabb och smidig historia, men har man som Peter stämt träff med någon som säljer en mikrofon i St Pete’s beach blir den något längre. Om denna någon dessutom ändrar planerna under vår resas gång blir det ännu längre. Om Peter dessutom inte förberett med cash och sådant ökas tiden på med ytterligare minuter (swish, amerikaner, swish, för guds skull!). Om klockan sedan hunnit bli lunch och man kör åt fel håll för att äta blir det än mer… Om jag var irriterad? Japp. Om jag visade det? Japp. Om jag även visade det för killen med micken och de ändrade planerna? Japp. Lyckligtvis har jag för dåligt minne (för sådant) för att vara speciellt långsint, så när vi väl kom till Busch Gardens – snarare 12.45 än de 10-11 jag tänkt – var det glömt och förlåtet. Micken var faktiskt rätt cool. Men säg inte att jag sa det.

När vi dessutom på Busch Gardens passerade både parkering ($25) och entré (4 x $79) utan att betala något (det funkade!!) var jag rent solig igen. (Den som inte läst gårdagens inlägg: vi plankade inte. Entré och parkering ingick när vi köpte biljetter till delfinsim på Discovery Cove, vilket var en helt oväntad bonus för oss.)

Det blå strecket visar vägen vi borde kört. Den blå punkten till vänster vart vi egentligen körde.
Klart bebis måste ha ett par skor! Fram med virknålen och improvisera bara! (Nope, de är inte ens lika, men det märker lyckligtvis inte Mimi.)

Inte för att jag vill strö salt i såren för Peter (jo, okej, lite då) men ska man besöka Busch Gardens (liksom alla andra grejer i Florida) så är lågsäsong och tidigt på dagen att föredra, tror vi. När vi kom vid lunch var det väldigt behagligt folktomt, sedan blev det mer och mer folk under dagen. Inte så att det blev jobbigt, men det var bäst tidigt på dagen. Dessutom är det ganska bra att vara lite motvalls. Vi gick inte samma håll som alla andra, vilket gjorde att vår rytm inte var som alla andras = färre köer. (Vi kan ju låtsas att det var något vi planerade.)

Säkerheten är här, liksom på alla andra ställen vi varit på i Florida, rent skrattretande rigorös på vissa – inte alltid de förväntade – ställen. Gud nåde den som tar ett steg framför det vita strecket i väntan på shuttlebussen upp till entrén eller den som – gud förbjude – ägnar sig åt lapsitting (!) i den öppna bussen. Det är långa tirader om hur man sitter, inte har händerna utanför, kliver på och kliver av på flera språk innan man ens kan överväga att åka, och det sitter en chaufför längst fram och en kontrollör (?) längst bak. Och så minst en som kontrollerar kön. Det är inte undra på att biljetterna kostar. (Inte för oss då, men för andra stackare.) Sen går det bra att inne på området hoppa i en öppen ”Skyride” (linbana 20 meter upp i luften utan någon som helst säkerhet) med barn, bebis och väska utan att någon säger ett ord om att ens sitta ner i ekipaget.

Man var tvungen att vara fem för att få gå känguru-rundan och vi fann oss inte tillräckligt snabbt, så Inna och Peter kollade kängurur medan Mimi fick (gratis) mata ”ankor” samtidigt.

Parken är mysigt uppbyggd med en bra blandning av nöjesfält och zoo. Våra minioner brydde sig bara om djuren, så de var vårt huvudfokus under hela dagen. Man hade lätt kunnat göra något åt ställets kartor, för de var då inte lätta att få grepp om. Mitt lokalsinne är det ingen som skriver hem om – trots att jag faktiskt orienterade ett tag som ung – men när inte heller Peter luskar ut vart vi ska gå, då är det kartan det är fel på.

Den första – oväntade – höjdpunkten var ett av ”aviarierna” (heter det så, tro?) med fritt flygande fåglar där vi först gick igenom en gång och Inna sedan lyckades övertala sin snälla pappa att betala 65 spänn för en flourmugg med fågeldryck och gå in igen, för hon ville mata och ha en fågel på axeln. Hur det slutade? Först precis som förväntat med utspilld mat och livrädd tjej som blivit lite för intensivt uppvaktad av fåglarna, men till slut (tack snälla kille som skänkte ditt sista till oss) – efter att jag fått rycka in och bland annat förärats en rejäl bajs på benet (tack för det, otacksamma fågelskrälle!) – var hon stolt som en tupp efter att ha haft fåglar på både arm, axel och huvud.

20 sekunder efter bilden ropades det ut att tåget var sönder och inte skulle gå. Och Mimi-stackaren bröt ihop fullständigt, för hon ville så gärna åka.
Efter en stund vid ”splash-zone” var hon betydligt gladare.

Bebis måste ju se.
Eftersom tåget var sönder bestämde vi oss för linbana i stället. Mimi, som är väldigt tuff egentligen, bröt då ihop igen för hon ”hade ju aldrig åkt linbana”. Gaaah! Lyckligtvis stod vi på oss, för hon hann inte ens ombord innan hon älskade det. (Köerna från andra hållet var dock timslånga, så det blev ingen repris.)
En karusell fick det i alla fall bli. Gissa vem som fotade och vem som fick åka. 🙂
På”Animal help center” hade de inte ”så mycket på gång” i de glasförsedda veterinärrummen, så vi fick i stället träffa 21-åriga pythonormen som jag glömt namnet på. Hon kändes som en gummiorm, enligt säkra källor.
Flamingos, flamingos, flamingos everywhere!

Sammantaget blev det en riktigt bra dag, får vi lov att säga. Vi är lite bittra över att vi – trots idogt letande – inte hittade ett enda popcornställe där vi kunde ”refilla” vår dyra popcornspann, som vi släpat på hela dagen (hur tänkte ni där, BG?), men även om man så klart hade kunnat göra ännu mer (det fanns shower, musik och t.o.m en isshow), om man bara orkat och hunnit, så var det här precis lagom för oss. Särskilt med tanke på att det för oss var en ren bonus. Vi hade ju dessutom ytterligare en timmes resa, en tom tank (av en ren tillfällighet råkade vi få veta att det just på denna mack (?) var det svarta handtaget som gällde, annars hade vi tankat diesel – kunde blivit en ganska omedelbar hemresa av det…), tomt kylskåp, tomma magar och en incheckning att fixa. Barnens magar fixade vi med frukt och ”crackers”, våra egna – efter allt det andra uppräknade – med riktigt god kinamat (lunch även till i morgon!).

Jag trodde faktiskt att det skulle blivit ännu fler steg, men det är klart, för de hälften så långa barnen borde det ha varit rätt många.

På vägen mot Orlando började vi f.ö diskutera återstoden av resan, dvs den del som kommer efter veckan i Orlando, och insåg båda två att de planer vi gjort kanske inte är helt optimala med tanke på dels årstid, dels årsringarna på barnen vi har med oss, så det lutar starkt åt att vi ombokar. Igen. Mer om detta (och om Orlando/BahamaBay) i något annat inlägg, för nu är klockan nästan 02 och bilderna i detta inlägg djäklas å det grövsta med mig, så ligger de huller om buller i morgon beror det på att jag somnat. Tja, i Sverige är det väl faktiskt redan morgon. Ta en kopp kaffe för mig, ni som börjar jobba. 😉 Over and out från Orlando.