Snart dags igen

Nu börjar det närma sig igen. Det var ju i vanlig ordning egentligen inte meningen att vi skulle resa någonstans över höstlovet, för vi har överbokat oss en aning det närmsta året (host host), men när en resa med bil och hytt över Östersjön bara kostar 500:- (tack vare intjänade ”Extra-poäng” som man får genom sina bokningar och det man handlar på StenaLines båtar) går det ju nästan inte att låta bli. Eller är det möjligen som min bästa vän sedan urminnes tider, Anna, hävdar, att vi fullkomligt har tappat greppet och förståndet när det gäller resor?  Förmodligen. Anna har f.ö lovat att följa med oss till Kroatien i sommar. Gissa om jag ser fram emot DET!  (Nu kan du inte slingra dig ur detta, Anna..! 😉 )

 

Dessutom har vi hittat ett ”nytt”, dvs av oss oprövat, hotell i Gdansk där vi bor i lägenhet i ett hus med pool, frukost och wifi för sisådär 650:-/natten. Det ska bli spännande att testa något nytt och se om det lever upp till förväntningarna. Vi har ju en ”viss” benägenhet annars att bara åka tillbaka till ställen.

Planen för resan är att fira en 45-årig och en 6-årig födelsedag som liksom råkar infalla samma dag. Mycket smidigt. I övrigt får vädret avgöra en del. Vi funderar på att testa Experyment (typ Kreativum, tror vi) i Gdynia, den blivande sexåringen har blivit lovad att få bestämma sin dag (vet egentligen inte varför det inte blev 45-åringen…) så då är risken stor att det blir den gigantiska leksaksaffären Smyk, restaurangen Billys där man får popcorn före maten och antingen zoo eller badlandet i Reda, beroende på väder. Sen får vi se. Vi brukar sällan lida brist på idéer, utan mest på tid, när vi är i Gdansk, så det oroar vi oss inte för. Vi får se om det blir tid för blogg. I så fall ses vi nästa vecka igen. Nu ska jag ner och se om jag hittar fotbollsskorna som inte varit på fötterna sedan jag slet av hälsenan i mars 2012… Gulp! Må det gå bättre idag!

Florida 2.0. Dag 21 Ganska meningslös resdag. Och regn.

Då var det dags att väldigt motvilligt lämna BahamaBay. Givetvis i strålande solsken. Så är det bara. Resdagarna är alltid de finaste.

Det är alltså det här vi lämnar. Ett finfint boende och klarblå himmel.

Mimi väckte familjen i god tid med julsånger (!) och entusiastiska hopp i respektive sängar. Inna hälsade nyheten att vi skulle spendera över tre timmar i bil med förtjusta utrop. Hennes plan är att bygga ”en gigantisk rollercoaster” i Minecraft nämligen, och i bilen är det ju ingen som tjatar om skärmtid.

Hon är inte dum den här tjejen. Efter lite prat om skärmtid och vikten av att röra på sig, kommer hon liksom så där av en händelse in och ”tar en liten springtur, för jag ska ju sitta i bilen så länge sen”.
Om ett år syns vi igen!

Jag insåg när jag packade ner våra matvaror att jag kommer att behöva planera lite de sista dagarna för att använda grejerna effektivt. Man slänger ju inte mat. Så är det bara. Nu är vi ju på väg till stället utan riktiga knivar, så jag får väl vara lite klurig.

Den här har vi skrattat lite åt. Antingen är det vi som inte fattar eller så har den som satt upp den inte riktigt tänkt klart.

På vägen ner mot Fort Lauderdale lärde vi oss – igen – att man antingen tankar och provianterar innan man kör eller att man är ordentligt uppmärksam på skyltarna under vägen. På motorvägen söderut kan bensinstationer/rastställen nämligen ligga till vänster om vägen, och missar man ett är det väldigt långt till nästa. En sträcka som inte känns kortare ackompanjerad av ”Fuel level low” och plingande från instrumentpanelen.  Inte det minsta kortare faktiskt. Lyckligtvis lärde vi oss också att det – givetvis – går rätt mycket bensin i reserven på en amerikansk bil, så vi behövde inte göra erfarenheten att köra soppatorsk på en amerikansk motorväg i 27-gradig värme. Det hade kanske varit en rolig twist här i bloggen, men gissningsvis inte i verkligheten.

Miles and miles of nothing blir så himla mycket mer nothing när bensintanken gapar tom.
I Yeehah Junction (!) hittade vi inte bara bensin, utan även Desert Inn. Frestande. Mycket frestande.
Baksidan av Desert Inn. Ute i miles and miles of nothing. Det är svårt att motstå. Kanske nästa gång.

En annan erfarenhet under vägen var att ”Kid’s meals” inte är en självklarhet på roadside-restaurangerna. Inte heller mjölk eller vatten. Däremot en uppsjö av äckliga saft-historier och olika sorters läsk. Så klart.

De ser rätt glada ut ändå. Vi var möjligen lite mindre glada. Stressade som vi blev av avsaknaden av barnmåltider, beställde vi fulla meals till dem, så det blev inget billigt snabbmatsmål. Vattnet hittade vi till slut i en varuautomat.
Hon älskar fortfarande ”hamburgarstället”.
Hon också.
När hon sa att hon ville ha ”salt till stripsen”, trodde jag i min enfald att hon menade alla stripsen.
Det gjorde hon inte.

Ännu en erfarenhet var att denna väg – Florida Turnpike – var den tristaste av alla vi kört i Florida. Och dessutom ganska dåligt underhållen, trots alla skyltar om ”Your tolldollars at work”. (Det är en tull-väg.) Riktigt trist var den, och inte blev den roligare av att det blev molnigare och molnigare ju närmare målet vi kom. Det har lite varit temat på denna resa, vi har lämnat ställen i fint väder och anlänt till nya i dåligt väder. Tvärtom hade varit att föredra.

När vi kom ut från Publix-provianteringen några kilometer från hotellet började det regna. Inget litet käckt strilande sommarregn utan ett veritabelt  syndaflodsregn. Vi känner således igen Ft Lauderdale, och planerna på en beach-eftermiddag grusades rejält. Igen. Det blev en hänga-på-rummet-eftermiddag medan Peter tog en ”köra-och-köpa-gitarr-eftermiddag”. Eftermiddag och eftermiddag förresten, klockan var givetvis rätt mycket när vi väl var framme och hyfsat installerade. Jag förstår inte riktigt dem som åker från ställe till ställe och bara stannar någon enstaka natt på varje hotell. Det är ju skitjobbigt att installera sig, orientera sig och sedan packa ihop igen. De som gör det och ändå får ut något av semestern måste vara utrustade med nerver av stål, vara sjukt förberedda och inte ha en treåring som blir trött och vill sova senast 19.30 varje kväll. Så är det bara.

Multitasking. Hon skapar en Minecraft-rollercoaster på ipaden och kollar på Viaplay på telefonen. (Viaplays nedladdningstjänst är f.ö det som gör att de här resornas förflyttningar fungerar. Mycket väl investerad hundring i månaden.)
Dora i mobilen, örat mellan fingrarna och lite snacks lätt tillgängligt. What else could a girl need?
Hej, Ft Lauderdale. Vi känner genast igen dig.
Soleado hotell. Inte riktigt samma blå himmel som BahamaBay.
Jag vågar inte ens tänka på hur många timmars skärmtid det blivit idag.

Hotellet hade på något sätt blivit mycket mindre, avsevärt smutsigare och väldigt mycket mindre välutrustat sedan vi var här för tre veckor sedan. Undrar just vad det kan bero på… Ägarna får så otroligt många goda vitsord i de flesta recensioner på hotels.com att jag verkligen försöker hitta något gott i den loje ”mañana-farbrorn” som även denna gång checkade in oss, men han gör det inte lätt för mig. Han är liksom så loj och långsam att jag tror att han inte förstår mig, så jag har redan upprepat min fråga innan han svarat och då gör han det på ett sätt som får mig att känna mig ytterst besvärlig. Okej, jag har hört ryktas att jag någon enstaka pyttegång upplevts som lite gåpåig och hetsig, men det är helt enkelt något som skaver här. Att ta ett långt samtal mitt under min incheckning hjälpte inte hans aktier jättemycket. Hoppas uppfattningen hinner ändras innan vi åker härifrån. Jag vill gärna också ha den där positiva bilden jag läser om i recensionerna.

På rummet fick jag städa både mikron och spisen och diska grytor och salladsskål innan jag kände för att använda dem. I duschen dansar de svarta hårstråna samba. Sådär fräscht. Men läget är fortfarande bra och mañana-farbrorn kommer säkert att visa sig vara en riktig klippa i morgon. När det givetvis är riktigt fint strandväder också.

Inna har tjatat om kokosnötter sedan vi kom till Florida för tre veckor sedan, så idag gav vi efter och köpte en, trots att vi verkligen inte vet hur vi ska få upp den. (Japp, vi har lärt barnen sången.)
Inte riktigt den köksutrustning jag vant mig vid. Och smutsig var den också.
Mega-gigant-avokadorna höll vad de lovade. Wow!
De här gigantiska biffarna hade förtjänat bättre än en halvrisig stekpanna, en halvvarm kokplatta och en leksaksstekspade.
Peter MacGyver Olofsson och hans älskade Victorinox-kniv fixade till slut kokosnöten. Om Inna gillade det? En sipp och sedan en äcklad grimas. ”Det var inte gott alls. Det smakar kokos och jag gillar ju inte det.” Vad hon trodde att en kokosnöt skulle smaka framgår inte.
Tur att vi inte shoppat något, för nu har vi helt plötsligt fyra incheckade bagage på hemvägen. Välkommen till familjen, svarta gitarren. Caset fick godkänt av Mimi. Tydligen mjukt och skönt. ”En gång tog du en bild när jag låg i ett sånt.” 

Florida 2.0. Dag 11 Clearwater i dimma

Idag var det då dags att på allvar tänka på refrängen och lämna Villa White Heron efter ett absolutabsolutabsolut sista dopp. Det är bara att erkänna att huset vann i längden och när vi åkte, skickade jag ett mejl till Susanne på MyFlorida och hörde mig för lite om möjligheterna att komma tillbaka nästa år… Har jag väl fått en idé i huvudet brukar bollen vara i rullning, så Florida 3.0 är nog inte så otänkbart som när jag slängde ur mig tanken igår. Ett bättre sätt att använda upp sina föräldradagar har jag svårt att tänka mig i alla fall. Dock tror jag att januari har fått sina chanser av oss nu – vi hade tidvis halvrisigt väder förra året och vi har det nu – så nu tänker jag kanske sportlovet 2019 och ett par veckor till… (Bara så du vet, Ija…  ;)) Givetvis får Peter vara med och bestämma (och betala), ifall någon undrar, men när det gäller USA brukar han inte vara så svår. Jag och tjejerna vill ha sol, Peter vill ha städer och/eller USA, så Florida passar oss verkligen utmärkt. Det hade gärna fått vara lite billigare och närmare, men man kan ju inte få allt…

Villa White Heron. Jag gillade dig inte först, men nu kan jag absolut tänka mig att komma tillbaka.

När jag surfade in på myflorida.se (nej, jag är inte sponsrad av dem)  såg jag att de nu hade ännu fler villor att välja mellan,  och även om Cape Coral som samhälle kanske inte hade jättemycket att erbjuda (förutom fina hus, kanaler, strand och hyfsad shopping), finns många roliga utflyktsdestinationer i närheten och att bara hänga i ett sådant här fantastiskt hus i en vecka kan absolut vara en skön del i vilken semester som helst. Dessutom är det otroligt prisvärt med Floridamått mätt. Inklusive skatt, städning, el, uppvärmd pool etc betalar man ca 10 000:- för en vecka. Det är vad ett hyfsat hotellrum på South Beach kostar för tre nätter…

Nåja, som sagt, vi är ju inte riktigt där ännu, men att lämna huset idag gav oss nästan lite hemreseångest, så då var det skönt att redan tänka att vi skulle hit igen. Det dämpar också känslan av att vi borde gjort så mycket mer. Vilket vi borde, men nu blev det som det blev och ingen idé att gråta över spilld mjölk. Nu är vi ju på väg till Clearwater och Orlando.

Eftersom Mimi somnade (eller, enligt egen utsago i efterhand, blundade fast var vaken, för det kan man faktiskt, visst kan man?!) och Inna satt och småskrattade, helt inne i någon nerladdad Viaplay-film, körde vi i ett sträck upp till Clearwater. Ju längre norrut vi kom desto molnigare och dimmigare blev det, så nog fortsätter vädret att driva gäck med oss.

Bron över till halvön där Clearwater ligger ser ut som ett sagoslott i dimmorna.
Att campa i USA…. Självklart ska motorcykeln och bilen med bakpå.
…. eller jeepen och cyklarna…
Var matstoppet skulle bli var ju givet… ”Hamburgarstället” så klart. Mimi tyckte dock att det var viktigare att bygga ihop sin leksak än att äta.
Jag bävar för tonåren….

Väl framme i Clearwater var det väldigt enkelt och smidigt att hitta till vårt hotell, det hotell som vi tack vare Hotels.coms rewardsystem har betalt 400:- för (för båda nätterna). Helt okej, tycker vi. Tyvärr (visade det sig senare) gick vi på samma mina som säkerligen måååånga före oss gjort. Vi valde parkeringshuset mittöver hotellet som lockade med ”7$ all day” (och – väldigt medvetet förstod vi sen – ingen mer info) i stället för hotellets dyra (och förbenade) Valet parking för 25$. Detta handlar mer om att vi avskyr detta konstiga påfund med valet parking än snålhet egentligen, för varför, varför, varför, skulle jag vilja att någon annan tar nycklarna och kör de få meterna in i ett garage och ställer bilen, så att jag – när jag vill ha den igen – måste stå och vänta, ge dricks och känna mig som en idiot i stället för att bara själv – mycket snabbare – hämta min egen bil?!  Varför? Jag fattar det inte, kommer aldrig att fatta det och gillar det verkligen inte. Men nu slutade det tyvärr med att vi först fick betala 7 dollar för parkeringen mittemot för att senare (lyckligtvis) få reda på att vi måste vara ute ur det garaget innan 23 för att inte bli ”towed” (få hjulen i klossar) och givetvis finns ingen annan parkering än hotellets då… Både dyrt och opraktiskt alltså. Surt. Men hotellrummet var billigt i alla fall. Och litet. Från 128, 5 kvm till 28. Men shit vad välplanerat. Här snackar vi Compact Living. På våra 28 kvm har vi fullt kök (inkl. frys och diskmaskin), dubbelsäng, bäddsoffa, stort skrivbord, tv, bardisk, stor garderob, stor byrå, ganska stort badrum och balkong. Imponerande.

Mimi tycker dessutom att vi har flygplan på rummet, för soffans sidobord påminner henne om de uppfällbara borden på flygplanet. 😉
Tyvärr började vistelsen med blodvite. Liten, jätteglad, ivrig treåring möter hög balkongtröskel och hårt betongbalkonggolv. Ljudet som uppstår när mjuk hud möter hård betong så, när man själv står med ryggen emot två meter bort, är verkligen obehagligt. Verkligen obehagligt. Liksom tystnaden innan smärtan slår till i den lilla ivriga, förut så glada kroppen. Smärtsamt. Så smärtsamt.
Det blev inget bad, för det gjorde ack så ont överallt, men den mycket trevlige killen i receptionen (en sådan där som är helt rätt person på rätt plats) bjöd på glass som i alla fall lindrade lite.

Efter att Inna i alla fall simmat sisådär 100 meter i hotellets lilla, men varma och sköna pool, trots att vädret egentligen inte riktigt tillät bad, fick vi till slut ut alla på promenad i omgivningarna. Mittemot hotellet – under fulingparkeringshuset – ligger en helt galen, jättestor affär med alltifrån sådant som man förväntar sig hitta i en supermarket på en semesterort till kläder, surfbrädor, en inomhussurfbana (!) och ungefär allting annat. Går man rakt igenom denna galenskap, kommer man ut på något slags strandpromenad och ut på den långa, breda vita sandstranden. Idag ganska folktom, av naturliga skäl. Det var inte speciellt varmt i luften och verkligen inte i vattnet. Mexikanska golfen värmer upp vattnet my ass…

”Åh, vad gullig den är!”
Obligatoriskt…
Det är bara ett par hundra meter till Pier 60, som tydligen är stället som gäller. Oklart varför.
Vi siktade egentligen på en gigantisk rutschkana i form av en haj och sådana där studsmattor med selar, som barnen älskar, men 10 dollar för tre minuters hopp per barn…. Seriöst?! 85 spänn för att hoppa studsmatta i tre minuter. Jag ska aldrig mer gnälla över priserna på Axels Tivoli! (Ja, jag vet att vi lägger betydligt mer pengar på andra konstiga grejer när vi reser, men någon måtta får det väl ändå vara? Eller?) Barnen älskade lyckligtvis denna lekplats, ett stenkast ifrån ockerpriserna, så här tillbringade vi över en timme. Gratis.
Obligatorisk bild. Check.

Till skillnad från de flesta (?) amerikanska städer så har faktiskt Clearwater något som kan likna en promenadgata – även om där givetvis är bilväg i mitten – så vi traskade en bit, kollade läget och njöt av flera helt random gitarrspelare på vägen. Barnen tyckte ganska snart att vi borde sätta oss och ta ”en drink” någonstans (jomen), vilket ledde oss till The Spotted Donkey (vad skulle det annars heta liksom) som såg trevligt ut med uteservering och värmare. Tyvärr bestämde sig vår servitör någonstans precis i början när vi råkade be honom ”make the water look like a drink” för att vi var väldigt märkliga människor. Att vi nästan direkt förklarade att vi menade ”look like a cocktail” och att ”drink” är det svenska ordet blidkade honom inte det minsta, för vad vi än gjorde, sa eller beställde så hade han ögonbrynen uppe i hjässan någonstans, vilket kändes lite sådär, även om stället och maten var helt okej. Kanske han bara såg ut så och jag bara är känslig – så kan det vara – men känslan var att han gärna ville bli av med oss, konstiga människor, så fort som möjligt.

Tittar man på bilderna från restaurangen kan man kanske förstå servitörens skepsis. Helt vanliga verkar vi kanske inte.

På vägen tillbaka skulle vi proviantera och fråga om  parkeringen, så vi gick till den märkliga surfaffären mittemot hotellet. Där fastnade tjejerna utanför inomhussurfbanan (eller vad man ska kalla den). Det var verkligen skräckblandad förtjusning när killen i USA-tröjan nedan började reta dem och surfa så att vattnet stänkte i kaskader över fönstret just där de satt.

En Flow Rider i affären. Ja, men självklart.
Tjejernas favoritsurfare. (Även om Mimi var jätterädd tills han vinkade och visade sig vara snäll.)

Resdagen, allt promenerande och lekplatslekande tog till slut sin tribut och vi gick tillbaka för att sova. Att plocka ut ”bäddsoffekitet” ur sin påse i garderoben och mötas av synen nedan är man inte speciellt sugen på. Usch, sa Mimi, det är choklad på lakanet. Jag lät henne tro det. Urk!  Det ska nämnas att ”vår” kille i receptionen – han med glassen – kom personligen till rummet sedan och beklagade och erbjöd kompensation, så inga hard feelings, men hur i hela friden kan någon – för det måste ju vara en gäst – vika ihop ett sådant här lakan och lägga in det i garderoben igen som om inget hänt. Konstiga människor finns det gott om, det är då säkert!

Nu sover resten av familjen sen länge, så det är nog bäst att jag också gör det. När vi bott stort och flott har de andra stigit upp först utan att störa mig, som har lite andra nattvanor, men på 28 kvm blir det nog värre att få sovmorgon. (Om det ens kan kallas det att ha varit uppe senast kl. 08.00 varje morgon på sin semester?)

I morgon ska det visst regna. Så klart, för det är ju vår enda dag vid en av Floridas finaste stränder. (Ja, lite bitter är jag på vädret.) Enligt väderprognosen ska det dessutom vara neråt läskiga 0 på natten och max 11 på dagen i Orlando nästa vecka. Inte okej, men bara att gilla läget. Och planera för Florida 3.0….