Florida 4.0 2029/2020 Dag 29. En synnerligen bra sista dag i Miami.

Sista sista sista dagen. Buääääh! Vi har alla enats om att det enda som gör det uthärdligt är att vi redan bestämt att vi kommer hit igen nästa år. Peter lite förvånat, jag som vanligt och barnen får vi se. Förmodligen blir vi även nästa år anklagade för att vara Grinchen och stjäla julen för dem, men vi vet ju lyckligtvis att de glömmer det direkt vid första dyket i poolen.

Dagen idag har, mycket tack vare att vi – trots den småländska snålheten – lyxat till det med att betala även för i natt, trots att vi lämnar vid 19.30, varit en synnerligen bra dag. Hotellet har uppgraderats från gårdagens ”varför all fuss om det här lilla” till att barnen vill bo här hela tiden, för de älskar det. Sängarna var sköna, badrummet fräscht, vattnet så varmt att man skulle kunna koka ägg i handfatet, vattentrycket bra och frukosten den bästa någonsin på ett amerikanskt hotell. Nu säger det i och för sig inte så mycket, för den s.k. frukosten på de flesta normalkostande amerikanska hotell är rena skämtet, men den här var faktiskt bra även med europeiska mått mätt. Det fanns perfekt bacon, omelett, god äggröra, våfflor, fräsch frukt, bröd med bra tillbehör och, tro’t eller ej, gott kaffe. Det är nästan ännu mer sällsynt än en bra amerikansk frukost. Nu har vi i och för sig haft utmärkt frukost i Peters regi hela resan, hyllas den som hyllas bör, men det var trevligt att stöta på undantaget som bekräftar regeln om (andra) amerikanska frukostar.

Redan före frukost levererade hotellet för övrigt stort, då det satt en stor leguan (?) på trappan utanför och ville in och äta. Sådant lägger till en extra stjärna i tjejernas bok.

Tummen upp för frukost!
Okej, jag borde ha tagit bilden innan jag hade börjat äta, så hade det sett bättre ut, men still, finfin frukost!
Hon försöker se fundersam ut, som pappa…
”Hmmm, suspiiiiicious….”

Vi hade bestämt att först göra lite Miami – Mimi ville ju köpa en present till sin kompis som har kalas på fredag och man kan ju trots allt inte hänga hela dagen på ett flygplatshotell, hur trevligt det än är – men vi var ju i alla fall tvungna att känna lite på sand och sol. Båda fick med beröm godkänt förutom att det var lite svårt att bygga sandslott av den extremt mjuka sanden, om man ska vara petig.

”Vi äälskar det här hotellet!”
Klart att det ska vara en delfindusch… (som ingen använde).

Med GPS:n satt på Downtown Miami drog vi iväg vid 11. Vårt första intryck var otroligt beklämmande. Kvarter som vid första blick såg trevliga och inbjudande ut, var vid en andra blick kök, vardagsrum och förmodligen toalett till otaliga hemlösa. Det låg folk överallt. Fruktansvärt. Vi stannade inte där, men även där vi till slut stannade, i närheten av parken som jag glömt namnet på, kändes det både osäkert och som ett hån att gå och flasha med sin dyra telefon och Apple Watch på många ställen. För att inte tala om hur läskigt det var att utsätta barnen för det och de frågor det väckte hos dem. Usch.

Jag dröjer mig inte kvar vid ämnet, även om jag borde, utan efter ett par fruktlösa och rätt tradiga besök på Ross och Marshall i jakt efter den perfekta presenten hittade vi i all fall en trevlig lekplats i den annars pga något super bowl-event avstängda parken. Jag hittade dessutom ett Pokémon-gäng jag kunde battla med i dagens event, så alla lyckliga. Nåja, utom Peter kanske, men han brukar ju vara ganska nöjd när hans tjejer är det, fina människan. Och han har ju en gitarr och en drönare med sig hem dessutom…

Man känner sig ganska liten.

Efter några timmars lek för tjejerna (och mig…) var det egentligen meningen att vi skulle ”grab” något snabbt att äta och sedan sticka hem till poolen, men mitt pokemonande hade, igen, lett mig till ett synnerligen trevligt område (Bayside?) med massor av restauranger, happenings, livemusik, stånd etc. nere i hamnen, så jag beordrade bort de andra och så satt vi faktiskt ner på en riktig restaurang och åt (resans dyraste) måltid. Faktiskt mycket trevligt. Barnen åt till och med. Att det bara var spaghetti med parmesan och bröd behöver jag ju bara inte nämna, eller hur?

Miamis äldsta träd, och även tillhåll för ett Pokémon-gym…
Miamis äldsta träd och min bästa familj. Bra kombo.
Utsikt från restaurangen. Helt okej.

Mätta och väldigt nöjda med att vår resdag faktiskt känns som en riktig semesterdag (det känns faktiskt fortfarande nu kl. 17.30 som helt obegripligt att vi snart åker och väskorna är inte ens packade… 😱) åkte vi hemåt och slängde på badkläderna för att verkligen krama ur det allra sista ur dagen vid/i poolen. Ett riktigt schysst poolområde är det också. Absolut ett hotell att återvända till om/när vi nästa gång behöver en övernattning i anslutning till en flight. Avis car rental ligger dessutom bara ett stenkast härifrån, så återlämningen av bilen borde kunna bli ursmidig. Hoppas.

Coola brudar på väg till denna resas sista bad.
Poolområdet från ovan.
Jag har ju nästan glömt bort obligatoriska fot mot sol-bilder denna resa, så jag bjuder på en idag.
Inna och nya kompisen som var vederbörligen imponerad av hennes sim- och dykkunskaper.
Resans första köpe-drink blev också den sista. Och god. Nu får det nog bli en vit månad eller två…

Inna skaffade i vanlig ordning direkt en kompis i poolen och Mimi hade nyss sin första erfarenhet av stringbikini, detta snygga, stilfulla plagg som dessutom alltid bärs av helt rätt människor (japp, jag hör själv hur bittert medelålders det låter)… Hon simmade fnissande fram och berättade hur ”den där tjejen i rosa bikini har sin trosa inne i rumpan, så man ser hennes skinkor – fniss fniss – [fortsätter sjungande] vår julskinka har rymt och släkten kommer om en timme….” 😂

Nu känner jag – efter att ha skrivit ovanstående om icke-packade väskor att det nog är dags att i alla fall börja lokalisera passen…. Med tanke på att det förhoppningsvis inte ska finnas så mycket mer att skriva om, för jag hoppas på en totalt händelselös hemresa, säger jag tack och förhoppningsvis på återseende under nästa resa, då jag hoppas ha städat på eländet som omdirigerar. Tack för visat intresse! Ciao!

Det var nog tur att jag gick upp lite tidigare än de andra…… Gulp!

Ps. Vad barnen gjorde när de kom upp till rummet efter en och en halv timmes poolbad? Tog en timmes badkarsbad… 🙂 Ds.

Snart dags igen

Nu börjar det närma sig igen. Det var ju i vanlig ordning egentligen inte meningen att vi skulle resa någonstans över höstlovet, för vi har överbokat oss en aning det närmsta året (host host), men när en resa med bil och hytt över Östersjön bara kostar 500:- (tack vare intjänade ”Extra-poäng” som man får genom sina bokningar och det man handlar på StenaLines båtar) går det ju nästan inte att låta bli. Eller är det möjligen som min bästa vän sedan urminnes tider, Anna, hävdar, att vi fullkomligt har tappat greppet och förståndet när det gäller resor?  Förmodligen. Anna har f.ö lovat att följa med oss till Kroatien i sommar. Gissa om jag ser fram emot DET!  (Nu kan du inte slingra dig ur detta, Anna..! 😉 )

 

Dessutom har vi hittat ett ”nytt”, dvs av oss oprövat, hotell i Gdansk där vi bor i lägenhet i ett hus med pool, frukost och wifi för sisådär 650:-/natten. Det ska bli spännande att testa något nytt och se om det lever upp till förväntningarna. Vi har ju en ”viss” benägenhet annars att bara åka tillbaka till ställen.

Planen för resan är att fira en 45-årig och en 6-årig födelsedag som liksom råkar infalla samma dag. Mycket smidigt. I övrigt får vädret avgöra en del. Vi funderar på att testa Experyment (typ Kreativum, tror vi) i Gdynia, den blivande sexåringen har blivit lovad att få bestämma sin dag (vet egentligen inte varför det inte blev 45-åringen…) så då är risken stor att det blir den gigantiska leksaksaffären Smyk, restaurangen Billys där man får popcorn före maten och antingen zoo eller badlandet i Reda, beroende på väder. Sen får vi se. Vi brukar sällan lida brist på idéer, utan mest på tid, när vi är i Gdansk, så det oroar vi oss inte för. Vi får se om det blir tid för blogg. I så fall ses vi nästa vecka igen. Nu ska jag ner och se om jag hittar fotbollsskorna som inte varit på fötterna sedan jag slet av hälsenan i mars 2012… Gulp! Må det gå bättre idag!

Florida 2.0. Dag 21 Ganska meningslös resdag. Och regn.

Då var det dags att väldigt motvilligt lämna BahamaBay. Givetvis i strålande solsken. Så är det bara. Resdagarna är alltid de finaste.

Det är alltså det här vi lämnar. Ett finfint boende och klarblå himmel.

Mimi väckte familjen i god tid med julsånger (!) och entusiastiska hopp i respektive sängar. Inna hälsade nyheten att vi skulle spendera över tre timmar i bil med förtjusta utrop. Hennes plan är att bygga ”en gigantisk rollercoaster” i Minecraft nämligen, och i bilen är det ju ingen som tjatar om skärmtid.

Hon är inte dum den här tjejen. Efter lite prat om skärmtid och vikten av att röra på sig, kommer hon liksom så där av en händelse in och ”tar en liten springtur, för jag ska ju sitta i bilen så länge sen”.

Om ett år syns vi igen!

Jag insåg när jag packade ner våra matvaror att jag kommer att behöva planera lite de sista dagarna för att använda grejerna effektivt. Man slänger ju inte mat. Så är det bara. Nu är vi ju på väg till stället utan riktiga knivar, så jag får väl vara lite klurig.

Den här har vi skrattat lite åt. Antingen är det vi som inte fattar eller så har den som satt upp den inte riktigt tänkt klart.

På vägen ner mot Fort Lauderdale lärde vi oss – igen – att man antingen tankar och provianterar innan man kör eller att man är ordentligt uppmärksam på skyltarna under vägen. På motorvägen söderut kan bensinstationer/rastställen nämligen ligga till vänster om vägen, och missar man ett är det väldigt långt till nästa. En sträcka som inte känns kortare ackompanjerad av ”Fuel level low” och plingande från instrumentpanelen.  Inte det minsta kortare faktiskt. Lyckligtvis lärde vi oss också att det – givetvis – går rätt mycket bensin i reserven på en amerikansk bil, så vi behövde inte göra erfarenheten att köra soppatorsk på en amerikansk motorväg i 27-gradig värme. Det hade kanske varit en rolig twist här i bloggen, men gissningsvis inte i verkligheten.

Miles and miles of nothing blir så himla mycket mer nothing när bensintanken gapar tom.

I Yeehah Junction (!) hittade vi inte bara bensin, utan även Desert Inn. Frestande. Mycket frestande.

Baksidan av Desert Inn. Ute i miles and miles of nothing. Det är svårt att motstå. Kanske nästa gång.

En annan erfarenhet under vägen var att ”Kid’s meals” inte är en självklarhet på roadside-restaurangerna. Inte heller mjölk eller vatten. Däremot en uppsjö av äckliga saft-historier och olika sorters läsk. Så klart.

De ser rätt glada ut ändå. Vi var möjligen lite mindre glada. Stressade som vi blev av avsaknaden av barnmåltider, beställde vi fulla meals till dem, så det blev inget billigt snabbmatsmål. Vattnet hittade vi till slut i en varuautomat.

Hon älskar fortfarande ”hamburgarstället”.

Hon också.

När hon sa att hon ville ha ”salt till stripsen”, trodde jag i min enfald att hon menade alla stripsen.

Det gjorde hon inte.

Ännu en erfarenhet var att denna väg – Florida Turnpike – var den tristaste av alla vi kört i Florida. Och dessutom ganska dåligt underhållen, trots alla skyltar om ”Your tolldollars at work”. (Det är en tull-väg.) Riktigt trist var den, och inte blev den roligare av att det blev molnigare och molnigare ju närmare målet vi kom. Det har lite varit temat på denna resa, vi har lämnat ställen i fint väder och anlänt till nya i dåligt väder. Tvärtom hade varit att föredra.

När vi kom ut från Publix-provianteringen några kilometer från hotellet började det regna. Inget litet käckt strilande sommarregn utan ett veritabelt  syndaflodsregn. Vi känner således igen Ft Lauderdale, och planerna på en beach-eftermiddag grusades rejält. Igen. Det blev en hänga-på-rummet-eftermiddag medan Peter tog en ”köra-och-köpa-gitarr-eftermiddag”. Eftermiddag och eftermiddag förresten, klockan var givetvis rätt mycket när vi väl var framme och hyfsat installerade. Jag förstår inte riktigt dem som åker från ställe till ställe och bara stannar någon enstaka natt på varje hotell. Det är ju skitjobbigt att installera sig, orientera sig och sedan packa ihop igen. De som gör det och ändå får ut något av semestern måste vara utrustade med nerver av stål, vara sjukt förberedda och inte ha en treåring som blir trött och vill sova senast 19.30 varje kväll. Så är det bara.

Multitasking. Hon skapar en Minecraft-rollercoaster på ipaden och kollar på Viaplay på telefonen. (Viaplays nedladdningstjänst är f.ö det som gör att de här resornas förflyttningar fungerar. Mycket väl investerad hundring i månaden.)

Dora i mobilen, örat mellan fingrarna och lite snacks lätt tillgängligt. What else could a girl need?

Hej, Ft Lauderdale. Vi känner genast igen dig.

Soleado hotell. Inte riktigt samma blå himmel som BahamaBay.

Jag vågar inte ens tänka på hur många timmars skärmtid det blivit idag.

Hotellet hade på något sätt blivit mycket mindre, avsevärt smutsigare och väldigt mycket mindre välutrustat sedan vi var här för tre veckor sedan. Undrar just vad det kan bero på… Ägarna får så otroligt många goda vitsord i de flesta recensioner på hotels.com att jag verkligen försöker hitta något gott i den loje ”mañana-farbrorn” som även denna gång checkade in oss, men han gör det inte lätt för mig. Han är liksom så loj och långsam att jag tror att han inte förstår mig, så jag har redan upprepat min fråga innan han svarat och då gör han det på ett sätt som får mig att känna mig ytterst besvärlig. Okej, jag har hört ryktas att jag någon enstaka pyttegång upplevts som lite gåpåig och hetsig, men det är helt enkelt något som skaver här. Att ta ett långt samtal mitt under min incheckning hjälpte inte hans aktier jättemycket. Hoppas uppfattningen hinner ändras innan vi åker härifrån. Jag vill gärna också ha den där positiva bilden jag läser om i recensionerna.

På rummet fick jag städa både mikron och spisen och diska grytor och salladsskål innan jag kände för att använda dem. I duschen dansar de svarta hårstråna samba. Sådär fräscht. Men läget är fortfarande bra och mañana-farbrorn kommer säkert att visa sig vara en riktig klippa i morgon. När det givetvis är riktigt fint strandväder också.

Inna har tjatat om kokosnötter sedan vi kom till Florida för tre veckor sedan, så idag gav vi efter och köpte en, trots att vi verkligen inte vet hur vi ska få upp den. (Japp, vi har lärt barnen sången.)

Inte riktigt den köksutrustning jag vant mig vid. Och smutsig var den också.

Mega-gigant-avokadorna höll vad de lovade. Wow!

De här gigantiska biffarna hade förtjänat bättre än en halvrisig stekpanna, en halvvarm kokplatta och en leksaksstekspade.

Peter MacGyver Olofsson och hans älskade Victorinox-kniv fixade till slut kokosnöten. Om Inna gillade det? En sipp och sedan en äcklad grimas. ”Det var inte gott alls. Det smakar kokos och jag gillar ju inte det.” Vad hon trodde att en kokosnöt skulle smaka framgår inte.

Tur att vi inte shoppat något, för nu har vi helt plötsligt fyra incheckade bagage på hemvägen. Välkommen till familjen, svarta gitarren. Caset fick godkänt av Mimi. Tydligen mjukt och skönt. ”En gång tog du en bild när jag låg i ett sånt.”