Kroatien 2019:2 Dag 4 Social stranddag i Okrug

Äntligen frukost på ballen! Dessutom en ovanligt tidig sådan eftersom en liten kavande, klättrande, ördragande, otroligt platskrävande varelse (nope, det var inte Peter) såg till att jag inte fick sova så länge som jag hade behövt. Ja, det är jag som styr frukosten. Inte för att jag gör den, gud förbjude, jag gör alla andra mål, utan för att de andra hänsynsfullt nog väntar med frukost tills jag stiger upp. (Egentligen har det inte alls med hänsynsfullhet att göra, utan de är samtliga sååå nöjda med att ligga i varsitt soffhörn och kolla mobilerna innan den stressande mamman kommer med en massa krav och aktivitetsförslag, men det låter bättre så.)

Jag har insett att jag numera har ett nytt sätt att bedöma sömnlängd och sömnkvalitet på. Mitt Faceid ordnar det åt mig. Inte på något påträngande, elakt sätt, nejdå, det är ett väldigt subtilt och diskret sätt att säga att ”du ser ut som shit!” Eländet öppnar helt enkelt inte telefonen. Tack, jag fattar. Idag var en sådan dag, så att ha semester och att solen skiner är extra bra faktiskt. Att sitta kvar på balkongen med kaffe i handen och solen i ansiktet utan en enda plan för dagen är högst underskattat. Synd bara att Jante sitter stadigt på vänster axel och väser att vi ju inte kan slösa bort tiden så. Vi måste till stranden, barnen kan för hela friden inte ligga inomhus på golvet och rita, speciellt inte med sina mobiler! Vad är vi för föräldrar. Mot stranden! Marsch!

Gaaaah! Jag gör mitt bästa för att knuffa ner honom och sitta kvar där jag är, för alla mår faktiskt utmärkt och stormtrivs. Planmässigt är både vi och barnen kluvna idag. Helst vill barnen ha en heldag i vår 30-gradiga pool, vilket vi också är väldigt lockade av, för det är ju så rackarns bekvämt, men samtidigt finns ju chansen att träffa på Tova, Tilde och Filip om vi sticker till stranden. Vi tror dessutom att de möjligen åker hem i morgon, så det är kanske sista chansen. Vi får se var vi landar.

Nu klockan 18.30 med facit i hand, kan jag säga att strax efter att jag skrev ovanstående landade ett jättetrevligt erbjudande om ”bus och oväsen” på stranden i min inkorg, så då fanns givetvis inte längre någon kluvenhet. Klart vi skulle till stranden och busa/föra oväsen! Det var t.o.m så att alla packnings- och förberedelsebestyr gick som en dans. Inklusive hårborstning som annars tenderar att få grannarna att börja googla ”orosanmälan” eller socialens telefonnummer… Bara det gjorde nästan vår dag! Att det sedan blev en väldigt trevlig och social dag på stranden också, var nästan bara bonus.

Stranden börjar f.ö se väldigt öde ut nu. Idag hade t.o.m strandstolsuthyrningen tagit vinter så det fanns hur mycket plats som helst att leka på. Vilket självklart inte på något sätt gjorde att barnens lekar höll sig borta från de andra soldyrkarna, nejdå, det bjöds på en och annan boll i huvudet, och kurragömma tätt tätt intill andras läger. Så klart.

Ägarna av arkadspelshallen är nog glada att vi är kvar. Himla smart drag att ha två (!) växlingsmaskiner på det lilla utrymmet. Det är helt omöjligt att spela ut ”jag-har-inga-sådana-pengar-kortet” och eftersom det här fortfarande i stoooor utsträckning är ett cash-land funkar heller inte, det hemma så effektiva, ”jag-har-bara-pengar-på-kortet-kortet”. Med tanke på att man på semester är en snällare och mer generös förälder (eller?) har det blivit rättså några sedlar intryckta i växlingsgapet och många rundor, air hockey, basket och ”klubb-lyckohjul” där det faktiskt (vilket jag inte trodde) efter ett otal femmor gick att vinna mer än en klubba. I och för sig bara tre, inte tio, men ändå… Barnen var överlyckliga och började friskt bjuda som om de vunnit jackpot i Las Vegas.

Mimi tyckte att det var så svårt att välja vad hon skulle satsa sina slantar på att hon till slut blev värsta ”sugardaddyn” som betalade alla de andras nöjen, och sedan sprang till pappa Peter efter mer pengar… 🙂
Vi är inte helt säkra på att det är så här det är TÄNKT att man ska stå när man kastar, men är det en obevakad hall, så är det.

Alla barnen älskar att han hela tiden säger ”Gimme your money!” (Skönt att någon är ärlig.)

”Okej, vad vill ni göra nu?” undrar SugarMimi.
På väg till Peter för att be om – och förmodligen få – fler sedlar.

Lunch intogs på favoritstället ”Surf’n Fries” och eftersom barnen absolut ville sitta tillsammans fick vi vuxensällskap vid vårt bord, vilket vi inte är bortskämda med, medan tjejerna kände sig stora vid sitt eget. Win-win! Dessutom hade de riktigt goda cevapcici.

Framåt seneftermiddagen började det blåsa upp och bli lite mörkt inåt landet, och även om det absolut inte var något som hotade, kände vi att det nog kunde räcka med strand och sol. Detta var ju trots allt vår första riktiga strand-dag, så dumt att vidbränna oss. Dessutom åker fam Nilsson hem i morgon, så de hade lite att fixa. Tusen tack för att ni förgyllde vår resa med bus och oväsen!

Tji fick vi ifall vi hade trott (det hade vi inte) att det var slutbadat bara för att vi lämnade stranden. Det blev inte ens ett symboliskt stopp i lägenheten innan tjejerna var i den älskade poolen. Poolen som snälla Lidija och Vlado höjt temperaturen i för vår skull, så den är helt ljuvlig. Bättre värdar kan man verkligen inte ha! (Tyvärr såg jag att priset för att bo här under högsäsong, vilket det dumt nog kommer att vara under vår nästa resa är dubbelt så högt som det vi betalar nu. Blä.)

Det blev två timmars bad, volleyboll och bollkallande (eller Mimikallande), vilket enligt Mimis önskemål sedan följdes av flera rundor Uno, snacks och ”drinkar” i paviljongen. En perfekt semesterdag, helt enkelt. Vi insåg ganska snabbt att det vore dumt att försöka pusha det till en perfekt semesterkväll á la vuxna med någon annans lagade mat och goda drinkar också, men spaghetti på rummet (á la Peter faktiskt!) funkade det med, och tre av oss sov innan 21 sen, vilket är anledningen till att bloggen publiceras onsdag förmiddag i stället för tisdag kväll…

Kroatien 2019:2 Dag 3 Split

Snudd på det första jag såg när jag vaknade idag var nyheten om att Ving (eller iaf deras ägare Thomas Cook) gått i konkurs och att över 5000 svenskar sitter fast på sina resmål. Med tanke på att det var med ett erbjudande från just Ving denna resa ens blev påtänkt, känns det lite konstigt. För så var det. Jag fick ett mejl med riktigt bra erbjudanden på höstresor, och övervägde t.o.m en kort stund att ta en charterresa till Supetar. Det blev en ganska kortvarig tanke med tanke på att vi varken är speciellt förtjusta i charter eller att det egentligen var så prisvärt när man började jämföra med vad vi vill ha ut av en resa. Dessutom var vi och hälsade på kompisar på anläggningen i somras, och nej…. inget för oss. Men ändå, det kunde nästan varit vi. Med tanke på att vi satt fast ett halvt dygn på flygplatsen senast vi skulle åka hem har vi fått en känsla för hur jobbigt det faktiskt är och hur mycket det påverkar, så jag lider med alla som inte kommer hem, och än mer med alla som faktiskt inte kommer iväg. Tänk att förklara det för barnen när man står där på flygplatsen med packningen…. Huuu! Hoppas i alla fall att Ving sköter det bättre än vad Norwegian gjorde när deras plan krockade med en ynka fågel. Jag fick faktiskt nu i veckan mejl om att vi i alla fall skulle få tillbaka de pengar vi fick lägga ut på hotell, taxi och mat då, men inget för parkering eller förlorad arbetsinkomst. De skulle betala ut pengarna ”inom rimlig tid”, dvs max 14 dagar. Norska banken verkar lika effektiv som vissa, ej namngivna, postföretag…. (Och förutom att det var synd om Peter och hans band som fick ställa in och förlora inkomst för en spelning, så fick vi dessutom – mycket snabbt – ersättning för sveda och värk från försäkringsbolaget, så vi led annars ingen ekonomisk skada.) Däremot kommer vi nog framdeles att lida av lite tyngre packning på hemvägen, för jag tänker inte fler gånger utsätta mig för den hemska känslan det var att sitta på en totalstängd flygplats utan att veta hur jag skulle kunna häva en eventuell insulinkänning. Det är väldigt sällan jag låter den där 30-åriga följeslagaren (jag ”firade” 30 år med diabetes i onsdags) påverka mitt liv i större utsträckning än nödvändigt, men det var läskigt. Och ökade ytterligare på mitt ökande katastroftänk, men det gör jag mitt bästa för att förtränga. Att bli en ”prepper” verkar lite för jobbigt.

Annars har dagen, som utlovat, börjat i totalt grått, så idag blir det äntligen den utflykt till Split, som aldrig tidigare blivit av, eftersom det alltid varit för varmt och mer lockande att bada. Inget ont som inte har något gott med sig. Visst är jag käck!

Inget regn än så länge, men grått så det förslår.

Lagom tills vi skulle sticka hade solen kommit fram. Så klart. När jag skriver detta vid 17 har vi fortfarande inte sett en droppe regn. Med tanke på hur badsugna barnen i baksätet är, så kommer det väl lagom tills vi är hemma igen. Att jag skulle vara en ”glaset-är-halvtomt-människa”? Va? 😉

Vi har i alla fall idag konstaterat att Split behöver vi inte se så mycket mer av. Det är fint och trevligt, speciellt i gamla stan, men utöver det är det mest massor av folk (och då måste det ju ändå vara lågsäsong nu), snudd på omöjligt att parkera och shoppingcenter skiljer sig inte så mycket åt var man än är i Europa. Och ärligt talat är det ungefär detsamma med ”gamla stan” i olika länder/städer. Splits gamla stad skilde sig inte så där übermarkant från Pulas, Barcelonas eller närliggande Trogirs. Klart att det är coolt att veta att man går runt på/bland vägar/väggar som är nästan från ”killen-på-kryssets” tid, men när det ligger en H&M-butik eller turistshop insprängd i sagda vägg eller det går runt romerska legionärer som vill ha betalt för att vara med på bild… då förloras den mesta magin. Men jag vet å andra sidan att jag har vissa cyniska tendenser, så det är kanske bara jag.

Den minst gnälliga hittade i alla fall en glass. En rund!
”Den är perfekt! Som ett kinderägg. Det är god glass, man kan ha den som en boll och man kan lägga saker i den.”
På väg in i Diocletianus palats från ca 200 e.Kr. (Eller 200 år efter killen på krysset.)
Jag vill helst inte veta hur det är här i juli eller augusti.
Romerska legionärer… antar jag att det ska föreställa iaf.

Efter några fruktlösa varv på de extremt smala, vindlande gatorna utan att hitta ens en tillstymmelse till parkering gav vi upp och körde ner till färjehamnen, där vi sedan tidigare vet att det finns parkeringar. Då var läget som det brukar vara med små barn som åkt bil ett tag. Förbaskat gnälligt. Innan vi ens gått ur bilen började klagovisan. ”Jag är för tröööött. Jag ooorkar inte gååå. Jag är törstig. När ska vi hem?” Det är så peppande. Kalorier var alltså av nöden tvungna. Men då fanns så klart inte rätt sorts glass och alla de bär som vanligtvis älskas högt och innerligt var bara fel. Någon småbarnsförälder som känner igen sig? När den andra väl lyckats få en glass som dög och dra smilbanden uppåt igen, började den första – fortfarande med en halv glass i handen – klaga på hunger och att hon ville ha riktig mat. Skratta eller gråta? Det är i alla fall inte ofta man som förälder säger åt sitt hungriga barn att sluta gnälla och äta sin glass. ??

Av ovan nämnda anledningar blev det till slut första bästa ställe efter att alla ätit upp sina glassar… Lite nervösa blev vi när vi såg att stället hette ”No stress” men lyckligtvis syftade det inte på kocken. Det roliga var att trots utmärkt Spaghetti Carbonara (möjlig topp fem faktiskt) så var det Mimi som var absolut mest nöjd med sin beställning. Vad hon åt? Absolut helt plain spaghetti med lite parmesan och salt.

Ingen stress nu längre

”Min mat är så god mamma! Jag gillar den nästan lika mycket som dig. Det är så gott! Jag tror att jag har den godaste maten av alla.”
Hon kanske har rätt. Men detta såg godare ut i verkligheten.
Den där kindereggsglassen betalar sig.

Efter maten och lite boll-lek på torget tyckte barnen att vi hade stadssemestrat nog och skulle åka hem till poolen, men Peter hade ju några musikaffärer på sin lista, så han skjutsade oss till gallerian City Centar One och tog sedan sin tour. Tjejerna protesterade högljutt, men det räckte att säga ”lekland” för att få hyfsat lugn, och när de såg rutschkanan som gick från våning två till våning ett, var de sålda. Dessutom fanns ett ”riktigt” lekland där man fick lämna barn gratis i två timmar, (dvs gratis när man köpt strumpor till dem i grannaffären), så jag fick t.o.m lite egentid. Synd att jag lämnat shoppingnerven hemma eller något, för det var inte en enda affär som lockade. Typiskt.

På leklandet hade tjejerna ”fått nya vänner”, som t.o.m pratade svenska, så när Peter kommit blev vi övertalade att gå på ”Museum of senses” som en av de nya kompisarna tipsat om, ett litet – med betoning på litet – interaktivt sciencecenter baserat på de fem sinnena. Kanske inte våra mest välinvesterade 250 kronor, men vi hade småkul i 45 minuter i alla fall, och det klår ju parkeringsböterna varje dag i veckan.

Det vore lite taskigt att berätta att hon efter detta inte vågade åka, eller hur? Speciellt när lillsyrran direkt kastade sig ner. (Men hon tog igen det sen.)

Bråttom tillbaka till rutschkanan efter att ha tvingats utstå säkert sju minuter i en URTRÅKIG vuxenbutik (”varför gillar alla vuxna kläder? Det är så tråååååååkigt!)
Det finns nog en och annan som får mardrömmar av detta. En Åsa räcker i de flesta fall mer än väl.

Faktum är att det snudd på var lite obehagligt efter en stund, men egentligen var det inte så svårt att hitta utgången.

Denna bild gör sig bäst upp och ner, men telefonen envisas med att beskära bort Mimis fötter då. ?

Vid hemkomst blev det ett efterlängtat dopp i den nu 30-gradiga poolen, uppvärmd gårdagshämtpizza och en allmänt slö kväll. Och jag är så ledsen att jag looovade min bättre hälft att inte publicera bilden när han tar i för allt han är värd och gör en kanonkula ner i poolen… ?

Nu hoppas vi på fint väder och strand, i den bästa av världar med kompisar, i morgon. I morgon åker dessutom våra norska grannar i lägenheten ovanför hem, så har vi förstått det rätt så har vi nog poolen och poolområdet helt för oss själva resten av veckan sen. Hoppas. Hoppas också att vi faktiskt tar oss i kragen och åker på Krka-utflykten som vi egentligen hade planerat in idag. Om inte får vi väl göra det nästa år… Bara inte Norwegian också kursar, det har väl inte varit helt stabilt där heller ett tag. Det är också väldigt önskvärt att British Airways håller sig på fötterna eftersom det är dem vi bokat nästa Floridaresa med. I oss har de i alla fall trogna resenärer. Vi borde ju själva kunna hålla igång ett mindre flygbolag…

Om jag hoppar kanske jag når ett popcorn…
Det funkade inte.
Om jag välter den då?
Regn hela dagen?
Nöjda barn!
Medan barnen och Peter badade roade jag mig med att testa nya kamerafunktioner i nya telefonen.

Ledsen för dessa läskiga avslutningsbilder. Hoppas att jag inte sabbar nattsömnen för någon. På återhörande!

Tack, Apple! Det känns skönt att veta att ni till fullo uppmärksammar och uppskattar den energi jag lägger ner på att – på rygg i sängen – blogga och dricka rödvin. ??

Kroatien 2019:2 Dag 2 Sjukdag

Denna dag började inte som en perfekt semesterdag direkt. Peter har ont i halsen och huvudet, Mimi hostar, harklar och har alldeles dimmiga ögon trots att hon påstår sig må ”inte dåligt, men inte perfekt” och Inna ligger under dubbla täcken och fryser. Yeay. Konstigt nog (peppar peppar) mår jag okej. Jag hade nästan förväntat mig att krascha totalt med tanke på hur jag stressat ett tag, men visst, kroppen har kanske inte fattat att det är semester ännu, så jag ska nog inte ropa hej ännu.

Alltså, den här frukosten skojar man inte bort. Baguette, Nutella, gurka (!) och Nutella igen. Uuurk! Och ja, vi tillät t.o.m telefoner vid frukostbordet idag. Totalt förfall.
Kisar man lite kan man kalla det en kanapé… ?
”Det är en väldigt kladdig frukost det här”, sa Mimi, ”men väldigt god.”
Det ser iofs skönt ut, men nej, det är inte så här det ska vara på semestern. (Jag bjuder på mig själv där i bakgrunden. Jag är ju trots allt inte med på så många bilder.)

Med tanke på att vi alla slocknade igår kväll har morgonen ägnats åt att färdigställa gårdagens blogg, dricka kaffe och njuta på balkongen. Peter mår nu vid lunch – och efter två baljor kaffe – lite bättre, Mimi är pigg nog att oförtrutet träna på huvudstående i sängen och Inna jobbar, efter en halv Ipren, i matteboken, så kanske finns det hopp om resten av dagen även om vi nog ska hålla oss ifrån stranden. Synd, för både Inna och Mimi vill såå gärna träffa Karlshamnskompisarna, som kanske är där.

I verkligheten såg hon lite piggare ut än så här. Nu är hon lite deppig över att det bara tog 20 min att göra det hon skulle missa i skolan under veckan. Att gå i ettan är inte så betungande… Fast vilka märkliga uppgifter i matteboken. ”Ringa in två och två” säger den ena uppgiften med tre gånger fyra symboler. Vadå ”två och två” säger jag då. Menar de två PLUS två borde det väl rimligen stå så? Eller? Nog för att jag är humanist, men för mig känns det inte så pedagogiskt. Eller så är jag helt enkelt lite korkad, för jag vet inte riktigt hur de vill att hon ska göra. Uppgiften återkommer dessutom med övriga siffror, så uppenbarligen är den viktig. Kan någon förklara hur den ska tolkas? ?

Det blev till slut en promenad till stranden för att äta lunch, och gissa om lyckan var stor när kompisarna hittades på en restaurang vid stranden. Genast blev alla lite piggare och friskare. T.o.m Peter piggnade till när det visade sig finnas en gitarrnörd (sorry, Niklas) i sällskapet. Den (lyckan) blev mindre stor när kompisarna skulle bada och de elaka föräldrarna sa tvärnej till det, men det blev i alla fall till slut ett okänt (stort) antal mynt i attraktionerna på det lilla arkad-stället. Välinvesterade pengar… Snäppet bättre än parkeringsböter i alla fall.

Lycka. Både kompisar och en minilekplats.

Inna, som piggnade till rejält av kompisarna ville inget annat än att bada, så till slut gav vi, mot bättre vetande, med oss och lät henne bada i poolen. Vi får se om det är något vi får ångra i morgon. Med tanke på hur vädret verkar bli är det kanske bäst att hon badar idag, trots allt, och frågan är ifall det blir någon utflykt till nationalparken Krka som vi planerat. Det ser ju inte ut att finnas något behov av vattenfall om man ska tro prognosen…

Medan Peter badar med Inna, och Mimi bara hostar, hostar och hostar, har jag det rätt bra, trots allt.

Ännu ett ”mot-bättre-vetande-dopp”. Må vi inte få ångra dessa!

För en gångs skull blir det ett ganska rimligt långt blogginlägg, för det har inte hänt så himla mycket mer här i sjukstugan. Vi hoppas på en något bättre dag i morgon. Ska man se det från den ljusa sidan så har avkopplingsnivån i alla fall varit hög. Alltid något.