Ja, jag vet att det på Facebook såg ut som om vi hade dag 14 redan igår, men jag hade faktiskt ändrat det innan jag la ut det. Har dock inte brytt mig om att försöka hitta var jag kan uppdatera Facebooks automatsparade (?) förhandsgranskning, så det får vara så. Idag är det i alla fall dag 14 och inget annat. Alltså näst sista dagen och vi konstaterade igår att vi inte känner oss klara här. Skönt, för då finns det ju tungt vägande skäl att göra det vi är så (onödigt?) löjligt förtjusta i, nämligen att återvända till samma semestermål.
Man kan ju lugnt säga att vi har massor kvar att utforska i närområdet, eftersom hyrbilen stått stadigt parkerad på samma ställe sedan vi kom i lördags. (Japp, det känns lite onödigt, jag erkänner.) Idag hade vi tänkt ta en utflykt, men med tanke på vilka sena morgonvanor vi lagt oss till med samtidigt som det är en viss match vi vill se vid 16 idag, sköt vi det på framtiden och tog även idag ”lilla stranden”. Den där matchen, om den lilla turneringen VM överhuvudtaget röner något intresse i det stora landet i väst där football inte är fotboll, måste upplevas som ganska förvirrande för många. Isbjörnslandet mot isbjörnslandet liksom. Är det ens enligt reglerna?
På stranden var det inte mycket nytt under solen. Sån fantastisk variation bjuder trots allt strandliv inte på. Man badar, torkar, solar, äter, badar mer, försöker i smyg övertala sitt ständigt kissnödiga barn att för guds skull kissa i vattnet utan att dra ner byxorna och utan att man ska behöva hålla henne som om hon kissade i skogen så att man ska kunna låtsas skaka på huvudet åt att hon faktiskt kissar i vattnet (denna härliga dubbelmoral) och så äter man lite till. Ungefär så i ojämna intervall. Ganska underbart faktiskt. Notera gärna nogsamt att vädret även idag varit toppen och att inga katastrofer whatsoever inträffat.
Dagens bästa var för övrigt när de medelålders norskorna bredvid oss sammanfattade sitt intryck av dagen med hur ”flotte och harmoniske börn” vi hade. Det är svårt att tänka något annat än ”ni skulle bara veta” samtidigt som man ler, nickar och håller med om hur ”flotte” de är. 🙂
Vid 15 lämnade vi stranden för att Inna som sagt självklart skulle kunna byta om till sin Sverige-tröja, och för att fräscha till oss någotsånär. Vattentryck och värme/kyla i kranarna här är inte helt pålitligt (jag fick mer eller mindre torka bort tvålen från kroppen), så att försöka tvätta tjejernas hår, som efter två veckors väldigt salta bad uppvisar ungefär samma kvalitet som svinto, känns som ett omöjligt företag. Därav flätorna… passar ju dessutom bra till svenska vikingar på något sätt… 😉
Vi lyckades få ett bord på en restaurang nere i hamnen som fullkomligen lyste av gula tröjor. Tyvärr gick det nästan inte att se den lägre vänstra tv-fjärdedelen från vår position pga blänk i skärmen, men det gick ju att kolla på nästa restaurangs tv också och stämningen var det verkligen inget fel på. Det applåderades, tjoades, körades ”Vi är svenska fans allihopa”, buades och hejades. Inna fattade direkt den där grejen med samhörighet och tyckte att alla med gula tröjor var hennes kompisar, så hon höll hov och diskuterade fotboll i alla möjliga sällskap på restaurangen och på stan. Helt utan att varken förstå eller på något sätt intressera sig för själva fotbollen. Hon är ett socialt geni, helt enkelt!
När vi fått ner pulsen efter de hyfsat gastkramande sista 10-15 minuterna av matchen, var det dags att jämna ut balansen mellan intressena, så vi styrde kosan mot lekplatsen som vi hittade i natt. Det var lite enklare att leka färdigt i dagsljus.
Efter observatioriets lekplats gick vi bortåt stora stranden, för att kolla strandpromenaden som jag ju hört talas om av kompisar, och när vi började strosa ditåt förstår jag ju att alla som någonsin varit här i Makarska måste haft lite svårt att känna igen sig i det jag skrivit om staden tidigare, för uppenbarligen är det ju här 80% av staden (eller i alla fall turiststaden) befinner sig. Det var så att vi skrattade när vi började gå längs den otroligt välskötta och otroligt restaurang-, hotell-, strand- och försäljningsståndstäta strandpromenaden. Den tog ju aldrig slut. Både stranden och promenaden med ständigt nya restauranger, aktiviteter och stånd bara fortsatte och fortsatte.
Den delen som vi bor i och förälskat oss i är bara en väldigt liten del – och en aningen mindre turistisk del – av staden. Här kan man lätt identifiera både för- och nackdelar, för hade man bott längs strandpromenaden hade man (förmodligen) haft väldigt nära till stranden (fördel), men å andra sidan hade man inte fått den nära tillgången till den lite mer riktiga staden som vi gillar så mycket (nackdel). Min tidigare analys att här finns mycket kvar att utforska står sig dock fortfarande. Vi kommer att åka tillbaka nästa år. Helt klart.
Till slut – efter ytterligare några lekplatsavstickare – tog vi turisttåget tillbaka till början av stranden, där Inna och Mimi MÅSTE få hoppa i trampolinstudsmattorna. Viss kris uppstod då Inna förgäves försökte göra volter under hela sitt fem minuter långa pass, medan Mimi därefter gjorde volt på volt på volt…
På väg tillbaka längs med hamnen upptäckte vi ytterligare något nytt. Hela hamnpromenaden var förvandlad till en matfestival med rykande grillar, färsk fisk och skaldjur, mini-donuts, honung, ostar osv osv och det kryllade verkligen av folk. Stora båtar som vi aldrig lagt till tidigare hade lagt till och agerade restauranger. Superhärligt, och vi har ingen aning om det varit så här varje kväll fast vi missat det, om det var något speciellt just i kväll eller om det bara är så att säsongen tar fart nu dag för dag. Det återstår att ta reda på, men det var väldigt härligt i alla fall. Speciellt när det nog fortfarande var 27-28 grader varmt.
Vi var tyvärr lite trötta, lite oförberedda och helt onödigt mätta efter att ha satt i oss ganska dåliga pizzor under matchen tidigare, så vi pallade inte riktigt uppskatta detta härliga på riktigt det sätt det borde uppskattats på, utan fick se till att få minionerna i säng innan 22 i alla fall, för att inte förstöra morgondagen.
Efter vissa diskussioner om skärmtid och allmän användning av iphones (självklart finns det även andra smartphone-fabrikat) har vi enats om att i morgon ha en iphone-fri dag. Alltså tror jag att jag i morgon – sista dagen innan hemfärd på torsdag – tar semester från bloggen. Det blir svårt att föregå med gott exempel annars, känner jag. Att vi har barn som är alltför beroende av skärmar kommer ju liksom inte ur intet, det är vi väldigt medvetna om. Alltså säger jag på återseende på torsdag, då jag tänkte försöka sammanfatta våra intryck och eventuella tips från denna, vår första, men absolut inte sista, Kroatientripp.
