Påsklov 2018. Dag 4.Shopping i vinterväder.

Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Not…. Nu har Sverigevädret även drabbat stackars oskyldiga polacker och semestrande svenskar i jakt på vår. Härligt dyblöt, virvlande snö som är slask redan innan den ens når markytan. Bästa sorten verkligen. Tur att vi tog den där kickbike-rundan på stan igår, för idag håller vi oss gärna inomhus. Egentligen helt enligt plan alltså, men att gnälla på vädret hör till när man är på semester. Så är det bara.

Inga direkt stylade bilder av lägenheten, men i alla fall stöd för minnet till nästa bokning. Nu har vi betalat ca 600:-/natten. Under högsäsong i sommar kostar det runt 1000:-/natten. I och med att det ingår parkering känns det väldigt prisvärt.
När man tycker sig höra ljudet av My little Pony, men det inte finns någon i närheten. Tror man…. Ett städskåp kan användas till mycket.

Vid elva låste vi dörren till lägenhet 34 och styrde kosan mot andra sidan stan för att lämna tillbaka nyckeln. Vi har som sagt mer och mer börjat uppskatta Brabank-området och mycket talar för att vi faktiskt kommer att bo här även i sommar, men är man inte bilburen är det så klart ett smärre elände att behöva ta sig från ena sidan av stan till den andra bara för att hämta/lämna nycklar. Det kanske går att lösa på annat sätt, vad vet jag, men värt att tänka på om man väljer att bo i lägenhet i alla fall. Det är bra på nästan alla sätt, men ofta handlar det om att hämta upp nyckeln på ett kontor någonstans, vilket kanske inte är så kul med taxi och/eller med full packning.

Vår plan för dagen var att, efter tips från Inger och René, kolla upp varuhuset Tesco, proviantera sådant där som vi alltid handlar när vi är i Polen och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia. Tesco gick bra. Det var ett mer välordnat, dyrare och något mer välsorterat varuhus än vi är vana vid här, men de storpack nötter, oliver m.m.  jag är van vid att köpa, lyste med sin frånvaro, så jag kommer inte att byta favvo-affär. Däremot hittade jag favoritölkorven – Sokolów – i flera (för mig) nya smaksättningar, så då fick det vara hänt att de var ett par kronor dyrare än vanligt. ”Gallerian” som tydligen hette Chelm var annars ganska märklig och verkade ha drabbats av samma butiksdöd som många svenska ”malls”. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst att hur många gallerior som helst med samma innehåll inte kan bära sig i längden. Få saker ger dessutom ett mer deprimerande intryck än tomma butikslokaler i en galleria.

Peter påstår att det var stadsdelen, inte gallerian, som hette Chelm. Det har han säkert rätt i, men det står i alla fall Chelm på skylten. Inte för att vi tänker återvända, men ändå.
Ett hallon-mellanmål i diligensen…

Eftersom vi inte fick tag på allt på listan tog vi sedan en picknick i bilen (överbliven frukostmat 🙂 på väg till vårt ”vanliga” Auchan, där jag känner mig mycket mer hemma och hittar det jag vill ha. Dessutom är det billigare. Det Auchan vi besökte var nytt för oss, men kan nog bli en ny favorit med sitt perfekta avstånd från Gdansk och sina väldigt fräscha omgivningar. Det blir ju dock inte billigare att besöka två stormarknader än en… Av någon anledning fylls kundvagnen alltid till snudd på brädden. Jag förstår inte hur det går till. Förmodligen Peter som går och fyller på medan jag vänder ryggen till. (Eller knappast förresten för han får alltid, den möjligen inte så attraktiva, uppgiften att hålla barnen på gott humör medan handlandet pågår. 😃) Eftersom han är den mest generösa med fika och glass, gillar i alla fall barnen denna uppdelning. Och jag.

I och för sig ett ganska märkligt namn på en galleria, men det var väldigt fräscht, så hit kommer vi nog igen.
Barnen envisades först med att vilja stanna i bilen, men efter några sådana här bilder kom de glatt efter.

Trots besöket i två affärer låg vi bra till i tidsplanen efter Auchan-besöket, men… det är ju skärtorsdag, så Akvariet stängde redan vid 17. Helt plötsligt befann vi oss alltså i den angenäma, men ytterst ovanliga, situationen att vi hade tid över. Vädret inbjöd inte direkt till något strosande i Gdynias trevliga marina, som annars alltid är ett alternativ, och shopping var det ingen som var mer sugen på (utom jag, men ibland inser t.o.m jag att det finns gränser), så då fick det bli mat. Efter att ha konsulterat TripAdvisor hamnade vi på trevliga italienaren ”Cozzi” som i och för sig ligger totalt osexigt vid en av de större gator som skär igenom Gdynia (som ju som helhet också är ganska osexigt), men med fräsch inredning och olivolja på borden, precis som det ska vara. Tyvärr samordnade våra barn ganska snart sina insatser för att verkligen se till att vi inte skulle få uppskatta upplevelsen. Efter fjärde gången kom kyparen liksom inte med nya bestick för att ersätta dem som hamnat på golvet. Jag förstår honom precis. Hade jag kunnat hade jag också hållit mig borta.

”Nähä! Jag tyckte inte alls att det var surt! Ta en bild till så ska du få se!”
”Inte surt. Kolla bara.”

Lyckligtvis bröt Peter till slut isen och den dåliga stämningen genom att föreslå en runda till bowlingbanan. Möjligen inte så pedagogiskt med tanke på beteendet på restaurangen, men för stämningen, semestern, resten av kvällen och matintaget var det klockrent.

Efter att vi stulit hela skålen med godis som kom med notan styrde vi alltså kosan mot hotell Hotton och deras knaggliga, ojämna bowlingbanor. Perfekta både att skylla dåliga resultat på och som ”förstabana” för barnen. Här tillbringade vi sedan ett par trevliga timmar med bara ett tjugotal små besvikna utbrott från en icke namngiven treåring som möjligen inte är historiens bästa förlorare. Det var kul att se hur det där samordnandet som varit så negativt på restaurangen nu användes i positivt syfte till riktigt härlig peppning av varandra och oss, till kramar och ”tröstgodisar” (de stulna ”kalamellerna” från restaurangen) när det gick mindre bra. Många tröstgodisar blev det. Tur att vi ”fick” många. Efter bowlande blev det glass i restaurangen. Riktigt bra avslutning på semestern alltså.

Vem som vann bowlingen? Sa jag inte det? Jo, det måste jag väl ha nämnt. Inte? Okej,detvarPeter.

Hela känsloregistret i en enda bild.
”Ouh! Det är någon som har lagt SALLAD i min glass!” (Det där med att beställa en plain kula glass går sällan hem i Polen, och just här fallerar faktiskt fingertoppskänslan som annars ofta finns när det gäller barn och deras behov. Vilka barn uppskattar basilikablad, carambole och frukt med dekorativa blad i sin glass? Inte våra i alla fall.)

 

Det ska bli så skönt när man utan oro ska kunna låta dem sova här uppe.
Men jisses vilka divalater de utvecklade i samma sekund som de kom upp sig lite i livet. ”Skicka det, ta emot det, bär ner mig, ge mig det!”

När vi kom fram till färjeläget blev vi lite smånervösa, för där var nästan tomt på bilar och helt tomt på båt, trots att vi bara var 10 minuter innan den där (högst onödiga) timmen man ska checka in. Eftersom det inte verkar gå några båtar i påsk (?) hade det kunnat bli lite jobbigt om vi hade missat hemfärden. Inte för att vi är klara med Polen, men när man är på hemfärd är man på hemfärd. Det ändrar man inte på bara så där. Det tog dock bara några minuter innan kära Stena Spirit dök upp, så nu är vi ombord på en mycket tom båt. Så mycket plats har vi aldrig sett på bildäck, och vi var fjärde sista bil in, så vi har koll… Vi var alla hyfsat möra efter dagen, så när tjejerna föreslog ”lite mys i hytten bara” var vi inte svårövertalade. Varsin överslaf, varsin iPhone och en påse bilar. Ibland är det inte så svårt att bli populär.

I morgon kommer vi hem till ytterligare fyra dagar ledigt. Det är skönt med högtider även om vi inte direkt helgar dem. Tack, ni som följt oss på denna kylslagna resa. Händer inget oförutsett som att jag får bloggfeeling på hemmaplan eller ”jåkar” boka en resa till ses vi kanske i Kroatien i juni…?! 😉 Over and out.

Ps. Får man inte nog av resebloggar kan jag rekommendera Olofström/Karlshamn/Årydsfamiljen Martin, Rebecca och Selmas USA-blogg.  Martin är Peters kusin och Rebecca är min barndomskompis Pernillas lillasyster, så det är finfina människor det handlar om… 😉 De befinner sig just nu på Route 66 så betydligt bättre temperaturer och väldigt coola miljöer utlovas, förutom att Martin är extremt påläst och gör något så konstigt som att planera sina resor. Konstigt, konstigt….  😉 Ds.

Påsklov 2018. Dag 3. Ännu en fullspäckad dag.

Det är bara att konstatera att varken bloggkraschfelsökningar eller närhetssökande treåringar borgar för någon vidare nattsömn, men eftersom semester med barn knappast innebär avkoppling, är det väl bara att bita ihop och se glad ut.  Snart nog är påsklovet över och man får vila upp sig på jobbet. Pappan och barnen bjöd på utmärkt frukost i vårt lilla kök efter den halvt sömnlösa natten i alla fall. Vem behöver egentligen hotellfrukost när man har en Peter? Eftersom de små listiga liven vi lever med lyckats förhandla fram frukost-tv var alla nöjda och glada tills (som vanligt) tortyren med hårborstning och tandborstning med bajs (påstår Mimi) tog vid, men även om det inte känns så under tiden, så brukar krigstillståndet vara över en stund efter att frisyren är klar. Så även idag.  Med tanke på den baklåsta resväskan fick vi köra lite innovativ klädsel. Det jag reahandlat och tänkt lägga på hyllan tills det passade fick helt plötsligt redan hoppa in i leken, och att vända underkläder ut-och-in har man ju hört om, så kollade (eller luktade…) man inte alltför noga på oss, kunde man nog inte ana att vi i stort sett körde gårdagens outfit.

Första stoppet för dagen fick av nödvändighet bli galleria Madison, där det finns en Samsonite-återförsäljare. Att American Tourister ägdes av Samsonite hade vi tidigare ingen aning om. Tänk vad man lär sig av livets små förtretligheter! Tjejerna i butiken verkade först ganska kallsinniga och frågade ifall väskan var köpt hos dem, och att i vilket fall så fick vi skicka den på service i Warszawa. Jag som varit helt säker på att de så klart skulle plocka fram en TSA-nyckel och öppna väskan på 10 sekunder efter att bara ha förhört oss lite kort om innehållet, började känna mig rätt nervös, men lyckligtvis tinade de snart upp och började försöka hjälpa oss. De provade olika kombinationer, ringde någon servicedesk och bände med både skruvmejsel och sax, men väskan verkade klara vilket invasionsförsök som helst. Mot tricket att helt sonika bända upp fästena till dragkedjorna stod den sig dock till slut slätt. Det var sista gången jag la pengar på att köpa en väska med godkänt lås. Det stoppar ju verkligen bara blåögda amatörer som jag själv. All heder och massor av tack till tjejerna i Samsonite-affären alla fall!  Min nästa – olåsbara – väska ska jag köpa av er!  Rena underkläder till alla!

 

Snillen spekulerar
Jomen, låsmekanismen är bra, den.

Medan vi hade kämpat med väskan inne i affären hade en viss youtubifierad femåring upptäckt Inglot-ståndet utanför och var inbegripen i ett samtal om glitter och ögonskugga (”I love make-up, especially with glitter in it”) med den trevliga och tålmodiga expediten. Det är bara att erkänna att jag väldigt lätt faller för fjäsk och övertalning när den sker på helt förståelig engelska, och gissa om engelsklärarhjärtat riktigt SJUNGER när man hör sin egen femåring diskutera på engelska med en annan vuxen, översätta till sin lillasyster och till och med använda ett helt korrekt third person-s:  ”my little sister wantS some eyeshadow too”. Det var ungefär då hon fick lov att köpa både en glittrig ögonskugga och ett läppstift. (Att hon sedan helt olovandes flera gånger smög upp det där läppstiftet i bilen och ”bättrade på” färgen på både läppar och en hel del däromkring är en helt annan historia.)

”Bästa dagen i mitt liv, mamma!”
”Kolla vad jag kan!” (Gå på utsidorna av skorna….)
Snälla, väx inte upp FÖR fort!

Eftersom det snabba besöket i väskaffären på grund av (eller tack vare enligt 3/4 av familjens medlemmar) Inglot-stoppet blev ganska långt, var det lika bra att ta en fika på Costa innan vi fortsatte mot Hewellianum. (Tack, Jonna, för infon om att där inte fanns mat/fika.) Jag känner mig ibland som en snåljåp när jag jämför priser, men det är svårt att låta bli. På Costa fick vi två surdegsbaguetter med getost och valnötter, två medium (= jättestora) cappuccino, två croissanter, en kanelbulle och två mineralvatten för 70 zl. Det är möjligen Börjes i Tingsryd som kan konkurrera med det priset.

”Vi är så fina att vi nästan inte kan äta!”
Inna var så nöjd över sin make-up att hon inte ens kom ihåg att räcka ut tungan på bilden. Till och med Mimi ser lite gladare ut än vanligt….

Efter några om och men – vår gps verkar också vilja ha påsklov – hittade vi upp till Hewellianum. Att säga att det var tydligt skyltat (någonstans) vore att överdriva. Inte ens när vi stod på parkeringen var vi säkra på att vi kommit rätt, men till slut hittade vi en diskret skylt som visade oss till kassan. Solen visade sig precis när vi kommit fram, så ett tag funderade vi nästan på att vända och göra något mer utomhusigt, men med tanke på att en familjebiljett till alla fyra attraktionerna (Around the world, Puzzle, Fun with History och Fun with Energy) bara kostade 35zl (!), var det ju lätt att ge det en chans. Det gjorde vi rätt i! Det var riktigt trevligt och lärorikt. Puzzle och Fun with history hade vi mer eller mindre kunnat hoppa över, men de andra två attraktionerna innehöll massor av olika stationer där man kunde experimentera, lära sig, prova, titta, interagera m.m. Det var väldigt omväxlande och kul för både små och stora, och riktigt kul att se vilka av grejerna som barnen fastnade mest för. Det var inte alltid dem man trodde. Och det var inte alltid Mimi använde dem som det var tänkt, men vad spelar det för roll. Hon hade jätteroligt. ”Det här är supercoolt”, utbrast Inna med jämna mellanrum, och Mimi höll helhjärtat med.

Var annars kan man uppleva ett vulkanutbrott, vandrande pinnar, isbad, höra som en fladdermus, besöka en igloo, prata i en klassisk engelsk telefonkiosk eller provsitta en kanon på samma ställe liksom?
I orkantunneln fick man prova vindhastigheter på sisådär 127 km/h. Det ven rejält om öronen och frisyren hämtade sig inte efteråt, kan jag säga.
Stick in handen här, den som vågar.
”Ujsäkta mig, vad vill du beställa? En hambujaje? Okej, här får du. Nu måste jag prata vidare. Bye bye.”
Åh, det här ser bra ut. Bara 13 – 15 år till körkort ju. Blir nog billigt.
Eller kanske ändå bäst att börja lägga undan lite pengar…
Jisses, hade jag varit med i Mästarnas mästare hade jag blivit både kokt, stekt, rökt och brässerad. Shit, vad svårt det var!
Experiment, experiment, experiment….
Alltså, Da Vinci och Munch visste inte vad de missade när de inte hade oss som modeller.
Den här spegeln fick nästan Inna att kissa ner sig av skratt. 🙂
Mimi på väg ut i yttre rymden.

Det var som sagt väldigt diskret skyltat, och efter att man gått runt till de tre olika lokalerna i det ganska märkliga landskapet släpptes man ut utan att få någon liten ledtråd om vart man skulle, så det blev lite orientering innan vi hittade tillbaka till bilen.
Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Hewellianum och dessutom orienterat lite, gällde det verkligen att hålla ångan uppe för att inte bara bli liggande i lägenheten, så vi bytte bara bilen mot kickbikes och gav oss genast ut på stan. Vi kan ju inte åka hem utan att strosa lite i centrum; det vore kardinalfel!
Att säga att vägnätet i Polen är perfekt vore att ljuga, och inte heller strandpromenaden (eller kanalpromenaden) är speciellt perfekt för kickbike-åkning, men i alla fall Inna höll ångan uppe bra nästan hela vägen. Lillsnorpan – på sprillans ny tvåhjulig kickbike – skatade lite mer sporadiskt.
Ifall man glömt var man är.
Naturligt, babe.

För barnen är valet av restaurang i Gdansk lätt. På Billy’s får man popcorn FÖRE maten och det kommer alltid ”kalameller” med notan. Eftersom även vi gillar maten där, blir det ofta minst ett besök. Vi var dock borta på Dluga targ och vände först, men det var ärligt talat lite för kyligt och blåsigt för att vara speciellt behagligt. Vi vuxna hade nog inte haft så mycket emot att ta en glühwein under en värmare på Elephant, men ibland måste man inse att det inte kommer att bli värt det. Med tanke på att vi faktiskt hade ett riktigt trevligt restaurangbesök med alfabetslekar, samtal (kors i taket!), mat som i stort sett åts upp (kors i taket!) och bara något enstaka utbrott  (KORS i taket!) var det helt rätt beslut. Snudd på en drömmåltid faktiskt.

Nope, jag har verkligen inte lärt mig något av min storasyster.
”Ta en bild på mig också. Jag ska visa att popcornen är slut.” (Effekterna är egenbestämda.)
”Jag vill också! Ta på mig också! Jag vill ha hjärtan!” (Plutmunnar är inget mamman direkt uppskattar, men just i detta fall känns det som en välkommen kontrast till alla utsträckta tungor och hopskrynklade arg-ansikten.)
Kors i taket. Sams i flera minuter vid samma maskin. Vuxentid!
Det ser möjligen inte så mycket ut för världen, men var riktigt gott. Jag blir lika positivt överraskad varje gång jag äter tonfisk.

När jag skriver detta har det hunnit bli sen onsdagskväll. Vad hände?  Hur i hela friden kan det redan vara dags att åka hem i morgon?  Tur att vi redan har en resa till bokad i augusti. Peter ska dessutom hit med sitt countryband, Broken Spokes, i maj. Lyckostar! Trots att vi åker hit så ofta, så känns det aldrig som om vi blir riktigt klara. Den påtvingade flytten till denna lägenhet i ”fel” sida stan känns dessutom helt rätt. Frågan är om jag inte ska ta och boka om (va, inte jag väl?) vår augustiresa ändå….  Det kan vara så att det verkligen inte är meningen att vi ska bo där borta i ”Waterlane-byggnaden”. Vi får se. I morgon är planen att vi ska kolla in varuhuset Tesco, proviantera lite där eller på något lämpligt Auchan och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia innan vi tar nattfärjan hem. Vi får se hur det går. Planer är ju som sagt inte vår starkaste sida.

Påsklov 2018. Dag 1. AquaPark i Reda eller Vi borde köpa en lott

Östersjön skötte sig lyckligtvis exemplariskt i natt. Inte en krusning på ytan under hela natten, så hade det bara varit att man hade kunnat röra sig något lite lite på britsen som inte har så stor likhet med vår vanliga 2.60 (!) breda memoryfoam-säng hade natten varit ljuvlig. När havet är så lugnt och man bara hör lite sövande dunk från motorerna, då är det verkligen skönt att åka nattfärja, men när ben och rygg bara värker av den påtvingat stillaliggande ställningen som två personer på 60-70 cm innebär, då blir sömnen liksom ändå inte perfekt. På hemresan kanske jag ändå tar överslafen, eller binder något av barnen däruppe.

Hyfsat utvilade är vi nog ändå. Barnen sov sig utan problem igenom I am sailing och ”nu är det en och en halv timme tills vi är framme, var god lämna hytten” på tre språk, men satte sig likt zombies i en kista i en dålig skräckrulle upp, klarvakna, när vi råkade prassla lite med gårdagens chokladpapper… Men visst, något ska man ju äta till frukost… och upp kom de. Utan protester. Vinnande koncept alltså.

Det tog ovanligt lång tid att ta sig ut från färja och färjeläge. I Polen är det, till skillnad från Sverige, nästan alltid nykterhetstest när man kommer från båten, och numera är nykterhetspoliserna kompletterade med ett hyfsat avsevärt antal passpoliser… Eftersom detta är avsett att vara en glad blogg, trots det emellanåt bitska tilltalet, väljer jag medvetet bort att skriva mer om detta läskiga faktum. Vi hann i alla fall in till Gdynia innan 9.30, så vi kunde göra det vi under förra resan kom på var en ypperlig idé; ta en hotellfrukost på Mercure Gdynia (f.d Orbis). Barnen äter gratis och även om det i stort sett är ett lågprishotell, så har det en väldigt fräsch nedervåning och helt okej frukost för 49zl/vuxen.

Att sätta oss nära barnhörnan kändes som en bra idé så länge vi bara hade våra egna barn i tankarna. När hörnan blev invaderad av ett gäng 10-åriga killar med uppenbart frånvarande föräldrar, var det inte lika kul. En polsktalande kvinna från Estland kom till slut till allas räddning. Man behövde inte vara speciellt duktig på polska för att förstå vad hon sa. (Lite spänd stämning blev det en stund senare när en av de (inte längre) frånvarande föräldrarna konfronterade henne, men det slutade utan blodspillan. Skönt.)
Barnen hade egentligen inte ens tid att äta frukost efter att ha sett den uppfräschade lekhörnan i receptionen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; polackerna är väldigt bra på barn.
”VAR är Fj..Mimi….?”
”Här, mamma!” (Vi födda på 70-talet förstår i alla fall.)
Hur tänkte de här? Lägger man sin färdigbytta bebis i hyllan i mitten medan man själv går på toa, tro? 🙂

Förutom leklandet var frukostens stora snackis (känsliga personer kan sluta läsa här) om utifall vi skulle kunna åka till det efterlängtade badlandet eller om ”mamma skulle blöda från snippan”. (Av någon anledning känner jag mig som något slags 70-talsflumming nu. ”I vår familj är vi minsann öppna om allt”, typ… Det är vi inte.) Nåja, alla kvinnor mellan ca 13 och 55 har nog en viss förståelse för mina känslor i alla fall. Man vill väldigt gärna att barnen ska få åka till det sååå efterlängtade badlandet, men face it, det är inte mycket som kommer högre upp på listan över vad man INTE vill göra, när man har just den där ”mensen-kommer-vilken-sekund-som-helst-känslan” i kroppen, så idag utnämner jag mig själv till ”mom-of-the-year”, för vi åkte till Reda och AquaPark. Alltså tre timmars bad och tre timmars diskret kikande bakåt/neråt för att kolla ifall man lämnade spår. Väldigt avkopplande.

Förutom ovanstående var det faktiskt väldigt trevligt. AquaPark har den goda smaken att erbjuda ett badland med väldigt behaglig temperatur i både luft och vatten. (Ett studiebesök hit kanske, Karlshamns kommun/Väggabadet?) Dessutom kostar det inte skjortan. 70 zl för tre timmar för hela familjen. Helt okej. Tre timmar är absolut vad man klarar av. I alla fall vi. Ska jag vara lite kritisk så är det som drar ner betyget ett snäpp de uttråkade badvakterna som uppenbarligen behöver få ur sig sin inneboende aggression någonstans (i och för sig kanske bra att de får det på jobbet och inte på partner/barn hemma) och verkligen utövar sin makt och de 56 (!) ”regulamin” som sitter uppsatta på väggen likt teserna i Orwells Djurfarmen. Det är väldigt mycket blåsande i visselpipa över saker som verkligen inte borde behöva bli blåsta i visselpipa över. Överlag är det dock verkligen trevligt och väl inrättat med precis lagom mycket att göra. Möjligen tror jag att de något äldre (och modigare) barnen har lite mer ut av det än våra småttingar, men å andra sidan kräver de inte så mycket. Eftersom Inna nu äntligen är simkunnig (även om badvakten såg väldigt skeptisk ut) fick hon simma ner i ”Blue Ocean” och fram till fönstret till hajarnas akvarium (”Det känns som att simma med hajar, mamma!”), vilket gjorde hennes dag.

Aquapark reda for dummies

Nu kan det vara så att det bara är vi som inte riktigt fattar de underliggande reglerna på ett badland, för vi har i ärlighetens namn inte varit på så många, men ifall det faktiskt finns fler ”dummies” än vi, har jag efter idag satt ihop en liten lista över saker som kan vara bra att veta när man besöker AquaPark.

  • det finns bara en ingång. Alla kön, åldrar och sexuella preferenser går in genom samma
  • när man kommit in söker man upp ett ledigt omklädningsbås (de ligger på rad till höger)
  • det finns ingen anledning att börja leta efter dolda låsmekanismer eller testa något av de många olikfärgade armband man får när man betalar. Man väljer bara ett tomt bås och ”låser” det helt manuellt med den lilla plastmanicken på insidan.
  • kolla dörren på andra sidan båset – de är genomgångsbås –  så att den lilla plastmanicken är låst även där; annars kan du få en överraskning
  • när du bytt om, samla ihop alla dina pinaler (det är nu du inser varför det finns en bemannad garderob på nedervåningen, innan man går upp till kassan) och gå ut genom den dörr du inte kom in genom (det är trevligt för alla andra om du låser upp båda dörrarna innan du lämnar båset)
  • välj ett skåp att stoppa in dina pinaler i (helst ett till vilket du fått ett armband, så att du kan låsa. Orange armband – stora skåp, gula armband – små skåp längre in. Oklart varför man får båda.)
  • se till att du har valt ett skåp utan ett klistermärke med en meningslös symbol och text på polska. Förklaring kommer nedan.
  • välj gärna ett skåp hyfsat nära duscharna, som ligger längre in i salen eller ta med dig handdukar och ev annat du vill ha under vistelsen in på själva badlandet. Det kan annars kännas lite långt och naket att gå omkring bland klädda och halvklädda människor av alla kön, åldrar och sexuella preferenser när du behöver hämta något
  • se till att du har tagit med badpuffar till ditt icke simkunniga barn. Om inte, återvänd till punkt 1, gå ut och ner till affärerna på nedervåningen.
  • vill du kunna äta/dricka/förfriska dig i ställets restaurang under vistelsen, se till att du har badskor med dig. Om inte, återvänd till punkt 1, gå ut och ner till affärerna på nedervåningen. Man får inte vara barfota på ställets restaurang.
  • behöver du nyttja någon av de senast nämnda punkterna, se till att du har kontanter (helst polska). Om inte, se till att få med dig din jacka och dina skor när du återvänder till punkt 1, för det ligger en bankomat utanför ingången mitt på huset (inte den där man kommer in ifall man parkerat bilen)
  • har du inte tänkt på det innan, se till att lära dig polska innan du går in i badlandet för all information och alla varningar (och de är många) är 100% på polska även om namnet på varenda attraktion är på engelska
  • håll reda på ditt (eller dina) armband. De ger dig både information om hur lång tid det har gått sedan du kom (glöm inte att även omklädning och dusch räknas in i tiden)  och vilket skåp du till slut valde till dina pinaler. ”Check your time” är dessutom den enda engelska information som finns, i anslutning till de små (hyfsat undanskymda) stationerna där man kan kolla det
  • när du är klar, se till att delegera eventuellt medföljande småbarn så att du inte själv står med tre blöta personer och alla deras pinaler, inkl vinterjackor och leriga skor, i ett av omklädningsbåsen. Det är trångt, varmt och stressigt.
  • oavsett om du lyckats delegera eller inte, se till att du har packat ner något slags snabb och i båset tillgänglig energi till alla medföljande. Detta är eventuellt det viktigaste av alla ovanstående tips.
  • om möjlighet finnes, undvik restaurangerna i byggnaden. Enligt obekräftade uppgifter finns de bästa pizzorna något stenkast iväg, vid stationen. Detta är ett nästintill omöjligt tips att uppfylla, men måste nämnas.
  • njut av tiden i badlandet. Det är trots ovanstående ironiska tips ett förbaskat trevligt ställe
Skåp tillfälligt stängt (Detta kan vara den viktigaste polska du någonsin lär dig.)

Jag skrev ju i tipsen att man skulle välja ett skåp utan klistermärke. Jag gissar att det finns en och annan som anade att det fanns en historia där. Det fanns det. När vi – överlastade av alla våra prylar, vi kom ju faktiskt precis från färjan och tyckte att det verkade löjligt att lämna in grejer in garderoben där nere – lämnade omklädningsbåset, såg vi absolut att många skåp hade ovanstående klistermärke på sig, men symbolen verkade ju harmlös och texten obegriplig (knappast någon ”UWAGA” = varning), utan vi tog det som allmän information som gällde alla skåp. Alltså lastade vi in hela vårt ”bohag” i närmsta klistermärkesförsedda skåp, dvs min handväska (med plånbok innehållande alla kort jag äger, fyra pass, fyra mobiltelefoner, insulin, annan medicin, nycklar, extranycklar till bilen och allt annat livsnödvändigt jag går och drar på), Peters alla pinaler (inkl de riktiga bilnycklarna), våra kläder,  skor, badlakan och de tre armband vi inte fattat vad vi skulle ha till, låste, dubbelkollade så att det verkligen var låst och gick och badade. Sedan badade vi i 2.36 minuter innan vi bestämde oss för att det var dags för dusch och avfärd. Peter stannade med tjejerna vid duscharna medan jag gick för att hämta badlakan och schampoo. Och kom fram till ett vidöppet skåp. Den hjärtfrekvensen har jag inte haft sedan senast jag var på Bodetorpsskolans översta plan kan jag säga. Fy fan (ursäkta) vad många tankar jag hann tänka! Och fy FAAAAN vad glad jag är att polacker uppenbarligen är ett ärligt folk, för allt verkar orört. Snacka om tur!  Där kunde vi ganska lätt stått nakna utan både pengar, pass, kreditkort, telefoner, bil, all packning i bilen och lite annat smått och gott. Jag ska köpa en lott. Eller två. Ska man se det positivt så har jag i alla fall lärt mig vad Szafka chwilowo nieczynna betyder. Nästa gång vi åker till badland kommer jag att låsa in mina prylar någon annanstans innan vi ens går in. Shit, vilken tur vi hade!!! (Enligt Inna var det viktigaste att inte telefonerna försvann… Vi måste ta ett snack om hennes preferenser och konsekvenstänk.)

Det gäller att inte ha bråttom, för på vägen in till badlandet finns det både fiskar, kaniner på en ”ö” och olika spelautomater.
Våra kameror och telefoner var ju ”inlåsta” medan vi badade, men här är i alla fall en bild av piratskeppet som utgör småbarnens del av badlandet, taget utifrån.
Även denna bild är tagen utifrån och är inte speciellt bra, men visar del av familjerutschkanan och ”floden” där man kan flyta runt i sin ring.
Egentligen hade vi bestämt oss för att testa ”världens bästa pizza” enligt några kompisar, men efter att tjejerna fått span på det ”papegojarium” som finns på våningen ovanför badlandet, var det ganska kört. Det fick bli kaffe/pizza-stället i bygget i stället. I och för sig billigt, men ganska intetsägande pizzor.
Varför lär man sig aldrig? Man beställer inte en hel pizza till sig själv utanför Sveriges gränser!
Vill man bli en hjälte i sina barns ögon ska man vara utrustad med 2-zl-mynt… Många.
Vi hade inga. Eller rättare sagt. De 18.50 vi hade gick åt till att köpa puffar till Mimi innan vi gick in. De kostade egentligen 20, men personalen tyckte nog synd om oss. (Eller tyckte att det var för svårt och jobbigt att förklara det där med bankomaten på engelska.)

Det är bara att erkänna att stämningen var aningen spänd efter våra tre timmars bad och den anspänning det olåsta skåpet hade inneburit för 50% av oss. Vi hade dessutom lite olika åsikter om hur planerna i direkt anslutning till badet borde se ut. Detta är vi förmodligen den första familj i världshistorien att råka ut för. Efter halvtaskig pizza, glass och kaffe  (och möjligen ett och annat superpedagogiskt hot om indragen skärmtid) var alla vänner igen, och vi drog oss återigen upp mot översta våningen där papegojorna höll till. De 38 zl vi fått veta att det skulle kosta oss, var helt plötsligt, när det var annan personal i kassan, 50 zl. Stämningen blev med ens aningen spänd igen, men eftersom det var så viktigt för de små, höll mamman (nästan) inne med vad hon tyckte om detta. Möjligen borde hon inte gjort det, för vi hade likväl (nästan) kunnat slänga de pengarna direkt i sjön. Ett papegojarium innebär tydligen en lokal där papegojor flyger fritt, för väldigt mycket oväsen, flyger väldigt tätt intill besökandes huvuden och emellanåt tar emot lite mat som de blir erbjudna. Och fingrar de inte blivit erbjudna. En av de största tog direkt sikte på banden till Peters huvtröja och flög ner på hans axel. Att säga att Peter var bekväm med detta är att gravt överdriva, men så gäller det ju att inte skrämma barnen… så han gjorde sitt bästa för att hålla god min. Inte för att det spelade någon roll, för 6 minuter sedan var det ändå en annan papegoja som bet Mimi i fingret när modiga hon faktiskt matade dem. Otacksamma kräk.Där tog Mimis sejour som papegoj-fan slut.  Inna vågade i alla fall till slut stanna kvar en stund och en av personalen (eller vad det nu var – allt sådant var högst oklart) berättade lite om de olika fåglarna och försökte (förgäves) att få en av dem att säga ”hello”, så något fick vi i alla fall ut av det.

Man kom väldigt nära, det får man ge dem.
Han ser ändå hyfsat cool ut.
Med tanke på att hon faktiskt gav dem mat, var det ju väldigt onödigt att bita henne.

Överlag kan man absolut kalla utflykten till Reda väldigt lyckad. Vi gjorde ju nästan allt det vi hade planerat, vilket för oss är en bedrift i sig. Att  hålla oss till planer är absolut inte något vi är vana vid. Å andra sidan blev det väl inte riktigt som vi hade tänkt oss resten av dagen, så det kanske kan jämna ut sig. Vi lämnade Reda först vid 17-tiden, alltså precis i rusningstid, men färden till Gdansk gick ändå smärtfritt och utan några stopp eller felkörningar, vilket annars gärna är fallet. Det byggs ju så otroligt mycket överallt i området att det ofta får bli ändrade rutter och risk för fel.

I Gdansk skulle vi äntligen bo på det lägenhetshotell – Dom & House Waterlane – som jag bokat ett par gånger, men av olika anledningar alltid bokat om. Allt verkade först frid och fröjd. Jag var på kontoret och hämtade nyckeln, tjejen där följde mig upp till lägenheten och förklarade/visade vägen. Jag reagerade på lukten i den annars väldigt fräscha lägenheten, men tänkte att det nog bara var lite unket eller att de använde något märkligt rengöringsmedel, la pappren om själva boendet i lägenheten, följde tjejen ner igen, åkte tillsammans med Peter och tjejerna ner i garaget, lyckades med hjälp av en trevlig fransman lokalisera hissen, åkte upp i hissen, hittade lägenhet 22 som det stod på nyckeln (övrig dokumentation låg ju inne i lägenheten), försökte jättelänge komma in i lägenhet 22 utan att lyckas, åkte ner till bottenplan för att kolla så att vi var rätt, stötte återigen på samma trevliga fransman, åkte upp igen, tänkte att vi kanske kommit med fel hiss, tog hissen ner till parkeringsgaraget igen, stötte, tro’t eller ej, på fransmannen igen (vid det här laget var vi riktigt bra kompisar), började försöka lokalisera den andra hissen, fick hjälp av delvis svensktalande trevlig polack som nog jobbade i garaget, fick veta att vi hade varit i fel byggnad hela tiden, vi skulle till lägenhet 22 i F-byggnaden, inte E (hoppas ingen var hemma i lght 22 i E-byggnaden), åkte upp till rätt lägenhet, kom in, insåg allihop hur illa det verkligen luktade (BAJS!, enligt barnen), vädrade, försökte intala oss att vi skulle vänja oss, spolade alla kranar ifall det var vattenlåsen som luktade, plockade fram lite godis och satte oss i soffan, insåg att själva soffan luktade jätteilla, såg hur träet buktade av fukt inne på toaletten, gick ner till kontoret och bad att få en annan lägenhet som inte luktade död råtta, fick reda på att den enda lägenhet i samma hus som var tillgänglig var en ”studio” med begränsade sovmöjligheter för fyra personer, men att vi kunde få motsvarande lägenhet i ett hus i andra delen av staden. Det är verkligen inte meningen att vi ska bo i Dom & House Waterlane…  Packade alltså ner allt i bilen igen, insåg att vi verkligen skulle behöva proviantera lite eftersom klockan nu var närmare 20, släppte in stressad mamma på kaosartad Biedronka (typ Lidl) där hon plockade ihop märklig blandning av mat, lyckades efter ett par om och men navigera både till rätt hus och till rätt parkering i mycket mörkt och stort parkeringsgarage, insåg att vi fått fel ”tagg” till det hypermoderna boendet som bara släppte in rätt personer i rätt korridorer, lyckades lura systemet så att vi till slut kom upp i rätt lägenhet med ett sovande barn, massor av packning och en i övrigt aningen stressad familj.

Så här bor vi nu i en alldeles nyproducerad, superfräsh lägenhet med trevlig inredning och en del skrattretande exempel på antingen polsk byggnadskonst eller stress. Eftersom detta inlägg redan är oläsbart långt, lämnar jag den cliffhangern tills i morgon.

Lägenhet F27 på Dom & House Waterlane. Superfräsch, men luktar tyvärr död råtta. Kollar man fodret i badrummet kan man möjligen ana att detta har med fukt att göra.
Det är lite för mörkt för att ta vettiga bilder i vår nya lägenhet, men visst blir man lite glad av dessa?
Och denna retro-spis…
Innan vi spred ut oss var här väldigt snyggt och sobert inrett.
Det här är dock något vi inte varit väldigt glada över i kväll. Vi fick inga inloggningsuppgifter till wifi, här finns ingen ”välkommen-pärm” och möjligen har lägenheten inte används för ”hotelluthyrning” tidigare, anar vi. Glädjen var därför stor när vi efter att ha letat igenom vartenda skrymsle till slut hittade denna klisterlapp på undersidan av fjärrkontrollen, men det GÅR inte att läsa lösenordet och/eller har någon ändrat det. Gaaaaaah! Tur att man numera kan använda sin mobil inom EU, men jag vet att mängden surf man kan/får förbruka av sin pott är begränsad, så jag får se hur länge jag kan blogga… Att döma av detta otillbörligt långa inlägg kan man i alla fall inte tro att det finns någon spärr. Men nu slutar jag i alla fall. Godnatt!