Polen dag 2 juni – Ronald Reagan-parken och Gdansk

Efter viss tvekan bestämde vi oss på tisdagskvällen att vi skulle äta frukost på hotellet. (Alltså beslutet togs på kvällen, men frukosten åts morgonen efter… ?) Hotellfrukost är ju alltid trevligt, men som alla småbarnsföräldrar vet så försvinner ju charmen med långa måltider med barnen. De flesta polska hotell verkar ha den goda smaken att ha en lekhörna, så efter att ha brett ett antal mackor (utan att sedan äta dem, givetvis) och fått i sig några jordgubbar var i alla fall yngsta familjemedlemmen fullt upptagen med att låta kramdjuren leka tåg där. Den näst yngsta frågade oupphörligen om vi var klara snart, och till slut gav Peter upp och tog sitt kaffe i receptionen med hund och dotter… Frukosten kostar f.ö 39zl och är okej, även om den egentligen är finare upplagd än bra. Det saknas lite väl många saker för att den ska kvala in på topplistan, men det som finns är fräscht. 

Vädret var aningens osäkert, så till slut enades vi om att åka till den stora Ronald Reagan-parken där det finns massor av enorma lekplatser och andra aktiviteter. Fråga mig inte varför parken heter så, men den är komplett med en staty av Reagan och påven (!) i naturlig storlek. (Ja, jag borde googla, men det orkar jag inte nu.) Parken ligger i en förort till Gdansk, precis vid strandpromenaden som sedan fortsätter hela vägen till Sopot och Gdynia. Gdansk har annars ingen strand. 

Vårt försök att få till en selfie/wefie med påven och Reagan kan nog inte räknas som speciellt lyckat, men det är inte lätt utan selfiepinne och med en annan familj som står och trampar och såååå tydligt vill att vi ska skynda oss.
”Neje, mamma, det är trååååkigt att ta bild!”
 

Efter flera timmars lek då vi f.ö knappt sett till Inna, som obekymrat kastar sig in i lek med barn oavsett språk och nationalitet (”I’m coming” och ”hotch” (kom) är användbara fraser tydligen) och lite kel med en söt hund vars matte, en polsk tant, verkligen inte pratade ett ord som inte var polska, tog vi ”tufftuff-tåget” ner till strandpromenaden. Jag hade nämligen – igen – råkat börja ifrågasätta våra kommande semesterplaner och planera om, så jag ville kolla in ett hotell där. Lika bra att passa på, eller hur? Det hela slutade med att vi, efter en fantastisk sen lunch på det eventuella hotellet (Golden Tulip), avbokade och bokade om sex av våra kommande nätter här. Peter påstår att detta hänt tidigare. Jag förstår inte vad han menar, men det kommer nog att bli bra. Hotellet ligger precis vid strandpromenaden och har dessutom inomhuspool och god mat. Vad kan gå fel liksom? 

Tusan, jag inbillade mig faktiskt att jag passade bättre i glasögon än så här. ?
En bit av den enormt långa stranden.
Sandtömningspaus
”Jag vågade! Jag vågade jida den vita hästen. Jag vågade!” Goa Mimi utmanar i alla fall sig själv varje dag.
”Jag är Ugglis! Jag kan flyga jättesnabbt i min uggleglidare. Bara kolla nu!” (För er utan barn: ”pyjamashjältarna”, varav Ugglis är en, är väldigt populära just nu.)

På väg till bilen råkade det bli ytterligare någon timme på lekplatsen och ytterligare en hund, men sen fick Inna spelet och skulle bara till hotellet och träffa ”sin” hund. Peter fick bannor för att han kört för sakta när hunden visade sig ha gått hem. ? Det var ytterst nära att vi sedan blev kvar på hotellet även denna kväll, men lyckligtvis tog vi oss samman och gick ut en sväng vid 19, för det var en riktigt härlig ljum sommarkväll då faktiskt alla dessutom höll sig på utmärkt humör hela kvällen. Halleluja!
Man kan nästan ana att det finns en hund på båten till vänster, eller hur? 😉
Den där ”favojitkoftan” ser ut att ha gjort sitt på just Mimi, så alla ni som brukar be om att få köpa, nu är det läge att komma med ett bud. 😉
Jisses, vilken massa leenden och positiva kommentarer på alla möjliga språk denna lilla kavata regnbågstjej frambringat under sin framfart i kväll. När hon är på det humöret är hon verkligen ljuvlig.

Tidigare under dagen sa vi till varandra att vi borde bli bättre på att utmana oss och prova nya saker när vi är här. Efter det åkte vi till parken där vi varit förut och i kväll hamnade vi på Billy’s där vi definitivt varit många gånger förut. Bravo oss! (Fast till vårt försvar har vi ju faktiskt bokat ett nytt hotell i ett för oss helt nytt område. Så det så.) Billy’s levererade även idag med prisvärd mat, trevlig servitris och en perfekt backe (vissa kallar den rullstolsramp) att springa i. För att inte tala om popcornen FÖRE maten, färgpennorna och fiol-och dragspelskonserten som inspirerade Inna till något slags ytterst spontan techno-dans som tydligen förmedlade en viss aggressiv glädje, om vi förstod saken rätt. 

Självklart dansar man så här till fiol och dragspel. Det vet väl alla.

På hemvägen hamnade vi dessutom i en musikshow som smart nog innefattade två tjejer som ”blåste” enorma såpbubblor = garanterad publik bestående av 85% föräldrar. Gissa om barnen somnade ovaggade… 🙂 Vi också. Godnatt!

Dags igen – mot Gdansk

Nu är det äntligen dags igen! Efter en ovanligt resfattig vår och försommar är vi på väg mot Polen för sommarens första tripp, en ”Prova-på-Polen-tripp”, vilket innebär att vi är i Polen bara tre nätter. Då blir det billigare, för Stena räknar med att tjäna mer pengar på oss. (Det är ett otyg det här att berätta för alla hur bra och trevligt det är i Polen, för alla åker ju helt plötsligt dit, vilket betyder att sommarfärjeöverfarterna blir ruskigt dyra. Tror jag ska börja blogga om nackdelar i stället… 😉 

Sedan någon vecka frontas båtarna inte längre av Nicke Nyfiken utan av tumlaren ”Happy”, vilket det varit ett himla tjat om hemma, så givetvis kastade sig båda tjejerna entusiastiskt i famnen på den stora maskoten som mötte oss med glada vinkningar och ballonger. Not. I stället har jag fått bära Mimi vart vi än skulle så att inte ”elefinen” ska ta henne. Typiskt. 

För att få ner resekostnaden har vi denna gång ”bara” Premium-hytter, i stället för de stora Panorama vi brukar åka i. Det innebär att vi får klara oss utan lyxen av dubbelsäng, soffa, snacks och espresso-maskin, men min förhoppning är att det kanske inte låter lika illa när gungandet börjar eftersom hytten ligger på elfte våningen i stället för sjunde. Det blåste rätt rejält när vi lämnade K-na, så jag förväntar mig en otrevlig överfart och ljudet är ju det värsta, ifall ni inte visste det. När billarm tjuter på bildäck precis när man, trots allt, lyckats somna är toleransnivån inte hög, vill jag lova. 

Nu sitter vi (jag och Peter) utanför lekrummet med den obligatoriska drinken och försöker ignorera det tilltagande gungandet medan barnen obekymrat leker med både polska, norska och svenska barn. Inna har redan varit i baren och på en mix av svenska, engelska och polska beställt en ”slash” (sic!) ”till mig och min lillasyster”. I love Cola”. En slush som sedan, som vanligt, står orörd, för de gillar ju inte något annat än vatten, men strunt samma, stoltheten över att beställa och betala själva är värd varenda krona. Och dessutom är det ju rätt billigt…. 🙂 

Dags att ta stöd mot väggarna och fixa taxfree-shoppingen innan vi blir alldeles gröna i ansiktet. Enligt klart.se ska vinden mojna ner till 6 m/s under kvällen. Jag hoppas mycket på det…. 

Polen dag 3 – shopping runt Gdansk

”Mamma, det är inte natt. Det är monon. Mamma, titta, det är inte mörkt. Det är monon. Är du vaken? Mamma? Hej, mamma. Nu är det monon. Jag har ätit korv. Det var inte fotost. Nu ska vi äta fotost. Jag vill ha göt. Igår åt jag chips. Jag vill ha chips. Det är lördag. Efter fredag kommer lördag. Mammaaa, det är monon. Är du vaken?” Varför läggs det egentligen pengar på att utveckla klockor och väckningsappar? Tvååringar är ju naturliga väckningsmonster och hade säkerligen ställt upp gratis bara för själva nöjet i tortyren. 

Något ledbrutna får vi nog erkänna att vi var idag. Enligt Scandic här är det ingen skillnad på king- och queensizesäng. Jag utmanar Scandic att tillbringa en natt i sina ingen-skillnad-sängar tillsammans med en make och en fyraåring. Under samma täcke. Detta säkerligen romantiska, men ack så otroligt opraktiska påfund! Det fungerar, men är inte optimalt. Och det är definitivt queensize. De håller på att renovera andra våningen på hotellet, så det var väldigt fullt när vi kom, annars hade de trevliga tjejerna i receptionen uppgraderat oss till en junior-svit. Svårt att inte vara nöjd när man bor gratis, men nästa gång ska vi nog försöka höra av oss och fixa det innan vi kommer. Vi kan nog inte låta Mimi sova i baby-säng mycket längre, ens när vi reser. 🙂 Fast hon gillar det mycket. 

Jag gillar städet här. Detta mötte oss efter frukost (när jag bett om extra täcke och kudde).

Frukosten här är Scandic-bra. Ingen jättelyx, men mycket att välja mellan, och så har de (vilket alla hotell borde ha) både bacon (sladdrigt, ljust) och riktigt bacon (stekt tills det blir svart och krispigt). ? Mycket föredömligt. Barnen älskar givetvis lekhörnan med tv:n som visar ”Tommy o Jerry”, och bryr sig föga om maten. I brist på nutella åt i alla fall Inna lite Corn flakes och en croissant, medan det lilla spöket nog inte åt alls. Fast hon hade ju startat dagen med ett halvt paket ölkorv å andra sidan… 


Förekomsten av en ismaskin ganska nära vårt rum är alltid en höjdpunkt när vi bor här, så efter frukost bjöds det på ”drinkar” på rummet. (Och ett extra besök av en snäll städerska när någon – inga namn – råkat jonglera med sitt glas lite väl häftigt.)

”Får det lov att vara en drink?”
Än så länge är det helt…

I vanlig ”shit-det-är-egentligen-dags-för-lunch-och-tupplur-tid” lämnade vi hotellet på ytterligare ett ”uppdrag”. Petra och Magnus var dock oskyldiga denna gång. I stället var det Inger och René (som också brukar vara i Polen strax före oss) som använt en så trevlig karaff på sitt hotell och fått reda på att dessa säljs i en affär ”med massor av billiga saker” strax utanför Gdansk. Sådant tycker vi är kul, för det tar oss ofta till ställen dit vi aldrig någonsin skulle kommit annars. Detta var definitivt ett ställe som kvalade in i den kategorin. Szczcepan (!) är förmodligen den största och konstigaste affär jag någonsin satt min fot i. Den går inte ens att beskriva. Om man försöker tänka sig något slags fusion av Ikea, Jysk, bubbeltian, AliBaba, Lantmännen och Duka så är man möjligen i närheten. Möjligen. Att försöka sammanfatta vad som finns där går liksom inte. Det är nästan lättare att säga vad som inte finns.  Mat. Annars allt annat. (Möjligen inte garn och pärlor heller, vilket kanske var tur för resten av familjen, för annars hade jag väl aldrig kommit därifrån.)  Och så billigt att man till slut blev avtrubbad och inte köpte något, vilket man sedan kommer att ångra när man kommit hem. (Been there, done that.) Typiskt nog var karaffen vi egentligen skulle köpa slut, men ”lite” annat slank visst med hem ändå. Bland annat sisådär 600-700 ballonger och diverse drinkpinnar som Inna bestämt hävdade att vi måste ha. Tiden fram till nästa kalas – i höst – kommer att bli olidligt lång, anar jag. Vi investerade också i ett åttakronors nagelkit, som tillsammans med nyinköpta nagellack och nagellacksremover (!) kom att spela en stor roll i kvällens hotellaktiviteter. 

Inte så välkomnande entré kanske
Lagom gryta till spaghettin

Efter den oväntade upplevelsen av Szczepan begav vi oss mot Manhattan, ett medelstort köpcentrum strax utanför Gdansk, där det finns en musikaffär till Peter, ett bra C&A där jag brukar köpa mina kläder och ett KappAhl där jag ofta fyndar kläder till barnen på rea. Något för alla. Utom barnen, för just här finns faktiskt inte så mycket för dem, men vi avslutade besöket med att äta på Sphinx, en kedja som jag egentligen inte vet varför vi envisas med att besöka nästan vid varje besök, för vi är sällan nöjda, men barnen åt för ovanlighetens skull massor, lekte i lekhörnan och fick glass till efterrätt, så alla var trots allt nöjda. 

Vi avslutade vår lilla turné med att stanna till och köpa ett gitarrfodral i en affär på vägen tillbaka och lite garn av de absolut enspråkiga tanterna i pasmanterian i Gdansk som helt enligt polsk tradition säljer garn, sybehör och underkläder (!). Mycket teckenspråk blir det när man ska köpa garn över disk med någon som varken pratar engelska, tyska, spanska eller svenska. Några polska ord kan jag ju numera, men inte SÅ många. Vi löste det till slut i alla fall, och som vanligt köpte jag mer än jag kommer att hinna använda under min livstid, men man blir ju lycklig av garn, eller hur? ?

 Vi konstaterade återigen under vår promenad att Gdansk är en förbaskat vacker stad. 

Närliggande hotell Mercure sticker ut från stadsbilden
Så här ser det mer ut
Den fantastiska saluhallen
Utanför den mexikanska restaurangen Pueblo passade vi på att göra high five med trägubben.
Piwna-gatan med alla sina restauranger och den väldiga Mariakyrkan
Undertecknad i början av Dluga, huvudgatan/långa torget där det mesta händer.
”Ser jag ut som en ängel nu, mamma?”

På hotellet var det sedan fullskalig ”nagelsalong” där den artiga nagelteknologen bad sina gäster (mig) ”slå sig ner” i fåtöljen och lägga upp fötterna. Hennes assistent blev sedan tilldelad en hand och en fot, medan hon själv tog de andra. Mycket färgglatt blev det. Både på naglar, hud, golv och pall. 

Mimi kolhydratladdar inför sin nagelinsats

Jordgubbarna från saluhallen går inte av för hackor.