Påsklov 2018. Dag 4.Shopping i vinterväder.

Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Not…. Nu har Sverigevädret även drabbat stackars oskyldiga polacker och semestrande svenskar i jakt på vår. Härligt dyblöt, virvlande snö som är slask redan innan den ens når markytan. Bästa sorten verkligen. Tur att vi tog den där kickbike-rundan på stan igår, för idag håller vi oss gärna inomhus. Egentligen helt enligt plan alltså, men att gnälla på vädret hör till när man är på semester. Så är det bara.

Inga direkt stylade bilder av lägenheten, men i alla fall stöd för minnet till nästa bokning. Nu har vi betalat ca 600:-/natten. Under högsäsong i sommar kostar det runt 1000:-/natten. I och med att det ingår parkering känns det väldigt prisvärt.
När man tycker sig höra ljudet av My little Pony, men det inte finns någon i närheten. Tror man…. Ett städskåp kan användas till mycket.

Vid elva låste vi dörren till lägenhet 34 och styrde kosan mot andra sidan stan för att lämna tillbaka nyckeln. Vi har som sagt mer och mer börjat uppskatta Brabank-området och mycket talar för att vi faktiskt kommer att bo här även i sommar, men är man inte bilburen är det så klart ett smärre elände att behöva ta sig från ena sidan av stan till den andra bara för att hämta/lämna nycklar. Det kanske går att lösa på annat sätt, vad vet jag, men värt att tänka på om man väljer att bo i lägenhet i alla fall. Det är bra på nästan alla sätt, men ofta handlar det om att hämta upp nyckeln på ett kontor någonstans, vilket kanske inte är så kul med taxi och/eller med full packning.

Vår plan för dagen var att, efter tips från Inger och René, kolla upp varuhuset Tesco, proviantera sådant där som vi alltid handlar när vi är i Polen och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia. Tesco gick bra. Det var ett mer välordnat, dyrare och något mer välsorterat varuhus än vi är vana vid här, men de storpack nötter, oliver m.m.  jag är van vid att köpa, lyste med sin frånvaro, så jag kommer inte att byta favvo-affär. Däremot hittade jag favoritölkorven – Sokolów – i flera (för mig) nya smaksättningar, så då fick det vara hänt att de var ett par kronor dyrare än vanligt. ”Gallerian” som tydligen hette Chelm var annars ganska märklig och verkade ha drabbats av samma butiksdöd som många svenska ”malls”. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst att hur många gallerior som helst med samma innehåll inte kan bära sig i längden. Få saker ger dessutom ett mer deprimerande intryck än tomma butikslokaler i en galleria.

Peter påstår att det var stadsdelen, inte gallerian, som hette Chelm. Det har han säkert rätt i, men det står i alla fall Chelm på skylten. Inte för att vi tänker återvända, men ändå.
Ett hallon-mellanmål i diligensen…

Eftersom vi inte fick tag på allt på listan tog vi sedan en picknick i bilen (överbliven frukostmat 🙂 på väg till vårt ”vanliga” Auchan, där jag känner mig mycket mer hemma och hittar det jag vill ha. Dessutom är det billigare. Det Auchan vi besökte var nytt för oss, men kan nog bli en ny favorit med sitt perfekta avstånd från Gdansk och sina väldigt fräscha omgivningar. Det blir ju dock inte billigare att besöka två stormarknader än en… Av någon anledning fylls kundvagnen alltid till snudd på brädden. Jag förstår inte hur det går till. Förmodligen Peter som går och fyller på medan jag vänder ryggen till. (Eller knappast förresten för han får alltid, den möjligen inte så attraktiva, uppgiften att hålla barnen på gott humör medan handlandet pågår. 😃) Eftersom han är den mest generösa med fika och glass, gillar i alla fall barnen denna uppdelning. Och jag.

I och för sig ett ganska märkligt namn på en galleria, men det var väldigt fräscht, så hit kommer vi nog igen.
Barnen envisades först med att vilja stanna i bilen, men efter några sådana här bilder kom de glatt efter.

Trots besöket i två affärer låg vi bra till i tidsplanen efter Auchan-besöket, men… det är ju skärtorsdag, så Akvariet stängde redan vid 17. Helt plötsligt befann vi oss alltså i den angenäma, men ytterst ovanliga, situationen att vi hade tid över. Vädret inbjöd inte direkt till något strosande i Gdynias trevliga marina, som annars alltid är ett alternativ, och shopping var det ingen som var mer sugen på (utom jag, men ibland inser t.o.m jag att det finns gränser), så då fick det bli mat. Efter att ha konsulterat TripAdvisor hamnade vi på trevliga italienaren ”Cozzi” som i och för sig ligger totalt osexigt vid en av de större gator som skär igenom Gdynia (som ju som helhet också är ganska osexigt), men med fräsch inredning och olivolja på borden, precis som det ska vara. Tyvärr samordnade våra barn ganska snart sina insatser för att verkligen se till att vi inte skulle få uppskatta upplevelsen. Efter fjärde gången kom kyparen liksom inte med nya bestick för att ersätta dem som hamnat på golvet. Jag förstår honom precis. Hade jag kunnat hade jag också hållit mig borta.

”Nähä! Jag tyckte inte alls att det var surt! Ta en bild till så ska du få se!”
”Inte surt. Kolla bara.”

Lyckligtvis bröt Peter till slut isen och den dåliga stämningen genom att föreslå en runda till bowlingbanan. Möjligen inte så pedagogiskt med tanke på beteendet på restaurangen, men för stämningen, semestern, resten av kvällen och matintaget var det klockrent.

Efter att vi stulit hela skålen med godis som kom med notan styrde vi alltså kosan mot hotell Hotton och deras knaggliga, ojämna bowlingbanor. Perfekta både att skylla dåliga resultat på och som ”förstabana” för barnen. Här tillbringade vi sedan ett par trevliga timmar med bara ett tjugotal små besvikna utbrott från en icke namngiven treåring som möjligen inte är historiens bästa förlorare. Det var kul att se hur det där samordnandet som varit så negativt på restaurangen nu användes i positivt syfte till riktigt härlig peppning av varandra och oss, till kramar och ”tröstgodisar” (de stulna ”kalamellerna” från restaurangen) när det gick mindre bra. Många tröstgodisar blev det. Tur att vi ”fick” många. Efter bowlande blev det glass i restaurangen. Riktigt bra avslutning på semestern alltså.

Vem som vann bowlingen? Sa jag inte det? Jo, det måste jag väl ha nämnt. Inte? Okej,detvarPeter.

Hela känsloregistret i en enda bild.
”Ouh! Det är någon som har lagt SALLAD i min glass!” (Det där med att beställa en plain kula glass går sällan hem i Polen, och just här fallerar faktiskt fingertoppskänslan som annars ofta finns när det gäller barn och deras behov. Vilka barn uppskattar basilikablad, carambole och frukt med dekorativa blad i sin glass? Inte våra i alla fall.)

 

Det ska bli så skönt när man utan oro ska kunna låta dem sova här uppe.
Men jisses vilka divalater de utvecklade i samma sekund som de kom upp sig lite i livet. ”Skicka det, ta emot det, bär ner mig, ge mig det!”

När vi kom fram till färjeläget blev vi lite smånervösa, för där var nästan tomt på bilar och helt tomt på båt, trots att vi bara var 10 minuter innan den där (högst onödiga) timmen man ska checka in. Eftersom det inte verkar gå några båtar i påsk (?) hade det kunnat bli lite jobbigt om vi hade missat hemfärden. Inte för att vi är klara med Polen, men när man är på hemfärd är man på hemfärd. Det ändrar man inte på bara så där. Det tog dock bara några minuter innan kära Stena Spirit dök upp, så nu är vi ombord på en mycket tom båt. Så mycket plats har vi aldrig sett på bildäck, och vi var fjärde sista bil in, så vi har koll… Vi var alla hyfsat möra efter dagen, så när tjejerna föreslog ”lite mys i hytten bara” var vi inte svårövertalade. Varsin överslaf, varsin iPhone och en påse bilar. Ibland är det inte så svårt att bli populär.

I morgon kommer vi hem till ytterligare fyra dagar ledigt. Det är skönt med högtider även om vi inte direkt helgar dem. Tack, ni som följt oss på denna kylslagna resa. Händer inget oförutsett som att jag får bloggfeeling på hemmaplan eller ”jåkar” boka en resa till ses vi kanske i Kroatien i juni…?! 😉 Over and out.

Ps. Får man inte nog av resebloggar kan jag rekommendera Olofström/Karlshamn/Årydsfamiljen Martin, Rebecca och Selmas USA-blogg.  Martin är Peters kusin och Rebecca är min barndomskompis Pernillas lillasyster, så det är finfina människor det handlar om… 😉 De befinner sig just nu på Route 66 så betydligt bättre temperaturer och väldigt coola miljöer utlovas, förutom att Martin är extremt påläst och gör något så konstigt som att planera sina resor. Konstigt, konstigt….  😉 Ds.

Påsklov 2018. Dag 2. Oplanerat blev bra.

Då har vi testat att sova en natt i vår nya lägenhet. Det gick bra. Den misstänkt smala bäddsoffan i vardagsrummet gick enligt säker källa ändå bra att sova på och höjden på sängen i sovrummet är, enligt bekräftade uppgifter, precis lagom högt för att man ska klara en faceplant utan synliga skador (eller ens något minne av händelsen). Det är ju sådant som är bra för framtida hyresgäster att veta, tänker jag. Personligen tycker jag möjligen att sängen var något hård, men anar att majoriteten av min sömnbrist beror på tidigare nämnda faceplant. Det var inte jag som ramlade, men jag hade svårt att inte reagera så fort min sängkompis – den som ramlade – rörde sig eftersom jag var lite nervös för att det skulle hända igen. Det är inte bara bra att man skämt bort barnen med att alltid sova mellan två (väldigt) bastanta vuxna. Det hände dock inte igen och när olycksbarnet fick höra om händelsen i morse blev hon väldigt kaxig och utbrast att ”ha, det gjorde ju inte ens ont”.

Lägenheten är, som jag nämnde igår, väldigt ny och väldigt fräsh, men det är lite svårt att inte låta bli att skratta när man ser en del klantigheter, som att det inte går att öppna ett skåpet ovanför den ”inbyggda” tvättmaskinen pga att det sitter en list i vägen, eller att luckan till proppskåpet ligger lös i hallgarderoben, samtidigt som bakstycket till samma garderob sågats upp så att man ska kunna se propparnas lysdioder. Sen är det kanske inte lika roande med strömbrytare som saknar ”knapp” eller att det helt plötsligt börjar ”flasha” som ett galet stroboskop från belysningen i badrummet… Eller att vakna av grävskoporna på byggarbetsplatsen utanför vid 07.00 på morgonen. Men det kommer att bli fantastiskt coolt när det är klart, det är vi helt övertygade om.

Som sagt, det finns utrymme för viss förbättring….
Men överlag är det riktigt coolt, bekvämt och fräscht. För 600:-/natten (inklusive parkering) är det dessutom fantastiskt prisvärt.
Hade någon faktiskt stulit min handväska ur det olåsta badlandsskåpet igår, hade de nog blivit aningen förvånade. Det blev i alla fall jag när jag letade efter något (jag har glömt vad) i morse. Mest otippad var nog den lilla miniatyrflaskan med olivolja…. som jag har för mig kommer från flyget hem från USA för två månader sedan. Jag tyckte den var så gullig….
Obligatorisk fot mot stran…. byggarbetsplats-bild. (Peters fötter. Inte mina.)
Hemma har vi inga mattor, så denna gigantiska, mjuka, helt ostädbara ljuvlighet uppskattas mycket av barnen. (De 100 zl vi gett för slutstädning känns som ett fynd.) 
Liksom det faktum att skärmtiden har en tendens att bli längre när vi är på semester….
Baksida….
…. kontra framsida. Som sagt, detta område kommer förmodligen att vara SÅ coolt, hippt och dyrt inom väldigt få år.

Efter frukost och sedvanliga diskussioner om vem som skulle vara först respektive sist till den förhatliga tand- och hårborstningen, tog vi oss ut för att – tänkte vi – väldigt kort reka de närmsta omgivningarna. Vi hade fått för oss att vi sett både en närbutik och en eller flera restauranger i byggnaden innan vi körde ner i det underjordiska garaget igår kväll, så detta ville vi kolla. Vi märkte väldigt snabbt att det inte direkt fanns någon möjlighet att skicka triumferande, halvt hånfulla kommentarer hemåt om att vi minsann rest ifrån snön som uppenbarligen (igen) drabbat Blekinge, för det var rejält kyligt. Synd. Det är alltid roligare när man kan lägga upp soliga ”vi möter våren-bilder” samtidigt som alla hemma går och huttrar. 😉 Den som myntade uttrycket om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen var förmodligen på semester någonstans.

Byggnadskomplexet visade sig mycket riktigt innehålla både ett Zabka (Grodan = närbutik) och flera restauranger i olika prisklasser + ett café. Även om vi fortfarande tycker att det är lite offside, så börjar området imponera på oss. Expansivt känns bara som förnamnet.

Barnen fascinerades väldigt av den otroligt märkliga grannbyggnaden, som vi faktiskt inte visste vad det var, så vi lovade dem att vi skulle gå dit och kolla (och värma oss lite ifall det var möjligt) innan vi stack iväg på vårt egentliga ärende.

Gissa om man sparar på sådana här bilder i denna otroligt tetiga, retfulla del av deras liv…. I bakgrunden syns några av restaurangerna. De ser inte så mycket ut för världen nu, men jag gissar att sommaren här kommer att vara fantastisk.
Det är inte helt enkelt att sådär på rak arm lista ut vad detta är för byggnad. Vi gissade på antingen museum eller sporthall.
Det är inte vi som inte kan fotografera. Huset är verkligen så här skevt och coolt.

Vilken lyckträff barnens fascination och nyfikenhet blev. Det märkliga huset visade sig ju vara ”Andra världskriget-muséet”, som vi absolut hört talas om i någon bisats, men inte funderat mer på. Vi är ju (tyvärr) varken speciellt planerade eller speciellt kulturella när vi reser. Tack vare barnens tjat gick vi in i syfte att ”titta lite och värma oss”, vilket till slut ledde till att ”okej, här står något om en ‘kids’ exhibition’, vi frågar väl då”. Då fick vi reda på att det var gratis inträde just idag. Statliga muséer i Polen har (precis som det väl fortfarande är i Sverige?) skyldighet att ha gratis inträde en gång i veckan, vilket på detta museum visade sig vara på tisdagar. Tur som tokar alltså.

Det var väldigt mycket på detta skrämmande och fascinerande museum vi ganska abrupt vände ifrån pga barnen, men vi rekommenderar det väldigt starkt för alla som är äldre än kanske sju – nio år. Den speciella, ganska konstiga, byggnaden förstärkte ytterligare känslan av hemskheterna som på ett mycket pedagogiskt (och skrämmande) sätt visades i olika utställningar och filmer. All information var på både polska och engelska, och man kunde få låna ”audio guides” om man ville bli lotsad genom det man såg. Vi nöjde oss i stort sett med att gå igenom the kids’ exhibition som var tre rum där man fick följa hur två namngivna barns verklighet i och utanför lägenheten förändrades mellan den 3:e september 1939 och krigsslutet 1945. Våra barn tyckte det var både läskigt och lite ”coolt”, men kunde givetvis inte greppa vad det egentligen innebar. Inna tyckte i slutet av besöket att det kanske hade varit bättre om det varit Halloween, för det var ju ganska spännande ”med monster och så”. (Jag började försöka förklara att de läskigaste monstren egentligen var vanliga människor som tror att de har rätt att förminska andra människor, men insåg att jag nog får vänta några år innan jag verkligen kan få henne att förstå vad ett monster verkligen innebär.)

I första rummet (1939) visas ett välmående hem, och i det animerade bildspelet som visar verkligheten utanför fönstret ser det – överlag – lugnt och fridfullt ut.
I det andra rummet/fönstret ser man hur soldater jagar folk ute på gatan, hur swastikan hänger överallt och flygplanen bombar staden.
I det tredje rummet har lägenheten bombats sönder och man ser mest ruiner utanför fönstret. Riktigt läskigt och det är svårt att skaka av sig känslan efteråt.
Hela lokalen har något mycket passande domedagsmässigt över sig. Hit får det absolut bli ett besök till när barnen sover eller blivit äldre.
Förutom döda människor, människor som håller på att dödas och alla tortyrmetoder så är helt klart propagandan och alla journalfilmer av jublande glada människor som hyllar nazismen och kriget, allra läskigast. Människor i grupp som tror sig tro på samma sak är verkligen en läskig företeelse.
Utmaningen för en tre-och-ett-halvt-åring är att klara av att följa direktivet att inte röra alla frestande glasytor.
Efter hemskheterna fick det bli ett – otippat långt – besök i det lilla caféet utanför. Stripsen (och glassen) fick egentligen tummen upp, men det är ju inte lika roligt att göra på bild.
”Ska vi se vem som kan vara argast, mamma? Jag vann!” (Den som klår en treåring i DEN grenen hade inte jag velat träffa.)
”Haha, jag är egentligen inte arg, jag lovar.”
När vi kom ut (och UPP, för muséet ligger passande nog tre våningar NER i den konstiga byggnaden) hade solen kikat fram, så vi var tvungna att kolla in kanalen också.
”Ta en bild nu, mamma! Och nu. Och nu!”

 

Nejdå, hon tar inte efter någonting som storasyster gör.

Efter den flera timmar långa ”vi ska bara kolla det konstiga huset-rundan” återgick vi till originalplanen, som, med tanke på det kylslagna vädret, var att bege oss mot handlowe (typ köpcentrat) Matarnia som ligger en bit inåt landet. Här finns de flesta av de butiker vi gärna besöker och dessutom ett IKEA och ett gigantiskt Smyk (leksaker och barnkläder/skor). När vi kom dit hade båda barnen, högst otippat, somnat i baksätet, så det var tur att vi faktiskt (med stor tvekan) tagit med vagnen. På så sätt blev det ju några minuters egentid! Undertecknad tillbringade den tiden (och ”några” minuter till) med att spy över mig själv och min dåliga karaktär i ett provrum på C&A. Att prova kläder blir verkligen inte roligare i takt med att kilona smyger sig på, men det var det väl ingen som på allvar trodde. Jag borde nog ha hängt med de andra i stället, för när de vaknat hann de både med att gosa med små möss i zoo-affären (så synd att jag missade just det), köpa en ny kickbike till Mimi och testa leksaksaffärens utbud av läskiga gummiprylar.

När jag joinade gänget hade de bestämt att det var dags för en fika, och vart går man då?  Till Ikeas ”förbutik” (eller efterbutik) så klart!  En sallad, en strips med köttbullar, två (väldigt goda) kaffe och två glassar = 21 zl. Svårslaget, och för en gångs skull var alla nöjda. Det är ingen mening att slå på stort med det här gänget direkt. Efter fikan chockade jag alla med att göra ett IKEA-besök på 10 minuter och faktiskt kunna checka ut i snabbkassan (”Max 15 varor”). It’s a first for everything. (Hur svårt det var tänker jag aldrig erkänna, speciellt inte för Peter.)

Peter var f.ö så säker på att jag inte skulle klara besöket så snabbt att han låtit barnen köpa ytterligare en glass under tiden jag var iväg. Daddy of the year, enligt döttrarna.
Denna min är i alla fall att föredra framför tillgjort trutande eller duckface…
Tummen upp för dagen idag!

Efter vår hyfsat oplanerade, men väldigt trevliga dag, var vi alla överens om att det var mysigast att bara åka tillbaka till hotellet och ha ”lite mys och kanske titta lite på tv”, så vi inhandlade spaghetti och billiga Cordon Bleu-biffar i den lilla närbutiken och hade en otippat trevlig middag. Nästa gång vi åker ska jag dock se till att inte glömma salt och peppar. Spaghetti i osaltat vatten kommer inte riktigt till sin rätt kan man säga, men med massor av parmesan i det nya ikea-rivjärnet kommer man ändå långt.

Kvällen avslutades tyvärr i viss moll då först denna blogg av oklar anledning kraschade mitt i skrivandet (nu vet jag att det var min domänadministratör som hade tekniska problem, men det visste jag inte under nattens flera timmars långa felsökande…) och att min (tre månader gamla) resväska gick i baklås. Att bryta sig in i en alldeles ny väska bär en verkligen emot, men man inser vilken trevlig lyx det är med rena underkläder efter duschen och hur bra det är att ha sina laddare tillgängliga. Bortskämd och bekväm, absolut! Det ändrar jag helst inte på. Vi har dock lite is i magen och hoppas få hjälp av återförsäljaren under morgondagen.

Florida 2.0. Hemresa

Det finns ju tokar som påstår att det inte är målet utan resan som är mödan värd (jag håller inte med), men jag slår väl till med ett hemreseinlägg ändå.

Två timmar in på hemresan har vi lärt oss att 1, parkeringen uppenbarligen är gratis på Soleado (vi trodde att de glömde ta betalt senast) 2, att man inte behöver lämna hotellet fyra timmar innan avresa, för från hotellet och genom security (trots dropp-off av bilen, toabesök, hundgos och extrakoll av tre av våra handbagage) tog det mindre än 1,5 timmar. 3, det är dumt att ha Play Doh-lera och frukt i handbagaget 4, att det är omöjligt att öppna en ny, inplastad Play Doh-burk med plasthandskar på sig (men det ser rätt gulligt ut när en tuff vakt försöker) 5, två och en halv timmar på denna förvånansvärt lilla flygplats är två för mycket och 6, att Mimi är utrustad med superkraften att kunna somna var som helst. Skönt för henne. Och för oss. Hur dåligt det var att glömma tanka, trots all tid vi hade, får vi se när vi kollar kontoutdraget sen,  för 10 dollar/gallon säger oss inte ett skvatt.

Tyvärr hör superkraften väldigt mycket ihop med det hon har i munnen, för att ge henne nappen är som att klicka på ”paus”. Nästan läskigt effektivt, vilket också är en starkt bidragande orsak till att vi inte framhärdat när hon säger att hon inte är ”jedo” att sluta. Det är ju så bekvämt…

Vi lärde oss också att det är ganska långt till toaletterna från gate E8 och att det emellanåt kan gå förvånansvärt snabbt att borda ett plan. Men, men, någon ska ju vara sist också. Ombord på planet somnade båda minionerna innan vi ens var i luften, trots att Inna pratat om ”tv-apparaterna” i flera dagar, och de(barnen, inte tv-apparaterna) hade med största sannolikhet sovit sig igenom hela resan om inte ”flowet” först rubbades en aning när ”medicinsk personal” efterlystes i högtalarna och senare totalt omkullkastades när slutdestinationen plötsligt och utan kommentarer ändrades till Dublin på ”underhållningsskärmen”. Eftersom jag har väldigt svårt att sova sittande hade jag stenkoll på tid och destination, och med det tidigare utropet om ”medicinsk personal” var det svårt att upprätthålla hoppet om att det bara var tekniken som hade ballat ur. Jag höll mig dock krampaktigt fast vid det hoppet, för med mindre än tre timmar kvar med sovande barn, vill man verkligen inte till Irland, hur vackert det än är. Dublin ändrades sedan till Shannon, som tydligen låg närmare. Precis vad man är sugen på klockan halv fem på morgonen (USA-tid) faktiskt. Det är lite svårt att föreställa sig vilken ”medical condition” som klarar sex timmar på ett plan, men inte åtta, fast man antar givetvis att det är ett välgrundat och nödvändigt beslut att gå ner. Men ur ett egoistiskt perspektiv; ett skitdåligt beslut. Det hade nog varit lättare att förstå beslutet om det hade märkts något på någon ombord, men förutom att det satt en synnerligen glad och talför amerikan bland besättningen när vi landade (oklart varför), så märktes ingenting någonstans, varken bland passagerare eller personal, och det var verkligen inget drama när patienten tydligen hämtades av medicinsk personal. Det märktes inte alls.

Vi höll modet uppe och tyckte att vi tog i när vi räknade med en timme för att tanka och sådant, men när vi fick höra att ”en tredjepilot” måste ”flygas in från Cork” och att vi förhoppningsvis skulle vara i luften igen om fyra timmar (!) var det lagom kul. Dessutom kunde vi till en början inte lämna flygplanet för avgångshallen ”var full av 200 amerikanska soldater”, men till slut fick vi gå av och utrustades då med vouchers för att kunna köpa frukost i en avgångshall som kanske inte var riktigt redo för en invasion av en Boeing Dreamliners alla hungriga passagerare. Det var lång kö, stressigt och inte fullt logiskt vad man skulle välja, så det blev till slut inte den mest välkomponerade frukost vi någonsin ätit, men eftersom vi bara lyckats handla upp två av våra fyra vouchers, och klockan ändå blivit 12 (Irland-tid) fick det ju bli en Irish (vad annars!) innan vi fick gå ombord igen.

Vår ”tröttie” innan vi fått veta att vi ska vara på Irland i sisådär fyra timmar.
What else,,,?
Finns det på bild så har det hänt, alltså har tjejerna nu varit på Irland. (Typ.)
Det är väldigt gult på Irland.

Myterna om Irlands väder stämmer för övrigt verkligen. Under de fyra timmar vi var där lyckades vi uppleva moln och dimma, regn, snöblandat regn, sol, hagel och sol igen! Måste vara intressant att klä sig på morgonen där. Bikini med täckjacka och gummistövlar?

Det är rätt svårt att fånga väder på bild, men det är snöblandat regn.
Eftersom Mimi tog en sådan här bild med sin telefon, var ju jag tvungen också.
Bildbevis! Hon tog en sådan bild!
Multitasking! Det gäller ju att ta igen all den tid man sovit bort.

Resten av flighten blev händelselös och vi landade i Köpenhamn strax efter att vi hade räknat med att vara hemma i Karlshamn. Tur att jag hade tagit till lite i överkant på parkeringstiden och verkligen tur att vi planerat det så att tjejerna och jag ska ta en extra dag på hemmaplan för att (förhoppningsvis) komma lite i fas. Jag har en känsla av att jag inte direkt kommer att vara någon tillgång på jobbet ändå på ett tag efter att ha varit ledig så här länge, men skulle jag ha jobbat i morgon hade jag nog inte ens gjort fikarasterna rättvisa. Och det vill man ju liksom.

Mimi, hur ser du ut ifall våra väskor och pappas gitarr inte kommer på bandet?
Och hur ser du ut när du tänker på dagiskompisarna?

Att komma ur Danmark är befriande enkelt när man jämför med att komma ur ett land för att komma in till USA eller att bara komma in i USA. Väskorna kom som på räls och Peters nyköpta gitarr verkade ha haft en angenäm resa, trots förseningen. Skönt!

Dagens sista lärdom (?) är att anteckna på vilket parkeringsplan man parkerar, så att valmöjligheterna och sträckan man behöver gå för att leta, begränsas, men till slut löste det sig också, och vi kunde rulla mot Sverige. Toyotans benutrymme känns helt plötsligt ynkligt efter att man vräkt runt i en Chevrolet i tre veckor. Och då var det ändå en extremt liten cheva, tror jag.

Puh, på det tredje genomletade planet hittade vi den.

Vi lämnade hotellet i Fort Lauderdale kl. 18 igår och räknar med att öppna vår egen dörr vid 20. Fast minus de sex timmar vi ligger före så klart. Måste ge en eloge till barnen. Detta dygn har de – förutom vid frukostlunchen då de, nyvaknade som de var, inte var sugna på någon mat – inte knotat en gång. Världens bästa reskompisar, verkligen!

Tusan vad skönt det vore att nu slippa den URTRISTA uppackningen och känslan av ”jahapp, det var det” som alltid ”tyar” infinna sig när man kommit hem. Liksom det okända virus som gör att minst 50% av den fräscha solbrännan faller av i samma stund som man stiger över tröskeln och bara lämnar pigmentfläckar och flådd hud.

Sammanfattningsvis då, trots alla toppar, dalar, kyliga dagar, alla pengarna och de relativt jobbiga resorna; är det värt det? På det svarar vi ett rungande JAAA och aktiverar omgående flygsök för nästa år.