Polen juli/aug dag 10-11. Hemfärd.

Polen Image Banner 970 x 90

Det är faktiskt så att även en hemfärd från Polen är en utflykt i sig, så denna gång får hemvägen ett eget inlägg. Om någon mot förmodan faktiskt inte läst samtliga inlägg så är detta i viss mån en fortsättning på Dag 10. 

Att komma med Stena-terminalen med bil är inga problem, men att sedan förstå vart man ska köra där är ofta ett elände. Denna dag var det dock så många bilar i kö redan att det inte gick att missförstå. Osynken med Hermansens fortsatte så det var rätt kul att när vi stod där i kön och undrade var de var, så dök de upp i kön precis bredvid oss. Det blir verkligen jättesmidiga konversationer när barn från passagerarplats försöker prata med varandra genom öppna bilfönster. 😉

Som synes nedan behöver vi inte ha tråkigt i bilen. Inte ens när vi väntar i långa köer. Vi har live-underhållning med oss. Mimi blev alldeles tokig i låten ”Ese mile, ese mile of Texas” (I saw miles and miles of Texas) när hon hörde Peter och hans countryband Broken Spokes när de spelade för PRO (!) innan vi åkte till Polen, så den rullar på repeat i hennes huvud, till vår förtjusning. 🙂


Lite spänd stämning blev det ändå i vår bil när Hermansens kö fick fritt blås och kunde dra iväg medan vi stod kvar i evighetskön, så det var ju skönt att när vi väl kom ombord var det som bilarna efter varandra. 😉 Denna gång åkte vi den polska båten Spirit. Båtarna ser likadana ut, men det är lite smågrejer som skiljer dem åt. T.ex. är det oftast mycket sämre wifi på Spirit och där får man bädda sin bäddsoffa själv, vilket ärligt talat är rätt mycket smidigare än att behöva gå till receptionen och få någon att komma och göra det. Barnen vet precis vad som väntar, så att hänga några längre stunder i hytten är det sällan tal om. De vet var lekrummen finns. Smart nog finns det även gott om bord och stolar + en bar precis i anslutning till lekrummen. Bra tänkt, Stena! Alla glada! Det innersta lekrummet är som ett litet lekland i miniatyr med klättergrejer och rutschkana, det närmsta har lite stillsammare utformning med stora kuddar och möjlighet att rita och pyssla/leka. Det finns dessutom ett rum med tv-spel och en spelhall. Och minidisco, men det hoppade vi över idag eftersom barnen hade så himla kul ändå.


När vi åkte över till Polen för nio dagar sedan träffade Inna och Mimi tjejerna Felicia och Meja från Borås. Speciellt Inna och Felicia hookade direkt och blev bästa kompisar på stört så där som bara fyraåringar kan bli, så det var himla kul att de även skulle åka samma båt hem. När vi kom till lekrummet var de redan där, så leken fortsatte om om de varit vänner hela livet. Jättekul! Snart joinade även Hermansens, så vi blev ett rätt stort gäng som hängde utanför lekrummet hela kvällen. Det lektes som sagt så himla bra att vi inte ens nämnde det där med minidisco. Att vi vuxna hade jättetrevligt och inte hade den minsta lust att flytta på oss, hade givetvis inte alls med saken att göra.

Mimi och Meja fann varandra
… liksom Inna och Felicia

Anna och Axel ser inte ut att ha funnit varandra just här, men det har de så klart. 😃
Hela gänget.
Att beställa själva i baren är ju så spännande, och killen bakom disken var så osedvanligt långsam (men väldigt snäll och trevlig) att man hann prova massor av sätt att hänga snyggt i baren 😂
De inköpta popcornen och salta pinnarna förtjänar en blogg för sig själva, så mycket som hände runt dem. Det var nog en och annan förvånad vuxen på lekrummet som helt plötsligt fann sig sitta med en salt pinne i munnen. För att inte tala om vad man kan göra med tappade snacks när man leker hund.
”Vi är ju happy, mamma!”

Vi satt kvar så länge att det t.o.m var nära att vi missade taxfree-handlingen, men som tur var hann jag dit med 20 minuter tillgodo, medan Peter, Axel och tjejerna la ett tjugotal tior i diverse attraktioner i spelhallen. Jag gick all in och handlade ”ganska” mycket. Vi ska ju trots allt kanske inte åka förrän nästa år igen… Kanske… Så när jag gick förbi dockorna som tjejerna spanat på i taxfree-katalogen kunde jag inte låta bli, trots alla plastgrejer de redan fått. Det kändes inte rättvist att bara köpa vin. Det fick bli varsin ”Polly” också. Och vilken succé det blev! Mimi satt och lekte med sin nya docka tills över midnatt. Jag hade inte hjärta att störa henne, för hon var så inne i sin lek. Då är det t.o.m kul att köpa plastgrejer.

Gulliga Elin, världens snällaste storasyster och omtänksammaste storkompis! ❤️ Här hjälper hon Mimi köra motorcykel.
Klart man måste öppna nya leksakerna när man råkade se dem i kassen. Klockan är ju ändå bara lite över elva.
Mimi efter midnatt. Helt inne i leken med sina nya dockor.

Mindre kul var det när Peter knuffade på mig kl. 07.15 nästa morgon, dvs 15 minuter före landstigning.  Uppenbarligen var det något fel på högtalarna i vår hytt för vi hade inte hört en ton av ”I’m sailing” och all information om att det var dags att lämna hytten. Det är vi ju så vana vid att vi aldrig ställt en klocka när vi åkt. Det GÅR liksom inte att undkomma. Men nu hade vi alltså 15 minuter på oss att väcka tjejer som varit uppe till efter midnatt, fräscha till oss, packa ihop och ta oss till bildäck. Jippi! Extra kul att jag ju köpt lite mer vin än vi vanligtvis gör, så vi hade extra mycket att bära Lyckligtvis (!!!) gick det bättre än förväntat, för ett Mimi-utbrott just då hade nog fått oss att hoppa i havet. Lite nervöst blev det när vi sent omsider kom till bildäck och upptäckte att bilen framför vår också var tom… Det hade ju varit snyggt om även Hermansens försovit sig bara för att vi pratat så mycket om väckningen, men tack och lov dök de upp strax efter oss.

Jag är ganska fascinerad över de som åker färja med cykel i allmänhet, och de som har en förpackning toarullar på pakethållaren i synnerhet. 😉

Standard på hemvägen till Karlshamn är att tigga till sig frukost hos mormor och morfar (dvs mina föräldrar) i Åryd. Att äta frukost där slår ju vilken Hiltonfrukost som helst, även om de ju ”aldrig har något hemma” och dessutom lyckas tjejerna alltid tjata till sig glass, så de inte riskerar att tappa sitt kolhydratintag. Idag fick vi dessutom ett helt fång med diverse vackra blommor med oss hem. Blommor som jag uppenbarligen, att döma av mammas blickar och tonfall, borde ha kunnat namnet på. Det var visst en brist i min uppfostran att jag inte längre kunde identifiera luktärt och aster. Solros kunde jag i alla fall.



Hemma väntade det roligaste, att packa upp. Jag älskar verkligen att packa upp. Det är så skönt att se grejerna försvinna in på sina rätta platser och det är så tillfredsställande att hitta allt man köpte i början på resan och sedan glömde bort, så man köpte ett par till. Extra roligt tycker jag det är med de där grejerna som blir över, de som man verkligen inte vet var man ska lägga och undrar varför i hela friden de ens var med på resan. De som hamnar i en liten hög någonstans i ett mörkt hörn i en garderob och som är precis lika roliga att hitta tre månader senare när man fortfarande inte vet vad man ska göra av dem. Japp, jag älskar verkligen att packa upp. 😉

Jag älskar dessutom känslan av alla måsten som kastar sig på mig så fort jag kommer hem. Att jag behöver rensa ur garderoberna, att ogräset knackar på fönstren på ovanvåningen och att fasaden borde reverteras om. Dessutom ska tydligen barnen roas även på hemmaplan. Jag tänkte att de skulle vara nöjda och glada ett tag nu, men det funkar visst inte så. Inna hann inte ens komma av båten innan hon började tjata om att jag ju lovat att hon skulle få ”ringa din matte, jag menar chef” när vi kom hem igen (ping, Ija, snart ringer hon!). Min chef råkar ha en väldigt söt hundvalp, om någon undrar varför hon vill ringa just min matte, jag menar chef. 😉

Nåja, man påstås ju vara fulltankad av energi när man varit på semester (varifrån den dumma tanken nu kommer – man behöver ju en veckas semester för att återhämta sig), så efter den roliga uppackningen och tvätten (glöm inte tvätten, när vi talar glädjeämnen) kastade jag mig över sekatören. Olyckligtvis öppnade sig himlen då, så det fick bli ett par timmar på sofflocket i stället. Jättesynd verkligen. Jättesynd.

Fulltankad av energi var det ja
Det är bara att räkna till tio. Och till tio. Och till…

Lite nytta gjorde jag i alla fall på sofflocket, för jag beställde veckans matkasse från Citygross. 150:- i rabatt på valfri kasse med koden VARDAG150. (De måste rubba in att vardagen snart börjar…) Jag  valde en sommarkasse för två personer och la till en fläskytterfilé för 49:-/kg för att komma över gränsen för expeditionsavgiften. Det innebär att jag kommer att få fem middagar som kommer att räcka utmärkt till oss fyra för bara 249:-. Jag förstår inte hur det kan vara så billigt, men jag tackar och tar emot. Den där fläskytterfilén förstår jag inte heller. Den finns i Citygross basutbud och kostar alltid 49.90/kg efter vad jag förstår. Annars brukar det ju vara en lockvara med fläskytterfilé för 59:-. Jag har köpt den många gånger och alltid fått jättefina bitar, så den kan jag också rekommendera. (Vill man inte beställa en matkasse, utan bara matvaror så får man 50:- i rabatt med koden KAMPANJ50.)

Tro det eller ej, men jag gick faktiskt ut och rensade rabatterna efter regnet. Jag blev t.o.m så uppslukad att jag fortsatte trots att regnet började ösa ner igen. Och det är sant, även om jag förstår att ingen tror mig. 🙂 I morgon är det dags för semester på hemmaplan. Hoppas någon vill hänga med på det också!

När det börjar ösregna mitt i ogräsrensandet kan man ju passa på att ta sig an den eländiga gräskanten mellan asfalt och garage. Inifrån garaget. 😃

Lördag på Tjärö


Efter enda ynka natt i egna sängar (eller alla i vår säng snarare, men ändå) och dessutom katastrofen att Mimis napp, ”favojitnappen” = den enda napp som accepterats det senaste halvårets nätter, gick sönder vid sänggåendet, var det varken lätt eller självklart att ladda om för en natt på Tjärö efter hemkomsten från Polen. Speciellt inte när vädret verkligen inte visade sig ifrån sin bästa sida (nu heller), så det var väldigt nära att vi ställde in. Som tur var ändrade vi oss, för vilken go dag vi fick!

På väg mot Tjärö
Det började väldigt tveksamt med en störtskur som regnade diagonalt rätt in på oss väg ut från Järnavik, men jag och medpassageraren Bebban höll det stången med varsitt paraply, som två superhjältar som skapade en sköld mot omvärlden.  Lyckligtvis slutade det lika snabbt som det började och när vi kom ut till ön var det faktiskt sol.

Inna, Mimi och Bebban klättrar lite i berg medan jag hämtar nyckeln

Så löjligt idylliskt

”Vad heter katten?” ”Den heter Kattis.” ”Åh, vad heter den andra katten då?” ”Den heter också Kattis. Men i efternamn heter den Bella.”
Anledningen till utflykten var egentligen att Peter hade ett ljudjobb för Visans vänner och hade fått lov att ta med oss som en liten extra bonus. (Tack!!) Att komma från Hilton och liknande hotell i Polen till ett pyttelitet tvåbäddsrum med bara sängar (som vi ju dessutom fick bädda själva) var en nyttig erfarenhet för oss allihop. Inna och Mimi öppnade garderoben i jakt på badrummet, undrade var tv:n var och kallade tämligen genomgående rummet för ”vår hytt”. Idylliskt och charmigt är det verkligen och vi hade inga större problem med det hela, men det där med en enda gemensam toalett är nog inte riktigt vår grej. Att stiga upp för ett toalettbesök mitt i natten och givetvis möta en hemrumlande gäst i korridoren eller vara så kissnödig att man hoppar och så gör någon hela sin morgonrutin på toa just då. Näää…. Dessutom var faktiskt (kors i taket!) Peter den som gnällde mest. Vi har inte riktigt samma tanke om att vilja ha det lite lyxigt när vi bor på hotell, så han tycker ibland att vi kunde bo lite enklare och billigare när vi är iväg, men det här var inte riktigt hans grej. Eller så har han bara Polen-abstinens. Högst troligt, för annars är han faktiskt sällan gnällig.

A room with a view

Damen med rullatorn fick sig lite sällskap och småprat till livs under promenaden när Inna frankt gick ifatt och presenterade sig och Mimi. 😃

Mimi spjuver

Jag gillar att det ser ut som om de sitter och spelar kort. (Hoppas de blir kortspelare så jag snart får någon att spela med!)

Tjejerna och jag hade i alla fall en idyllisk eftermiddag medan Peter jobbade. Vi käkade lördagsgodis på rummet, klättrade i berg, körde lite traktor, åt glass, letade efter klappvänliga hundar (”får jag fråga om den hunden är snäll?”), håvade fisk och så frågade de ungefär 1000 gånger om när de skulle få ”sjunga med pappa”, vilket de blivit lovade redan innan vi åkte ut. Självklart skulle det bli hiten ”Ese mile, ese mile of Texas”, och det var ingen av dem som visade minsta tecken på blyghet eller tvekan när de gick upp och rev av både den och krokodilen med så lång svans att den fick ligga på ett flak där bak med Peter. Möjligen fick de faktiskt ännu mer applåder än näst yngsta inslaget, (väldigt begåvade) 16-åringen Emil som uppträdde innan dem. Jag får nog säga att de även höll bra för trycket efteråt när de gång på gång fick höra av tanter och farbröder hur duktiga de hade varit. De verkade inte låta det gå dem åt huvudet, utan tackade vänligt, snudd på förstrött och gick vidare som om hyllningarna var självklara. 😃

Duktiga Emil

Piff och Pu…. jag menar, Inna och Mimi trivdes verkligen på scen

Kattis och Kattis är givetvis med


De (eller jag) hade dessutom sådan tur att de träffade ett syskonpar, Vidar och Ellinor, som de lekte fantastiskt bra ihop med. Det skrattades så där härligt att man riktigt kände hur magmusklerna drog ihop sig. (Deras, inte mina obefintliga.)  Jag hade ingen aning om att man kunde ha så mycket roligt med en trappa, en brygga och ett par bilar, men det är ju så mycket jag inte vet.

Det är toppen när nyfunna vänner har ansvarsfulla föräldrar, så man själv kan sitta kvar vid matbordet.

Det är ju så vackert att det inte ser verkligt ut. Och så en regnbåge på det.
När Peter jobbat klart bjöd han på middag i restaurangen, där vi aldrig varit förut. Maten i restaurangen var riktigt riktigt god och stämningen ute på den ljuvliga altanen går knappt att jämföra med något annat. Servisen gjorde nog så gott de kunde, men kändes för få och kanske för oerfarna för att kunna göra ett perfekt jobb, för den delen kändes aningen klantig. Vi satt i över en halvtimme innan vi fick beställa, fick förrätt före dricka, jag fick inte min mat förrän de andra nästan var klara och jag fick betala fullpris för en skål med spaghetti till Mimi. På ett sätt kan jag givetvis förstå det sistnämnda för det är ju jag som väljer bort något från en given rätt på menyn, men den kock som tror att ett barn som beställer spaghetti UTAN köttfärssås vill ha spaghetti med sallad och en massa gräslök på, har uppenbarligen inte varit i gemet så länge. Grönt = sallad = livsfarligt. Alltså 65:- för en skål orörd spaghetti. Med gräslök. Lite klantigt, tycker jag, särskilt eftersom jag faktiskt påtalade det. Kvällen som helhet var dock fantastisk. Barnen lekte med de nyfunna vännerna, och de stora ytorna på altanen inbjuder verkligen till lek och spontanitet. Mot slutet av kvällen samlades ett gäng på 5 – 6 barn runt ett datorspel och en skål strips i en hörna av restaurangen, samtidigt som ett gäng bredvid plockade fram gitarren och började (eller fortsatte) sjunga. Hur härligt som helst!

Lyckligtvis var min Wallenbergare värd att vänta på

Allsångsbordet

Barnbordet
I vårt pyttelilla rum blev det sen snabbt så varmt att det rann längs med fönstren och försöken att få lite sovutrymme gick så klart åt fanders, så snart stod en av de ”riktiga” sängarna tom, medan både Peter och Inna sov i extrasängen av typen tältsäng… Det är verkligen en olöst gåta hur barn som bara är drygt en meter och väger under 20 kg kan lyckas ta mer än 85% av utrymmet i en normalstor säng. Den som löser den ekvationen lär få nästa nobelpris. Jag har sovit bättre, det får jag medge, men sammantaget får dagen på Tjärö 9 av 10 Texasmil i min bok. (Fast det är billigare i Polen.) 😉

Polen juli/aug dag 10. Sista-dags-shopping och Blues Club

Polen Image Banner 970 x 90

Sista dagen. Suck. Lyckligtvis spelar vädret faktiskt oss i händerna och bjuder på en gråregnig dag, vilket ju alltid underlättar när man ändå måste resa hem. Vår familj sov gott till 09.20 och började sedan dagen så där riktigt semesterhärligt med att bara ligga kvar i sängen och gosa/prata alla fyra. Verkligen en lyx! En lyx som alltid spårar ur. Ni vet när det börjar låta ungefär så här: ”Du är en bajskorv, pappa!” ”Va? Varför det?” ”För att jag gillar dig” ”Jaha, gillar du bajskorvar?” ”Nej, jag gillar frukost.” (Eh, jaha….)

Jag gillar kristallkronan

Det är väldigt skönt att resa med en familj som har samma sena morgonvanor som vi, för trots denna sömniga start, kunde vi göra sällskap med Hermansens till frukost. Det hade varit jättejobbigt att resa med hurtbullar som var uppe och sprang en mil vid 05.30, tog en timme på gymmet och sedan satt med sin keso vid frukosten. Att vi hade behövt leva så ett par månader för att komma i något slags matchvikt igen, är en helt annan sak. 

Helt okej frukost
Tummen upp för vattenmelon utan kärnor
”Melonen gör tummen upp, mamma!”

Jag var lite orolig att vi skulle uppleva frukosten som torftig efter fyra nätter på Hilton, men även här har jag nog underskattat Spa Faltom, för här finns faktiskt det mesta man förväntar sig av en hotellfrukost, förutom Prosecco och bacon (!). Man märker tydligt när man är på ”polska” hotell, jämfört med mer internationella, för bacon verkar inte vara en naturlig frukostingrediens i Polen, men däremot finns det ofta rena middagsrätter som vitlöksbröd och allehanda pasta- eller potatisrätter. På det här stället går det inte att få barnen att sitta kvar eller ens leka i närheten när de är klara, för det är så mycket på själva hotellet som lockar, så direkt efter frukost fick det bli bad. Vi hade bett om sen utcheckning för att hinna med både bad och lekrum innan det var föräldrarnas (eller möjligen bara mammornas) tur att roa sig med shopping på närbelägna Port Rumia.

Omgivningarna är som sagt inte de charmigaste

Både badet, den efterföljande duschen och hårtvätten gick utmärkt (det finns ingen pedagogik bättre än ett lockande lekrum), men när vi sedan skulle lämna rummet två minuter i utcheck, kände lillsnorpan (som vanligt) av stämningen, och insåg att hon hade sin chans, så hon satte sig totalt på tvären, helt utan anledning egentligen, och vi lämnade verkligen hotellet på ett storstilat sätt. Ekona efter  ”JAG VILL HA MIN NAPP!” och ”MAMMMMAAAAAAAAAA!” studsar förmodligen fortfarande mellan väggarna där nere. Det är alltid skönt att känna att man gör avtryck, och man känner sig ju både fysiskt och mentalt väldigt fräsch efter en sådan liten uppvisning. Perfekt uppladdning inför en eftermiddag med shopping, helt enkelt, men vi hade inte behövt oroa oss för att vi var genomsvettiga i alla fall, för när vi lämnade bilen utanför köpcentrat, öppnade sig himlen över oss, så det var ingen som kunde skilja det ena från det andra när vi dyngsura sprang in i affären. Alltid något.

Gaaah! En syn man INTE vill se på bilgolvet som diabetiker. Den alldeles nyapplicerade blippen (blodsockersensorn) ramlar av. (Första gången det händer och givetvis hade jag ingen i reserv. Tur att vi är hemma om ett dygn.)

Denna dag var vi och Hermansens i total osynk med mat och barnens vanor/sömn, så det blev inte mycket umgänge, men var för sig shoppade vi en hel del i alla fall. Vi hade lovat våra minioner att de skulle få en peng att köpa något för, och Inna hade kollat ut något ”som pappa sa var svindyrt” när vi var på Baltycka häromdagen, så lyckan var så klart gjord när denna svindyra sak (ännu fler plastdjur, givetvis) visade sig vara rejält nedsatt i pris. (Jippi, fler plastgrejer!)

”Kolla vad liten den är!” (Mmmm…. jag vet. Dammsugaren hemma kommer att bli överlycklig.)

Själv kände jag mig så otroligt ordentlig och redig när jag inne på C&A hittade precis det jag skrivit upp att barnen behövde, tyckte priset var helt okej och gick och betalade, utan något onödigt i korgen. I kassan fick jag veta att det var halva reapriset på det jag redan tyckte var billigt…  Vem klarar av att gå då? Inte jag. Fem toppar till mig och ytterligare tre par tights var till barnen var ändå inte så farligt, eller hur? Speciellt inte när alltihop kostade ca 350 svenska kronor. 🙂

Smyk (barnaffär) hittade jag väskan jag letat efter så länge. Den perfekta jobbväskan. Synd bara att den visade sig vara en skötväska. Fan med. Men å andra sidan är det ju inte dumt med en väska som kommer med sittunderlag…. 🙂 och jag behöver ju inte berätta för någon att det är en skötväska, eller hur?  Eller hur?  😉 Tyvärr var den rätt dyr, t.o.m med svenska mått mätt, men med tanke på hur länge jag letat, struntade jag i det och köpte den ändå. I kassan var jag så nöjd att jag föreslog för Inna som var med att vi skulle köpa varsin löjlig godisautomat till henne och Mimi som en överraskning. Det tyckte hon var en ypperlig idé, men när jag sedan förstrött började pilla på några fidget spinners vid kassan, spände hon ögonen i mig och sa strängt: ”Tänk inte ens tanken på att köpa den också, mamma!”  Haha!! Att höra sina egna ord på det sättet är verkligen otroligt roande. Och lite skrämmande.

Navet inne på Port Rumia är affären Auchan, som påminner om Ekohallen ungefär. De har allt från trädgårdsgrejer, datorer, leksaker och kläder/skor till matvaror och öl/vin/sprit. Här brukar vi passa på att fylla upp de sista skrymslena i pappas (återigen, tack för lånet!) takbox. Vad vi köper beror lite på säsong, men stående inslag brukar vara ölkorv, ost, våtservetter, Syoss hårvård, allt till badrummet, oliver, konserver, kex, majskrokar, ”klämmisar” och storpack av fröer och nötter. Allt inhemskt som innehåller majs, socker och mjöl (dvs snacks, choklad, kex, godis m.m) är provocerande billigt, så det händer att det slinker ner ett och annat som kanske borde fått stanna i Polen också.

När vi var klara fick tjejerna pga toalettbesök en stund själva på Smyk, och när jag kom för att hämta dem hade de gaddat ihop sig å det grövsta och radade upp argumenten i rasande takt. Vi hade ju faktiskt sagt att de skulle få köpa varsin sak, Inna hade valt en medan Mimi sov och det var inte rättvist, och nu hade de faktiskt hittat en som också var lika många reapengar  (sic!) som Innas, så det var faktiskt ett bra köp. Så det så, kan vi köpa den, mamma? Snäääääälla. Eftersom allt de sa stämde, och denna (inte fler plastdjur i alla fall, men ett gigantiskt My little Pony-slott) var nedsatt och kostade exakt lika mycket som det Inna redan fått, kunde jag inte göra annat än att skratta och betala. Tonåren kommer att bli intressanta om de fortsätter att samarbeta på detta sätt. 

Mot Gdynia

Gdynia ser inte så spännande ut, men har väldigt mycket att erbjuda och vi gillar det mer och mer för varje besök.
I Gdynia, missa inte otroligt coola och trivsamma puben Blues Club. De har livemusik varje vecka, trevlig personal, god mat och givetvis öl. 😉

Thai Jolo – mycket bättre än det ser ut – ligger ett stenkast från Blues Club

Vår vanliga plan efter takbox-fyllandet brukar vara att åka till Gdynia och hämta ypperligt thai-käk på Thai Jolo som vi sedan äter i kön till färjan, men idag hade vi lite mer tid än vanligt, så då gjorde vi något ännu bättre. Vi åkte till Blues Club, en riktigt cool pub som har livemusik varje vecka. Peter har spelat där med PPM och känner ägaren Chris (som f.ö nyss var här och spelade på Östersjöfestivalen), så vi brukar försöka få till ett besök här varje sommar. Peter var bara liiiiiite bitter över att missa kvällens konsert med Matt Woods, till vilken det började ramla in folk medan vi var där. Det är andra gången han missar en spännande konsert med en hårsmån här. 

På Blues Club käkade vi riktigt bra mat och drack deras eget Blues-öl. Riktigt trevligt! Det är verkligen så att vi inte känner att vi blir ”klara” med denna region, så där och då satt vi på fullt allvar och funderade på om vi skulle åka tillbaka en sväng nästa vecka. Vi ”hiade” oss lite och bokade inte med en gång, men dyker det upp ett bra erbjudande i höst, så är det inte mycket som kan hindra oss. Vi har nog redan bestämt oss för att boka ”Blues Rooms”, som är klubbens eget hotell, nästa sommar. Här bor man verkligen billigt och har ändå nära till allt. Det är kanske inte riktigt som Hilton, men å andra sidan får man en fullt utrustad lägenhet för en femhundring.

Bild från Booking.com på Blues Rooms’ studio

Det är inte Peter som är liten, det är Big Jack som är stor. 😃
Granne med Blues Club ligger en Old school barberare. 👍🏼Kolla bänken utanför. 😉
Chili con carne á la Blues Club. Cool och god. Blues-ölen var dessutom utmärkt!

Hemfärden får minsann vara värd ett eget inlägg, så den som vill hänga med hem, får hålla utkik efter nästa litania. På återhörande!