Florida 4.0 2029/2020 Dag 29. En synnerligen bra sista dag i Miami.

Sista sista sista dagen. Buääääh! Vi har alla enats om att det enda som gör det uthärdligt är att vi redan bestämt att vi kommer hit igen nästa år. Peter lite förvånat, jag som vanligt och barnen får vi se. Förmodligen blir vi även nästa år anklagade för att vara Grinchen och stjäla julen för dem, men vi vet ju lyckligtvis att de glömmer det direkt vid första dyket i poolen.

Dagen idag har, mycket tack vare att vi – trots den småländska snålheten – lyxat till det med att betala även för i natt, trots att vi lämnar vid 19.30, varit en synnerligen bra dag. Hotellet har uppgraderats från gårdagens ”varför all fuss om det här lilla” till att barnen vill bo här hela tiden, för de älskar det. Sängarna var sköna, badrummet fräscht, vattnet så varmt att man skulle kunna koka ägg i handfatet, vattentrycket bra och frukosten den bästa någonsin på ett amerikanskt hotell. Nu säger det i och för sig inte så mycket, för den s.k. frukosten på de flesta normalkostande amerikanska hotell är rena skämtet, men den här var faktiskt bra även med europeiska mått mätt. Det fanns perfekt bacon, omelett, god äggröra, våfflor, fräsch frukt, bröd med bra tillbehör och, tro’t eller ej, gott kaffe. Det är nästan ännu mer sällsynt än en bra amerikansk frukost. Nu har vi i och för sig haft utmärkt frukost i Peters regi hela resan, hyllas den som hyllas bör, men det var trevligt att stöta på undantaget som bekräftar regeln om (andra) amerikanska frukostar.

Redan före frukost levererade hotellet för övrigt stort, då det satt en stor leguan (?) på trappan utanför och ville in och äta. Sådant lägger till en extra stjärna i tjejernas bok.

Tummen upp för frukost!
Okej, jag borde ha tagit bilden innan jag hade börjat äta, så hade det sett bättre ut, men still, finfin frukost!
Hon försöker se fundersam ut, som pappa…
”Hmmm, suspiiiiicious….”

Vi hade bestämt att först göra lite Miami – Mimi ville ju köpa en present till sin kompis som har kalas på fredag och man kan ju trots allt inte hänga hela dagen på ett flygplatshotell, hur trevligt det än är – men vi var ju i alla fall tvungna att känna lite på sand och sol. Båda fick med beröm godkänt förutom att det var lite svårt att bygga sandslott av den extremt mjuka sanden, om man ska vara petig.

”Vi äälskar det här hotellet!”
Klart att det ska vara en delfindusch… (som ingen använde).

Med GPS:n satt på Downtown Miami drog vi iväg vid 11. Vårt första intryck var otroligt beklämmande. Kvarter som vid första blick såg trevliga och inbjudande ut, var vid en andra blick kök, vardagsrum och förmodligen toalett till otaliga hemlösa. Det låg folk överallt. Fruktansvärt. Vi stannade inte där, men även där vi till slut stannade, i närheten av parken som jag glömt namnet på, kändes det både osäkert och som ett hån att gå och flasha med sin dyra telefon och Apple Watch på många ställen. För att inte tala om hur läskigt det var att utsätta barnen för det och de frågor det väckte hos dem. Usch.

Jag dröjer mig inte kvar vid ämnet, även om jag borde, utan efter ett par fruktlösa och rätt tradiga besök på Ross och Marshall i jakt efter den perfekta presenten hittade vi i all fall en trevlig lekplats i den annars pga något super bowl-event avstängda parken. Jag hittade dessutom ett Pokémon-gäng jag kunde battla med i dagens event, så alla lyckliga. Nåja, utom Peter kanske, men han brukar ju vara ganska nöjd när hans tjejer är det, fina människan. Och han har ju en gitarr och en drönare med sig hem dessutom…

Man känner sig ganska liten.

Efter några timmars lek för tjejerna (och mig…) var det egentligen meningen att vi skulle ”grab” något snabbt att äta och sedan sticka hem till poolen, men mitt pokemonande hade, igen, lett mig till ett synnerligen trevligt område (Bayside?) med massor av restauranger, happenings, livemusik, stånd etc. nere i hamnen, så jag beordrade bort de andra och så satt vi faktiskt ner på en riktig restaurang och åt (resans dyraste) måltid. Faktiskt mycket trevligt. Barnen åt till och med. Att det bara var spaghetti med parmesan och bröd behöver jag ju bara inte nämna, eller hur?

Miamis äldsta träd, och även tillhåll för ett Pokémon-gym…
Miamis äldsta träd och min bästa familj. Bra kombo.
Utsikt från restaurangen. Helt okej.

Mätta och väldigt nöjda med att vår resdag faktiskt känns som en riktig semesterdag (det känns faktiskt fortfarande nu kl. 17.30 som helt obegripligt att vi snart åker och väskorna är inte ens packade… 😱) åkte vi hemåt och slängde på badkläderna för att verkligen krama ur det allra sista ur dagen vid/i poolen. Ett riktigt schysst poolområde är det också. Absolut ett hotell att återvända till om/när vi nästa gång behöver en övernattning i anslutning till en flight. Avis car rental ligger dessutom bara ett stenkast härifrån, så återlämningen av bilen borde kunna bli ursmidig. Hoppas.

Coola brudar på väg till denna resas sista bad.
Poolområdet från ovan.
Jag har ju nästan glömt bort obligatoriska fot mot sol-bilder denna resa, så jag bjuder på en idag.
Inna och nya kompisen som var vederbörligen imponerad av hennes sim- och dykkunskaper.
Resans första köpe-drink blev också den sista. Och god. Nu får det nog bli en vit månad eller två…

Inna skaffade i vanlig ordning direkt en kompis i poolen och Mimi hade nyss sin första erfarenhet av stringbikini, detta snygga, stilfulla plagg som dessutom alltid bärs av helt rätt människor (japp, jag hör själv hur bittert medelålders det låter)… Hon simmade fnissande fram och berättade hur ”den där tjejen i rosa bikini har sin trosa inne i rumpan, så man ser hennes skinkor – fniss fniss – [fortsätter sjungande] vår julskinka har rymt och släkten kommer om en timme….” 😂

Nu känner jag – efter att ha skrivit ovanstående om icke-packade väskor att det nog är dags att i alla fall börja lokalisera passen…. Med tanke på att det förhoppningsvis inte ska finnas så mycket mer att skriva om, för jag hoppas på en totalt händelselös hemresa, säger jag tack och förhoppningsvis på återseende under nästa resa, då jag hoppas ha städat på eländet som omdirigerar. Tack för visat intresse! Ciao!

Det var nog tur att jag gick upp lite tidigare än de andra…… Gulp!

Ps. Vad barnen gjorde när de kom upp till rummet efter en och en halv timmes poolbad? Tog en timmes badkarsbad… 🙂 Ds.

Florida 4.0 2019/2020 Dag 28 Från Orlando till Miami

Sådär, då har vi lämnat Orlando för sista gången på ett tag. I alla fall om det blir som vi tänkt, vilket det i och för sig sällan blir. Vi hade i ärlighetens namn lite separationsångest igår när vi guppade runt i poolen och småpratade med kanadensarna, men måste vi välja bort något så blir det det som ryker. Framför oss har vi nu 32-38 mil (beroende på målet, som vi inte riktigt bestämt ännu) urtråkig resa. Just vägen mellan Orlando och Miami är enligt min mening den absolut tristaste av alla vi åkt här. Vi har inte riktigt bestämt oss för om vi återigen ska dissa Miami beach och i stället ta oss till Hollywood eller Ft Lauderdale, men just nu lutar det åt att vi siktar mot en strand/Atlanten-eftermiddag i Ft Lauderdale. Den som fortsätter läsa får se. Jag också. 😃 Ganska imponerande av oss att vara ett par mil på väg förresten för klockan är NU 10.00 = utcheckning. Jag vet inte vad som hänt, vi har varit så effektiva under denna resa. (Famous last words – förmodligen ringer de snart från resorten och undrar om vi inte ska ha passen, barnen eller något annat halvvitalt med oss…)

När man har nästan en hel burk Nutella kvar dagen innan hemfärd…. Tur att den var billig på Costco.

Trots att vi borde veta bättre – eller som jag hävdar, att PETER borde veta bättre, för nog har jag tillräckligt med allt annat jag organiserar och har koll på?? – så gav vi oss ut på denna urtrista väg med nästan tom tank. Vi gjorde samma sak för två år sedan och hade då samma nervösa färd söderut, för det är sjukt dåligt med bensinstationer, trots att det är en så trafikerad väg. Det gick bra, tack och lov, men det var rätt otrevligt varmt i bilen när Peter stängde av AC:n för att spara bensin (hjälper det ens?). Jag förlät honom nästan när vi kunde checka in på Yeehaw junction och tanka. Alltså, namn over here är ändå lite coolare än Svängsta och Asarum. (Okej, Asarum är ganska coolt faktiskt när man tänker på det, men inte som Yeehaw junction!)

Okej, klarar vi det eller inte?? Förra gången var i och för sig värre, för då missade vi det ytterst märkliga i att bensinstationer och rastställen kan ligga med avfart till vänster på just denna väg…
En tjejfie i Yeehaw junction medan Peter tankar.

En stund efter tankningen i Yeehaw junction (japp, jag gillar att skriva det) sov Inna ihopfälld som en fällkniv och Mimi började klaga på ”ont i rumpan” av att ha suttit för länge. Även vi i framsätet led. Peter av sin erbarmliga tandvärk och jag av lite ont i ryggen och av att inte hitta något vettigt hotell för natten. Gaaah! Jag avskyr verkligen att försöka boka hotell i Miami-området. Man får absolut ingenting för pengarna och hälften av recensionerna handlar om kackerlackor och smutsiga badkar. Urrrrrrk! Under vår resa hittills har vi (Peter) bara sett en ynka kackerlacka, och den var han så vänlig att inte visa oss andra, så vi är helt förskonade. Jag fortsätter gärna den trenden.

Strax innan Ft Lauderdale stannade vi för att äta på denna resans sista (?) Wendy’s, och lyckades tyvärr pricka in det sämsta vi varit på. Det var ingenting som verkade funka. Erbjudandet i appen (så klart, vi är i coupon-land) fungerade inte, bubbelvattnet var slut, diet coke var slut, majonnäsen kom inte, personalen verkade mest önska att vi skulle gå, det var ganska sunkigt vid ketchupen och självklart fanns det inga handdukar på toaletten. Trist avslutning på vår annars högst trevliga, kaloridrypande Wendysturné. Jag skrev till och med mitt livs första google-recension. Den var inte så positiv.

Vid 14-tiden och efter otaliga bilköer var vi äntligen framme i Ft Lauderdale. Där det blåste halv storm och flaggades rött. Och lila, vilket Peter tog reda på betydde att det fanns haj eller maneter i massor i havet… Hotellet vi hade kollat ut – men inte bokat – såg dessutom, vilket flera hade skrivit, verkligen inte speciellt inbjudande ut på utsidan och vi började ifrågasätta vad vi skulle göra i Ft Lauderdale om vi inte kunde bada. Vi har ju varit där flera gånger innan och är inte sååå imponerade. Vi körde alltså till den lekplats som jag kom ihåg som jättestor från vårt besök för två år sedan, men som visade sig bestå av bara en enda ”unit” med några rutschkanor och klättergrejer. Tjejerna (Inna) hittade dock genast en kompis, så vi blev kvar där en rätt bra stund, men stormvindarna ändrade inte direkt vår tveksamhet inför att hitta ett hotell just där. Stor vånda. Jag avskyr som sagt att försöka boka hotell i Miami-området, och det blev inte bättre ju längre eftermiddagen led, kan jag säga. Till slut var det faktiskt Peter som föreslog Sheraton vid flygplatsen i Miami. Knappast en idealisk location egentligen kanske, men det såg himla fräscht ut och jag kunde utnyttja en gratisnatt på hotels.com, så våra ”två” nätter, som vi inte kommer att utnyttja, kostade oss i praktiken ”bara” 1700:- + parkering. Med Miami-mått mätt är det ett sjuhelsikes kap!

Dock kunde vi ju inte köra direkt till ett flygplatshotell, då vore ju dagen helt slut, så mot bättre vetande satte vi gps:n på Miami beach. Jag vet inte om det alltid egentligen är en dålig idé att köra mot Miami, men det gick inte snabbt, och barnen var inte glada, trots den utlovade lekplatsen, som jag också kom ihåg som jättestor och helt fantastisk.

Ingen AC eller bara nyfiken hund? 😉
Jahopp…. så här imponerande var alltså lekplatsen i Ft Lauderdale som jag kom ihåg som så otroligt stor och fin. I och för sig är jag säker på att där också fanns gungor då, men ändå…
Det är svårt att fånga vågor och vind på bild, men tro mig, det blåste rejält.
När den första kompisen var tvungen att gå, hittades genast en ny. Tyvärr hann jag inte få med på bild hur de alla tre ligger ner på rygg och pekar på varandra. Uppenbarligen har Inna introducerat den märkliga leken ”Moffia” även här.
Superdålig bild – som alla från en bil – men Miamis skyline är ändå ganska cool.

Om det är ett elände att ta sig till Miami beach, så är det inte lättare att hitta parkering. Speciellt inte en lördagskväll då det tydligen också är något slags jazz- och Art Deco-festival… Till slut svängde vi i ren desperation in i ett parkeringshus som faktiskt inte hade ”fullt-skylt” och struntade i att det kostade 40 dollar att parkera. 400 spänn… För upp till fem timmar, men stack du efter 10 minuter var det fortfarande 40 dollar. Typ ett rån. Nåja, vi blundade för det, liksom vi stängde öronen för alla ”jag är trött” från barnen, för nu var vi minsann tvungna att göra lite Miami beach. I alla fall för 40 dollar. Även här blåste det halv storm så klart och även här hade lekplatsen krympt betydligt jämfört med vad jag kommer ihåg. Är det vi som blivit bortskämda med att allt amerikanskt är så stort eller är det att barnen växt, undrar jag? Storleken spelar ju som bekant ingen roll, även här hittade barnen snabbt lekkompisar och lekte ”tag” och ”hide and seek”, eller, när de inte riktigt kunde enas: ”tag hide and seek”. Det var inte alls populärt när vi efter en – en och en halvt timme beordrade avfärd och mat. Man skulle till och med kunna säga att det var rätt dålig stämning ett tag, men lyckligtvis blev det lite bättre efter lite mat, hundgos och öl… Inte till barnen då, och det var ”park-priser” (20 dolllar för två små Heiniken) men just då väl investerade pengar. Miami beach är och förblir dock ett dårhus. Det hade säkert varit jättekul för 20 – 25 år sedan, konstaterade både jag och Peter så där medelålders bittert, men med barn och erfarenhet är det mest bara galet, småläskigt och provocerande dyrt. Och lite coolt. Men det andra överväger tyvärr. Vi skulle köpa lite vatten till barnen – det skulle kosta 4 dollar + tax + 18% dricks. Alltså sisådär 60 spänn för en flaska vatten. Så är det överallt. Inte trevligt. Dessutom, med en festival utanför knuten var det kanske tur att vi avbokade hotellet…

Vi var ju i alla fall tvungna att ta en familjefie på Miami beach. Tyvärr ser jag att jag missade att få med det rosa klassiska badvaktartornet. Dåligt.
Den gigantiskt fantastiska lekplatsen hade liksom krympt… men kul hade de i alla fall, de ”tagen-kurragömmalekande” minionerna.
Jag missade tyvärr när hon gjorde en singel-Titanic i toppen av den där.
Även om hon blundar så är det en förbaskat cool bild.

Maten blev tyvärr inte mycket att skriva hem om, även om vi verkade se en himla massa cool streetfood överallt, men vi blev hyfsat mätta och mycket gladare i alla fall. En stund, sen hade faktiskt dagens resande tagit sin tribut och barnen orkade inte mer. Jag vet att jag skrivit det många gånger förut, men ändå, jag förstår inte hur man orkar resa så mycket på sina resor som många gör. Det är ju skitjobbigt och inte det minsta kul. Det är ju stället man är på, avkopplingen och att göra saker tillsammans som är kul Nåja, tur att man är olika. Barnen bröt nästan ihop när vi berättade att det var sisådär 20-30 minuter till vårt nya hotell, för de hade minsann suttit i bilen i minst åtta timmar redan. När det sedan var sådan trafikstockning ut från ön att det gick snabbare vid rött än grönt, somnade den ena och den andra konstaterade att det här inte var ett bra ställe. Vi kunde inte göra annat än att hålla med henne. Vi får se hur väder och humör är i morgon, vår sista – absolut sista – dag i Florida, men jag tror inte att vi kommer att återfinnas på Miami beach. Mimi vill till Publix, för hon vill köpa en fin present till sin kompis Ellie som har kalas på fredag och efter att ha sett den faktiskt himla trevliga poolen på hotellet, har jag en känsla av att vi kommer att tillbringa lite mer tid på ett flygplatshotell än vi någonsin gjort förut. Vi får se om jag har rätt eller fel.

Givetvis var barnen tvungna att ha varsin sådan här till efterrätt. 100 kronors marshmallows som hamnade i soporna… Vad hade vi trott…?
Sötnöt
Nej, jag menar inte att ta en bild på de två kvinnorna i förgrunden och sorry för att jag publicerar er, men ingen kommer ändå att se er eftersom idiotiska människor har hackat min sida så att den är helt oläsbar. 🙁 Vyn över Ocean drive med alla stånd och juldekorationer var mycket coolare IRL.

När vi äntligen tagit oss fram till hotellet, checkat in, fått med oss alla väskor från parkeringen, fått byta hiss för att den vi testade först var så galen att Mimi blev livrädd att vi skulle få åka helt random upp och ner mellan våningarna för evigt, fått fel rumsnummer och slutligen hittat rätt rum, konstaterade Inna kallt att ”det här verkligen inte var värt all fuss – det är ju jättelitet!”. Det är det verkligen jämfört med vad vi vant oss vid. Fräscht, tack och lov, men det är verkligen bara två sängar och ett badrum. Hade vi bott så här i fyra veckor hade det inte blivit mer än en resa… konstaterade jag och Peter också.

Bloggen fortsätter tyvärr att djäklas värre än någonsin, så förmodligen är det bara jag som läser detta, men jag ska åtgärda eländet så fort vi kommer hem, hoppas jag. Eventuellt blir det en dag 29 också i morgon. Det brukar det bli. God natt!

Florida 4.0 2019/2020 Dag 27. 100% poolhäng i Orlando

Jahapp, nu är väl bloggen verkligen en dagbok då, för nu har Facebook blockerat och plockat ner alla mina inlägg, inklusive från gamla resor, för att jag ”bryter mot [deras] communityregler om spam”. Jag fattar faktiskt ingenting. Jag brukar i och för sig skoja om att jag spammar, men jag tycker faktiskt inte att jag gör det och jag anser inte riktigt att jag gör något av nedanstående, som är enda förklaringen jag fått. (Och ja, det ser ut exakt så, går alltså inte att läsa fortsättningen på meningarna på något sätt, och heller inte att få svar, besked eller annan förklaring.)

Jag måste erkänna att detta får mig att känna mig ganska ledsen. Jag försöker intala mig själv att jag mest lägger denna galna tid, för det tar verkligen många timmar varje dag, för min egen skull, men självklart får jag bränsle och glöd av den positiva respons jag får och, ännu viktigare, känslan av att skriva till någon och inte bara ut i luften eller till mig själv, gör att det känns ”verkligt” i brist på bättre ord. Du som faktiskt – trots blockeringen – läser detta och vill fortsätta göra det, får/kan gärna använda Prenumera-funktionen, så kommer det ett mejl i inkorgen när det finns nya inlägg. Just nu är jag mest sugen på att lägga ner och ägna tiden åt virkning och läsning i stället, men samtidigt älskar jag faktiskt att kunna gå tillbaka i mitt eget liv och se bilder, se att vi faktiskt gjort något, vilket jag annars har en tendens att tro att bara alla andra gör… och kolla upp saker om sådant vi gjort. Jag skriver i alla fall denna resa ut, så får vi se hur det blir med nästa. En resa till Kroatien i sommar är redan bokad och tanken är ju att det ska bli ett Florida 5.0 också. Tanken att inte ha dem dokumenterade är ganska ledsam, men som sagt, det behövs lite bränsle också för att jag ska orka. Nåja, jag behöver ju inte ta det beslutet nu. Just nu behöver jag bara bestämma om vi ska ägna sista Orlando-dagen åt sol och bad eller om alla ska följa med på Peters gitarraffärsturné och göra något i anslutning, typ shopping eller lekplatser. Jag tror jag vet vartåt det lutar, men ska diskutera detta med de andra det berör.

Klart dockan ska ha en säng! (Vi är glada så länge det håller sig till det, för förra årets docka skulle ha the full monty, ansåg Mimi, säng, barnstol, bilstol etc. så vi kunde nästan inte åka på utflykter pga det. 🙂

Som sagt, jag trodde ju att jag visste vartåt det lutade, och som vanligt hade jag rätt. 😉 Fråga gärna mina barn om det stämmer, och jag är ganska övertygad om att de kommer att intyga detta, och sedan kommer de förmodligen att tillägga något om att ”pappa alltid har fel och alltid är en hungrig gnällspik”…. Man ska passa sig för vad man säger när man är irriterard och har små grytor med öron i närheten… (fast överlag stämmer det faktiskt… 😉

Pool blev det alltså idag. Peter var med under förmiddagen och hann med några bad – bildbevis nedan – och några trevliga småprat med våra nyfunna kanadensiska vänner, Larry och hans fru, som vi pinsamt nog tappat bort namnet på. Larry är så imponerad av Inna, hennes språkkunskaper, att hon lärt sig själv och att hon är så väluppfostrad och artig, att han introducerar henne och skryter om henne för alla nytillkomna. Gissa om Inna solar sig i detta. Trevliga människor! Idag pratade vi bland annat om sjukdomar, eftersom Larry haft flera hjärtattacker och dessutom har diabetes. Det senare är jag ju extra intresserad av – jag har sett en annan tjej med ”blipp” här, men hon har verkligen inte inbjudit till samtal, så jag har inte kunnat fråga, men det gjorde jag idag, och jag förstår verkligen inte hur man kan överleva här. I Canada är det ”billigt” att ha diabetes, insulinet kostar ”bara” 800 dollar i månaden innan du är 65, vilket gör att amerikaner som har möjlighet att åka över gränsen gör det, för här kostar det 2000, vilket ju känns helt orimligt. Det vore ju en hel månadslön, och tänk att betala (som i Canada) lika mycket som en ordinär hyra i månaden bara för insulin (okej, det gör att du överlever, vilket ju är värt rätt mycket, men allvarligt, det funkar ju inte – hur gör man om man har ett skitjobb med skitlön och inga försäkringar? Bye bye liksom? När jag skriver detta känns det verkligen helt orimligt, vilket förmodligen betyder att det är det. Jag måste ha fått fel på siffrorna någonstans, men faktum kvarstår i alla fall – det är väldigt skönt att vara svensk om man nu ska råka dra på sig en kronisk sjukdom. Heja svensk skatt!

Vid lunch servade Peter sugardaddy Olofsson oss med lite macaroni cheese och macka vid poolen innan han drog på gitarraffärturné resten av eftermiddagen. Nope, han kom lyckligtvis inte hem med någon mer gitarr, för då hade vi fått problem, men han var i alla fall lycklig, vilket är nog så viktigt. Vi då? Jodå, vi var kvar vid – barnen i – poolen hela dagen, så vi var lyckliga vi också.

Ett.
Två.
Tre!
Älskade fina Mimi i ett nötskal.
Älskade fina Inna. <3
Larry i mitten och de andra kanadensarna – och någon amerikan – också.
Inna hade en liten utställning med alla nya leksaker.
Det är rätt svårt att tro att en av tre här inte ens vågade doppa hakan för tre och en halv vecka sedan…

Japp, som synes fick nya vattentäta caset jobba hårt och förtjäna sin existens även idag. Det är ju himla kul med bilder i och under vatten faktiskt.

Under eftermiddagen meddelade även Instagram att jag hade en förbjuden länk i min profil, så då fick jag på allvar börja överväga att problemet med bloggen faktiskt låg hos mig. Ni är dessutom några stycken som hört av er och meddelat att den verkar kapad – tusen tack för det! En del av eftermiddagen ägnades alltså åt felsökning. Nog för att jag är rätt bra på digitala verktyg, men detta är ett område där jag tyvärr inte känner mig speciellt självsäker, så jag är långt ifrån säker på att problemet är löst än, men jag jobbar på det. Har någon några fantastiska tips, så please, skriv ett mejl eller pm! Och klicka inte på några länkar som eventuellt kommer upp, inklusive den som eventuellt säger att telefonen är infekterad. Det är den med största säkerhet inte, men blir kanske om man klickar på just den länken. 🙁 Skithackare!

Inna, som ju tycker att ”gamlingar är bättre och snällare än barn” har här engagerat två amerikanska kvinnor i sin lek med nya hajarna… Undrar om de uppskattade det?

Vi var faktiskt kvar nere vid – och i – poolen tills solen gick ner, och efter det ville barnen så klart inte ens se mer vatten… Eller? De tog ett en och en halv timmes långt bad i badkaret! Jisses! De kommer att utveckla simhud mellan tårna. Medan de badade packade vi ihop det mesta och förberedde en improviserad middag av det vi hade kvar i kylskåpet. Det blev rätt okej faktiskt, även om detta kök är ytterst begränsat att laga mat i. Det finns inte ens en ordentlig stekpanna. Inte ok. Resans sista gigantiska avokado gjorde i alla fall ingen besviken, den var heelt perfekt. Nästan så det var synd att göra den till en guacamole, för den var god som godis som den var.

På tal om mat så var jag tvungen att skratta högt när Inna – när hon såg mig i duschen, ingen privacy här inte – utbrast: ”Mamma, du ser ut som en varmkorv, du är alldeles brun!” Mimi var inte sen att fylla i: ”En varmkorv med navel. Haha!” Sen spårade det ut en aning och det var en varmkorv med blipp och en varmkorv med tjock mage och stor rumpa osv… men fortfarande väldigt roligt. Inte för att de ska reta andra, de två som har vita konstanta baddräkter på sina små kroppar. Vädret har verkligen varit gynnsamt mot oss. Nästa vecka ska det tydligen bli mycket sämre.

Ren kärlek. Tyvärr framgår det inte riktigt av bilden hur stor den är.
EN avokado…. 🙂

I morgon bitti lämnar vi Orlando, och vi vet inte riktigt vart vi ska ännu. Jag kollade på några Miami beach-hotell häromdagen som verkade hyfsade, men de är så klart slutsålda nu, så förmodligen slutar det med att vi bokar något ännu dyrare än det jag avbokade eller, som vanligt, hamnar i Ft Lauderdale (eller på ett trist flygplatshotell någonstans). Vi får se. 21.25 på söndag ska vi i alla fall härifrån. Även om det faktiskt ska bli lite skönt att prata (svenska) med någon annan än just oss fyra, det tror jag att vi alla känner lite litegrann, så hade jag lätt kunnat stanna ett tag till. Den som nog längtar hem mest är Peter som haft konstant tandvärk hela resan efter ett ”tandjobb” dagen innan vi åkte. Stackar’n som nästan aldrig tar en tablett är nu halvt beroende av värktabletter. Högst obra. Hoppas verkligen att det löser sig när vi kommer hem. Nu dags att sova så vi orkar ta några bra beslut i morgon. Resan söderut är ju dessutom betydligt längre än vi kom ihåg – det kommer att vara som att köra till Göteborg ungefär. Blä.