Kategori: Roadtrip

Sista dagen i Rovinj gjorde vi ungefär som sig bör, sög ut det allra sista och drabbades av samma slags ”awwww-känsla” för staden som små bebisar och hundar ibland kan framkalla. Egentligen är man ganska glad att slippa dem, men när man vet att man snart gör det (slipper dem) är de ju så söta och charmiga att tanken slår en sekundsnabbt att man kanske…. men nej. En rätt go känsla ändå. Jag tror inte att jag kommer att återvända till Rovinj (i alla fall inte förrän barnen inte längre vill hänga med på det ohämmade resandet), för det var – trots allt – en lite för opraktisk stad, men det är ändå skönt att lämna med ”awwwww-känslan” i bagaget.

Sista dagen tillbringade vi således med att hänga lite för länge på favoritstranden – utsidan av Cuvi – så där så att barnen t.o.m var lite röda när vi kom hem. Vi badade kopiöst mycket, snorklade fram hittills okända fiskar som enligt Inna var ”gigantiskt stora”, åt en utmärkt lunch på Soul Food, men var sedan tyvärr lite för slaka för att orka ge stan och restaurangerna också en sista chans, vilket innerst inne i min snåla själ (jag tror att generna från pappas sida kommer från Smålandshållet) gladde mig lite lite eftersom det gav möjlighet till kylskåpstömning…

Vi hade noga bevakat Google maps och köerna vid gränspasseringarna under några dagar, för vissa dagar när vi kollat (speciellt lördagen) var det köer på nästan två timmar, vilket vi var sjukt osugna på, tro’t eller ej. Enligt våra högst ovetenskapliga undersökningar med bristfälligt empiriskt underlag verkade det bäst att befinna sig vid posteringen så tidigt som möjligt och definitivt före 10, så vi satte klockorna för första gången på länge, och hade sedan, enligt den 100%-iga lagen om alltings djäklighet, en riktig skitnatt med minimalt med sömn. Så klart. Vi ska ju bara vara skärpta i bil i 150 mil. A piece of cake med minimalt antal timmars sömn i kroppen.

Nåväl, vi kom faktiskt (kors i taket!) iväg exakt enligt plan lite i åtta, och ska man tro på omen och tecken, så kommer vi att få en toppenresa, för det allra allra sista som hände innan vi lämnade parkeringen var att vår (dödsdömda, trodde vi) kompis, måsungen ”Pipis Månsson”, tog en liten uppvisningsflygtur (!) för oss.

Resan under måndagen var föredömligt händelselös. Vi kom igenom gränspasseringen utan problem eller tidstapp (men mötte däremot kilometerlånga köer från Slovenien), fegade och köpte ”vinjetter/vägtullar” i alla länder vi körde igenom (det var lättare på nerresan när vi var lyckligt ovetande…), Peter tävlade med gps:n om att köra in tid, barnen var fantastiska i baksätet (fri skärmtid och tillgång till snacks är ett framgångskoncept) och jag virkade samtidigt som jag höll koll på Google maps och planerade rutten. En bra resdag. Tack vare alla snacks klarade vi oss dessutom med ett mat/lekstopp på McDonalds (var annars) i Tjeckien och så givetvis minst ett kiss-stopp i alla länder vi körde igenom. Det blev fem. Kroatien, Slovenien, Österrike, Tjeckien och in i Polen. Vi hade egentligen tänkt stanna någonstans på vägen (typ Kraków), men har känslan av att 33-gradig värme nog inte riktigt gör stan rättvisa, så planen är i stället att ”flåköra” till Gdansk och ”göra” St Dominika-marknaden, shoppa och kanske bada i Sopot eller badlandet innan färjan går norrut på torsdag kväll. Vi får se vad det blir. Lite hoppigt kommer det i alla fall att bli, för eftersom jag bokat färja och hotell med Sembo (för rabatt på den dyra färjeresan) kan jag inte boka om och av som jag vill (aldrig mer!), vilket kommer att innebära fyra olika sängar de fyra närmsta nätterna. Inte så avkopplande, men inte så mycket att göra åt. Vi hade redan (genom Sembo) en natt bokad på ”lekhotellet” Spa Faltom som ligger i närheten av det fina badlandet AquaPark i Reda/Rumia, och nu har jag även bokat en (gratis) natt till oss på Scandic i Gdansk. Gratis eftersom jag givetvis är med i hotels.coms Reward-system som gör var elfte natt gratis. Det kan nog behövas efter denna sommar då vi varit mer i Kroatien än hemma.

Måndagsnatten tillbringade vi efter 111 mils körning (heja Peter!) på ett hotell (Altamira) ute i typ ingenting strax innan Lodz där vi fick ett trebäddsrum med fin frukost och fri parkering för 545:- Jag hade kanske inte velat stanna mer än en natt, men imponerande att ens kunna städa och köpa ingredienserna till frukosten för de pengarna!

Nu, tisdag förmiddag, rullar vi på A1 mot Gdansk ackompanjerade av Mimis: ”Här luktar inte hallon precIIIs” (med Stockholms-iiii) när vi råkar köra förbi en gödslad åker. Vi har ungefär 2,5 timmars körning kvar till Gdansk, där som sagt den jättestora St Dominika-marknaden bör vara i full gång när vi kommer, så vi ska nog lyckas suga ut lite till av denna semester. Och köpa ölkorv så klart. 🙂

Denna blogg tar vid där gårdagens slutade, nämligen strax efter gränsen mellan Österrike och Slovenien. Att ta sig mellan dessa länder var lika enkelt som mellan alla andra på vägen, men vi märkte det i alla fall tydligt eftersom vi körde under ett slags passering. Vi såg att det stod många i kö till höger där man kunde köpa något, men körde glatt igenom i mitten, utan kö. Efter ytterligare en passering där vi kört under skyltar om ”Vinjeta”, kändes det som en bra idé att kolla upp vad det egentligen var. Oops…. Vägtull som man visst borde ha införskaffat innan man körde. Ska vi gissa att det var det de i den högra kön gjorde…? Böter på mellan 500 och 800 Euro på att bli stoppad utan… Nåja, nu har vi betalat för oss i alla fall, så vi får bara hoppas att ingen kamera fångat oss innan kvittot satt i vindrutan. Man lär så länge man reser.

Slovenien är ett lummigt, grönt land efter vad vi kan se, och på grund av (eller tack vare) köer på motorvägen fick vi återigen en riktig naturupplevelse på slingriga, enligt gps:n namnlösa vägar ute på landsbygden. För två bilar precis framför oss kunde detta också ha blivit det sista de någonsin upplevt pga (och verkligen inget tack vare här) en uppenbarligen blind förare i en Alfa som inte fattade att man faktiskt inte kan köra om ett husvagnsekipage på en sådan väg när man dessutom får möte. Det var riktigt nära. Usch.

Mellan Slovenien och Kroatien var det faktiskt en riktig gräns med dubbla uppsättningar poliser som trött vinkade förbi svenskreggade bilar innehållande blonda barn (inga fördomar här inte och i ärlighetens namn verkade de trött vifta förbi de flesta). Lyckligtvis var det inga köer och den största dramatiken stod Mimi för när hon efter sista kisspausen på en bensinstation strax innan gränsen inte kunde hitta sin telefon. Den återfanns lyckligtvis efter gränspasseringen under hennes bilstol. Vi är ju inte dummare än att vi inser att telefonerna är den stora framgångsfaktorn för att denna familj ska kunna bila så här långt. Att Inna glömde en docka vid samma bensinstation struntade vi högaktningsfullt i. Stackars oälskade docka, hoppas du funnit ett nytt hem hos någon lite mer analog familj som uppskattar dig som du förtjänar.

Från vägperspektivet sett har norra Kroatien faktiskt den minst imponerande naturen av länderna vi kört igenom. Förutom de maffiga bergen med hisnande broar och slingriga, smala vägar är det lite mer åt det sönderbrända, gulaktiga och låglänta hållet i stället för lummigt och grönt som vi vant oss vid. Men å andra sidan är det ju HAVET vi siktar på här.

Vi körde mer eller mindre oavbrutet från Graz och var framme i Rovinj vid halv fyra-tiden. Vi började med att proviantera på Lidl och upptäckte att torsdag eftermiddag även här är den tid man ska undvika om man inte är väldigt socialt understimulerad… men till slut tog vi oss ut med all den nyttiga vitaminrika provianten och lyckades hitta till vår lägenhet. Av naturliga skäl bokade vi väldigt sent och hade inte mycket att välja på. Därför visste vi att lägenheten skulle ligga ganska offside, och det gjorde den också. Vi hoppades att det kanske ändå inte skulle kännas så offside, men det gör det nog tyvärr. Bara att gilla läget. Lägenheten är i alla fall väldigt ny och fräsch med allt man behöver, även om det nybyggda, moderna huset nästan ser provocerande ut i det hyfsat ruffiga närmaste grannskapet. Utsikten från balkongen är inte speciellt upplyftande, men här verkar lugnt i alla fall.

Efter lite dividerande med ägarna om kostnaden för medföljande barn (ja, jag försökte köra en liten fuling som tyvärr inte gick hem) och uppackning med hyfsat trötta barn som suttit stilla i bilen hela dagen (läs: ganska övertaggade och högljudda) springande runt benen tog vi bilen för att kolla in omgivningarna, men insåg snabbt att det var en riktigt dålig idé om man ville neråt centrum. Det är inte en sådan stad helt enkelt och dessutom var det många som verkade ha samma tanke som vi, så vi körde helt sonika tillbaka, parkerade bilen och traskade neråt i stället, vilket var det enda att göra, men också en aning korkat med 150 mils bilkörning, en kort natts sömn och ingen lunch i kropparna, så jag tror att jag väntar lite med att verkligen recensera Rovinj, för mitt omdöme just nu är påverkat av de, ganska tungt vägande, faktorerna. Spontant känns det i alla fall som en väldigt mysig, men ganska konstig och inte så barnvänlig, stad. Den känns utspridd på något sätt och kvällens besök har verkligen inte gett oss någon bild eller överblick av hur den egentligen är. Har man två trötta barn och vill hitta hem så snabbt som möjligt efter middag och ganska lång strosande sightseeing så känns de vindlande gränderna ute på halvön som vi tror är ”gamla stan” som en veritabel labyrint i alla fall. Yttepyttesmå vindlande gränder där man flera gånger undrade om man var på väg in i ett privat hus eller om det verkligen var meningen att gränden plötsligt skulle bli en smal trappa. Trots Google maps lyckades vi gå en omväg på flera kilometer och få börja om från början, vilket just då inte alls var så kul. Dessutom har jag aldrig någonsin varit med om en stad med så få ”vanliga” småbutiker där man kan köpa t.ex. en flaska vatten. Vi gick i kilometer utan att hitta en enda. Däremot hittade vi flera helt ljuvliga barer och restauranger bokstavligen på klippkanten eller precis vid/över/i vattnet där vuxna, utan medföljande barn med spring i benen, helt klart kunde suttit i timmar och kollat in solnedgången med en eller flera goda drinkar… Det får nog bli en annan resa. Men som sagt, allt detta är splittrade första intryck påverkade av trötthet och den där känslan av ”blues” och baksmälla som gärna infinner sig hos mig andra dagen på en resa, så en mer balanserad recension av Rovinj som stad kommer längre fram.

Som synes av bildkavalkaden nedan är det verkligen en mysig stad, och givetvis kommer vi i morgon att hitta helt fantastiska stränder och en genväg ner till stan, det vet vi ju, men okej, just nu längtar vi lite lite till Makarska. Jag anar att det lyser igenom…