Polen dag 4 – Gdansk och Port Rumia

Idag började dagen med yoga-lektion. Jag har aldrig listat ut vitsen med denna träningsform, men i Innas regi var det i alla fall väldigt roande. Hon visade solhälsningen, hunden, kobran, berget, trädet, grodan, makaronen, spaghettin, falukorven, ketchupen m.m. Spaghettin är hittills min favorit, tror jag, men även ketchupen känns nydanande. Det hela utmynnade till slut i en våldsam ordväxling om hur man gör grodan på rätt sätt. Finns det mer än ett sätt, kan man ge sig tusan på att Mimi väljer det andra och försvarar det med en dåres envishet. 

Jag som upplevt yoga som ganska lugnt och långsamt (läs: tråkigt). Uppenbarligen har jag fel.

Eftersom Gdansk idag bjöd på strålande soligt vinterväder, packade vi ihop, checkade ut och la packningen i bilen för att ta en promenad ner till Dluga (Långa torget), där vi njöt extra mycket av den vackra arkitekturen, som var mer synlig än vanligt när det inte var så mycket folk och uteserveringar. Gdansk bombades sönder och samman under andra världskriget, men man har verkligen lagt sig vinn om att bygga upp det till dess forna glans, så att titta uppåt väggarna är verkligen en upplevelse. 


Nere på Dluga fick det bli det obligatoriska besöket på Elephants uteservering, som – som av en händelse – låg i sol. Ljuvligt. Vi mutade barnen med dubbla portioner chips för att kunna sitta kvar en stund. Dessa miniportioner chips visade sig när notan kom, kosta nästan lika mycket som mitt glühwein (styck), men just då kändes det som väl investerade pengar. Speciellt eftersom slutnotan för två glühwein, en öl och alla chips (40%) ändå hamnade under 200:- (SEK). 

Snacka om att fixa det för sig. Man måste ju ha händerna fria för att kunna äta ”chipsy”.

Efter uteserveringsbesöket passade vi på att gå över ån efter vatt…. eller i alla fall för att kolla in ett lägenhetshotell (Dom & House – Waterlane) vi är sugna på att boka i sommar. Det visade sig ligga ännu bättre än vi trodde och har dessutom – vilket tjejerna tycker är viktigast av allt – en inomhuspool, så i bilen på väg mot Rumia, bokade vi sex nätter där. Att hålla tjejerna på gott humör är nog det viktigaste för att hela familjen ska få en bra semester, och är det inte svårare än en pool på ett hotell som ändå verkar bra, är det ju inte mycket att tveka på. I USA fick vi smak för att bo i lägenhet, så det ska bli spännande att göra det även i Polen och under lite längre tid. Vanligtvis brukar vi byta hotell och ställe (vi brukar skifta mellan Gdansk, Sopot och Gdynia) efter två eller tre nätter, men det är ju också ganska slitigt att packa upp och ner, förflytta sig och ta hänsyn till in- och utcheckningstider, så vi får se om detta blir bättre eller om vi blir uttråkade av att vara på samma ställe. Det har hänt att jag har inbillat mig att jag är lite mätt på Gdansk, men eftersom vi alltid har med oss bilen, är det så himla lätt och smärtfritt att ta sig vart man än vill, och då kommer alltid känslan av att inte vara färdig med staden tillbaka, vilket är skönt. Det är verkligen en stad som är lätt att gilla. 


I Rumia lyckades vi – trots det jag skrev igår – återigen hamna på restaurang Sphinx. Förmodligen pga något slags övertro på att vi äntligen hittat något som barnen skulle äta, eftersom de ju åt så bra vid förra besöket. Att man aldrig lär sig att det inte funkar så. Dock var vi vuxna för en gångs skull väldigt nöjda med vår mat, en riktigt god köttbit med fräscha tillbehör, så det fick väl gå på ett ut. 

Efter maten checkade vi in barnen på det centralt belägna leklandet (”ja, självklart är Mimi tre år” ?) och tog itu med anledningen till att vi är här i Rumia igen. Provianteringen. Auchan i Port Rumia är ett väldigt bra ställe att fylla bilens sista skrymslen med mat och annat. Vad vi köper beror lite på säsong och ålder på barnen, men majskrokar för under två kr/påsen, klämmisar för ca 3,50, sugdricka för under ca 1,50, våtservetter för ca 6,50, hår- och hudprodukter, billig ost, fantastisk ölkorv och storpack av nötter och frön (eftersom vi vanligtvis äter lchf) är stående inslag. Sen brukar det alltid slinka med ”lite” annat också.  Det har blivit lite dyrare sen vi började åka – framförallt nötterna – men fortfarande är det ganska mycket billigare, speciellt om man håller sig till saker man vet att man behöver och som är bra. Jag blir bättre och bättre på det, men har fortfarande viss utvecklingspotential… 

Man måste älska namnet (underrubriken). Och priset så klart.

Förkylningen som legat och lurat hos både Inna och Mimi börjar tyvärr göra sig alltmer påmind hos samtliga familjemedlemmar, så det var en ganska stukad skara som lämnade Rumia för Gdynia framåt kvällen i en tungt lastad bil. I Gdynia stannade vi till för ytterligare ett obligatoriskt besök, nämligen att plocka upp mat på lilla, ganska oansenliga, Thai Jolo. Ett hett tips för den som är i eller passerar Gdynia på väg mot färjan. Det ligger aningens offside, mittemot polisstationen längst ner på huvudgatan, men är verkligen värt att leta upp. Vi har aldrig blivit missnöjda, och rätterna kostar överlag under en svensk femtiolapp. 

Stukade som vi var så lyckades vi faktiskt med konststycket att få barnen att tycka att det var jättemysigt att stanna på rummet, äta godis och se slutet på Mello. (Loreen… what??) Det var nog mest godisets förtjänst. Denna gång hade vi Panorama-hytt, vilket är som ett riktigt hotellrum med dubbelsäng, [bädd-]soffa, soffbord, fåtölj, espressomaskin och fruktfat. För första gången hade vi bokat utan spjälsäng till Mimi, så vi sov en vuxen och ett barn per säng/soffa. (Vem som sov var behöver väl knappast nämnas…. 😉 Eftersom vi hade tur när det SKULLE vara storm och hård sjögång när vi åkte ut, var vi så klart tvungna att råka ut för det nu i stället, när vi var oförberedda. Alla utom jag verkade ändå somna och sova gott av snarkningarna att döma, medan jag låg och lyssnade på alla dessa läskiga ljud som en båt i höga vågor genererar. Jag lider egentligen inte så mycket av gungandet, men ljuden…! Det låter ju som om hela båten vrider sig i plågor och kommer att ramla sönder när som helst. Blä! Tur att det inte händer så ofta och att jag är utrustad med väldigt dåligt minne. 

Lite skillnad från Premium-hytten på utresan. Tyvärr kostar det en rejäl slant, så det är en bra idé att prenumerera på Stenalines nyhetsbrev och boka när de har erbjudanden. Då får man ofta hytten för halva priset.
Han ser rätt nöjd ut ändå 😉

”Mamma, brukar drömma höras?” ”Nej, det tror jag inte.” ”Då är detta på riktigt.” ?❤️ Goa, goa Inna. ❤️

Ett lite tråkigt slut på en annars fantastiskt bra resa var det så klart att komma hem utmattade och halvsjuka, men shit, det kunde ju likväl varit så under utresan och själva resan, så jag gnäller definitivt inte. Nu är det ingen Polenresa inbokad förrän i juli, förutom att Peter och PPM ska dit på miniturné i vår, men man ska aldrig säga aldrig. Det är ju snart påsklov… Tack för att du hängde med oss på den här resan! 🙂 På återseende! 

Polen dag 3 – shopping runt Gdansk

”Mamma, det är inte natt. Det är monon. Mamma, titta, det är inte mörkt. Det är monon. Är du vaken? Mamma? Hej, mamma. Nu är det monon. Jag har ätit korv. Det var inte fotost. Nu ska vi äta fotost. Jag vill ha göt. Igår åt jag chips. Jag vill ha chips. Det är lördag. Efter fredag kommer lördag. Mammaaa, det är monon. Är du vaken?” Varför läggs det egentligen pengar på att utveckla klockor och väckningsappar? Tvååringar är ju naturliga väckningsmonster och hade säkerligen ställt upp gratis bara för själva nöjet i tortyren. 

Något ledbrutna får vi nog erkänna att vi var idag. Enligt Scandic här är det ingen skillnad på king- och queensizesäng. Jag utmanar Scandic att tillbringa en natt i sina ingen-skillnad-sängar tillsammans med en make och en fyraåring. Under samma täcke. Detta säkerligen romantiska, men ack så otroligt opraktiska påfund! Det fungerar, men är inte optimalt. Och det är definitivt queensize. De håller på att renovera andra våningen på hotellet, så det var väldigt fullt när vi kom, annars hade de trevliga tjejerna i receptionen uppgraderat oss till en junior-svit. Svårt att inte vara nöjd när man bor gratis, men nästa gång ska vi nog försöka höra av oss och fixa det innan vi kommer. Vi kan nog inte låta Mimi sova i baby-säng mycket längre, ens när vi reser. 🙂 Fast hon gillar det mycket. 

Jag gillar städet här. Detta mötte oss efter frukost (när jag bett om extra täcke och kudde).

Frukosten här är Scandic-bra. Ingen jättelyx, men mycket att välja mellan, och så har de (vilket alla hotell borde ha) både bacon (sladdrigt, ljust) och riktigt bacon (stekt tills det blir svart och krispigt). ? Mycket föredömligt. Barnen älskar givetvis lekhörnan med tv:n som visar ”Tommy o Jerry”, och bryr sig föga om maten. I brist på nutella åt i alla fall Inna lite Corn flakes och en croissant, medan det lilla spöket nog inte åt alls. Fast hon hade ju startat dagen med ett halvt paket ölkorv å andra sidan… 


Förekomsten av en ismaskin ganska nära vårt rum är alltid en höjdpunkt när vi bor här, så efter frukost bjöds det på ”drinkar” på rummet. (Och ett extra besök av en snäll städerska när någon – inga namn – råkat jonglera med sitt glas lite väl häftigt.)

”Får det lov att vara en drink?”
Än så länge är det helt…

I vanlig ”shit-det-är-egentligen-dags-för-lunch-och-tupplur-tid” lämnade vi hotellet på ytterligare ett ”uppdrag”. Petra och Magnus var dock oskyldiga denna gång. I stället var det Inger och René (som också brukar vara i Polen strax före oss) som använt en så trevlig karaff på sitt hotell och fått reda på att dessa säljs i en affär ”med massor av billiga saker” strax utanför Gdansk. Sådant tycker vi är kul, för det tar oss ofta till ställen dit vi aldrig någonsin skulle kommit annars. Detta var definitivt ett ställe som kvalade in i den kategorin. Szczcepan (!) är förmodligen den största och konstigaste affär jag någonsin satt min fot i. Den går inte ens att beskriva. Om man försöker tänka sig något slags fusion av Ikea, Jysk, bubbeltian, AliBaba, Lantmännen och Duka så är man möjligen i närheten. Möjligen. Att försöka sammanfatta vad som finns där går liksom inte. Det är nästan lättare att säga vad som inte finns.  Mat. Annars allt annat. (Möjligen inte garn och pärlor heller, vilket kanske var tur för resten av familjen, för annars hade jag väl aldrig kommit därifrån.)  Och så billigt att man till slut blev avtrubbad och inte köpte något, vilket man sedan kommer att ångra när man kommit hem. (Been there, done that.) Typiskt nog var karaffen vi egentligen skulle köpa slut, men ”lite” annat slank visst med hem ändå. Bland annat sisådär 600-700 ballonger och diverse drinkpinnar som Inna bestämt hävdade att vi måste ha. Tiden fram till nästa kalas – i höst – kommer att bli olidligt lång, anar jag. Vi investerade också i ett åttakronors nagelkit, som tillsammans med nyinköpta nagellack och nagellacksremover (!) kom att spela en stor roll i kvällens hotellaktiviteter. 

Inte så välkomnande entré kanske
Lagom gryta till spaghettin

Efter den oväntade upplevelsen av Szczepan begav vi oss mot Manhattan, ett medelstort köpcentrum strax utanför Gdansk, där det finns en musikaffär till Peter, ett bra C&A där jag brukar köpa mina kläder och ett KappAhl där jag ofta fyndar kläder till barnen på rea. Något för alla. Utom barnen, för just här finns faktiskt inte så mycket för dem, men vi avslutade besöket med att äta på Sphinx, en kedja som jag egentligen inte vet varför vi envisas med att besöka nästan vid varje besök, för vi är sällan nöjda, men barnen åt för ovanlighetens skull massor, lekte i lekhörnan och fick glass till efterrätt, så alla var trots allt nöjda. 

Vi avslutade vår lilla turné med att stanna till och köpa ett gitarrfodral i en affär på vägen tillbaka och lite garn av de absolut enspråkiga tanterna i pasmanterian i Gdansk som helt enligt polsk tradition säljer garn, sybehör och underkläder (!). Mycket teckenspråk blir det när man ska köpa garn över disk med någon som varken pratar engelska, tyska, spanska eller svenska. Några polska ord kan jag ju numera, men inte SÅ många. Vi löste det till slut i alla fall, och som vanligt köpte jag mer än jag kommer att hinna använda under min livstid, men man blir ju lycklig av garn, eller hur? ?

 Vi konstaterade återigen under vår promenad att Gdansk är en förbaskat vacker stad. 

Närliggande hotell Mercure sticker ut från stadsbilden
Så här ser det mer ut
Den fantastiska saluhallen
Utanför den mexikanska restaurangen Pueblo passade vi på att göra high five med trägubben.
Piwna-gatan med alla sina restauranger och den väldiga Mariakyrkan
Undertecknad i början av Dluga, huvudgatan/långa torget där det mesta händer.
”Ser jag ut som en ängel nu, mamma?”

På hotellet var det sedan fullskalig ”nagelsalong” där den artiga nagelteknologen bad sina gäster (mig) ”slå sig ner” i fåtöljen och lägga upp fötterna. Hennes assistent blev sedan tilldelad en hand och en fot, medan hon själv tog de andra. Mycket färgglatt blev det. Både på naglar, hud, golv och pall. 

Mimi kolhydratladdar inför sin nagelinsats

Jordgubbarna från saluhallen går inte av för hackor.