Florida 2.0. Dag 16 Magic Kingdom

Idag var det alltså  dags. Vi skulle bli av med ”park-oskulden”. Eftersom undertecknad haft ganska mycket med diverse om-, av-, till-, från-, kanske-och hejsanhoppsanbokningar av hotell och dessutom lagt rätt mycket tid på denna blogg, hade ansvaret för själva planeringen av dagen delegerats till min bättre hälft. Detta var eventuellt inte det bästa beslut en kontrollfreakande besserwisser som jag kunde ha tagit. Jag började ana oråd redan i bilen när han (den bättre hälften) i förbifarten sa något om att vara hemma vid tre-tiden… Jo, ni läste rätt. I Peters värld var besöket på Magic Kingdom ungefär att jämställa med ett besök på Randiz lekland. Absolut inget ont om Randiz lekland, det är mitt favoritlekland (förutom att de har så förbaskat kalla golv), men uppenbarligen var vi inte riktigt på samma planet här. Ärligt talat tror jag inte riktigt att Peter var på samma planet som någon som någonsin planerat att besöka någon del av DisneyWorld, men där kan jag givetvis ha fel. Nåväl, jag vill bara varna för att det var upplagt för visst skav under dagens aktiviteter,  men vi börjar väl från början ändå.

Vi hade ju läst att det var en bra idé att vara tidigt ute för att slippa de värsta köerna, så trots viss tveksamhet med tanke på hur trötta barnen var igår, siktade vi att vara på plats vid 8.55 då Musse Pigg skulle ha något slags välkomstceremoni, hade Peter kollat upp,  så med 20 minuters körtid var planen att lämna vid 8.30. Den som har varit på Disney får gärna gapskratta nu. Det är helt okej. Vi förstår. Nu.

Vi [överentusiastiskt]: ”Idag ska vi till DisneyWorld!” Barnen: [ganska lamt] ”Jaa.” [Sedan, med avsevärt större entusiasm]: ”Vi fick popcorn före frukost!!!!!!” Ridå.
Obligatorisk ”vi är på väg till Disneyworld-bild”. Eller på väg till Magic Kingdom. Eller Magik Tjingdom som vår GPS säger.
Klockan är 8.50, så vi tycker att vi är i utmärkt tid.
Gaaanska många filer in…

Vi var som sagt på Disney’s parkering vid 8.50, ganska nöjda med hur väl vi planerat morgonen. Vi hade ju läst att man rekommenderades att fota skylten där man ställde bilen för att hitta tillbaka till den, men att det krävdes shuttletåg för att ta sig till entrén (eller det vi trodde var entrén, ska vi kanske säga), visste vi inte. Det var en av väldigt många saker vi inte visste, kan vi väl erkänna. Nåväl, det var inte speciellt lång kö till shuttletåget, och det var sjukt mycket personal på plats för att organisera både parkerandet och shuttlandet, så allt gick väldigt smidigt. När vi kom fram var det nya köer. Väskor skulle kollas och metalldetektorer gås igenom. Lyckligtvis hade jag i alla fall läst litegrann själv, så jag visste att en så konstig sak som den selfiepinne som legat i väskan under hela resan utan att någonsin användas, inte fick tas med, så även detta gick smidigt och utan några hick-ups. Däremot trodde vi under några svindlande sekunder att vi kommit in utan att ens visa våra biljetter, för det var ju bara att gå in…. till nästa transport, visade det sig. Efter parkering, kö, parkeringsshuttletåg, kö, säkerhetskontroll är det nämligen dags för transporten till själva parken. Antingen båt eller tåg. Vi valde tåg. Fel val. Tåget hade något fel på dörrarna, så i den kön stod vi i över 40 minuter innan vi kom iväg. Till nästa kö. Men nu var vi faktiskt framme vid själva entrén, och där gick det snabbt och smidigt utan att någon ens tittade på Mimi, som alltså gick in utan biljett. Tack, snälla kvinna på WalMart, som sparade oss 107 dollar!

Klockan var nu en bit över 10, så Musse Piggs välkomstceremoni var sedan hyfsat länge över, men nu var vi i alla fall inne. Och ganska lost. Första delen av parken var i våra ögon ungefär lika upphetsande som High Chaparall. Inget ont om det heller, men det där att folk är som galna i upptryckta grupp-t-shirts ”Family vacation 2018”, ”Most expensive holiday ever”, ”The [valfritt familjenamn] 2018”, vuxna människor i Musse Pigg-öron och med såpbubbleleksaker; det är lite överväldigande. Och lite konstigt.

Tack, tack. Det var visst en bit kvar ändå.
Tre biljetter = tre tusen. Som hittat.

Nåväl, även om vi inte hade så mycket koll, så visste vi i alla fall att det skulle vara show framför slottet vid 10.30, så den parerade vi in. Där var både Musse, Mimmi, Olof, Anna, Elsa och flera andra favoriter med, så det blev en bra start i det dessutom plötsligt riktigt varma vädret.

Det vackra slottet gick tyvärr inte att gå in i, vilket var en besvikelse. (Däremot kunde man [barnen] visst få fixa naglarna (!) för [från] 69 dollar i ett litet utrymme nästan inne i slottet. Okeeeej…)
Jag behöver väl nästan inte skriva det. Obligatoriskt…
Proffsigt värre.
Oklart vem som är mest uppslukad av föreställningen.
Alla favoriterna på scen samtidigt.
Hon sjöng ”Let it go” i timmar efteråt.
Slottet ska vara där bakom någonstans.
Vem behöver selfiepinne?

Efter showen traskade vi omkring lite och fattade mindre och mindre. Innas högsta önskan var att gå in i slottet, så efter några om och men innan vi frågade och fick veta att man skulle gå bakom slottet och dessutom en smärre incident innefattande en treåring (tvååring idag…) och självspolande toaletter (alltid dessa nymodigheter), hittade vi vägen dit, men att ”gå in i slottet” var ju inte så enkelt. Vid första dörren blev vi stoppade av en kvinna som undrade vad vi hade för planer. Inte vet jag, svarade jag, vad gör man här? Tydligen kunde barn få sina naglar fixade om man bokade paket som började på 69 dollar (då fick man en väska också, tror jag). Vid nästa dörr var det 55 minuters kö, men inte för att gå in i slottet, utan för att få ta en bild med Ariel. 55 minuter… Lite så där fortsatte det. Vi gick och gick, men det blev liksom ingenting, förutom lite popcorn för 4,50 dollar och en alldeles vanlig snurrkarusell som kan åkas på vilken festival som helst, så till slut försökte vi ta oss i kragen. Kön till Den lilla sjöjungfrun såg ju inte avskräckande lång ut, så den fick det bli. Vi såg siffrorna utanför, men de betydde liksom ingenting för oss. Och vi gick och vi gick, köade och köade, längre och längre in i berget, mer vindlande för varje ny kurva i labyrinten som visade sig vara en 45 minuters kö snillrikt dold under jord. Den lilla ”riden” var sedan gullig. Och över på sisådär fem minuter.

Nu började vi på riktigt förstå att vi borde tagit alla ”planera innan-råd” på allvar, och med väldigt låga blodsockervärden hos alla i sällskapet och ett kontrollfreak som försökt släppa kontrollen med detta – just då ganska oangenäma – resultat, så var det minst sagt lite spänt ett tag. Att ställets wifi (så klart) inte fungerar, att Telenors Respass-tjänst är ett skämt och att Disneys planerings-app (trots vedermödorna med att ladda ner och logga in i skiten) inte fungerade för oss gjorde det inte speciellt mycket bättre. Inte heller att Inna tyckte att det var så varmt att hon ville hem eller att Mimi vägrade ta ett enda steg för egen maskin. Just då var det ganska nära att Peter hade fått rätt i att vi skulle vara hemma vid tretiden, kan jag säga, men lite skugga, lång paus, många fish crackers, lite google och den tidigare inköpta 200-kronorssåpbubblegrejen lyckades lyckligtvis hejda just den utvecklingen.

Lite senare hade vi turen att springa på helt rätt person vid ”FastPass-kioskapparaterna” när vi – sent omsider – nog ändå fattat att vi kanske hade något slags Fast Pass i våra alldeles vanliga biljetter. Han fick oss att förstå – lite för sent, men ändå – att vi faktiskt kunde välja tre attraktioner att gå förbi kön i, vilket ju gjorde hela grejen mer överlevbar. Givetvis skulle man ju planerat vilka tre man ville testa först och bokat in dem direkt när man kom in (eller hemifrån) för tiderna försvann hisnande fort, och när man använt sina tre, fick man gå tillbaka och boka en i taget, men då var utbudet begränsat och tiderna blev senare och senare. Nåväl, tack vare detta åkte och gick vi på några riktigt roliga grejer, utan att det tog hela dagen att köa, så efter det gick dagen i dur igen. Dessutom lärde vi oss att ett ständigt intag av kolhydrater och vatten är att rekommendera för allas skull, så ett gott råd till den som ska till Disney: fyll väskan med godis, chips, kex och vatten och snåla inte med det! Bara mata på i ett jämnt flöde. Avvänjning och avgiftning får bli ett senare problem. Kanske för förskolan… 😉

Skugga, såpbubblor och fish crackers, då kan oplanerade föräldrar få en chans att rätta till sina misstag. (Ungefär tusen gånger bättre att planera hemma dock.)
Kolla, vad många bubblor jag har!
”Det är som solkräm på min arm!” (Eh?)
Värt en timme av ens liv…? Tja…
Att Inna tyckte denna var jättekul är väl en sak, men alla vuxna som åker den, utan barn… Varför??
Vi borde kanske köpt två vagnar.
Fundersam.
”Jag måste torka bort solkrämen (såpbubblorna).”
Räddaren av dagen. Fast Pass-kioskerna.
På väg till Tomorrow-land.
En av dagens höjdpunkter enligt barnen: The PeopleMover. (Tror jag att den hette.)
<3
Sann glädje. Nu är dagen bra igen.
Den blicken… kärlek.
Snabba, effektiva förflyttningar är viktigt.
Jodå…
Imponerande parad. Däremot var de få karaktärerna vi såg ute ”bland folk” rätt snåla med uppmärksamheten. De vallades uppenbarligen mot planerade aktiviteter och ställde inte ens upp på en high five.
Det gäller att man ställer om sitt snåla sinne till Disney-mode och bara gillar läget. 10 dollar för en spann popcorn, 5 dollar för en glass, 22 dollar för en såpbubblegrej, 50 dollar för en gatukökslunch… Det springer snabbt iväg.
Okej…?
Aladdins flygande matta.
Två gånger lyckades jag sitta precis i skottlinjen när den här kanaljen ”spottade” på oss som åkte karusell.
Till slut lyckades vi äntligen knipa ett Fast Pass till Nalle Puh. Inte förrän klockan sju dock – att komma 16 minuter för tidigt gick inte för sig – men var man bara tillräckligt kort kunde man ju leka lite i Puhs hus medan man väntade.
Klart att Ior måste vara med på bild.
Sista stoppet för dagen. Med Puh och alla hans vänner.

Till slut blev det en mysig och bra dag som barnen utnämnde till ”Bästa dagen någonsin!” och visst är det ett coolt ställe och visst hade vi roligt, men jag måste nog vara den tråkigaste människan ever, för helt förstår jag verkligen inte hysterin. Jag hade nog kunnat tänka mig att sätta ett ”Check” i listan och inte åka hit igen, men nu är jag ju förälder, så jag skulle inte bli det minsta förvånad om vi står där i kön nästa år igen, men då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss och att vi ska planera i förväg…

Att sticka hem precis innan fyrverkerierna börjar är verkligen att rekommendera för den som inte är ett absolut fan av sådana shower förresten. Nästan tomt på båten, nästan tomt på parkeringen. Hur smidigt som helst. Vi var hemma i lägenheten nästan på minuten 12 timmar efter att vi hade lämnat den. Inte riktigt vad Peter hade förväntat sig… 🙂 I morgon får vi nog ha en vilodag. Jag röstar på sol och pool! God natt!

Hög tid att boka höstens Polentripp!

*innehåller annonslänkar

Oj, vad tyst (och skönt?) det varit från mig i ett par veckor! Vardagen slog verkligen till med full kraft i mitten av augusti, så skrivandet hamnade ute i [sommar]kylan. Inte så att vi inte gjort något sedan dess eller att jag slutat tänka i blogginlägg, men att skriva fyndiga blogginlägg samtidigt som man högljutt snarkar i soffan strax efter att barnen slocknat på kvällarna har visat sig vara över till och med min förmåga. Synd, för det hade kunnat bli bra. Det har varit förbaskat roliga inlägg jag somnat till, ska ni veta.

Idag är min plan dock inte att vara fyndig, utan idag tänker jag tipsa om det ypperliga läget att boka en tripp till Polen i höst. Det är nämligen rea både på Stenaline och Hotels.com i ett par dagar till! Missa inte detta!

Vi kunde givetvis inte motstå detta, trots att vi verkligen försökte. I alla fall i en symbolisk halvminut eller så….  Eftersom vi rest ett par (host host) gånger, köpt ett par (host host) flaskor vin på båten och självklart är medlemmar i Stenas ypperliga bonusklubb ”Extra” där man får poäng för varje spenderad krona, kostade vår båtresa med bil och Premium-hytt 236 kronor…. Det GICK bara inte att motstå. Dessutom betalade jag ju med mitt Norwegiankort, vilket innebär att jag är ännu lite närmare en gratis flygresa, så i praktiken tjänade jag säkert på bokningen, eller hur?  😉

Egentligen finns ingen större anledning att uppgradera hytten på båten om man inte vill lyxa till det med en Panoramahytt – Comforthytterna är i princip samma som Premium förutom att de flesta saknar tv – men det som gör att vi ändå bokar Premium denna gång är att de ligger på elfte våningen, vilket vi upplevt är en fördel om det skulle gunga lite.

Vi har som vanligt bokat ”Prova-på-Polen”, vilket är det mest prisvärda om man vill vara ett par dagar i Polen. Har man inte möjlighet att vara iväg flera dagar, hinner man uppleva förvånansvärt mycket på en 36-timmarskryssning. Åker man med barn kan man t.ex. ta en taxi till AquaPark i Reda och bada i ett superfint badland i ett par timmar och ändå ha gott om tid för att antingen strosa i Gdansk och/eller tokshoppa på någon av de stora galleriorna, t.ex Riviera i Gdynia. Att shoppa i Polen ÄR ju väldigt roligt och har man kört slut på barnen under förmiddagen kan man förhoppningsvis bädda ner dem i en kundvagn medan man shoppar. Funkar inte detta knep så har de flesta galleriorna lekland där man kan stjälpa av dem under ett par timmar.

Vi har pratat (och jag har skrivit) mycket om att kanske inte lägga så mycket pengar på boendet när vi är i Polen, så denna gång var det (faktiskt, jag lovar) väldigt nära att vi bokade antingen denna lägenhet för otroliga 798:- för tre nätter (!) eller Blues Rooms i Gdynia, som jag skrev om i somras, men när jag insåg att jag (och Inna) faktiskt fyller år under resan, bestämde jag mig för att ge mig själv lite hotell-lyx i födelsedagspresent. När man fyller jämnt (mycket jämnare än 44 kan det ju inte bli, eller hur?) ska man minsann inte städa undan sin egen frukost, utan det ska vara skumpa till äggröran! Vi bor alltså på Hilton igen. Eftersom det är rea och jag dessutom hade en Hotel Rewards-natt innestående kostade de tre nätterna mig 3000:- för ett Executive-rum med utsikt mot floden, frukost, wifi och tillgång till pool och spa. Definitivt inte billigt jämfört med lägenheten, men vad tusan, jag fyller ju jämnt!   (Jag har en känsla av att jag kommer att fortsätta att hitta på olika anledningar till att boka de dyra, lyxiga hotellen, men säg inte det till Peter… 🙂 Det hade i och för sig varit coolt att kunna säga att hela femnätters-resan kostat under 1100:- med resa OCH boende, men äsch… det ska vara gött att leva! Spara pengar och underhålla huset kan vi göra i ett annat liv.

I och för sig HAR jag ju sparat pengar i kväll. Citygross bjuder återigen på 150:- i rabatt på den fantastiska Flexkassen med koden NAW150X. Jag vet inte riktigt hur andra utnyttjar matkassar och rabatter, men jag ser matkassen mest som ett sätt att spara pengar, så jag går mer på innehållet i kassen än på själva måltiderna. Med flexkassen bestämmer jag själv både antal portioner och vilka rätter som ska ingå i kassen, så jag brukar välja ett par rätter som jag faktiskt avser att laga, och ett par som har ingredienser som jag ändå hade köpt. Till exempel köper jag ofta ”Fransk omelett” eftersom jag då får ägg och champinjoner, blomkålssoppa för att få blomkål (nähä…) och grädde, någon köttfärsrätt med pasta  etc. Dessutom är detta billiga rätter, så jag kan sedan fylla upp kassen med matvaror från det vanliga sortimentet samtidigt som jag får rabatt för att jag köper en matkasse. Rabatten gäller f.ö per person, inte per hushåll, så det är inget som hindrar att man beställer varsin kasse…

Jag har förstått att det kan upplevas som krångligt att beställa en flexkasse, men det kommer man snabbt in i. Det man gör när man kommer till matkasse-sidan är att:

  1. klicka på Flexkasse ute till vänster
  2. välja hur många dagar och portioner man vill beställa (det är inget att fundera så länge på, för det går att ändra under beställningen, och man behöver inte ens beställa samma antal portioner av alla rätter)
  3. klicka på ”Lägg till”. När man gör det kommer lastbilen uppe till höger (”Min leverans”) att uppdateras med ett förslag på rätter, men dessa kan man bara klicka bort på krysset bredvid namnet och sedan väljer man sina egna genom att klicka på ”Lägg till fler recept”. I vänstermarginalen finns olika kategorier att välja bland eller så söker man på namn eller ingrediens. Klicka ”Lägg till” på de recept du vill beställa och på lastbilen för att kontrollera eller ändra.
  4. håll koll på expeditionsavgiften. Beställer man för under 400:- så får man betala 95:- i expeditionsavgift. Detta gäller priset FÖRE rabatt och systemet talar hela tiden om för dig hur mycket mer du behöver handla för, för att slippa avgiften (som syns i priset tills du kommit över 400:-). Det står längst ner, ihop med priset. Man kan beställa en matkasse och matvaror, eller bara det ena. Jag beställer oftast en ganska billig flexkasse och våra frukostvaror tillsammans. Hur smidigt som helst att bara hämta i butiken sen. Eftersom expeditionsavgiften gäller före rabatt, brukar det bli ca 250:-, vilket jag upplever som rätt fantastiskt.
  5. När du är klar, fyll i din rabattkod och se till att rabatten dras av, klicka på Beställ och fyll i dina uppgifter (endast första gången, sen är de förifyllda) och glöm inte att bekräfta din beställning. Klart! Kommer du på något mer eller vill ångra dig, kan du göra det ända fram till måndag kl. 0.00 då beställningen spikas. För att ändra loggar du bara in och klickar på lastbilen (Min leverans) och lägger till eller drar ifrån. Superenkelt.

Söndag i Åryd (Tjärö/Törneryd)


Idag vaknade vi på ljuvligt vackra Tjärö i ett rum som var så varmt att det rann imma längs med fönstren och med varsitt barn klistrat utmed kroppen. Det låter möjligen charmigare än det är.  Utcheckningen var tydligen redan klockan 10 (inte okej), så det var bara att försöka få liv i tjejerna, vilket inte alls var enkelt. Jag tror att de kan ha ärvt sin mammas allt-eller-inget-personlighet, för när de vaknade tidigt, då vaknade de jättetidigt och nu när de tack och lov börjat sova på morgnarna, då sover de givetvis halva förmiddagen.

En vaken. Den andra var värre.

Även frukosten slutade serveras okristligt tidigt, dvs 10.00, så det var ju bråttom på riktigt, för dessutom skulle ju rummet städas innan man kunde lämna det. Inte alls vad vi bekvämlighetsfascister är vana vid! På vägen ner mot frukosten såg vi många som dukat upp härliga utomhusfrukostar i det fria, vilket såg väldigt mysigt ut, men en sådan sak kräver ju planering. Inget för oss således. Frukosten i restaurangen kostade 85:-/vuxen och 5:-/år för barn. Helt okej. Det var inte den mest omfattande frukost vi sett, men eftersom där fanns äggröra, gott bacon, fräscha frallor/mackor, yoghurt, müsli/nötter och kaffe så hade vi verkligen inget att klaga på. Dessutom var det förmodligen den vackraste utsikt vi någonsin haft vid frukost.

En frukosttjej med spring i benen
Så ljuvligt vackert
Väl investerade 85 kronor

Eftersom vädret var ganska fint hade det egentligen varit en utmärkt dag att vara kvar på ön litegrann, men att lämna rummet (och alltså ”vara med packning”) redan kl. 10 tar lite död på sådana incitament, även om det säkert hade gått att lämna grejerna någonstans, så vi hängde bara kvar nere på altanen någon timme innan vi tog båten till Järnavik. På väg ut mot båten träffade vi en av Peters chefer, som råkar ha en båt som imponerade stort på tjejerna (okej, på mig också då), så nu får vi se om det blir någon konkurrens om vems chef (matte/husse) Inna vill ringa. 😉

Är man på en ö, ska man givetvis åka skrinda.
”Fortare, pappa!”
Ett gäng visvänner

I Järnavik väntade fullt med folk som ville ut till ön, så det fick bli dubbla turer för båten. Till tjejernas förtjusning var ett trevligt par med tre hundar bland dem som inte kom med första turen… Båten t/r från Järnavik kostar f.ö 80:-/vuxen och man betalar i kiosken ute på Tjärö, dvs inte förrän man åker hem. Det är nog fler än vi som varit förvirrade och undrat över det, tänker jag.

Från Järnavik begav vi oss till Åryd för att lämna tillbaka den lånade takboxen. Som varsågod fick vi en hel hink med nyplockade blåbär av mamma. Jag tror vi ska låna den där boxen fler gånger. 😉 Mimi tyckte att vi skulle fråga mormor och morfar om de ville ”följa med och klappa grisarna” och vem skulle kunna motstå en sådan invit? Det ville de givetvis. Grisarna finns på Riksdagsmannagården i Törneryd där också de driftiga systrarna Granhof (14 och 17 år unga) driver sommarcafé med våffelförsäljning. Där vankades det inte bara de godaste våfflor jag smakat (på riktigt), utan också världens snällaste mamma Christine som i stället för att städa tog med sig Inna och Mimi för att plocka ägg, besöka fåren och hälsa på hästarna. Dessutom fick de med sig ett sex-pack egenplockade ägg hem. Gissa vad vi ska ha till frukost i morgon! Nästa helg är f.ö den sista de har sitt café öppet (fre – sön kl. 11 – 16), för sedan kör skolan igång igen, så missa inte chansen att åka ut till världsmetropolen Åryd och äta världens bästa våfflor nästa helg! Dessutom kan man givetvis handla i den mysiga gårdsbutiken och få chans att se en massa djur.

Grisarna var så klart det viktigaste
Ganska söta i alla fall
Våffelcafé på Riksdagsmannagården
Mycket mysigare än så här blir det inte
Snälla Christine visade tålmodigt runt barnen medan vi andra fick dricka kaffe i lugn och ro
Efter äggplockandet kom Inna svängandes med en kasse och visade upp en död höna som den naturligaste saken i världen. Och det är det ju.
Livs levande hönor
Alltså, ungdomarna och deras mobiler…. 😉

 

Eftersom det pratats mycket om att ”åka till bondgården” och också om kor och kalvar, tog jag en chansning och slängde iväg en fråga till Lola och Anton, som driver en ”riktig” bondgård i närheten, och de var så snälla att de lät oss komma dit, trots kräftskiveförberedelser och extremt kort framförhållning. Mimis energinivåer var tyvärr inte så höga, eftersom djuren hade lockat mer än fikan på Riksdagsmannagården, men för Inna (och mig) var det ytterligare en höjdarupplevelse. Inte nog med att de har kor, kalvar och höns – de har ju också en jämnårig tjej och två hundar! Himmelrike!

Glad tjej med hunden Happy i (ett helt onödigt) koppel

Vi fick träffa hundar, träffa en nästan-födande kviga (det blev en liten svartvit kviga fick vi veta sen), träffa en rymmarkalv, klappa och bli slickade av en icke-rymmarkalv, se den helt fantastiska mjölk-roboten som fascinerade mig något otroligt och kolla runt på en riktig bondgård. Jag lärde mig dessutom att en kalv växer upp till ett kilo OM DAGEN, vilket låter fullkomligt osannolikt, men samtidigt skönt på något sätt. Jag är alltså en kalv. Jag har länge känt att något inte varit rätt, och nu inser jag ju varför. Jag är en kalv, helt enkelt.

Kvigan som snart ska bli en ko
”Åh, vad söt den är!” Mimi vågade t.o.m klappa den.
Alltså, en tänkande mjölkrobot, till vilken korna själva går för att bli mjölkade, är ju hur coolt som helst!

Hoppas att allt hanns med efter att vi äntligen stack, för vi hade väldigt svårt att slita oss. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; Åryd levererar! Tusen tack till alla ni som gjorde detta till en mycket minnesvärd söndag!

(”Efter-semester-krisen” med Innas alla ”det är trååååkigt att vara hemma” som slog till med full kraft efter Årydsbesöket ska jag däremot göra mitt bästa för att glömma. Nu får det bli lite tråkighetsträning för både barn och föräldrar innan vardagen på allvar tar över.)