On the road again – Sida 3 – Om livet i allmänhet och att resa med barn i synnerhet

9 augusti, 20229 augusti, 2022

Kalmar – en mysig stad som levererar över förväntan (Dag 1)

Nej, det var inte alls meningen att det skulle bli fler resor eller bloggar denna sommar, men en kombinerad känsla av rastlöshet, prestationsångest, resfeber och ”shit, semestern-är-nästan-slut-och-vi-har-inte-gjort-någonting-panik” tillsammans med en kommentar om Kalmar från Peter i helgen ledde hux flux till ett par bokade hotellnätter under semesterns två sista skälvande lediga dagar.

Detta i sig skulle ju inte resultera i någon blogg, men efter två riktigt härliga dagar med otippat trevliga inslag måste jag liksom. Det är väl så de skickliga författarna brukar säga, att historierna själva kräver att få komma ut. 😉

Det otippat trevliga och oväntade började redan på resan upp, för helt mot våra vanliga resvanor så hade vi faktiskt bestämt oss för att göra en liten fika-avstickare med vår medhavda matsäck. Sådana frivoliteter är helt mot vårt vanliga beteende, för vi är generellt sett sjukt dåliga på att stanna överhuvudtaget. Jag har ju mer än en gång dissat Boye och hennes ”det är vägen som är mödan värd”, men idag skulle det alltså ske! Medhavda matsäcken skulle inmundigas i Kristianopels hamn. Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt stod i bilkö på den lilla smala vägen och det började dyka upp föreningsfolk i gula västar. En snabb googling visade att vi tydligen råkat välja just första söndagen i augusti, dvs Kristianopel hamnfest. Så mycket för medhavd matsäck i en stilla hamn! 😃

Till råga på allt fick vi viktiga steg på stegräknaren.

Vi lät inte dessa ändrade planer förstöra semesterviben, utan jag tycker nog att vi omfamnade vägen som mödan värd. Heja oss! Vi gick runt hela den gamla fästingsmuren, höll uppskattade (nåja) föreläsningar om Blekinges Danmarkshistoria, fyrbåkar och annat spännande, kollade högst översiktligt i det inte så imponerande utbudet av stånd, åt en riktigt fin lunch på Hamnkrogen till oväntade toner från Caj Karlsson och Johan Glössner, som visade sig uppträda på scenen till Peters förtjusning. Betydligt dyrare och mer tidskrävande än originalplanen, men en mysig liten bonus.

Att berätta för kycklingmamman Mimi hur vi en gång såg en mamma ramla (illa!) ner från Kastellets likadana mur, var ett misstag. Hon höll stenhårt i mig varje steg runt och påminde mig var trettionde meter om att kolla var jag satte fötterna så jag inte ramlade…. 😍

De var oftast betydligt högre än så här.

Jag har sällan så stora förväntningar på mat serverad i tält på sommarrestauranger, men det här var riktigt gott!

Att dessa väskor kunde komma i mode igen är faktiskt ganska fantastiskt. Egentligen hur smidiga som helst ju, men det är bara att erkänna att de ser lite coolare ut burna så här.

Magväskor och gamla moppar. Kanske vi helt enkelt rest tillbaka i tiden.

Aningen senare än beräknat, men perfekt i tid för incheckning på Frimurarhotellet anlände vi sedan till en småkyligt Kalmar. Det blir en intressant vistelse, för de större rummen var slut, så vi bor i två små rum utan angränsande dörr. Mimi och jag i ett och Peter och Inna i det andra. Galet centralt och mysigt på ett gammalt sätt. Byggnaden är tydligen K-märkt, så vi kanske ska vara glada för den relativa kyligheten, för luften var väl sådär även med öppna fönster, men inget som störde så speciellt i dessa temperaturer. Under värmebölja ska man nog dock välja ett annat boendealternativ om man kan. Liksom om man är lättkränkt vegetarian som i recensionen jag läste (och skrattade högt åt) där just vegetarianer ondgjorde sig över och kände sig äcklade av inredningen och maten på hotellets restaurang som liksom heter Kött och bar…. Kvällens specialité i baren är f.ö. ”Bonnagrogg” med renat och sockerdricka som de ”lyxar till med is”. Underbart.

Den här inredningsdetaljen kan väl ingen bli kränkt av. Eller?

Ouh…. Jag tror inte världen är redo för mer än en Mimi…

Enligt barnen, som blundar när de går förbi, är detta ”cursed paintings” som genererar mardrömmar.

Gamla vattentornet är en imponerande syn nerifrån. Tydligen omgjord till lägenheter. Coolt. Överlag är det lätt att få intryck att Kalmar som stad tar hand om och omvandlar, snarare än river, sina gamla byggnader och historiska monument av olika slag.

Under vår upptäcksfärd i Kalmar lyckas barnen som vanligt hitta både lekplats och lekkompis, så på Kattrumpan blev vi kvar i ett par timmar medan de lekte ”tag” (tagen) med kinesiska Joy från Schweiz (!). Och med att vi blev kvar menar jag att Peter blev kvar vaktandes barnen medan jag såg till att fylla på km i mitt dagliga mil-rörelsemål… 🙈 ❤️ Han är rätt bra den där jag är gift med. ❤️

När Inna från Kvarnholmen såg över till den här ultramoderna ön (?) anmärkte hon att ”den här stan är som två städer, en gammal och en ny”.

Marken är tydligen lava, så känns som om Innas belägenhet trots allt är bäst. Eller iaf minst dålig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Språk är det allra bästa man kan lära sig! Tillsammans med lite social kompetens är det oslagbart hela vägen från lekplatsen till arbetsmarknaden.

Nuförtiden finns ju knappt en stad värd namnet utan ett Pinchos, så kvällen tillbringades med att bränna pengar i o-överträffad hastighet för minirätter. Den som kommit på detta koncept där man lurar gästerna att göra i princip allt utom att laga maten och diska, samtidigt som de betalar hiskeliga överpriser för väldigt lite mat, är ett sant geni. I salute you.

Inna ”råkade” trycka att hon var över 18 och kunde då beställa och betala, men lyckligtvis inte hämta och dricka, en alkoholhaltig Fizz-drink, som föräldrarna motvilligt fick dricka upp. Den smakade bara socker. Jag tror dock att de bjöd på hennes alkoholfria sedan.

Mimis min matchar utmärkt min när jag adderat våra fyra notor….

Äsch, jag hade ju bara tänkt att det skulle bli *ett* Kalmarinlägg med lite positiva bilder, men i vanlig ordning kan jag ju inte ”hia” mig när jag väl kommit igång, så jag får nog dela upp eländet för att ens själv stå ut…. 😉 så om bara batteriet i min eländiga, svindyra, sprillans nya telefon (streama Youtube i 18 timmar my ASS, Apple) håller, så kommer en fortsättning eller två… (För den som undrar så köpte jag telefonen för kameran och *den* är riktigt bra, men resten… 😩)

1 juli, 20221 juli, 2022

Kroatien 2022. Dag 14. Hemfärd.

Lite läskigt att det jag skrev om igår angående smala gator och brandsäkerhet verkligen aktualiserades när jag stack ut på min promenad i morse. Första brandbilen, med både ljus och sirener i full styrka, ägnade först minst tre, fyra minuter åt att komma runt hårnålskurvan nere vid strandpromenaden, sedan (ja, jag erkänner, jag gick efter – de körde trots allt upp på gatan där resten av familjen sov i det där brandosäkra huset) fastnade de bakom två privatbilar som inte hade någonstans att ta vägen eftersom den andra brandbilen (som tagit rätt väg) blockerade deras väg. När detta problem löst sig kom nästa; att försöka svänga in på den ännu smalare biväg där själva branden (såg ingen, men antar att det var en sådan) uppenbarligen befann sig. Detta krävde att brandmän fick hoppa ur bilarna, klättra upp på taket och försöka dirigera varandra. Det backades och vändes, buskar bröts och avancemanget var obetydligt den stund jag stod kvar och kollade. Sammanlagt kom det tre bilar i full utryckning (både ljud och ljus) och jag vill inte ens tänka på hur mycket som hann hända med den eventuella branden medan bilarna inte kom någonstans. Och detta på en plats där det enligt vår värdinna inte regnat på tre månader. Huuuuu!

Här tar det stopp för andra gången. Stressnivån hos privat-förarna mellan brandbilarna kan inte vara så sund.

Det går tyvärr inte att se hur infernaliskt smalt det faktiskt är.

När Inna tagit det sista saltet för att skapa saltvatten till sin krabba (i den där ”obebodda” snäckan hon tog hem igår) är det bra att fru halvtomt glas alltid försöker vara förberedd för alla eventualiteter. (Tack för sponsringen, Max och McD… 🙈) (Och ja, jag har liknande kit med mediciner, underkläder, våtservetter och teknikprylar… 🙈 Älskar zip-lock!!)

Dags för lite försiktig avtändning av kolhydrater…

Ifall någon, mot förmodan, funderar på blåa vitvaror. Tänk om! Jag är helt medveten om att det inte syns, men vi försöker skölja bort tandkrämen efter oss… 😵‍💫

Min gamla nalle Spekkek har fått ett så mycket intressantare liv sedan mormor såg till att Mimi fick ärva honom. (I och för sig har han också tappat huvudet i ett systerligt bråk, men hell… allt måste ju vara bättre än att ligga i en låda på vinden?!)

Efter gårdagens water buggy-utflykt var det inga problem att spika dagens planer, för det fanns helt enkelt inga alternativ. Det skulle åkas water buggy igen och tiden vid rodret skulle fördelas 50/50 mellan systrarna Olofsson. Nope, inga procent kvar till pappan. Jag fick faktiskt frågan om att hoppa in som vuxen medföljare men tackade artigt men bestämt nej. Jag tror jag är bättre på att vakta saker i skugga. En skugga som inte är alltför enkel att upprätthålla så här mitt på dagen när vi råkat hamna på en liten, uppenbart man-made, pir som uppvisar cement under stenarna. Ingen chans att försöka få ner parasoll-spettet där inte, och de som hyr ut parasoll (dyrt) har smart nog sett till att ha en annan konstruktion på sina cementklumpar, så att de inte går att ”låna” ens om man vill.

Oooopps,… det blåste till…! Man skulle haft en cementklump…

Hjälten. 🥰 (Helt slut efter den dramatiska räddningen, som synes…)

Ironiskt nog hade vi semesterns varmaste vattentemperatur idag. Jag har tyckt att jag inte riktigt kunnat ligga i som jag brukar, men tänkt att det väl var ännu ett tantbekymmer som kommer med åldern, precis som höjdrädsla och ovilja mot kläder som visar skinkorna, men uppenbarligen har vattnet helt enkelt inte varit lika varmt som vanligt, så idag gick det bra att ligga i. Hade man varit en glaset är halvfullt-människa hade man säkert tyckt att det var bättre sent än aldrig, så jag tänker så klart att det väl var djäkligt typiskt.

Med tanke på alla bekymmer på flygplatser hemma och hotande strejk såg vi så klart till att ha hyfsad marginal när vi stack till flygplatsen nu i kväll efter en heldag på stranden. En av anledningarna till att vi ofta avslutar våra resor just i Trogir/Okrug är att det bara tar en kvart till flygplatsen, vilket ju är hemskt smidigt, och idag tror jag att det tog mindre än en timme att köra hemifrån, tanka, lämna bilen hos uthyrningsfirman, checka in, droppa väskorna, gå igenom security och passkontroll…. Men… så fort vi satt oss vid gaten och konstaterat att det gått så bra att vi var onödigt tidiga, dök det upp en timmes försening på skylten. Yeay! Må det bara inte bli värre, snälla!

Jag hoppas innerligt att detta är sista inlägget för Kroatien 2022 och att jag inte återkommer i morgon med ännu en skräckhistoria (som när vi åkte 2019, tror jag) om hur dåligt organiserat det kan vara när en fågel krockar med ett plan här. Med tanke på Peters spelning i morgon vet jag att han hoppas ännu intensivare än jag. Jag tackar i alla fall för visat intresse för mitt dravel för den här gången. På återseende!

30 juni, 20221 juli, 2022

Kroatien 2022. Dag 13.

Idag har i alla fall jag ”gjort” Trogir, den gamla stan som ligger ett par km härifrån. Det känns som om vi möjligen inte kommer att göra en gemensam utflykt dit, helt enkelt för att det är för varmt för sådant där, annars väldigt mysigt, strosande i gamla och trånga gränder, men vid 07 funkar det i alla fall nästan. Det var faktiskt ovanligt svettigt idag. Kanske den allmänna konditionen som helt börjar lägga ner efter allt vin och alla tomma kolhydrater…? Eller åska på ingång? Det är faktiskt en del moln vid horisonten, så undertecknad, som har en viss tendens att känna att glaset är halvtomt, tänker så klart genast att det kommer att bli ett åskväder av guds nåde som kommer att sabba morgondagens hemresa. Sån är jag…

Icke läskunnig turist eller en infödd som vet att skylten (och avspärrningen) bara är skitsnack? (Denna bild ger mig läskig deja vu. Börjar jag leta så har jag säkert lagt ut precis samma vid någon tidigare resa… 🙈)

Precis vid infarten (den som är så kul att passera med bil… not!) finns en riktigt fin grönsaksmarknad.

Just här finns nog inga bilar, men annars hade detta definitivt varit en dubbelriktad gata. 😃 Att det är fördelaktigt om två bilar faktiskt *kan* mötas på en dubbelriktad väg är inget kroaterna lägger någon större vikt vid.

Och så denna djäkla dörr som inte går att öppna utifrån utan nyckel… (eller inifrån om någon låst). Vad säger brandsäkerhetslagen om det, tro? Tur att Peter var vaken och kunde släppa in mig.

Efter ytterligare en frukost med veckogammalt bröd (”bageriet” utanför autokampen rekommenderas verkligen inte) och lite sköldpaddsmatning med kompisar hemifrån via FaceTime, drog vi, efter vissa protester, ner till den lokala stranden. Mimi deklarerade väldigt bestämt att hon verkligen inte tänkte bada och att hon inte gillar sol, men hyra en båt ville hon och sluta åka på semester var inte aktuellt. Det är svårt att vara hon ibland. (Undrar varifrån hon kan ha fått det…? 🤔)

Moln…. Behaglig skugga eller annalkande oväder, tro?

Här drar de iväg på en timmes water buggy.

Det är lite synd om mig som måste stanna kvar på (den mer än dubbelt så dyra som igår 😱) solstolen…

Det var enligt uppgift lite läskigt, lite högljutt, men väldigt kul.

Tja, om att ligga på stranden finns helt enkelt inte så mycket att skriva, förutom att jag (nu är jag neggig igen) börjar tröttna på denna extrema värme som gör att aktiviteterna är grymt begränsade. Jag har alltid sett mig själv som extremt lat, vilket jag absolut är, men att vara sysslolös ligger verkligen inte för mig. Jag hittade inte mitt virkset när vi skulle sticka (undanstädat i renoveringen? 😵‍💫), så inte ens den förströelsen har jag. Hade datorn funkat i solljus hade jag definitivt jobbat (mer än jag redan gjort) bara för att ha något att göra. Detta är ord som jag verkligen kommer att få äta upp när vi kommer hem och både trädgård och ett nyrenoverat kök/vardagsrum kommer att behöva massor av uppmärksamhet, men då ska jag läsa och komma ihåg detta, jag lovar!

Inna hittar en riktigt stor snäcka som hon planerar att ta hem till Sverige. Jo, hon är rätt säker på att den är obebodd.

Hemma på köksbordet dyker det dock upp en liten krabba som snabbt som attan (snabbare än mitt avtryckarfinger) försvinner ner igen när hen förstår att hen fått mänskligt sällskap. Lite deja vu på den från en liknande upplevelse i Siesta Keys i Florida för några år sedan. 😃 Mimi vägrar nu gå ut på balkongen där snäckan numera bor.

Det är verkligen outhärdligt varmt mitt på dagen och fenomenet med siesta är inte längre det minsta konstigt.

Idag är ju sista dagen om man bortser från det faktum att vi inte flyger förrän sent på kvällen i morgon och därför faktiskt hyrt rummet en extra natt (något annat hade faktiskt varit outhärdligt) och vi är, tro’t eller ej, så smarta att vi lämnar solen vid 13.30 och tar lunch och siesta på rummet ett par timmar. Hur gott det än är så kommer jag inte att äta shopska-sallad eller spaghetti aglio e olio på en månad när vi kommer hem. För att vara ärlig så ligger jag på solstolen och googlar recept. Jag har ju faktiskt ett komplett kök att komma hem till. Tjoho! Efter att ha varit utan i flera månader så är ju spis, fläkt, ugn och bänkskiva rena lyxen!

När vi går ner till stranden igen vid 17.30 med planen att göra det vi egentligen borde ha gjort igår i stället för att bli besvikna på en ”riktig” restaurang; dvs hämta mat och dryck till solstolarna, har människorna som ockuperat ”våra” solstolar den goda smaken att gå precis när vi kommer, och de har dessutom kompletterat våra dyra stolar med ett ännu dyrare parasoll, så det blir en riktigt behaglig kväll. Jag, som ju nu blivit en skugg-junkie, lyckades bränna (!) benen (sista dagen – vilken amatör! 🙈) under förmiddagen när vårt eget, väldigt lilla, instabila parasoll ingav mig falsk säkerhet. Klantigt!

80 kuna/dag för ett parasoll är väl investerade pengar (när det är någon annan som investerat dem…)

Den behagliga kvällen blev tyvärr inte lika lång som vi hade hoppats, för redan vid 19.30, precis när vi ska beställa lite mat och vin till vårt läger, dyker ett helt fotbollslag med unga killar upp och börjar (bryskt och effektivt) att samla ihop alla solsängar. Jag visste att det var för bra för att vara sant! (Halvtomt glas…)

Att hänga på vårt stora påslakan är inte ens hälften så bekvämt, men temperaturen är ju i alla fall lyckligtvis nu nere i nivåer som är överlevbara utan parasoll, så vi plockar i oss lite chicken wings, spelar lite Uno, badar lite, lyssnar på en rätt duktig live-snubbe ett tag, blir lite myggbitna (trots att vi varken hör eller ser några blodtörstiga vilddjur) tills vi inte orkar mer och går upp till lägenheten för vår sista natt här. Hoppas vi. Det är svårt att inte tänka på att vi faktiskt blivit fast här i outhärdlig värme en gång tidigare och även om inte Norwegian strejkar (väl?) så verkar hela flygbusinessen lite svajig just nu. Jag håller tummar och tår för en helt problemfri resa, för även om jag vet att jag kommer att sakna värmen så fort jag stiger av planet och inser att det är rejäl skillnad, så vill jag hem till mitt kök och min trädgård nu.