Kroatien 2018. Dag 9. Blod och gnäll (inget för den känslige)

Idag är jag på strejkhumör, så vi får se hur lång blogg det blir. Jag hade egentligen tänkt strejka helt från bloggande, men något slags disciplin har jag visst i kroppen, trots att jag sällan tror det om mig själv. Annars är det just kroppen jag vill strejka ifrån. Denna förbenade kropp som alltid tycker sig ha rätt att förstöra för mig (oss!) när vi är på resa. När jag för en gångs skull lyckas pricka in en resa under en blödningsfri tid i kalendern, bestämmer sig kroppseländet för att skoja till det med en extra blödning, mindre än två veckor efter starten på den förra. Tack för den, kroppselände, inte undra på att doktorn tycker att jag behöver järntabletter. Med tanke på att jag är så omåttlig i allt jag gör, är mina blödningar givetvis heller inga små frökenblödningar som man sköter sådär på en halvmiss, så att gå till stranden är nästan otänkbart. Närhet till bekvämlighetsinrättningar och rena kläder är snudd på nödvändigt. Alltså påverkas hela familjen, för så himla roligt är det ju inte heller att gå själv med en tre- och en femåring till en hyfsat befolkad strand. Speciellt inte när det går lite vågor.

Lyckligtvis har det kommit massor av nya svenska gäster till hotellet, så Inna hittade nya vänner vid poolen medan Mimi i alla fall var ganska nöjd med att kasta boll med Peter idag också. Själv surade jag med en (till råga på allt) dålig bok som jag sedan i hotellets inofficiella bibliotek bytte ut mot en nästan lika dålig. Med tanke på vad jag hade att välja på; flera deckare jag redan hade läst, Harry Martinsons Aniara och ett par kärleksromaner på tyska, var det väl ändå ganska okej. Visste ni förresten att Harry Martinson fick Nobelpriset – tillsammans med Eyvind Johnsson – 1974? (Internt skämt, som mina kära arbetskamrater fattar om de läser.)

Vädret har blivit bättre igen så det var soligt och ganska varmt vid poolen, men det blåser fortfarande rejält. Har jag nämnt – när jag ändå gnäller – att jag avskyr blåst?  Det finns många väder jag inte är speciellt förtjust i, men blåst är nog topp ett på irritationslistan. Jag tar det personligt med motvind eller vind som blåser bort mina saker. Idag fick man t.o.m hålla i kaffekoppen för att den inte skulle blåsa iväg. Säkert för att reta mig och endast mig.

När det blir tyst och tomt i lägenheten är det bara att kolla i garderoben. Att det är vår smutstvätt vi lägger där längst ner, verkar de inte ha fattat, de små kojmysarna.
Att ta sig ut är inte helt enkelt. (Men å andra sidan hade jag aldrig i livet ens tagit mig in.)
Hon lyckades faktiskt med konststycket att ta sig på, sitta kvar i säkert 10 minuter och sedan ta sig av utan att blöta ner sig det minsta.
Är det något som kan få det taskiga humöret att vända så är det en sådan här perfekt (och gigantisk) avokado. Bifftomaten är bara med som referens.
Inna fixade picknick till barnen och var såå nöjd med det.
Med nya kompisen Moa.

Vi hängde vid poolen och i lägenheten under större delen av dagen utan att det hände speciellt mycket. Dagens bästa var möjligen när det hördes från toa: ”Pappa, jag har vuxit!  Jag når pappret själv nu!” och Peter svarar: ”Wow, har du fått längre armar, vad bra.” ”Ja, nu har jag längre armar. Och bajskorvar.” 🙂

Framåt eftermiddagen samlade vi ihop oss och traskade ner till centrum och den lilla grönsaksmarknaden, där Inna (helt själv) handlade frukt och grönsaker inför morgondagen, och till och med lyckades förhandla fram ”discount” på en mango hon absolut skulle ha. Henne kommer vi att få rejäl nytta av längre fram, hoppas vi.

Vi strosade sedan igenom centrum både framåt och bakåt innan vi slutligen valde en restaurang längs med själva strandpromenaden, där vi både kunde snegla på fotbollen och på alla som gick, cyklade eller sprang förbi. Att ha en strandpromenad som helt plötsligt går igenom restauranger och smala passager har sina sidor. Joggare och cyklister finner sig helt plötsligt kryssa mellan kypare och matgäster,  och bänkarna/stolarna på bortre sidan har ryggen mot det ganska närliggande vattnet…, så helt avslappnat var det inte, men inget inträffade i alla fall medan vi var där…

En viss kris uppstod däremot när Inna, styrkt av sina framgångar med språket på både grönsaksmarknaden, med kyparen och (de hundägande) bordsgrannarna från Norwich, lite kaxigt skulle gå själv in på restaurangens toalett. Lyckligtvis är Peter lite hönspappa och reagerade på att det tog lite för lång tid, för givetvis hade hon lyckats låsa in sig där och kom inte ut. Det måste ju hända någon gång. Synd att det blev just idag när hon var så hög av framgången, men å andra sidan kanske hon behövde en liten motgång för att förstå att hon faktiskt ändå bara är fem år, så hon inte flyttar hemifrån i morgon eller så. Man vet ju aldrig.

Inna har hittat en blomma som ”matchar” (med Stockholms-sje-ljud) hennes väska… (Den sitter i dragkedjan.)
Gott om master längs strandpromenaden. Det gick nog undan ifall man seglade idag.
Inna, som fått smak för de sallader som förgyllt våra luncher några dagar nu, beställer helt på eget initiativ ”One hamburger with French fries, and a salad with tomatoes and cucumbers. And ketchup, please!” När maten kommit viskar hon förtrytsamt ”jag sa ju faktiskt att jag bara ville ha tomater och gurka, inte lök och sallad!”. 😉
Mimi å andra sidan är uppbragt över att hon fått gurka och tomat, hon som bara ville ha strips!
Gatorna är smala här.
Strandpromenaden mot Zlatni Rat. Den med god syn ser kanske våra barn där framme någonstans.
Halvvägs mot Zlatni Rat låg ett litet lekcenter med hoppborg, studsmattor och sådana här – mycket uppskattade och mycket dyra – sel-studsmattor där man fick hoppa rejält högt.
Gissa om vi hade två nöjda tjejer som försökte överträffa varandra i hur högt de egentligen hade hoppat efteråt. ”Jag hoppade miljoner tusen hundra meter!” ”Nähä, jag hoppade högre, för jag hoppade tusen tusen tusen tusen miljoner meter.” osv…
Zlatni Rat anas där borta i blåsten.
Efter tusenmiljonershoppen var detta lite mesigt.
Zlatni Rat i motljus.
Eftersom hon vet EXAKT vad jag tycker om sådant här töntigt poserande försöker hon få till det varje gång jag tar upp kameran. Djädrans unge!
På krabbjakt.
Hoppas de går att knyta upp igen.
Nej tack!
Berg i solnedgång med mobilkamera. Sådär.
Det var vackrare IRL.
Som storasyster gör, gör lillasyster, så snart har jag två som töntposerar. Fast än så länge är Mimi lyckligtvis inte riktigt där. 😉 Glassen var i varje fall god och paraplyerna roliga.
Peter hävdade att det var både vacker för- och bakgrund. Jag ser varken eller…
Ganska dramatiskt ändå.
Hemma på Villa Ana igen efter NÄSTAN 10 000 steg. Visst blir man glad av vinlundens lummighet?
”Ta en bild på mig nu, mamma!”

Jag tror att det är dels vädret som inte varit tipptopp de senaste dagarna, dels att vi känner oss lite färdiga med Brac, som gör att det nästan känns som om semestern lider mot sitt slut. Det gör den ju inte alls. Vi ska vara iväg en hel vecka till, och snart är det dags att byta Bol mot Makarska på fastlandet, vilket vi ser fram emot. Min fina kompis Carro har t.o.m varit och rekat och skickat bilder från gatan där vi ska bo, och det ser jättemysigt ut. I morgon är vår sista dag/natt här. Får se om det funkar att tillbringa den (dagen, inte nödvändigtvis natten) på stranden. Det hade vi behövt, känner jag. Min stensamling i sängen är inte riktigt komplett ännu. Har jag förresten nämnt hur gudomligt skönt det är att slippa sand i sängen?

Kroatien 2018. Dag 8. Vi VANN! Vad gör det då att det regnar och blåser?

Klart.se – väderspående taxichaffis = 1-0

Det där vi lärde oss om boran igår visade sig, som de flesta myter om väder, vara ren bullshit, för inte tusan hade molnen blåst bort och nog tusan regnade det när vi vaknade idag. Så fortsatte det dessutom, och vi känner återigen att det där med att befinna oss på en ö, speciellt en ö där nästan allt handlar om sol och bad, inte riktigt är vår grej. Vi känner oss lite rastlösa och ”färdiga” med Brac i allmänhet och Bol i synnerhet, även om vi egentligen inte gjort så mycket här. Det är kul att ha testat på en ö, men med facit i hand kunde vi hoppat över eller tagit en kortare vistelse här. Just Bol ligger på andra sidan av det mesta, känns det som, vilket vi så klart hade vetat om ifall vi läst på lite mer, men vi hade fått för oss att det var Bol som var huvudorten på ön. Slarvigt av oss. Det finns säkert massor av saker att göra, men när vi t.o.m googlar saker att göra i regn, får vi mest bara träffar om stränder och berg. Inget av det lockar oss särdeles.

Morgonens utsikt från balkongen. Med både moln och regn, trots nattens ”bora”.
Till och med svalorna trivs bäst i lä under tak.
Stor mening att skaffa ett vinglas till Peter…. (Nej, han drack inte vin till frukost. Det var gårdagens synder.)

Till slut bestämmer vi i alla fall att vi ska ta utflykten i bil som vi pratade om redan igår, fast då hade vi sol- och badaktiviteter i sikte. Nu tänker vi stad, mat och kanske någon affär i stället. Avfärden blir hyfsat försenad pga ett styck treochetthalvtåring med osviklig förmåga att med sitt löjliga beteende även försätta sin ömma moder i löjligt treochetthalvtåringsläge, men slutligen – någon timme senare än beräknat – kommer vi iväg. Med tanke på att Matchen, den med stort M mellan Mexiko och Sverige, börjar redan 16.00 och inte 20.00, som vi hade fått för oss, är det egentligen helt idiotiskt med en utflykt som oavsett mål kommer att ligga 45 minuters slingrig väg bort, men strunt samma. Vi behöver en liten utflykt. Jag vet inte vad vi gett våra barn för traditioner, men för dem verkar det vara likhetstecken mellan utflykt och snacks eller godis… (Det tycker egentligen jag också, så jag vet exakt varifrån de fått det, men det låter ju inte så bra att erkänna.)

Supetar såg ju trevligt ut när vi kom in med båten för några dagar sedan, och ska, vet vi nu när vi läst på lite bättre, vara öns största stad (eller snarare samhälle), så det blev dit vi styrde kosan. När vi kom fram styrde vi mot ”Centar” och trodde att vi på allvar skulle hitta ett centrum och kanske ett torg, men i stället var vi strax alldeles ”vimse” (som Mimi säger) och försökte ta oss fram på dubbelriktade gator som var för smala för en bil och som dessutom utan förvarning plötsligt kunde sluta i en återvändsgränd. Läskigt. När vi väl hittade en ”riktig” väg, tog vi oss tillbaka till rondellen där vi började, och tog oss ner till hamnen i stället. Där var det i alla fall lika trevligt som det hade sett ut från båten och vi satte oss mer eller mindre på första bästa restaurang, där vi utan egen förskyllan blev kvar lite längre än vi egentligen hade tänkt. Det var dock ett bra ställe för att kolla på folk, så det gjorde väl inte så himla mycket förutom att vi ju hade lite bråttom hem igen.  

”Mamma, kan vi vara lika busiga som igår, så vi får kolla på våra telefoner när vi äter….? Snääääälla…”
Den lilla ”heja-Sverige-tjejen” vilar sig i form inför matchen.
De här stunderna kommer man ju garanterat att sakna, så det gäller att passa på.
Så här glada var vi innan kyparen kom med barnens pizza… med massor av oregano… vilket vi uttryckligen bett att få slippa. Hans ”jag byter” visade sig ta sisådär 20-25 minuter, så det blev ingen speciellt social lunch.
Men vi hade i alla fall gott om tid för lite pinsam kändisspotting, lantisar som vi är.

När en oreganofri pizza väl kommit och förtärts gjorde vi en sekundsnabb sightseeing i staden och stod sedan och hoppade medan barnen låååångsamt satte i sig sina efterrättssglassar samtidigt som de sjöng om bockarna Bruse som kunde gå över broarna och ut i skogen och äta sig så….. feta…ost! (Lika roligt varje gång faktiskt.)

På hemvägen prisade vi den fria roamingen inom EU och streamade Sveriges första 20 minuter genom bilens media-system. (Nej, det gick inte att få ut bilden i GPS-skärmen, det hade kanske varit lite väl bra… men ljudet funkade bra i alla fall och jag kunde ju se vad som hände på telefonen. Hade det blivit mål hade vi nog fått stanna till…) Men det skulle ju ändå visa sig att det var andra halvlek man skulle se.

Snabb-sightseeing i Supetar. Analys: ”många fina fiskar”.
Och god glass…
Eh, nej, det fick inte sätta sig i bilen med glassen.
Olika sätt att följa den FANTASTISKA matchen. Shit, vi GJORDE det! Jag måste erkänna att jag verkligen inte trodde det, men för en gångs skull känns det helt okej att ha fel.

Vi firade den otippade segern med ett besök på lekplatsen, så att alla i familjen skulle känna sig glada och nöjda med dagen. Inna tyckte att vi skulle leka ”banan-kull” (vilket hon förevisar på bilderna nedan). Vad hände med datten?

Intresset för banankull var lyckligtvis ganska snabbt övergående, så undertecknad ägnade sig åt den för en gångs skull medhavda kameran i stället för att posera som en banan. Möjligen en miss, men jag tror att jag kan leva med det i så fall.

När man blir banankullad står man så här. (Det står KULLAD, inget annat!)
Och när någon har skalat bananen blir man så här glad. (Okej, jag är helt med. Eh, nej, det är jag inte.)

 

Efter någon timme på lekplatsen hann vi också med lite fisk- och krabbspaning längs med strandpromenaden och ett par rundor kurragömma vid en liten strand innan vi tog oss an det branta hemvägen för att också hinna se vilket lag vi kommer att få möta i åttondelsfinalen nästa vecka. Att det blev Schweiz känns någorlunda överkomligt, om vi nu bara inte bränt allt krut och/eller underskattar dem.

Kurragömma på en strand är ungefär lika effektivt som kurragömma i en 30 kvm stor lägenhet.

Peter var på träningshumör, så han tyckte inte att det räckte med de branta backarna utan ville gärna ha lite extra vikt också.

Kroatien 2018. Dag 7. Bora i Bol.

I natt har det blåst riktigt ordentligt här på höjden. Eftersom balkongavdelaren av fejkblommor låter som en hel kör av vuvuzelor när det blåser har drömmarna bestått av VM-fotbollsfirande. Hoppas det var sanndrömmar inför morgondagens måstemåstemåstematch.

Inte supersmakfullt, men väldigt högljutt i alla fall.

På frågan om vad alla helst ville göra idag var svaret från barnen entydigt. Leka med Mando och Loui och ”kanske gå en promenad till midnatt eller så” ?. Den sena kvällen igår är lyckligtvis i deras ögon ett tecken på urcoolhet, inte taskiga föräldrarutiner. Skönt.

Eftersom det fortfarande blåste i full vuvuzela-styrka efter frukost tog vi en sväng till poolen med grabbarna, och givetvis blev det som alltid när barn läääängtat efter att leka. De pratar knappt med varandra, men tycker förmodligen själva att de har en toppenstund tillsammans, samtidigt som överambitiösa vuxna hela tiden håller på och interagerar och försöker få dem att vara sociala på det sätt som vi tycker att man borde vara social på.

Jomen, det socialiseras för fullt…
Med tanke på att han fastnat och faktiskt inte kom ur ankan, ser han ganska glad ut. (Jag hjälpte honom efter att jag fått bilden.)
Tittut!
”Jag kan också simma. Jag är minsann ingen fegis, jag!”

När alla i alla fall badat, om än inte samtidigt, hamnade fotboll på agendan och ”Inna-musiken-räddade-mig-från-idrotten-va-spela-fotboll-jag???-Olofsson” kunde helt plötsligt inte tänka sig något bättre än att gå till planen och spela, så sagt och gjort; vi bytte badkläder mot passande fotbollskläder (klänning och luftiga byxor…) och traskade iväg. Perfekt tajming mitt på dagen när det dessutom slutat blåsa. Det var inte alls varmt. Inte alls.

Lagindelningen blev en knivig historia, och det var aldrig riktigt klart vem som egentligen mötte vem, men Mimi (som ju annars är mitt hopp för fotbollstraditionen i familjen) tyckte initialt att det var rätt läskigt och höll sig gärna runt mina ben. Väldigt praktiskt och smart tänkt dessutom eftersom det var jag som stod i mål…

Tur att barnen inte riktigt fattar vilken risk de egentligen är utsatta för vid sådana här tillfällen, när både Peter och jag, vältränade och smärta som vi är, ”går i ungdom” och försöker spela som om vi vore 15 och vägde 60 kg. En hjärtattack och (ytterligare) en avsliten hälsena hade kanske varit lite jobbigt för en treåring, en femåring och en sjuåring att reda ut, men lyckligtvis (ren tur, inget annat) hände inget.

Efter en välbehövlig vätske- och bananpaus fick laget – oklart vilket, men jag tror att det i alla fall från början var killarna mot tjejerna – förstärkning av Martin från Norge, som uppenbarligen kunde spela fotboll på riktigt. Han hade dock överseende och spelade med oss ändå, så ett tag var det faktiskt hyfsat tydliga lag. Peter i mål och jag och Mimi (hand i hand = väldigt praktiskt) som utespelare mot Inna, Mando och Magnus. Vårt lag dominerade möjligen inte, men Mimi, som inte har 100%-ig koll på regelverket, var överlycklig (viktigt för framtiden) och tyckte att hon hade vunnit när hon fick en boll på mål en gång. I smyg fick hon tro det. Lyckligtvis kunde vi ganska snart skylla på att Mando måste hem och äta lunch, så vi vuxna, vältränade, klarade oss utan fullständig utmattningsförnedring.

Det var vi och Rakitic som gav oss av mot planen. (Modric behövde vila lite, förmodligen inför kvällens match mot Island.)
Än så länge är alla pigga och glada.
”Jag är Zlatan. Jag har kommit för att sälja grejor till dig” 🙂 Denna sprang vi på när vi testade en genväg till planen. Dessutom hittade vi ytterligare  ett ödehus och (det sa vi inte till barnen) en påtänd kvinna som utan att flytta på sig satt mitt i trappan ner mot planen och glodde lojt på oss. Förmodligen gjorde vi intrång i hennes uterum.
Full action på planen.
Inte så mycket action på läktaren.
Att få dem att kolla in i kameran samtidigt alla tre, var mig ett övermäktigt uppdrag.

Det där med att Mando skulle äta lunch var faktiskt sant, för vi mötte t.o.m resten av familjen när vi precis kom tillbaka. Vi i fam Olofsson å andra sidan fick ta en stärkande siesta efter ansträngningen, så vi hämtade (fantastiskt god) pizza för att balansera energiintaget med det oväntade uttaget.

Det finns inte överdrivet mycket att göra på ett hotellrum på sisådär 30 kvm.
Men man kan ju leka kurragömma. Och gömma sig på samma ställe varje gång. Varje gång.

Seneftermiddagen gick i obeslutsamhetens tecken. Vädret verkade inte riktigt kunna bestämma sig för vilken väg det skulle ta, och inte vi heller. Det blev en och annan runda på balkongen, lite siesta, en sväng ner till poolen, en runda till affären och lite allmän slötid. När vi precis bestämt oss för att vi skulle ta oss samman och gå till den hett efterlängtade lekplatsen, knackade det på dörren och de ännu mer efterlängtade kompisarna var tillbaka, så då blev det i stället ytterligare en poolrunda med ungefär lika lite socialt umgänge som tidigare.

Kroatien – Island hade vi bestämt att vi i alla fall skulle se på lokal, så därefter samlade vi ihop oss och gjorde oss redo för en promenad ner till centrum. Det är aningens längre än det ser ut, men vi hade minsann sådan tur att det lilla ”strand-tåget” precis skulle gå när vi gick förbi, så vi kunde åka i stället. Det var nog bra på alla sätt. För alla.

Att hitta ett vettigt ställe som visade fotbollen blev lite svårare än förväntat, för det blåste helt enkelt så kraftigt att restaurangerna fått plocka ner sina storbildsskärmar. Till slut hittade vi dock ett ställe som både hade en angenäm (på papper i alla fall) meny, tv och lediga platser. Tyvärr slutade framgångssagan ungefär där. Servicen var långsam, vinden rejält stark, tv:n slutade fungera och maten var inte god. Inte optimalt.

Vi lämnade ganska snabbt, tog glassen vi lovat barnen och sedan en taxi hem. Eftersom taxin var en taxibuss var bara den ett äventyr i sig för barnen, och Peter fick av den trevlige taxichaffisen lära sig mer än man någonsin trodde det fanns att veta om den speciella vinden, boran, från norr, som tydligen är den som drabbat oss idag. Den är den goda vinden, ifall någon undrar. Den blåser iväg molnen, så ”no rain tomorrow” (vilket klart.se påstår – får se vem som har rätt – jag vet vem jag håller på) och tydligen gör man väldigt god prosciutto genom att torka sin pancetta i boran. Det är så mycket man inte vet.

Ägarna till Villa Ana (Maria och Pero) gör verkligen allt och lite till för sina gäster. När vi lämnade hotellet var det gigantisk barbecue för ett stort sällskap svenska gäster, som lånat både grillen och pergolan för något som såg ut som en mycket gemytlig tillställning.
Med de korta benen hos en fem- och en treåring i sällskap var detta tåg en mycket välkommen syn utanför hotellet.
Hela vägen ner till centrum sjöngs det: ”Tingelingelinge tåget går, ut i vida världen”
Vi var ju på restaurangen för att kolla på tv, så att säga nej till barnen när de ville ”ha lite extra mysigt och få kolla på våra telefoner när vi äter” kändes som första klassens dubbelmoral. Vi blev belönade med utmärkelsen ”världens bästa föräldrar”. Inte illa. (Lägg märke till den innovativa telefonhållaren.)
Snacka om att stressnivån hos personalen ökade med ca 100% när detta hände sisådär tio minuter före avspark. (En halvtimme in i matchen såg det likadant ut, men var ganska mycket glesare vid borden närmast skärmen.)
Så här fick vi kolla…
Well done, my ass. (Säkert perfekt enligt de flesta, men jag är inte de flesta och jag bad om välstekt.)
Glassen efteråt var i alla fall väldigt god. (Lyckligtvis åt inget av barnen upp hela.)
När vi kom hem var det entusiastisk biovisning i det nedsläckta sovrummet. Mimi fick en ”Trolls-ficklampa” när hon var med i affären idag, och den är ”nästan som en iphone”. (Vi ska påminna henne om det om/när hennes iphone ger upp…)

När vi vaknar i morgon har Thomanns redan begett sig av hemåt (hoppas det i alla fall, för annars vaknar antingen vi väldigt tidigt eller så har de missat båten) och så får vi se om det är klart.se eller taxichaffisen som har rätt om vädret. Nya förutsättningar i alla fall. Det ska bli spännande att se vad det blir av dem. Den som lever och läser får se. Over and out.