Kroatien 2018. Dag 1. Resa och Trogir (Okrug)

Nå, hur var det nu jag skrev igår?  Att jag skulle skriva ett rosenskimrande gullelull-inlägg om hur bra allt gått idag, tror jag. Nu är ju gulle-lull inte min allra bästa gren, men överlag har det faktiskt gått rätt bra idag.

Man kan dock konstatera att ska man stiga upp vid 03.15 så är det bättre att gå och lägga sig lite tidigare än strax efter midnatt, och att det är dumt att hux flux ändra på rutiner som att det alltid finns välling till treochetthalvtårsmonstret när hon vaknar på natten. Att dessutom hålla fast vid principen ”sa jag nej först måste jag givetvis fortsätta säga nej” när det blir protester, drabbar samtliga i ett ganska litet hotellrum. Möjligen fler i närliggande rum. Nåja, det var ingen risk att vi skulle försova oss i alla fall.

Vi kom iväg enligt plan och allt löpte på smärtfritt och utan dötid. Vi körde till parkeringen, kom med första bussen utan att behöva vänta, checkade in, var på toaletten, droppade bagaget, gick igenom säkerhetskontrollen, var på toaletten igen med nästa barn och gick direkt till gaten där vi omgående fick borda. Vi hann inte ens köpa en dricka. Jättesmidigt, men tänker man lite längre undrar man givetvis vad som hänt om det blivit strul eller väntan någonstans… Nu blev det inte det, men om… Till och med flygresan gick på två timmar i stället för de planerade 2, 15. Passkontrollen i Split var en flaskhals, men vi har varit med om värre. Väskorna kom direkt och sen var det bara bilen kvar. Den så mycket billigare bilen än den vi initialt bokat. Där tog det stopp. Det såg lovande ut med en kort kö som dock visade sig ta eeeevigheter och sedan staplades kostnaderna på stackars Peter, som var den som lite smidigt skulle hämta ut bilen medan jag höll tjejerna upptagna med varsin croissant. Jag hann dricka upp både mitt eget och hans kaffe och den billiga bilen blev inte lika billig när det dels hävdades att vi  inte hade någon försäkring (vilket jag visst tror att vi hade, men inte tusan hade jag lusläst det jag bokat så väl att jag med säkerhet vågade hävda det), dels att vi skulle betala för extra tid för att vi hämtade för tidigt eller skulle lämna för sent (oklart vilket). Till slut betalade vi bara för att komma därifrån, så nu har vi tydligen både försäkring och gratis färjeöverfart till Brac. Jag är skeptisk. Känslan av att ha blivit grundlurad är lagom kul, så det var i alla fall trevligt att vår inte-så-billiga hyrbil visade sig vara snudd på splirrans ny och ha all upptänklig teknik. Inklusive en lättmanövrerad GPS, vilket i hemlighet retar gallfeber på Peter som investerat både tid och pengar i en ny. Som han så klart har med sig…

På väg från Malmö kl. 04.00. Alltså ögonen…. om de är själens spegel så säger min själ väldigt tydligt att det blev för få timmars sömn i natt. 😀
Inna ser inte riktigt sin själs spegel…
Bäst att hålla i sig ordentligt. (Efter att 15 gånger ha frågat om vi ”lyftit”, blev det väldigt uppenbart för henne när vi faktiskt gjorde det.)
Vår välförsäkrade hyrbil som åker gratis till Brac… (Lyckligtvis blev det faktiskt ändå billigare än avis-bilen jag först bokat. Inte mycket billigare, men i alla fall billigare. Principiellt viktigt på något sätt.)

Efter den dåliga känsla som hyrbilstjafset framkallat var det väldigt positivt att det redan vid avfärd från flygplatsen ramlade in ett sms som talade om att nyckeln till vår lägenhet låg i den gula vasen på den vita hyllan 😉 och att det bara var att checka in, trots att klockan bara var runt 10. Vi körde direkt dit och blev även då positivt överraskade. Lägenheten, Villa Naranca, är rymlig och har det mesta man kan behöva. Visst, mattorna och vissa av möblerna har sett bättre dagar och det satt en kackerlacka på trappan och hälsade välkommen (uuurk), men trädgården är ljuvlig med massa grönska, lime-träd och en stor terrass, och med tanke på vad vi betalar (ca 2300:- för tre nätter) var det absolut bättre än förväntat. Dessutom är läget helt perfekt, bara 30 meter från stranden med både restauranger och affärer precis runt hörnet.

Vi ägnade ingen tid åt uppackning, utan lokaliserade bara baddräkter, solskydd och handdukar innan vi begav oss över gatan till stranden. Så himla härligt att  ha det så nära och inte behöva dra med packning som ser ut som om man ska vara på hajk i tre veckor (där kom det igen), men möjligen kände vi oss som lite dåliga föräldrar när vi insåg att barnen dels inte hade några badskor (nödvändigt), dels inte ätit frukost. Chipsen på planet räknas nog inte… eller?

Å andra sidan är det lätt att känna sig som bästa föräldrarna ever när man som badkrukeförälder kan ligga i vattnet och leka med barnen precis hur länge de vill. (Nåja, nästan, för det är ju sällan det finns någon bortre gräns för badsugna barn, men nära nog i alla fall.) Det är nog inte 28 grader, som någon skrev igår, men när både jag och Peter badar utan knot är det i alla fall minst 25. Och, Carro, vattnet är precis så kristallklart och härligt som du sagt. Helt fantastiskt!

Fördelen med att inte ge barnen någon frukost är att de för en gångs skull äter riktigt bra när de väl får lunch. Vinnande koncept? (Ölen var dock till mig. Tydligen lokal.)
Bildbevis: Peter badar. (Fullängdsvideon som visar hur lång tid det tog för honom att doppa sig finns snart i en videobutik nära dig. 🙂
För sakens skull: bildbevis på att även jag badar. (Att Inna gör det – hela tiden – känns överflödigt att nämna.)
Så här ska semester vara!
Lilla fixar-Mimi. Hon lever sitt eget lilla liv även på stranden. Hon fixar och trixar, ändrar, går och lägger sig, byter ställning, fixar kudde, ändrar ställning, tar av sig tröjan, lägger över sig en handduk, byter ställning, viker ihop alla handdukar, brer ut en ny handduk, går ner en sväng till vattnet, kastar några stenar i vattnet, badar lite, lägger sig på handduken, ändrar ställning, ändrar ställning igen, tar en ny handduk, småpratar för sig själv, får ett psykbryt och börjar gnälla om något helt ovidkommande, börjar med något helt annat och är lugn och harmonisk igen. Om och om igen. En intressant personlighet. 🙂

Efter att helt utan genomtänkt plan (det gick minsann det också) åtgärdat både mat- och skobrist, besökt två olika ställen på stranden och badat så länge vi vågade med tanke på solen, tyckte vi att det var dags att ”chillaxa” lite. Enligt Inna är detta den bästa av två slöa världar; att chilla och relaxa. Fråga mig inte om den exakta definitionsskillnaden, men jag gillar uttrycket. Och jag är bra på det. Den enda som övertrumfar mig är nog Inna själv. Hon kan chillaxa, den tjejen. Efter fyra timmars bad och lite snacks chillaxade hon sig till tre timmars oplanerad sömn. I ärlighetens namn somnade jag också, så det fick bli Peter och Mimi som fick proviantera. Vad det blev till middag? Vitt bröd med Nutella….  Jomen.

Chillaxandet personifierat.
Är det VM så tittar man. Så är det bara. Med ett CMore-abonnemang och en Chromecast (Peters idé, äras den som äras bör) får vi dessutom svenska kommentatorer, vilket underlättar, eftersom kroatiskan är lite rostig.
Utsikten från terrassen kl. 20.00. Ljuvligt.
Till och med när den agerar torkställning, känns terrassen ljuvligt inbjudande.
Sjöborrar väcker både fascination och rädsla.
”>
://ontheroadagain.byasa.se/wp-content/uploads/2018/06/img_7786.jpg” alt=”” width=”2448″ height=”3264″ /> Stranden kl. 20.15. Det är lätt att trivas. Och även om stenarna är hårda och vassa, är det FANTASTISKT att slippa sand![/caption]

Hon tar chillaxandet till en ny nivå.
Inna äääälskar, enligt uppgift, att äta på stranden.
Hon var så djäääädrans glad och lycklig tills jag fick fram kameran…
Även om jag gillar lägenheten delar jag nog inte innehavarens känsla för konst. Är det Voldemort?
”Mamma, det är så mysigt här ute och myggen kan inte sticka mig för jag har ju pyjamas…” (She’s in for a surprise.)

Hyfsat rosaskimrande inlägg för att vara jag ändå! Får se om känslan håller i sig. Enligt Inna ska vi bada ännu längre i morgon än i dag, så möjligen blir det blåskimrande i morgon.. 🙂

Dags igen. Kroatien, here we come! Sommar 2018

Nu är det äntligen dags igen! Sista tangenttrycket på jobbet har knappt bedarrat, men vi är redan på väg, och tro’t eller ej, men mot ett för oss nytt resmål. Det är ju annars inte riktigt så vi brukar jobba. Vi inser ju att vi är aningen sena på bollen med Kroatien, men det ska bli spännande att prova något nytt. Jag känner att vi behöver ett nytt ställe att kunna återvända till… 😉

Den obligatoriska ”vi-är-på-väg-bilden”.

I skrivande stund har vi inte ens passerat Mörrum, så ännu sitter ”vad-har-jag-glömt-ångesten” och den där läskiga känslan av att vara den enda i hela världen som inte kan packa sådär chickt snyggt och lagom i. Den förstnämnda brukar släppa när man kommit så pass långt hemifrån att det faktiskt inte går att vända, den andra sitter oftast i under hela resan och förstärks varje gång man ser någon annans minimala bagage. Varför är det egentligen prestige i att packa så lite som möjligt? När ska det bli modernt att ha med mer kläder än ens är möjligt att använda under tiden man är borta, virkprojekt som sträcker sig in mot 2020, fyra olika sorters (oftast oanvända) spel och för säkerhets skull några kaffefilter och mer mediciner än familjen normalt förbrukar under ett år?

Tills bagagemodet svänger tröstar jag mig med att vi faktiskt i alla fall fick ner bilstolarna i väskorna. Inte illa pinkat, tycker jag själv. (I alla fall inte förrän jag inser vad vi glömt på deras bekostnad.) Att hyra bilstolar till hyrbilen var nästan lika dyrt som att hyra själva bilen, annars är bilstolar inget vi vanligen packar ner. Det finns en gräns t.o.m för min packning.

Vi har i alla fall de viktigaste med oss. ❤️
Coolhetsfaktorn i baksätet är så hög att vi fick stänga av ac:n för att inte frysa till is.

Resan har vi i vanlig ordning plockat ihop själva (superläskigt med ett nytt ställe som man inte vet något om!). Vi flyger med Norwegian till Split, och eftersom vi använder vårt gratis Norwegiankort till alla vardagsinköp har vi  tack vare cash points betalat mindre än 5000:- för själva resan. I Split-området ska vi sedan hedra Trogir, Bol och Makarska med vår närvaro. Vi har bokat förhållandevis billiga boenden, så vi får se hur kontrasten mot lyxen vi brukar unna oss i Florida och Polen blir. (Ja, lite nervös är jag.) Att ha bil har vi blivit bortskämda med, så även det har vi hyrt genom Norwegian. (Vilket var ca 40% billigare än Avis, som jag bokade först. Hoppas jag inte kommer att ångra den ombokningen…) Hela resan (bilresa till Kastrup, broavgift, parkering på Kastrup, flygresa, hyrbil och 15 nätter i lägenhet kostar knappt 22000:- för oss fyra. Vet inte vad charter hade kostat, men det känns ganska överkomligt. Innan vi sett det i alla fall. Det blir kanske annat ljud i skällan snart. Jag har ju en tendens att vara lite negativ de första dagarna… (Roade mig f.ö med att göra en snabb sökning på Sista Minuten, och då började de ospecificerade resorna på 27000:-, utan hyrbil, resa, parkering, transfer och allt det där. Specificerade resor började på 48000:-. Okej, jag fattar att det finns både billigare och dyrare resor, men det kändes bra just nu, så låt mig gotta mig lite. 😉

First stop: McDonald’s i Kristianstad. Någon som ser Mimi?

Kvällen och natten ska först tillbringas i Malmö. Inget vi egentligen planerat, men tydligen är det en riktig måste-konsert på KB i kväll, så tjejerna och jag får väl chilla på ett (tror jag) ganska spartanskt hotellrum i kväll, medan Peter kultiverar sig. Med tanke på att flyget går 06.10 i morgon bitti är det i och för sig ganska skönt att redan vara ganska nära Kastrup.

Från baksätet: ”Ahhh, fler topeller! Det är faktiskt galet många topeller!” ?

I den bästa av världar kommer i morgon ett fluffigt rosaskimrande sockersött inlägg om barn som vaknade med ett leende, en perfekt resa, urcool hyrbil, ett otroligt prisvärt boende och ett ljuvligt land. Eller så kommer mitt vanliga cyniska gnäll. Den som läser får se.

Påsklov 2018. Dag 4.Shopping i vinterväder.

Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Not…. Nu har Sverigevädret även drabbat stackars oskyldiga polacker och semestrande svenskar i jakt på vår. Härligt dyblöt, virvlande snö som är slask redan innan den ens når markytan. Bästa sorten verkligen. Tur att vi tog den där kickbike-rundan på stan igår, för idag håller vi oss gärna inomhus. Egentligen helt enligt plan alltså, men att gnälla på vädret hör till när man är på semester. Så är det bara.

Inga direkt stylade bilder av lägenheten, men i alla fall stöd för minnet till nästa bokning. Nu har vi betalat ca 600:-/natten. Under högsäsong i sommar kostar det runt 1000:-/natten. I och med att det ingår parkering känns det väldigt prisvärt.
När man tycker sig höra ljudet av My little Pony, men det inte finns någon i närheten. Tror man…. Ett städskåp kan användas till mycket.

Vid elva låste vi dörren till lägenhet 34 och styrde kosan mot andra sidan stan för att lämna tillbaka nyckeln. Vi har som sagt mer och mer börjat uppskatta Brabank-området och mycket talar för att vi faktiskt kommer att bo här även i sommar, men är man inte bilburen är det så klart ett smärre elände att behöva ta sig från ena sidan av stan till den andra bara för att hämta/lämna nycklar. Det kanske går att lösa på annat sätt, vad vet jag, men värt att tänka på om man väljer att bo i lägenhet i alla fall. Det är bra på nästan alla sätt, men ofta handlar det om att hämta upp nyckeln på ett kontor någonstans, vilket kanske inte är så kul med taxi och/eller med full packning.

Vår plan för dagen var att, efter tips från Inger och René, kolla upp varuhuset Tesco, proviantera sådant där som vi alltid handlar när vi är i Polen och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia. Tesco gick bra. Det var ett mer välordnat, dyrare och något mer välsorterat varuhus än vi är vana vid här, men de storpack nötter, oliver m.m.  jag är van vid att köpa, lyste med sin frånvaro, så jag kommer inte att byta favvo-affär. Däremot hittade jag favoritölkorven – Sokolów – i flera (för mig) nya smaksättningar, så då fick det vara hänt att de var ett par kronor dyrare än vanligt. ”Gallerian” som tydligen hette Chelm var annars ganska märklig och verkade ha drabbats av samma butiksdöd som många svenska ”malls”. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst att hur många gallerior som helst med samma innehåll inte kan bära sig i längden. Få saker ger dessutom ett mer deprimerande intryck än tomma butikslokaler i en galleria.

Peter påstår att det var stadsdelen, inte gallerian, som hette Chelm. Det har han säkert rätt i, men det står i alla fall Chelm på skylten. Inte för att vi tänker återvända, men ändå.
Ett hallon-mellanmål i diligensen…

Eftersom vi inte fick tag på allt på listan tog vi sedan en picknick i bilen (överbliven frukostmat 🙂 på väg till vårt ”vanliga” Auchan, där jag känner mig mycket mer hemma och hittar det jag vill ha. Dessutom är det billigare. Det Auchan vi besökte var nytt för oss, men kan nog bli en ny favorit med sitt perfekta avstånd från Gdansk och sina väldigt fräscha omgivningar. Det blir ju dock inte billigare att besöka två stormarknader än en… Av någon anledning fylls kundvagnen alltid till snudd på brädden. Jag förstår inte hur det går till. Förmodligen Peter som går och fyller på medan jag vänder ryggen till. (Eller knappast förresten för han får alltid, den möjligen inte så attraktiva, uppgiften att hålla barnen på gott humör medan handlandet pågår. ?) Eftersom han är den mest generösa med fika och glass, gillar i alla fall barnen denna uppdelning. Och jag.

I och för sig ett ganska märkligt namn på en galleria, men det var väldigt fräscht, så hit kommer vi nog igen.
Barnen envisades först med att vilja stanna i bilen, men efter några sådana här bilder kom de glatt efter.

Trots besöket i två affärer låg vi bra till i tidsplanen efter Auchan-besöket, men… det är ju skärtorsdag, så Akvariet stängde redan vid 17. Helt plötsligt befann vi oss alltså i den angenäma, men ytterst ovanliga, situationen att vi hade tid över. Vädret inbjöd inte direkt till något strosande i Gdynias trevliga marina, som annars alltid är ett alternativ, och shopping var det ingen som var mer sugen på (utom jag, men ibland inser t.o.m jag att det finns gränser), så då fick det bli mat. Efter att ha konsulterat TripAdvisor hamnade vi på trevliga italienaren ”Cozzi” som i och för sig ligger totalt osexigt vid en av de större gator som skär igenom Gdynia (som ju som helhet också är ganska osexigt), men med fräsch inredning och olivolja på borden, precis som det ska vara. Tyvärr samordnade våra barn ganska snart sina insatser för att verkligen se till att vi inte skulle få uppskatta upplevelsen. Efter fjärde gången kom kyparen liksom inte med nya bestick för att ersätta dem som hamnat på golvet. Jag förstår honom precis. Hade jag kunnat hade jag också hållit mig borta.

”Nähä! Jag tyckte inte alls att det var surt! Ta en bild till så ska du få se!”
”Inte surt. Kolla bara.”

Lyckligtvis bröt Peter till slut isen och den dåliga stämningen genom att föreslå en runda till bowlingbanan. Möjligen inte så pedagogiskt med tanke på beteendet på restaurangen, men för stämningen, semestern, resten av kvällen och matintaget var det klockrent.

Efter att vi stulit hela skålen med godis som kom med notan styrde vi alltså kosan mot hotell Hotton och deras knaggliga, ojämna bowlingbanor. Perfekta både att skylla dåliga resultat på och som ”förstabana” för barnen. Här tillbringade vi sedan ett par trevliga timmar med bara ett tjugotal små besvikna utbrott från en icke namngiven treåring som möjligen inte är historiens bästa förlorare. Det var kul att se hur det där samordnandet som varit så negativt på restaurangen nu användes i positivt syfte till riktigt härlig peppning av varandra och oss, till kramar och ”tröstgodisar” (de stulna ”kalamellerna” från restaurangen) när det gick mindre bra. Många tröstgodisar blev det. Tur att vi ”fick” många. Efter bowlande blev det glass i restaurangen. Riktigt bra avslutning på semestern alltså.

Vem som vann bowlingen? Sa jag inte det? Jo, det måste jag väl ha nämnt. Inte? Okej,detvarPeter.

Hela känsloregistret i en enda bild.
”Ouh! Det är någon som har lagt SALLAD i min glass!” (Det där med att beställa en plain kula glass går sällan hem i Polen, och just här fallerar faktiskt fingertoppskänslan som annars ofta finns när det gäller barn och deras behov. Vilka barn uppskattar basilikablad, carambole och frukt med dekorativa blad i sin glass? Inte våra i alla fall.)

 

Det ska bli så skönt när man utan oro ska kunna låta dem sova här uppe.
Men jisses vilka divalater de utvecklade i samma sekund som de kom upp sig lite i livet. ”Skicka det, ta emot det, bär ner mig, ge mig det!”

När vi kom fram till färjeläget blev vi lite smånervösa, för där var nästan tomt på bilar och helt tomt på båt, trots att vi bara var 10 minuter innan den där (högst onödiga) timmen man ska checka in. Eftersom det inte verkar gå några båtar i påsk (?) hade det kunnat bli lite jobbigt om vi hade missat hemfärden. Inte för att vi är klara med Polen, men när man är på hemfärd är man på hemfärd. Det ändrar man inte på bara så där. Det tog dock bara några minuter innan kära Stena Spirit dök upp, så nu är vi ombord på en mycket tom båt. Så mycket plats har vi aldrig sett på bildäck, och vi var fjärde sista bil in, så vi har koll… Vi var alla hyfsat möra efter dagen, så när tjejerna föreslog ”lite mys i hytten bara” var vi inte svårövertalade. Varsin överslaf, varsin iPhone och en påse bilar. Ibland är det inte så svårt att bli populär.

I morgon kommer vi hem till ytterligare fyra dagar ledigt. Det är skönt med högtider även om vi inte direkt helgar dem. Tack, ni som följt oss på denna kylslagna resa. Händer inget oförutsett som att jag får bloggfeeling på hemmaplan eller ”jåkar” boka en resa till ses vi kanske i Kroatien i juni…?! 😉 Over and out.

Ps. Får man inte nog av resebloggar kan jag rekommendera Olofström/Karlshamn/Årydsfamiljen Martin, Rebecca och Selmas USA-blogg.  Martin är Peters kusin och Rebecca är min barndomskompis Pernillas lillasyster, så det är finfina människor det handlar om… 😉 De befinner sig just nu på Route 66 så betydligt bättre temperaturer och väldigt coola miljöer utlovas, förutom att Martin är extremt påläst och gör något så konstigt som att planera sina resor. Konstigt, konstigt….  😉 Ds.