Kroatien 2022. Dag 2. Sunday, bloody Sunday…

Precis som jag förutspådde igår så känns allt lite bättre efter en natts sömn, även om sagda natt innehållit flera skräckfilmsliknande element med blod rinnande längs ben och nattlig städning av golv. Tur att det är kakel och klinker överallt… Min kropp och jag är i vanlig ordning inte riktigt överens om hur man bäst tillbringar en semester och den (kroppen) verkar varken mottaglig för förhandling eller kompromisser, så något bad är det inte tal om, men det känns i alla fall ok att ligga på stranden idag (även om det blir i korta stunder åt gången), så semesterkänslan börjar så sakteliga infinna sig i alla fall.

Frukosten på restaurangen var så överväldigande generös att vi kände oss tvungna att äta trippelt mot vad vi egentligen kände för, för att det inte skulle bli för mycket rester… Typiskt svenskt? Det enda som var lite snålt tilltaget var kaffet… 😱 I morgon ska vi se till att beställningen blir väldigt mycket mer anpassad efter behov och magar.

Frukosttjejerna som beställde ”The fitness breakfast” med massor av färsk frukt, som de sedan gav till oss medan de själva tog Nutellan som ingick i Peters och min Breakfast for two. 🤣
Detta ”naturliga” leende… 🙈
Hur i hela friden kan de tro att två personer ska kunna äta det där berget av ost och kött utöver äggröra och en massa vitt bröd med pålägg? 😵‍💫
Nåja, de dissade inte all frukt och de åt faktiskt sin yoghurt och corn flakes. Halleluja!

Vi skulle efter frukost egentligen bara ta ett dopp och sedan proviantera lite, för det orkade vi verkligen inte igår, men i skrivande stund är klockan 15 och vi är fortfarande kvar på stranden. Nu är dock både vatten, öl och toalettpapper (😱) slut, så nu börjar det definitivt bli nödvändigt, i ordets mest bokstavliga betydelse.

De som kan tillbringar 99% av tiden i vattnet. Övriga (undertecknad) alternerar mellan strand, toalett och skönt skuggig balkong. (Japp, det var jag som skrev det där om skugga.)
Jahapp… det ser inte ut som om jag har så mycket att välja på. Staaaackars mig…
Mitt ”från-katastrof-till-succé-syprojekt” blev så populärt att det fick följa med på semester. (Mimi hade beställt en Mirabell-klänning till en kompis Encanto-kalas och när den dök upp, bara timmar före kalaset, var den i stl 110 i stället för den beställda 140, så vi hittade ett linne och sydde om den. I verkligheten var det lite mer stressande än jag fick det att låta nu. Inte minst eftersom jag hade en och en halv timmes padelmatch under de där timmarna och det mesta sprättandet försiggick i bilen till och från WAP… (Det var inte jag som körde, jag lovar.)

På tal om WAP så är det en sak som jag verkligen saknar i detta land. De verkar inte ha upptäckt padel! 😱 Trots idogt googlande har jag bara fått träff på två banor; en i Supetar på Brač och en i Split. Båda utom räckhåll, vilket innebär eländigt mycket trist promenerande för att uppnå mitt just nu ganska hatade rörelsemål. Att röra sig mellan strand och toalett ger inte många steg, kan jag meddela. Jag har övervägt att skruva ner det till ett lite mer rimligt semestermål för att slippa stressen det faktiskt innebär, men det vore ju att fuska och vem gillar en fuskare liksom? (Ja, jag vet att jag är knäpp.)

Att proviantera sjuka mängder vin, vatten, ost, snacks och toapapper gav inte många steg. Inte ens när allt skulle bäras i trapporna från parkeringen till lägenheten, så medan Peter tvingade ut barnen på en sista vända på det dyra AquaFun-flytetyget (de skulle ju minsann utnyttja vartenda öre… 😃) snörde jag på mig mina snart utslitna fotriktiga Scholl-skor (jag är ju trots allt snart 50) och drog ut på en urtrist promenad. Det är vackert här, men det är så djäkla mycket folk att kryssa mellan (bland annat ett brudpar med släpet utspritt över hela stigen uppe vid Sveti Petar…!) överallt att det verkligen inte är njutbart någonstans. Dessutom är David Baldaccis serie om Aloysius Archer, som jag har i lurarna just nu, verkligen inte i nivå med de flesta av hans andra böcker, men ni vet ju hurdan jag är by now; har jag börjat måste jag fortsätta…

Det är 28 grader varmt kl. 20, men fläktar faktiskt så skönt att det iaf är helt ok att gå av den anledningen.
När sockret dippade ner mot 4 fick det bli en sväng hem till den ljuvligt sköna balkongen och lite vin. (Nej, jag vet att vin inte höjer sockret nämnvärt, men det var gott!)

Det är ju inte ofta jag gör några försök att profitera på mitt bloggande, för ärligt talat avskyr jag bloggar och sidor som är så fulla av reklam att de knappt går att läsa, men en sak måste jag faktiskt tipsa om, och skulle någon vilja klicka på min länk efter det så skulle jag bli supertacksam. Jag har länge använt återbäringssidan Refunder och för ett par månader sedan skaffade jag också deras betalkort och är så galet nöjd. Alla köp vi gör ger återbäring utan att vi gör något alls och denna återbäring betalas ut i riktiga pengar direkt in på kontot. Jag har inte stenkoll, men har plockat ut minst sisådär 1500:- på bara denna korta tid. Tidigare använde vi ett kort från Norwegian, men sedan de sänkte sin återbäring till 0,5% blir det inte många kronor till våra resor. Detta känns så mycket bättre. När vi skaffade kortet var första året helt gratis och jag gissar att det fortfarande är så. Skaffar någon ett kort via min länk får både du och jag direkt 200:- var. Hyfsat bra deal tycker jag, men absolut inget krav för att fortsätta läsa min annars ganska reklamfria blogg. 😊 Här är länken i alla fall: https://www.refunder.se/p/5592f45c41cc5

Som sagt, det blir faktiskt lite pengar av det. 1% på allt man handlar överallt med kortet och mer för onlinebeställningar om man går via refunder.se och/eller installerar deras tillägg i sin webbläsare. Tyvärr åker vi hem precis i början av juli för i hela juli månad är det dessutom dubbel cashback på alla köp utomlands. Typiskt… 😃

Man får väl säga att vi ändå gått ner i semesterläge hyfsat snabbt för vid 21 insåg vi att vi inte ätit middag… Då är det verkligen ljuvligt att kunna gå ut i shorts och linne och strosa bort till bästa kebabhaket som ligger på tivoliområdet. Samma gubbar som förra året fixar pannkakor respektive kebab med häpnadsväckande handlag. Till och med den svårimponerade Mimi var tvungen att kommentera pannkaksgubbens skicklighet. 120 kuna för två stora kebaber, en pannkaka som mättade båda barnen, en öl och en vatten. Äntligen något som inte ökat galet i pris!

Älskar balkongen och älskar färgerna!
Kameran luras, för klockan är trots allt 21.30 och det har börjat mörkna en del.
Det här är mer likt verkligheten. Inna gör enligt egen utsago sin bästa mördarimitation här… Eh? Vad jag själv gör med halsen har jag verkligen inget svar på.
Bästa kebabhaket med bästa maken som dock lyckas göra sämsta minen på bilden… Han var nöjd med maten, trots minen. Såsen är fantastisk!
Pannkakan hon absolut inte ville ha (”jag gick inte hit för att äta, på ett tivoli leker man!”) var trots allt ganska god…

Vi har inte riktigt kommit in i cash-is-king-trallen här ännu, så det var nära att det blev lite pinsamt vid kebabvagnen som givetvis inte tog något annat än kontanter (AquaFun tog effektivt slut på dem innan idag) och aningens dålig stämning blev det när Mimi upplevde sig ha blivit lovad att få åka karuseller. Att utifrån den bakgrunden förklara det där med kontanter och oseriösa uttagsautomater för ett barn för vilket kort och swish är självklarheter kan lätt skapa lite dålig stämning. Att inte hela världen förstått tjusningen med swish är f.ö ett av historiens stora mysterier som säkerligen fortfarande kommer att gäcka forskare långt efter att de löst gåtan med hönan och ägget eller hur string-bikini någonsin kunnat bli ett modeplagg trots att alla är fula i det.

Nej minsann. I kväll siktar jag på att, till skillnad från igår, somna med borstade tänder och sleep mode på Storytel (det är så jobbigt att hitta tillbaka annars, särskilt när boken är dålig) och hoppas på att slippa blodiga skräckfilmsupplevelser och saneringar, så over and out från mig! Vågar man hoppas på ett premiärbad i morgon, kroppen? Please! Godnatt!

Ps. Jag har ju redan erkänt att jag har sjukt dålig karaktär, så ta inte det där reklamfria så allvarligt, utan skulle någon vilja erbjuda mig ett betalt padel-samarbete, eller bjuda på en resa eller lite vin eller… tja, whatever, så ska vi säkert kunna komma överens… 😉 Ds.

Kroatien 2022. Dag 1. Karlshamn – Kastrup – Split – Duce – Makarska

Ähhhhhhhh, jag skulle ju verkligen inte. Jag skulle ju bara slappna av och inte ge mig själv (ännu fler) OCD-lika krav på semestern. Jag klarade det ju så bra på vår spontanresa till Mallis på påsklovet, men efter att haft så mycket nytta och nöje av att läsa förra årets ”skulle-inte-då-heller-inlägg”, så sitter jag här som en tonåring med mobilen klistrad i handen och bloggar…. Tusan. Var är min självbehärskning?

Vi har ju varit här så många gånger nu att det bara blir upprepningar, så jag borde verkligen inte, men samtidigt är det ju pinsamt kul att läsa och återuppleva det vi varit med om. Jag vet att jag kommer att ångra detta, för har jag tagit fan i båten måste jag ju ro honom i land, så i huvudet har jag börjat och slutat, formulerat och raderat hela dagen, men efter att i eftermiddags insett att jag faktiskt var uttråkad (jag menar, när man vid nästan femtio äntligen sluppit ifrån ”måste pressa-behovet” är det ju faktiskt rätt trist på stranden… 🙈) är det väl lika bra att ha något att göra. (Ja, jag kommer att ångra detta i morgon när jag fått sova ut och gått ner lite i varv så att jag faktiskt kan njuta, men då får jag väl se det som att det kommer att vara roligt nästa år när jag återigen glömt att jag egentligen tröttnat på både sol och bad och Kroatien och bokat exakt samma resa igen…)

Hm… Vårt nya (grymt försenade, pga icke infriade löften från leverantören av den fina stenskivan) kök blev klart bara timmar innan avfärd, så det blev varken några pimpade fina bilder av slutresultatet eller någon fancy invigning av den äntligen inkopplade spisen, men pannkakor är ju gott och vi har iaf något att se fram emot när vi kommer hem. Tänker någon installera ett nytt kök kan vi f.ö väldigt varmt rekommendera Micke och hans killar David, Victor och Felix på FM Bygg (och Felix på Elcom + Marcus rörmokare på Eriksson VVS så klart). Ingen skugga ska falla över er för att det tog lång tid. (Tänker ni däremot använda stenskivor.se så se till att ha luft i schemat… 😵‍💫).
01.30 sharp är vi inte så skarpa.
Mimi skickar en hälsning till kompisen Klara som också är på Kastrup samtidigt som vi. Fast i the fast lane…
Det är så väl ordnat i billighetsflygens avgångshall…
Framme! 26 grader varmt kl. 08.15.
Nu är den avklarad (och snappad till Therese); fot i sol på strand-bilden. (Sjukt osköna stenar här i Podstrana/Duce. Fortsätt söderut för bättre stränder!)
Fler obligatoriska bilder.

Jag och Peter sitter i skrivande stund på vår lilla mysiga balkong, 15 meter från stranden och 0,5 från strandpromenaden, och konstaterar återigen att resan verkligen inte är målet för oss. Sorry, Boye! Vi lämnade i och för sig huset exakt på vår planerade tid, 01.30, efter 1,5 timmars sömn… och det enda vi hittills upptäckt att vi glömt är Mimis borste (vi har olika uppfattning om graden av katastrof där), den suicidala haren i Gualöv klarade sig med minsta möjliga marginal, bro, parkering och transferbuss från parkering till ingång på Kastrup funkade hur smidigt som helst, men sen kom vi till Norwegians lilla vrå längst bort i terminal 2 och fick genast obehagliga Arlanda-vibbar. Det var varmt, syrefritt och galet mycket folk i kö överallt. Efter att, trots allt större irritation bakom mig i kön till de väldigt få fungerande incheckningsmaskinerna, för tredje gången lyckats checka in men ändå mötts av ”incheckningen lyckades inte, kontakta personal vid disken” fick vi ställa oss i en av alla dessa oorganiserade köer och efter tre olika besked från tre olika personal-människor hamnade vi till slut i ytterligare en långsam kö innan vi till slut lyckades ”droppa” vårt bagage och bege oss mot ytterligare vindlande köer till Securityn. Inte så avkopplande, speciellt inte efter de där 1,5 timmarnas sömn. Och sen fick vi av padelkompisen som reste en halvtimme efter oss höra att de kommit igenom på fem minuter… Gaaah!

Lyckligtvis fungerade allt annat med flyg, bagage och uthämtning av vår (för ett år sedan bokade och betalade, tack och lov, med tanke på pris och tillgång på hyrbilar) bil sedan, men det är ju ändå inte riktigt klart där, för incheck på hotellet (lägenheten) är tidigast 14 och det är dessutom en bit att köra för att komma till favoritstränderna nere vid Makarska. 08.30 är det redan 26 grader varmt, så tack, högre makter (eller Volkswagen) för AC. Enligt uthyrningskillarna finns bästa stränderna på vägen i Podstrana eller Duce, så vi siktar på brunch/på-vägen-bad där och hamnade efter en ganska långsam resa på samma restaurang vid stranden som förra året. Vi är så djäkla tråkiga…. Jag inser efter att ha stapplat runt på de små ”singelstenarna”, som nog är manuellt ditlagda, att den som åker dit efter att ha hört mig sjunga stenstränders lov, kommer att undra om jag är helt knäpp, för de stenarna är verkligen inte sköna! Längre ner på kusten och på t.ex. ön Brac är stenarna större och betydligt skönare att gå och ligga på, jag lovar! Att slippa sand precis överallt är dessutom magiskt, hur vacker en sandstrand än kan vara.

Jag får lite skrämselhicka när jag kollar på menyn, för priserna verkar ha gått i taket i samma takt som bensin, el och kaffe hemma. En tonfisksallad kostar 200:- och ett kg hummer (som jag iofs inte övervägde) över 2000:-. Överlag verkar all seafood vara svindyr, vilket känns konstigt såhär vid kusten, men även pizza, strips och annan, enligt barnen, basföda, är på samma prisnivå eller högre, än hemma. Är det så överallt blir det tuffa två veckor.

Vi orkar inte stanna så länge utan parasoll i lunchvärmen utan fortsätter, skrattretande nog, vår resa på exakt samma sätt som förra året, med att både jag och Peter (lite värre eftersom han liksom kör) är så trötta att vi sitter och slår oss själva på kinderna för att inte somna och stannar på exakt samma ställen som förra året för livgivande kaffe och glass. Japp, kanske dags för nya resmål…

Till slut når vi i alla fall Makarska och krånglar oss ner till de alltid lika svårmanövrerade smala gränderna och parkeringarna. Vår lägenhet ligger direkt på strandpromenaden, ett knappt stenkast från vattenbrynet. Absolut det närmsta vi någonsin bott och dessutom ingår frukost från restaurangen på nedervåningen. Lägenheten är ganska liten (egentligen avsedd för två), men fräsch, charmig och, som vanligt, utrustad med massor av krimskrams och upplyftande visdomsord. Min favorit sitter dock inte i lägenheten utan i restaurangen nedanför. ”A meal without wine is called breakfast”.

”Här tänker jag sova!”, utbrister Inna en millisekund efter att ägaren förevisat de vuxnas sovrum… Ibland är hennes utmärkta språköra lite selektivt.
Det är väldigt nära vatten och aktiviteter. Dyra aktiviteter. (500:- för en dag. Må ni hoppa högt och länge, barnen!)
De är bra på att chillaxa, våra barn.
Mycket krimskrams. (Men också mycket förvaring, till deras försvar, och det luktar galet gott överallt, vilket vi inte är bortskämda med hemifrån vårt 70-talshus i behov av både det ena och andra…)
Intressant sätt att lägga böckerna. Och lite svårläst.
Kolla motivet (nåja) i ramen till höger!
Coola lampor!

Eftersom jag ju ganska snart konstaterar att jag är uttråkad av strandliv och min klimakteriestinna (?) kropp som vanligt bestämt sig för att straffa mig med ett blodigt syndafall av guds nåde känns det otroligt lyxigt att ha så nära till lägenheten (läs: badrummet), så det blir nog bra det här när jag bara stressat ner lite.

Middag hos våra värdar på restaurang Mucrum.
Vår balkong sedd nerifrån restaurangen.
Enligt recensioner på Tripadvisor och Google ska servicen vara tipptopp, men maten bara okej, men jag får nog lov att säga att det här var utmärkt, om än ganska mastigt med en halv fläskfilé bara till mig.
Inna, som efter ett besök på Pys Inn hemma fått en ny favoriträtt, skapade en ny rätt på menyn. Mozzarellasticks i stället för kyckling. Utmärkt goda också.

Resten av dagen är inte mycket att (heller) skriva hem om för vi gör bara ungefär som vi brukar när vi är här; chillar på rummet, badar lite, äter en förvånansvärt god middag på ”vår” restaurang Mucrum och gör av med lite pengar på tivolit där samma personer som alltid sköter exakt samma funktioner. Jag får ren ångest av bara tanken att dag ut och dag in spänna fast barn i selar, ta tiden så att varje barn får sina fem minuter på studsmattan, hålla reda på köerna som smart nog är bänkar där barnen sitter i tur- och viktordning (en bänk för respektive vikt/matta) och sedan sela av och göra om proceduren med nästa barn. Att sedan orka le ett leende som faktiskt ser äkta ut mot varje betalande förälder och önska en trevlig dag är verkligen själsstyrka av högsta klass. Jag beundrar er!

Fina barn mot läcker solnedgång.
Stark pappa.
Högtflygande barn.
Nästa högtflygande barn.
Vyerna man får när man ”måste” ut och gå tre km till innan midnatt. Rörelserekordet (på tal om att jag helt klart har drag som gränsar mot det autistiska spektrat) är nu 866 dagar gammalt.

Kroatien 2021. Dag 14 (och 15). Halleluja. Bonus och hemfärd.

Tjoho! Det krävs inte mycket elände för att man verkligen ska uppskatta en bra dag! Med tanke på att vi hade börjat tänka i termer av att behöva lägga dagen idag på att jaga negativt Covid-test för att inte på något sätt jinxa hemresan, så kändes det verkligen ljuvligt att redan igår helt plötsligt ha en 100% pigg familj. Som sagt, vi har varit där förr med Inna och hennes känsliga öron och detta är precis vad vi flera gånger tidigare varit med om, men då har det inte varit en pandemi som gjort att minsta hostning eller hängig blick kunnat få rätt jobbiga konsekvenser, så detta känns som en semesteråterfödelse.

Idag lämnade vi alltså vår lägenhet i Arbanija. En verkligen prisvärd tvårumslägenhet (vi betalade lite drygt 800:-/natt) med stor terrass och nära till strand, som bara sabbats av den övertrevliga och ”oförmögen-att-förstå-de-tydligaste-av-vinkar-tanten” som fortsatt att dyka upp som gubben i lådan på den terrass vi liksom betalar för, i tid och otid. Oavsett när jag gett mig ut på promenad, även före 07, så har hon varit där och harklat sig så uppfordrande att ingen utom en asocial Åsa (ni som känner mig vet hur otillgänglig jag kan göra mig) helt kan ignorera. I morse ropade hon och sprang efter mig, men jag reglade bara dörren och lät trevliga Peter ta synpunkten om att vår ytterbelysning visst var tänd. Jag är så otroligt mogen att denna övervakning får mig att vilja öppna alla fönster och dra på AC:n på lägsta temperaturen samtidigt som jag låter kylen stå öppen. Typ. Hur gammal jag är? Tja… snart 48, påstås det.

De obligatoriska bilderna på boendet så man kommer ihåg och kan ta rätt beslut på nästa resa… Förra boendet var givetvis väldigt mycket snyggare, rent visuellt, och hade fler faciliteter, men det där med altan och så nära till stranden att man kan gå ner bara för ett dopp…. (Inte för att man någonsin gör det, men man skulle kunna och det är viktigt!)

Peter tillhör inte interiören.
Mimi njuter av sista stunden i sin älskade ”bouncy” soffa.
Hejdå, Bernie! Jag är ledsen, för jag är helt säker på att du är jättetrevlig och bara vill för väl, men jag kommer inte att sakna dig.
Lyckligtvis hade en av geamnbilarna redan lämnat, men det var ändå svårt att ta sig ut.

Promenaden i morse kunde, f.ö. ironiskt nog under de allra sista 100 metrarna på sista promenaden, mycket väl ha blivit min allra sista. Hu! Ett möte med en stor budbil tvingade i princip in mig i häcken vid sidan av vägen, där det helt plötsligt stack ut en bit armeringsjärn (eller vad det nu var), som förutom att ge mig ett blåmärke och skrapsår, fick mig att vackla ut i vägen, bara någon millimeter från budbilens backspegel. Tacka fanken för att jag ignorerade tanten sen. (Och nej, jag gick inte och stirrade ner i telefonen som hemma, för det går helt enkelt inte här om man vill överleva.) Nåja, (hoppas jag inte jinxar något igen nu) så många padeltider som jag bokat den närmsta veckan, så lär det inte behöva bli så många promenader i det närmaste och hemma har vi ju trottoarer, gud förbjude.

Grejen som nästan tog livet av mig. (Fotad från bilen, så inte lätt att se ens efter den ”fina” inringningen.)

Vi bestämde oss för att tillbringa vår bonusdag i Okrug Gornij, där vi varit flera gånger under lågsäsong. Trots att vi tog en annan väg än den (smala och krokiga genom Trogir) vi känner till, så tänkte vi att vi känner till området så bra att vi inte behövde GPS:n, vilket givetvis ledde till flera halsbrytande vändningar på de ofantligt smala vägarna, men till slut (med hjälp av GPS…) kom vi fram till den fullsmockade stranden. Helt euforiska av att känna semestervibbar igen gick vi ”all in” och körde verkligen the full monty med strandstolar, heldagspass på det flytande tivolit och drinkar innan klockan ens var 11! Visa av erfarenhet betalde vi även nogsamt parkeringen.

Cool himmel på väg över ön.
När jag skickade denna bild hem till min padelkompis blev jag hotad med att bli badad i klorin… 😂 Faktum är att jag själv hoppade till när jag såg mig i spegeln på hotellet sen, men samtidigt vet jag ju att sätta sig på ett flygplan är ungefär som att ta det där klorinbadet… så jag tror knappt att man behöver gå omvägar runt mig. Inte längre än någon vecka eller två i alla fall… 😉
Det är ljuvligt att känna det som om det är semester igen!
Som sagt, drinkar före 11. (Jag skulle aldrig drömma om att erkänna det, men då hade jag möjligen dessutom av ren snålhet hällt i mig det sista vinet i kylskåpet också innan vi stack. Men det skulle jag som sagt aldrig erkänna.)
När det är sista dagen får man fotobomba så man har massor av härliga bilder att känna bitterhet över hemma i höstkylan.
Det är aningen mer folk än i juni och september, när vi brukar vara här.
Mimi visar mig yoga-poser som hennes älskade Nataša på förskolan lärde henne. (Om jag klarade att göra så? Självklart inte.)
Men jag är i alla fall förste skohållare när det ska klättras på de olika flytetygen.
All in, som sagt. Tyvärr var de efterlängtade stripsen från Surf’n Fries inte riktigt lika goda som vanligt, men vi var nöjda ändå. (Snacka om att det måste bli kolhydratavtändning när vi kommer hem!)
Det är så löjligt skönt att hon är pigg och utan ont i det förbenade örat!
Går man all in så är också ett besök i arkadhallen helt obligatoriskt.
När Peter gav dem samtliga mynt från ”spelpengarna” de drog in när de sjöng och spelade på stan…. (Om jag frågat om jag får publicera denna bild? Host, host…. nja, kanske inte riktigt, men jag ska från och med nu hota med att ha den på deras studentplakat varje gång de inte gör som jag säger.)

Vid 16 kände vi oss tillräckligt vidbrända och klara med sol och bad för att göra våra unga grannar väldigt glatt överraskade genom att skänka dem vårt parasoll och vår luftmadrass samtidigt som de fick ta över våra betalda solsängar. Själva tråcklade vi oss ut genom Trogir samtidigt som vi konstaterade att det inte blev ett enda besök i denna lilla, mysiga ”gamla stan-liknande” stad denna gång. En så god anledning som någon att komma tillbaka alltså.

Vi tog oss en liten bit norrut till hotellet Villa Rustica, som vi mest valt för att det ligger hyfsat nära flygplatsen och hade frukost inkluderat, men det visade sig vara en riktig liten pärla. Stilen på rummen är möjligen lite märklig eftersom själva rummen är ”slottlikt” inredda med pampiga möbler, tunga draperier och överdrag medan kök och badrum är supernytt och ”kakelfräscht”, men det funkar ändå på något sätt. I kylskåpet väntade en riktigt positiv överraskning, en jättefin ostbricka med goda ostar och prosciutto! Den var ungefär trippelt så bra som den som vi betalade ganska hyfsat för på stranden i Bratuš för (känns det som) en halv evighet sedan.

Utsikten från balkongen.
Åt andra hållet.
Överdrag till stolar ser man inte så ofta längre.
Trevlig överraskning!
Mums!
Det där med smör är inte prio 1 här tydligen.

Efter den där vanliga ”slappa-på-hotellrummet-med-lite-vin-och-snacks-efter-strand-stunden” som alltid blir lite för lång och alltid gör att ingen egentligen är hungrig, men man ska ändå ut och äta… (Bara vi??) gav vi oss ut för att kolla in närområdet och ja, äta. Vi hann verkligen inte se mycket, men det lilla vi såg var litet och charmigt, och folk kom fullpackade med badsaker så uppenbarligen finns det något slags strand i närheten.

Äsch, tar ingen annan bilder på mig så får jag fortsätta att göra det själv.
Vyerna skiftar…
Detta är alltså en fullt normal bilväg här…
Sista Kroatien-familje-wefien för den här gången?
Två tunnor låg så här i varsin ”stenbassäng” i hamnen. Har ingen aning om varför. Hade varit kul att veta.
En lekplats med en tysk tjej som faktiskt pratade lite engelska… Efterlängtat för systrar som lite lite möjligen börjar tröttna på bara varandra.
…och en bar precis bredvid. Det måste ju vara meningen…?!
Tyvärr gick den tyska tjejen alldeles för snart, men denna lekstund gjorde gott för de sociala minionerna.
Att beställa själv i en kroatisk bar är inga probs för denna kavata sexåring. (Snart sju ju…!)
Jag har klänning!! Detta måste dokumenteras och när ingen (läs: Peter) tar en bild på mig trots uttrycklig uppmaning (inget kvinnligt alltså, utan på riktigt) så får jag ju dokumentera själv.
Det blev en familjefie till! ❤️

Vi känner givetvis inte till området tillräckligt för att ha en aning, men restaurangutbudet i ”centrum” (hamnen) verkade bestå av tre restauranger som givetvis (eftersom vi väntat för länge och dessutom stannat vid lekplatsen) alla var fulla. Mimi tyckte att vi ”skulle åka till McDonalds bara”, men det blev att vi ställde oss i kö och faktiskt fick gå före de som stod före i kön eftersom vi var fyra och de åtta… Den trevliga och väldigt engelskkunniga (annars var det mest tyska här) servitrisen var mycket tydlig med att det skulle dröja, och det gjorde det verkligen, men lyckligtvis var det värt det. Bästa köttet på hela resan! Skönt när det är så. Bonusdagen levererade in i det sista!

Inget är som väntans tider.
Sötnosar. 😍
Naturligt, eller hur? Men vad tusan, jag var ju tvungen att få en bild på den där klänningen.

Det blev ingen vidare sömn denna natt heller, för det är ju alltid en viss stress när man ska åka hem, men jag måste bara skriva lite om morgonen också, för shit, vad väl de ville oss, alla i personalen när vi kom ner några minuter innan frukosten egentligen öppnade. Vi fick bokstavligen värja oss mot alla godsaker de kom och erbjöd. Det var mackor att ta med på flyget, stekta ägg, omelett, smoothies, kakor, frukt, hjälp med kaffemaskinen, hemgjord marmelad, pannkakor, kanske en croissant? osv. Jag åt dubbelt så mycket som jag egentligen orkade bara för att de var så snälla. Typiskt svenskt?

Mimi sitter ”på tronen” och fixar frissan. Så klart.
Jättefin frukost!
Men bordet bara fylldes på och på… 😱
Nu sticker vi hem!
Sälis är med!

Konstigt nog gick allt från återlämning av bil, långsam incheckning och flygresa (bara 20 minuters försening) hur bra som helst. Lite skakigt var det genom molnen vid landning, men annars var det som tog längst tid att hitta bilen på parkeringen (P7, som är sjukt dåligt skyltad!) eftersom jag missat att anteckna att vi tydligen stod på etage minus ett… Lite ifrågasätter man ju sitt förstånd när man åker från 33 grader och sol till 17 grader och regn, men väl hemma plockandes ett par kg tomater från de välskötta odlingarna (tack, Elin! 😍) och efter en superkul padelmatch med fina vänner känns det ändå rätt ok att vara hemma och t.o.m att börja jobba i morgon, så jag tackar allra ödmjukast för alla som orkat läsa plattityderna även denna gång och hoppas att vi snart ”ses” igen. Over and out.

Äntligen padel igen!!