Semester på hemmaplan

Efter några dagar på hemmaplan inser jag att jag går och formulerar blogginlägg i huvudet och har abstinens efter skrivandet, samtidigt som jag blir latare och latare av ledigheten. Lösningen är givetvis uppenbar. Jag måste skriva för att engagera och aktivera mig. 🙂 Semester på hemmaplan är ju faktiskt den viktigaste sortens semester, och jag inbillar mig att det finns en hel del att upptäcka i närområdet.  Tänker man att man ÄR på semester i stället för att man ”bara” HAR semester blir det genast lite annorlunda i huvudet, eller hur?

On the road again

Sagt och gjort, efter dagens sovmorgon som i mitt fall varade till 09.30 – jag har världens snällast man och barn! – lurade jag ut hela familjen på en cykeltur. Målet var barnens nya kompis , som vi träffade när vi semestrade på hemmaplan i stan i måndags. Att sätta sig på en otippad uteservering i sin hemstad kan ge oväntade effekter.

Jag utgav mig för att veta exakt var de bodde, vilket var en grov lögn. Det var dessutom lite längre än jag trodde, men jisses, vad vackert det är ute i Vettekulla/Matvik, och vädret var helt perfekt för en cykeltur. Faktiskt. Jag passade på att leta fram hitta ut-kartan också, men utan den där lilla Google map-knappen som talar om var man befinner sig, är det ju mycket besvärligare med kartor. Att de inte tänkt på det. 😉

”Hör du, passa dig, jag är en pijat!”

Att kompisen både råkar ha en toppenfamilj och hundar, är inget som direkt gör det hela sämre. Inte heller att jag och Peter fick lämna kvar båda (!) barnen och själva cykla in till stan för en lunch på tu man hand på Rökeriet. Vet knappt när det hände senast. Eller, det händer ju i och för sig varje lunch och middag hemma, när barnen vägrar sitta vid bordet mer än 10 sekunder åt gången, men på något sätt är det ändå inte samma.

Lunch på tu man hand

Under lunchen träffade vi Elin Sandelius som passade på att ge oss alldeles nytryckta broschyrer om Smakfesten som kommer att hållas i Näsviken under Östersjöfestivalen. Tre dagars mat och dryck; kan det bli bättre?  På fredagen blir det kockduell, där jag har en känsla av att någon mycket speciell kommer att befinna sig i juryn. 😉

Vår lilla cykeltur blev till slut en heldagsutflykt, eftersom vi både bjöds på fika och sedvanlig ”springa-i-dörrar-fars” när vi sedan med bil hämtade barnen. När vi väl hittat jackorna i hundburen (!), alla leksaker i miniformat som måste hem direkt annars är livet förstört, fått på den ena dottern skorna, hade ju den andra försvunnit för att ”bara”…, och när hon återfunnits skulle den första givetvis kissa… Typ vilken dagishämtning som helst alltså.

Väl hemma fick vi både tre väder och tre humör i ett. Att leva med en nästan-treåring under svensk nästan-sommar är som vilken Kinder-ägg som helst, man vet aldrig vad man får, men sannolikheten att man inte blir så nöjd är ganska stor. Fast samtidigt kan man inte låta bli att köpa ännu ett, för de är ju ändå så söta. Igår fick jag nog av mig själv och det matcurlande jag aldrig trodde att jag skulle ägna mig åt, och gjorde faktiskt bara en maträtt till hela familjen, vilket gav den högst oväntade utgången att barnen slickade tallrikarna och utbrast ”Vad gott detta var!”, trots att det varken var pasta eller pommes.  Idag tog jag det därför ytterligare ett steg. Ett jättesteg. Broccoli-paj. Som sagt, ett jättesteg. Inna var dock väldigt positiv och åt entusiastiskt flera tuggor innan hon klöktes… Mimi spelade samtidigt upp hela registret, för hon ”gillar inte paj, det är äckligt!”. Ni vet det där registret som gör att man förbannar beslutet att sitta ute på altanen och undrar ifall grannarna eller polisen ska komma först.  Sen bär man in henne på rummet, ber henne komma ut när hon är snäll, och så kommer hon fem minuter sedan med ett stort leende på läpparna och deklarerar att hon nu är det. Scary! Därefter börjar hon helt utan åthävor plocka i sig bitar av ”den äckliga” pajen som hon sex minuter sedan skrikit i högan sky  om, och undrar om hon kan få mer. (Mer pajkant alltså. Hon åt inte broccolin. Det här är trots allt dokumentär, inte fiktion.)

”Mums, vad gott detta var, mamma!” (Från gårdagens bulgur-middag.)

Medan vi satt där i solen började det mullra i fjärran och det blev alldeles svart över grannarnas tak. Eftersom Mimi ”inte gillar när åskavädret morrar så” tillbringades resten av kvällen inomhus. Mimi passade på att träna lite på sin polska och deklarerade att hon kunde ”hunga” Blinka lilla stjärna på polska. Eftersom chips heter chipsy borde det ju bli ”Blinku lillu stjärnu däu”, eller hur? 😉

​​
En bra semesterdag på hemmaplan helt enkelt. Undrar vad som ska hända i morgon.