Kroatien/Polen 2.0 Dag 10 och 11 Sista dagen + 111 mils resa mot Gdansk

Sista dagen i Rovinj gjorde vi ungefär som sig bör, sög ut det allra sista och drabbades av samma slags ”awwww-känsla” för staden som små bebisar och hundar ibland kan framkalla. Egentligen är man ganska glad att slippa dem, men när man vet att man snart gör det (slipper dem) är de ju så söta och charmiga att tanken slår en sekundsnabbt att man kanske…. men nej. En rätt go känsla ändå. Jag tror inte att jag kommer att återvända till Rovinj (i alla fall inte förrän barnen inte längre vill hänga med på det ohämmade resandet), för det var – trots allt – en lite för opraktisk stad, men det är ändå skönt att lämna med ”awwwww-känslan” i bagaget.

Wow! En kreativ morgon! Telefonbatterierna måste ha lagt av….
”När jag fyller fyra önskar jag mig en bil, en regnbåge och ett ritblock.”

Jag har en otäck känsla av att vi när en ”Sverige-vän” (detta hemska uttryck som då verkligen inte har något med vänskap att göra) vid vår barm, för hon målar ”svenska sköldpaddor”, påstår att vattnet inte ”smakar som Sverige-vatten” och längtar lite i allmänhet hem. Mest till förskolan, Ebbe och ”Ellie Lundstump”.

Sista dagen tillbringade vi således med att hänga lite för länge på favoritstranden – utsidan av Cuvi – så där så att barnen t.o.m var lite röda när vi kom hem. Vi badade kopiöst mycket, snorklade fram hittills okända fiskar som enligt Inna var ”gigantiskt stora”, åt en utmärkt lunch på Soul Food, men var sedan tyvärr lite för slaka för att orka ge stan och restaurangerna också en sista chans, vilket innerst inne i min snåla själ (jag tror att generna från pappas sida kommer från Smålandshållet) gladde mig lite lite eftersom det gav möjlighet till kylskåpstömning…

”Mamma, kommer du ihåg när vi såg dinosauriespår? Och stofiler.” ?[[[[
Mimi har verkligen ärvt morbror Stefans förmåga att sitta och leka/berätta historier för sig själv. I detta strandbryn har hon suttit i timmar med sina två hästar och bara fabulerat.

Dags för sen lunch (och hästlek) på restaurangen med världens bästa slogan: ”Don’t be eye candy, be soul food”
”Fiskarna var så HÄR stora!”
Snillen spekulerar.
Inna har inga problem med att ta plats… Det där med ”man-spread” är inte bara ett manligt fenomen tydligen.
Vem har sagt att man behöver bada för att ha simfötter?

Vi hade noga bevakat Google maps och köerna vid gränspasseringarna under några dagar, för vissa dagar när vi kollat (speciellt lördagen) var det köer på nästan två timmar, vilket vi var sjukt osugna på, tro’t eller ej. Enligt våra högst ovetenskapliga undersökningar med bristfälligt empiriskt underlag verkade det bäst att befinna sig vid posteringen så tidigt som möjligt och definitivt före 10, så vi satte klockorna för första gången på länge, och hade sedan, enligt den 100%-iga lagen om alltings djäklighet, en riktig skitnatt med minimalt med sömn. Så klart. Vi ska ju bara vara skärpta i bil i 150 mil. A piece of cake med minimalt antal timmars sömn i kroppen.

Nåväl, vi kom faktiskt (kors i taket!) iväg exakt enligt plan lite i åtta, och ska man tro på omen och tecken, så kommer vi att få en toppenresa, för det allra allra sista som hände innan vi lämnade parkeringen var att vår (dödsdömda, trodde vi) kompis, måsungen ”Pipis Månsson”, tog en liten uppvisningsflygtur (!) för oss.

Så här är vi vana vid att se hen. Ganska ömklig och pipande på marken.
Men vi hade fel, glädjande nog.

Resan under måndagen var föredömligt händelselös. Vi kom igenom gränspasseringen utan problem eller tidstapp (men mötte däremot kilometerlånga köer från Slovenien), fegade och köpte ”vinjetter/vägtullar” i alla länder vi körde igenom (det var lättare på nerresan när vi var lyckligt ovetande…), Peter tävlade med gps:n om att köra in tid, barnen var fantastiska i baksätet (fri skärmtid och tillgång till snacks är ett framgångskoncept) och jag virkade samtidigt som jag höll koll på Google maps och planerade rutten. En bra resdag. Tack vare alla snacks klarade vi oss dessutom med ett mat/lekstopp på McDonalds (var annars) i Tjeckien och så givetvis minst ett kiss-stopp i alla länder vi körde igenom. Det blev fem. Kroatien, Slovenien, Österrike, Tjeckien och in i Polen. Vi hade egentligen tänkt stanna någonstans på vägen (typ Kraków), men har känslan av att 33-gradig värme nog inte riktigt gör stan rättvisa, så planen är i stället att ”flåköra” till Gdansk och ”göra” St Dominika-marknaden, shoppa och kanske bada i Sopot eller badlandet innan färjan går norrut på torsdag kväll. Vi får se vad det blir. Lite hoppigt kommer det i alla fall att bli, för eftersom jag bokat färja och hotell med Sembo (för rabatt på den dyra färjeresan) kan jag inte boka om och av som jag vill (aldrig mer!), vilket kommer att innebära fyra olika sängar de fyra närmsta nätterna. Inte så avkopplande, men inte så mycket att göra åt. Vi hade redan (genom Sembo) en natt bokad på ”lekhotellet” Spa Faltom som ligger i närheten av det fina badlandet AquaPark i Reda/Rumia, och nu har jag även bokat en (gratis) natt till oss på Scandic i Gdansk. Gratis eftersom jag givetvis är med i hotels.coms Reward-system som gör var elfte natt gratis. Det kan nog behövas efter denna sommar då vi varit mer i Kroatien än hemma.

Inte det charmigaste stället för bensin/toalett/kaffe/lek-stopp i Österrike, men barnen klagade inte.
De fick ju glass och gunga. Vad mer kan man begära?
Coolaste bönan på McDonalds i Tjeckien.
Och Inna Sventon…

Måndagsnatten tillbringade vi efter 111 mils körning (heja Peter!) på ett hotell (Altamira) ute i typ ingenting strax innan Lodz där vi fick ett trebäddsrum med fin frukost och fri parkering för 545:- Jag hade kanske inte velat stanna mer än en natt, men imponerande att ens kunna städa och köpa ingredienserna till frukosten för de pengarna!

Heltäckningsmattor, tunga 80-talsöverkast, obefintlig mörkläggning, men rymligt, ganska sköna sängar (om man bortser från omaket det alltid innebär att dela säng med en stökig nästan-fyraåring, men det kan nog inte hotellet lastas för) och fräscht badrum. För pengarna var det fantastiskt.
På 80-talet var den nog superhet.
Jag har definitivt varit på dyrare hotell med sämre frukost.
Fast ingen bacon så klart. Utom i kall späckform, ifall man hade velat.
Nu har hon insett att vi är i Polen och hoppar i sängen sjungandes ”Polen, Polen, jag älskar Polen”, så det var nog inte så farligt med Sverige-vänskapen ändå.

Nu, tisdag förmiddag, rullar vi på A1 mot Gdansk ackompanjerade av Mimis: ”Här luktar inte hallon precIIIs” (med Stockholms-iiii) när vi råkar köra förbi en gödslad åker. Vi har ungefär 2,5 timmars körning kvar till Gdansk, där som sagt den jättestora St Dominika-marknaden bör vara i full gång när vi kommer, så vi ska nog lyckas suga ut lite till av denna semester. Och köpa ölkorv så klart. 🙂

Kroatien 2.0 Dag 9 Villas Rubin och mysiga staden Bale

På rekommendation av Kroatien-karlshamnarna vi träffade igår, testade vi idag stranden Villas Rubin, men blev väl inte så imponerade. Inte jag i alla fall. Detta är ytterligare en av alla dessa stränder som ligger på en camping, så det finns så klart fina faciliteter och gott om aktiviteter på området. Det finns omklädningshytter, duschar, lekplatser, volleybollplaner, pool med vattenrutschkana, restauranger, barer osv men själva stranden var, i mitt tycke, inget speciellt. Inte där vi var i alla fall. Det var klipp- eller grusstrand och väldigt stenigt i vattnet, och stenarna var, som vi också sett på något annat ställe, lite övervuxna och aningen läskiga. Dessutom blåste det ganska rejält (inte strandens fel), så det var svårt att tillgodose och uppmuntra Mimis nyvaknade intresse för att lära sig simma ”på riktigt, utan ajmpuffar!” Den nya benämningen är ”Mimi-party-fest” och går enligt uppgift ut på att vi andra tre kastar henne mellan oss. Kanske något för simskolan? I och för sig blev vi kvar där till sena kvällen, då vinden mojnade, så vi fick lite av det också, men nej, jag behöver inte åka tillbaka.

Det är svårt att inte bli däckad av denna donna. 🙂

Jag har skrivit någon gång tidigare att Peters intresse för gitarrer/pantbanker/musikaffärer och livemusik emellanåt tar oss till ställen dit vi inte kommit annars, vilket är bra, för trots vårt idoga resande är vi lite dåliga på att verkligen göra saker på resmålen om inte han tvingar iväg oss. I kväll var ett sådant tillfälle. En jazzfestival i staden/samhället Bale någon mil söderut lockade oss dit trots att vi egentligen varit lite för länge på stranden för att det skulle vara en riktigt bra idé. The Olofsson way alltså.

Mycket riktigt blev det inte exakt som vi hade tänkt oss. Det är ju det som är the Olofsson way. Klockan var närmare 21 när vi gav oss av, och vi hade inte ätit (eftersom vi varit på stranden till 20…) men klart att det måste finnas mat på en festival, eller hur?

Cliffhanger….

Jodå, det fanns en scen och det fanns musik, men jazz…? Nja…
Öl och cocktails så klart.
Inna hade tagit det säkra för det osäkra och tagit med sig picknick. Smart tjej. (Mimi verkar käka sig själv. Det funkar kanske också.)
Inte så jazz-festivaligt kanske.

Vi kom till Bale utan problem och efter lite körande kom vi till ett ställe som helt klart var en festival, även om den till det yttre inte direkt hade de attribut man förknippar med en jazzfestival. Inga introverta, svåra kulturmänniskor så långt ögat kunde nå, men däremot neon, karuseller, sockervadd, en stor scen och en gigantisk parkering på en gräsmatta. Vi frågade vakten vid parkeringen om detta var jazzfestivalen och fick svaret ”Yes, festival” och hur stor är sannolikheten att en stad med 1200 invånare har två event samma kväll? (Retorisk fråga…)

Således packade vi ut oss och gick igenom området i jakt på mat och jazz, men hittade väldigt lite av något av det. På den coola scenen spelade ett hyfsat ohippt balkanskt dansband med supersjälvförtroende, för trots noll aktiva lyssnare framför scen körde sångaren en massa allsångs- och ”hela-publiken-sjunger-och-vajar-med-armarna”-knep. Bland stånden fanns det gott om sockervadd, popcorn, godis och majskolvar, men förutom ett gäng grisar som stektes på spett i en grillvagn utan anslutande försäljning, fanns bara en enda, sjukt långsam, cevapcici-servering som vi varken vågade eller ville ge en chans, vi som gillar kött som är mer än genomgrillat. Med tanke på den underdimensionerade grillen kontra den stora horden väntande människor kändes förutsättningarna sådär.

Peter, som inte var helt nöjd med musiken, var och pratade med ljudteknikern om utbudet på ”jazzfestivalen”, men fick bara svaret ”jag sköter bara ljudet”. Man kan säga att den ena handen hade rätt dålig koll på den andra vad gällde aktiviteter i staden.

Barnen var i alla fall nöjda.
Hm….skylten ihop med ställningen ”jag är en sengångare” känns sådär.
Middag helt enligt tallriksmodellen. Mimi ÄR där bakom.
”Tittut!”
Följ den där sockervadden!

De två karusellerna var, konstigt nog, för äldre barn, men tjejerna roade sig kungligt i ställets enda gungställning och ”vuxenlekplats”. Vi insåg efter ett ganska kort tag att grillad majskolv förutom att fastna rejält i tänderna, inte riktigt ersätter middag. Konstigt nog inte sockervadd heller, så till slut lämnade jag Peter och tjejerna vid gungorna och gick inåt stan för att kanske hitta en pizza eller två. Då hittade jag jazzfestivalen. Helt utan neon, karuseller och sockervadd, men med ett överflöd av medelålders kulturmänniskor, inträngd på ett pyttelitet torg i den sötaste, lilla medeltida (?) gamla stad jag sett. Visby, Rovinj och de gamla kvarteren i Barcelona framstår som gigantiska autostrador i jämförelse. Supercharmigt. Fast med ganska ont om restauranger skulle det visa sig.

Jazzfestival. På riktigt.
Usel bild med mobilkamera i mörker, men barnen älskade denna portal ”för den har ju regnbågslampor”.
Supergulliga gränder.

Jag skickade givetvis genast efter resten av familjen och två tredjedelar av den blev lika charmad som jag. Den sista tredjedelen tyckte det var en ”usch, blä, äcklig festival. Bara för vuxna. Buäääää. Här är tjååååååkigt. Jag hatar denna festivalen. Jag är söööömnig. Buäääääääää.” Det är sådant som verkligen förhöjer en jazzfestival både för oss och för omgivningen. Lyckligtvis gillar jag inte jazz, så jag tog skyndsamt med mig gnällspiken och hennes storasyster därifrån, bärande den inte längre så lilla minsta, för givetvis orkade hon inte heller gå längre. Tyvärr uppenbarade sig ingen restaurang nu heller, men en glass (vi äter helt enligt tallriksmodellen och givetvis på bestämda tider) och en liten hund räddade situationen tills Peter kom ifatt oss när det var paus.

Efter en promenad i det otroligt charmiga inre av staden (typiskt nog hade jag inte kameran med mig) insåg Peter att det band han ville lyssna på, inte var det som kom upp på scen, så vi fattade att det bästa för alla nog var att ge upp. Mimi somnade efter två minuter i bilen, så det var i alla fall på riktigt, hennes gnäll. Vi andra avslutade kvällen med en midnattsmiddag bestående av mikrovärmd pasta och köttbullar. ”Jag älskar när vi är så här busiga”, konstaterade Inna. Då så, då är väl allt bra då. Att vända dygnet och införa regler och rutiner när vi kommer hem blir säkert a piece of cake. I morgon, söndag, är vår sista dag i Kroatien. Ska vi gissa att även den kommer att innehålla en del sol och bad?

Kroatien 2.0 Dag 8 Kort blogg idag, tro’t eller ej

Idag hade jag verkligen bestämt mig för att ta semester från bloggen, för det finns trots allt begränsningar i hur många variationer man kan göra i text och bild på temat skitvarma dagar, stränder och brunbrända barn. Det visar sig dock att min känsla för symmetri (vissa hade säkert gett den något slags diagnostiskt namn) inte riktigt tillåter det. Man kan ju inte bara hoppa över en dag så där.

Nåväl, i korthet har dagen bestått av frukost, frukostsiesta (kom ihåg var ni hörde det först), delikatesslunch bestående av pulvermos och falukorv (!), vilket jag ”tyvärr” missade att föreviga, sol, massor av bad, snorkling och simträning på Innas favoritstrand Cuvi Beach (utsidan = bäst!), ”middag” på beachbaren Soul food och slutligen helt otippat kvällsbad/snäckplockning med Karlshamnsgänget vi sprang på på vägen hem, vilket gjorde att vi fick lysa oss medelst iphonelampa från stranden till bilen. En bra dag, även om stoffet till bloggen är lite begränsat. (Egentligen handlar det i ärlighetens namn mest om att jag hellre vill virka än skriva just i kväll, för jag kan ordbajsa om nästan vad som helst, men just idag tänker jag inte göra det. Inte så mycket i alla fall.)

Undrar vad gårdagens olycksfågel hittat på i natt. Förutom alla skador hon ådrog sig igår kväll, vaknade hon med denna läckra blåtira.
Ganska nöjd ändå i alla fall.
”Undrar varför det bara är Inna som skadar sig hela tiden, mamma.” (Det nya sättet att gå med håven/framhäva sin egen förträfflighet börjar numera på ”Undrar varför…”)
Trots promenaden, som inte är så skön i 33 grader, måste det erkännas att Cuvi beach’s ”utsida” levererar. I och för sig stenig botten, men lagom med folk, spännande snorkling, en massa småvikar och trevliga beachbaren ”Soul food” gör att den nog leder strandligan. (Fingret framför linsen är bara bonus.)
Kasta sten i vatten tröttnar man aldrig på.
”Va? Har jag ett märke på näsan? Får jag se?”
Egentligen skulle vi åka hem, men när barnen hittade en lekplats bredvid ännu en beachbar, insåg vi att vi inte hade speciellt bråttom. Väl där hörde vi karlshamnska från några bord längre bort och hittade ett helt gäng ”halvkänningar”, som dessutom hade en åttaårig tjej i sällskap, vilket våra tjejer verkligen uppskattade, så vi blev liksom bara kvar.
Där nere någonstans är de, tjejerna.
Det började med klättring, fortsatte med snäckletning och slutade med kvällsdopp. Inna och Mimi tror att de älskar sin nya vän, Jennifer. ?
En badnymf i solnedgång.
Ett snäck-zoo.
När vi till slut motvilligt bröt upp hade det blivit ganska mörkt.
”Ganska” mörkt.