Östersjön skötte sig lyckligtvis exemplariskt i natt. Inte en krusning på ytan under hela natten, så hade det bara varit att man hade kunnat röra sig något lite lite på britsen som inte har så stor likhet med vår vanliga 2.60 (!) breda memoryfoam-säng hade natten varit ljuvlig. När havet är så lugnt och man bara hör lite sövande dunk från motorerna, då är det verkligen skönt att åka nattfärja, men när ben och rygg bara värker av den påtvingat stillaliggande ställningen som två personer på 60-70 cm innebär, då blir sömnen liksom ändå inte perfekt. På hemresan kanske jag ändå tar överslafen, eller binder något av barnen däruppe.
Hyfsat utvilade är vi nog ändå. Barnen sov sig utan problem igenom I am sailing och ”nu är det en och en halv timme tills vi är framme, var god lämna hytten” på tre språk, men satte sig likt zombies i en kista i en dålig skräckrulle upp, klarvakna, när vi råkade prassla lite med gårdagens chokladpapper… Men visst, något ska man ju äta till frukost… och upp kom de. Utan protester. Vinnande koncept alltså.
Det tog ovanligt lång tid att ta sig ut från färja och färjeläge. I Polen är det, till skillnad från Sverige, nästan alltid nykterhetstest när man kommer från båten, och numera är nykterhetspoliserna kompletterade med ett hyfsat avsevärt antal passpoliser… Eftersom detta är avsett att vara en glad blogg, trots det emellanåt bitska tilltalet, väljer jag medvetet bort att skriva mer om detta läskiga faktum. Vi hann i alla fall in till Gdynia innan 9.30, så vi kunde göra det vi under förra resan kom på var en ypperlig idé; ta en hotellfrukost på Mercure Gdynia (f.d Orbis). Barnen äter gratis och även om det i stort sett är ett lågprishotell, så har det en väldigt fräsch nedervåning och helt okej frukost för 49zl/vuxen.
Förutom leklandet var frukostens stora snackis (känsliga personer kan sluta läsa här) om utifall vi skulle kunna åka till det efterlängtade badlandet eller om ”mamma skulle blöda från snippan”. (Av någon anledning känner jag mig som något slags 70-talsflumming nu. ”I vår familj är vi minsann öppna om allt”, typ… Det är vi inte.) Nåja, alla kvinnor mellan ca 13 och 55 har nog en viss förståelse för mina känslor i alla fall. Man vill väldigt gärna att barnen ska få åka till det sååå efterlängtade badlandet, men face it, det är inte mycket som kommer högre upp på listan över vad man INTE vill göra, när man har just den där ”mensen-kommer-vilken-sekund-som-helst-känslan” i kroppen, så idag utnämner jag mig själv till ”mom-of-the-year”, för vi åkte till Reda och AquaPark. Alltså tre timmars bad och tre timmars diskret kikande bakåt/neråt för att kolla ifall man lämnade spår. Väldigt avkopplande.
Förutom ovanstående var det faktiskt väldigt trevligt. AquaPark har den goda smaken att erbjuda ett badland med väldigt behaglig temperatur i både luft och vatten. (Ett studiebesök hit kanske, Karlshamns kommun/Väggabadet?) Dessutom kostar det inte skjortan. 70 zl för tre timmar för hela familjen. Helt okej. Tre timmar är absolut vad man klarar av. I alla fall vi. Ska jag vara lite kritisk så är det som drar ner betyget ett snäpp de uttråkade badvakterna som uppenbarligen behöver få ur sig sin inneboende aggression någonstans (i och för sig kanske bra att de får det på jobbet och inte på partner/barn hemma) och verkligen utövar sin makt och de 56 (!) ”regulamin” som sitter uppsatta på väggen likt teserna i Orwells Djurfarmen. Det är väldigt mycket blåsande i visselpipa över saker som verkligen inte borde behöva bli blåsta i visselpipa över. Överlag är det dock verkligen trevligt och väl inrättat med precis lagom mycket att göra. Möjligen tror jag att de något äldre (och modigare) barnen har lite mer ut av det än våra småttingar, men å andra sidan kräver de inte så mycket. Eftersom Inna nu äntligen är simkunnig (även om badvakten såg väldigt skeptisk ut) fick hon simma ner i ”Blue Ocean” och fram till fönstret till hajarnas akvarium (”Det känns som att simma med hajar, mamma!”), vilket gjorde hennes dag.
Aquapark reda for dummies
Nu kan det vara så att det bara är vi som inte riktigt fattar de underliggande reglerna på ett badland, för vi har i ärlighetens namn inte varit på så många, men ifall det faktiskt finns fler ”dummies” än vi, har jag efter idag satt ihop en liten lista över saker som kan vara bra att veta när man besöker AquaPark.
- det finns bara en ingång. Alla kön, åldrar och sexuella preferenser går in genom samma
- när man kommit in söker man upp ett ledigt omklädningsbås (de ligger på rad till höger)
- det finns ingen anledning att börja leta efter dolda låsmekanismer eller testa något av de många olikfärgade armband man får när man betalar. Man väljer bara ett tomt bås och ”låser” det helt manuellt med den lilla plastmanicken på insidan.
- kolla dörren på andra sidan båset – de är genomgångsbås – så att den lilla plastmanicken är låst även där; annars kan du få en överraskning
- när du bytt om, samla ihop alla dina pinaler (det är nu du inser varför det finns en bemannad garderob på nedervåningen, innan man går upp till kassan) och gå ut genom den dörr du inte kom in genom (det är trevligt för alla andra om du låser upp båda dörrarna innan du lämnar båset)
- välj ett skåp att stoppa in dina pinaler i (helst ett till vilket du fått ett armband, så att du kan låsa. Orange armband – stora skåp, gula armband – små skåp längre in. Oklart varför man får båda.)
- se till att du har valt ett skåp utan ett klistermärke med en meningslös symbol och text på polska. Förklaring kommer nedan.
- välj gärna ett skåp hyfsat nära duscharna, som ligger längre in i salen eller ta med dig handdukar och ev annat du vill ha under vistelsen in på själva badlandet. Det kan annars kännas lite långt och naket att gå omkring bland klädda och halvklädda människor av alla kön, åldrar och sexuella preferenser när du behöver hämta något
- se till att du har tagit med badpuffar till ditt icke simkunniga barn. Om inte, återvänd till punkt 1, gå ut och ner till affärerna på nedervåningen.
- vill du kunna äta/dricka/förfriska dig i ställets restaurang under vistelsen, se till att du har badskor med dig. Om inte, återvänd till punkt 1, gå ut och ner till affärerna på nedervåningen. Man får inte vara barfota på ställets restaurang.
- behöver du nyttja någon av de senast nämnda punkterna, se till att du har kontanter (helst polska). Om inte, se till att få med dig din jacka och dina skor när du återvänder till punkt 1, för det ligger en bankomat utanför ingången mitt på huset (inte den där man kommer in ifall man parkerat bilen)
- har du inte tänkt på det innan, se till att lära dig polska innan du går in i badlandet för all information och alla varningar (och de är många) är 100% på polska även om namnet på varenda attraktion är på engelska
- håll reda på ditt (eller dina) armband. De ger dig både information om hur lång tid det har gått sedan du kom (glöm inte att även omklädning och dusch räknas in i tiden) och vilket skåp du till slut valde till dina pinaler. ”Check your time” är dessutom den enda engelska information som finns, i anslutning till de små (hyfsat undanskymda) stationerna där man kan kolla det
- när du är klar, se till att delegera eventuellt medföljande småbarn så att du inte själv står med tre blöta personer och alla deras pinaler, inkl vinterjackor och leriga skor, i ett av omklädningsbåsen. Det är trångt, varmt och stressigt.
- oavsett om du lyckats delegera eller inte, se till att du har packat ner något slags snabb och i båset tillgänglig energi till alla medföljande. Detta är eventuellt det viktigaste av alla ovanstående tips.
- om möjlighet finnes, undvik restaurangerna i byggnaden. Enligt obekräftade uppgifter finns de bästa pizzorna något stenkast iväg, vid stationen. Detta är ett nästintill omöjligt tips att uppfylla, men måste nämnas.
- njut av tiden i badlandet. Det är trots ovanstående ironiska tips ett förbaskat trevligt ställe
Jag skrev ju i tipsen att man skulle välja ett skåp utan klistermärke. Jag gissar att det finns en och annan som anade att det fanns en historia där. Det fanns det. När vi – överlastade av alla våra prylar, vi kom ju faktiskt precis från färjan och tyckte att det verkade löjligt att lämna in grejer in garderoben där nere – lämnade omklädningsbåset, såg vi absolut att många skåp hade ovanstående klistermärke på sig, men symbolen verkade ju harmlös och texten obegriplig (knappast någon ”UWAGA” = varning), utan vi tog det som allmän information som gällde alla skåp. Alltså lastade vi in hela vårt ”bohag” i närmsta klistermärkesförsedda skåp, dvs min handväska (med plånbok innehållande alla kort jag äger, fyra pass, fyra mobiltelefoner, insulin, annan medicin, nycklar, extranycklar till bilen och allt annat livsnödvändigt jag går och drar på), Peters alla pinaler (inkl de riktiga bilnycklarna), våra kläder, skor, badlakan och de tre armband vi inte fattat vad vi skulle ha till, låste, dubbelkollade så att det verkligen var låst och gick och badade. Sedan badade vi i 2.36 minuter innan vi bestämde oss för att det var dags för dusch och avfärd. Peter stannade med tjejerna vid duscharna medan jag gick för att hämta badlakan och schampoo. Och kom fram till ett vidöppet skåp. Den hjärtfrekvensen har jag inte haft sedan senast jag var på Bodetorpsskolans översta plan kan jag säga. Fy fan (ursäkta) vad många tankar jag hann tänka! Och fy FAAAAN vad glad jag är att polacker uppenbarligen är ett ärligt folk, för allt verkar orört. Snacka om tur! Där kunde vi ganska lätt stått nakna utan både pengar, pass, kreditkort, telefoner, bil, all packning i bilen och lite annat smått och gott. Jag ska köpa en lott. Eller två. Ska man se det positivt så har jag i alla fall lärt mig vad Szafka chwilowo nieczynna betyder. Nästa gång vi åker till badland kommer jag att låsa in mina prylar någon annanstans innan vi ens går in. Shit, vilken tur vi hade!!! (Enligt Inna var det viktigaste att inte telefonerna försvann… Vi måste ta ett snack om hennes preferenser och konsekvenstänk.)
Det är bara att erkänna att stämningen var aningen spänd efter våra tre timmars bad och den anspänning det olåsta skåpet hade inneburit för 50% av oss. Vi hade dessutom lite olika åsikter om hur planerna i direkt anslutning till badet borde se ut. Detta är vi förmodligen den första familj i världshistorien att råka ut för. Efter halvtaskig pizza, glass och kaffe (och möjligen ett och annat superpedagogiskt hot om indragen skärmtid) var alla vänner igen, och vi drog oss återigen upp mot översta våningen där papegojorna höll till. De 38 zl vi fått veta att det skulle kosta oss, var helt plötsligt, när det var annan personal i kassan, 50 zl. Stämningen blev med ens aningen spänd igen, men eftersom det var så viktigt för de små, höll mamman (nästan) inne med vad hon tyckte om detta. Möjligen borde hon inte gjort det, för vi hade likväl (nästan) kunnat slänga de pengarna direkt i sjön. Ett papegojarium innebär tydligen en lokal där papegojor flyger fritt, för väldigt mycket oväsen, flyger väldigt tätt intill besökandes huvuden och emellanåt tar emot lite mat som de blir erbjudna. Och fingrar de inte blivit erbjudna. En av de största tog direkt sikte på banden till Peters huvtröja och flög ner på hans axel. Att säga att Peter var bekväm med detta är att gravt överdriva, men så gäller det ju att inte skrämma barnen… så han gjorde sitt bästa för att hålla god min. Inte för att det spelade någon roll, för 6 minuter senare var det ändå en annan papegoja som bet Mimi i fingret när modiga hon faktiskt matade dem. Otacksamma kräk.Där tog Mimis sejour som papegoj-fan slut. Inna vågade i alla fall till slut stanna kvar en stund och en av personalen (eller vad det nu var – allt sådant var högst oklart) berättade lite om de olika fåglarna och försökte (förgäves) att få en av dem att säga ”hello”, så något fick vi i alla fall ut av det.
Överlag kan man absolut kalla utflykten till Reda väldigt lyckad. Vi gjorde ju nästan allt det vi hade planerat, vilket för oss är en bedrift i sig. Att hålla oss till planer är absolut inte något vi är vana vid. Å andra sidan blev det väl inte riktigt som vi hade tänkt oss resten av dagen, så det kanske kan jämna ut sig. Vi lämnade Reda först vid 17-tiden, alltså precis i rusningstid, men färden till Gdansk gick ändå smärtfritt och utan några stopp eller felkörningar, vilket annars gärna är fallet. Det byggs ju så otroligt mycket överallt i området att det ofta får bli ändrade rutter och risk för fel.
I Gdansk skulle vi äntligen bo på det lägenhetshotell – Dom & House Waterlane – som jag bokat ett par gånger, men av olika anledningar alltid bokat om. Allt verkade först frid och fröjd. Jag var på kontoret och hämtade nyckeln, tjejen där följde mig upp till lägenheten och förklarade/visade vägen. Jag reagerade på lukten i den annars väldigt fräscha lägenheten, men tänkte att det nog bara var lite unket eller att de använde något märkligt rengöringsmedel, la pappren om själva boendet i lägenheten, följde tjejen ner igen, åkte tillsammans med Peter och tjejerna ner i garaget, lyckades med hjälp av en trevlig fransman lokalisera hissen, åkte upp i hissen, hittade lägenhet 22 som det stod på nyckeln (övrig dokumentation låg ju inne i lägenheten), försökte jättelänge komma in i lägenhet 22 utan att lyckas, åkte ner till bottenplan för att kolla så att vi var rätt, stötte återigen på samma trevliga fransman, åkte upp igen, tänkte att vi kanske kommit med fel hiss, tog hissen ner till parkeringsgaraget igen, stötte, tro’t eller ej, på fransmannen igen (vid det här laget var vi riktigt bra kompisar), började försöka lokalisera den andra hissen, fick hjälp av delvis svensktalande trevlig polack som nog jobbade i garaget, fick veta att vi hade varit i fel byggnad hela tiden, vi skulle till lägenhet 22 i F-byggnaden, inte E (hoppas ingen var hemma i lght 22 i E-byggnaden), åkte upp till rätt lägenhet, kom in, insåg allihop hur illa det verkligen luktade (BAJS!, enligt barnen), vädrade, försökte intala oss att vi skulle vänja oss, spolade alla kranar ifall det var vattenlåsen som luktade, plockade fram lite godis och satte oss i soffan, insåg att själva soffan luktade jätteilla, såg hur träet buktade av fukt inne på toaletten, gick ner till kontoret och bad att få en annan lägenhet som inte luktade död råtta, fick reda på att den enda lägenhet i samma hus som var tillgänglig var en ”studio” med begränsade sovmöjligheter för fyra personer, men att vi kunde få motsvarande lägenhet i ett hus i andra delen av staden. Det är verkligen inte meningen att vi ska bo i Dom & House Waterlane… Packade alltså ner allt i bilen igen, insåg att vi verkligen skulle behöva proviantera lite eftersom klockan nu var närmare 20, släppte in stressad mamma på kaosartad Biedronka (typ Lidl) där hon plockade ihop märklig blandning av mat, lyckades efter ett par om och men navigera både till rätt hus och till rätt parkering i mycket mörkt och stort parkeringsgarage, insåg att vi fått fel ”tagg” till det hypermoderna boendet som bara släppte in rätt personer i rätt korridorer, lyckades lura systemet så att vi till slut kom upp i rätt lägenhet med ett sovande barn, massor av packning och en i övrigt aningen stressad familj.
Så här bor vi nu i en alldeles nyproducerad, superfräsh lägenhet med trevlig inredning och en del skrattretande exempel på antingen polsk byggnadskonst eller stress. Eftersom detta inlägg redan är oläsbart långt, lämnar jag den cliffhangern tills i morgon.
Mimi, 3 år, skriver inte till tomten utan till tumlaren Happy.
