Matkasse för 199:-. Beställ innan midnatt!

Jag slänger in ett ekonomiskt semestertips bland alla badbilderna, ifall det är någon mer än jag som vill slippa sticka och handla nästa vecka, när det tydligen (eller kanske inte, för vi kommer ju hem….) ska vara fint väder. Jag beställde i alla fall precis CityGross Billiga kasse med 200:- i rabatt. Alltså fyra rätter (och för oss perfekta rätter med färs, bacon och korv; typ det enda som går hem) för 199:-. Mycket billigare kan det ju inte bli.

Beställ HÄR och hämta på Citygross på måndag. Måste beställas innan midnatt idag, måndag 2/7.

*innehåller annonslänk för Citygross

Kroatien 2018. Dag 12. Vi utforskar Makarska.

För den som är intresserad kan jag berätta att krogarna i Makarska uppenbarligen inte stänger förrän vid 05… Alltså var det ungefär vid 05 jag kunde somna i morse. Bor man sedan nära den fina kyrkan på torget, behöver man inte vara orolig över att försova sig, för när krogarna stängt och de brölande festprissarna gått hem, klämtar i stället den med något som låter ungefär som 10 kyrkklockor i kanon varje hel och halv timme. Väldigt avkopplande.

Vid frukost diskuterade, eller försökte vi diskutera, morgondagen, då Peter fyller ojämnast möjliga, 55. Mimi, av vilken man aldrig vet vad man får, det skiftar snabbt mellan ohämmad kärlek och ren och skär, illvillig skadeglädje, skulle bara [räcker ut tungan] ”göra såhär, hela hela dan” och Inna (som är lite jämnare i humöret) frågade omtänksamt sin pappa vad han ville göra på sin dag. När han undrade vad han kunde välja på, kom svaret blixtsnabbt: ”Vad du vill. Utom att rida på en enhörning. För enhörningar finns ju inte på riktigt.” Då har vi rett ut det. Planen för dagen är glasklar. Skönt.

Annars pratar Mimi mest om bästa kompisen Ebbe. Det börjar märkas att de inte har träffats på ett par veckor, för nu börjar hon längta. För ett par dagar sedan deklarerade hon att hon ville gifta sig med Inna, och när jag berättade att syskon faktiskt inte fick gifta sig med varandra, hur mycket de än älskade varandra, konstaterade hon med ett lätt skratt att ”nej visst nej, och jag ska ju ändå gifta mig med Ebbe”. Igår skrev vi till Ebbes mamma om en lekdejt när vi kommer hem, vilket kanske inte var en så bra idé, för nu vill Mimi att vi ska åka hem så att hon ska få vara hos Ebbe. 🙂 Igår hörde jag henne skratta till och utbrista ”kolla mamma, en sådan kallar Ebbe [ŗynkad näsa] en cabbe!” och mycket riktigt körde det förbi en glänsande ljusblå cabbe. Söta ungar!

Jag vågar nästan inte skriva det, för uppenbarligen är det så att många som läser mina litanior tror att alla våra semestrar bara består av dåligt väder och allmänna vedermödor (så är det inte, det är bara det att gullelullet ju inte är lika kul att skriva om), men efter frukost började det faktiskt regna. Då är det ju i och för sig bra att man är i en stad, så på med utforskarskorna! Sagt och gjort, vi begav oss ut på äventyr för att kolla närområdet. Det fanns, så klart, fiskar, många restauranger, många hotell och en del affärer.

Det kommer nog att bli livat på torget i kväll också… Kroatien spelar åttondelsfinal mot Danmark.
Det är ganska maffigt. Och högljutt.
Nere i hamnen kryllar det spännande nog av fisk. Barnen, som matade dem med banan (!) konstaterade att det nog är ”apfiskar”, eftersom de verkar gilla banan så mycket.
Det är 30 grader varmt och droppar några enstaka stänk emellanåt, men hon är väldigt bestämd. Hon skulle ha dessa varma kläder och hon skulle ha ”falaply”. Då får det bli så.
De har en blick för att upptäcka lekplatser, hur små de än är.
Tittut!

När vi lyckats slita fiskspanarna från banan-matningen, sprang vi passande nog på en semi-ubåt (en sådan med fönster under ytan) som vi sagt länge att vi skulle åka. Idag kändes som helt rätt dag, så vi bokade in oss på nästa tur.

Jag kan ju erkänna att det trots intensiva fläktar och öppet både fram- och baktill uppe i taket krävdes viss självövervinnelse att inte gå upp i friska luften efter tre minuter. Det kändes lite som att andas i en påse. En ganska liten påse full av svettiga, unga tyskar. (Att de var tyskar hade verkligen inget med saken att göra; deras ungdom och svett spelade större roll.) Inte hundraprocentigt bekvämt, men man vande sig. Nästan i alla fall. Även Mimi ”kände sig lite snurrig” efter en stund, men när vi på kvällen frågade henne vad som varit bäst under dagen var det just den snurrigheten (!), så vi hade kanske inte riktigt samma upplevelse ändå.

På väg ner i underjorden, eller i alla fall i undervattnet.
På väg ut såg man ärligt talat inte speciellt mycket mer än bubblor i ytan.
Det var ju inga färgglada korallrev ute ”på plats” heller, men ganska gott om fisk och sjögurkor i alla fall. (Snacka om att vara synnerligen osexiga djur – de ser verkligen ut som gigantiska mördarsniglar bara.)
Det blev inte jättebra bilder genom fönstren i båten.
Mimi lyckades inte riktigt hålla intresset uppe under hela halvtimmen. (Inte jag heller, ärligt talat.)
Så här såg det ut (utan svettiga tyskar). Ganska litet och ganska spartanskt.
Aaaah, frisk luft och härlig utsikt.
Enligt Peter heter statyn San Peter… (ev behövs faktakoll här).
Kroaterna och jag har inte riktigt samma uppfattning om vad ett ”köpcenter” är…

Inna och Mimi, framför allt Inna,  var helt fascinerade och recenserade båtturen som ”this was supercool” när vi gick av, och det är ju det som är viktigast.

När vi stigit av frågade vi skepparen om tips på en bra restaurang. Han hänvisade oss till restaurangen på hotell Porin en bit bort, så dit gick vi. Tyvärr hade de inte öppnat serveringen för säsongen ännu, men killen där hänvisade oss i sin tur till Gastro Diva, precis i närheten av gårdagens Bar Spina. Här fanns rejäla bord och stolar i rustikt snitt, så vi satte oss utan tvekan. Det tog sedan en stund innan vi fick någon hjälp, och menyn bestod av handskrivna rätter på ett pyttelitet block som översattes vid bordet (rätterna, inte blocket), vilket fick oss lite tveksamma igen. Barnmeny eller speciella rätter för barn finns väldigt sällan och det fanns varken pasta eller strips till våra bortskämda barn, men vi kom över även det och beställde, vilket visade sig vara ett riktigt bra drag. Det var inget jätteflådigt eller speciellt egentligen, men såå gott. Peter åt köttfärsfyllda paprikor, barnen stora köttbullar i tomatsås och jag en gudomlig ostbricka. Riktigt gott alltihop och till en högst överkomlig peng. Rekommenderas varmt till den som har vägarna förbi Makarska.

Makarskas Karl-Oskar och Kristina. Och Mimi.
Man undrar ju lite över varför kvinnans bröst lyser så guldigt. Är det meningen att det ska vara så eller har det blivit så pga klåfingriga förbipasserande?
ALLA murar, stenar och andra lämpliga höga ytor (och det finns många) måste erövras och promeneras på. Både avslappnande och ett mycket effektivt och snabbt sätt att ta sig fram. (Sarkasm.)
De små smala stenlagda gränderna påminner som sagt väldigt mycket om Barcelona, liksom det faktum att det bakom små oansenliga dörrar och prång kan dölja sig de coolaste saker. Här ett litet galleri.
Är det okej om man läser det baklänges? Wine bar buffet…?! Ja, tack!
Det syns en och annan (underdrift) kroatisk landslagströja ute i vimlet redan vid lunchtid.
[Med mörk förställd röst]: ”Hej, jag heter Peter. Jag har en cool keps.” (Lägg märke till det rejäla bordet.)
Gissa om jag är glad över mitt lunchval?! Det kändes lite småmärkligt att beställa en ostbricka till lunch, men kyparen rekommenderade den, och jag förstår varför. MUMS! (Dessutom kostade den 50 kuna, dvs mindre än 75:-)

Efter den goda lunchen hade det klarnat upp rejält, så vi gick hem och hämtade badkassen och gick bortåt hållet där stranden borde finnas. Ett veritabelt köpcentra av (typ) marknadsstånd med strandgrejer, restauranger och kläder visade vägen. Vi investerade i snorklar, en vattenskjutare och en strandponcho på vägen och kom sedan fram till stranden. Och var nära att direkt vända. NU förstår vi hur bra vi egentligen haft det på våra tidigare destinationer. (Förlåt Brac och Bol för allt illasinnat jag skrivit om er!) Det här var Gehenna, Sodom och Gomorra i ett. Undertecknad som inte ens åker till Sandviken eftersom jag tycker att där är för mycket folk… Det här var hemskt. SÅÅ mycket folk hela vägen från strandbrynet upp till de skuggande träden och ute i vattnet. Urk. Det var dock så varmt att det inte riktigt var läge att gå därifrån och hitta en ny strand, så vi tog ett djupt andetag och lokaliserade en minimal plätt där vi kunde lägga ut en handduk. Sedan fick vi – tråkigt nog – bada i omgångar, för det kändes inte som ett ställe där man kunde lämna grejerna och i lugn och ro gå ner och bada som vi gjort överallt annars. Till råga på allt var stenarna finkornigare, så att vattnet var grumligt och man nästan fick känslan av förhatlig sand. Nej, vi kommer inte att återvända. En desperat fråga till kompisarna som var här förra veckan resulterade i en lång lista av andra förslag på lugnare stränder (tack, Carro) så vi ska läsa på lite inför i morgon.

Den överbefolkade Sodom och Gomorra-känslan framgår inte riktigt av bilden, men tro mig, det var knökfullt!
Folk, folk, folk…

Framåt 18.00 – 18.30 började det lätta så pass i leden att det nästan var okej (fotbollen som lockade, för det var fortfarande lika varmt…?), men eftersom vi var tvungna att möta lägenhetsägaren vid 19.30 (det gick ju inte så bra igår) fick vi vackert ta oss hemåt. Planen var att därefter gå ut och se matchen på storbild på torget, men mängden redan överförfriskade supportrar på restaurangen där vi slängde i oss varsin kebab på vägen hem och en viss ”efter-utflykt-och-strand-känsla” när man kommer hem och sätter sig ner (farligt) gjorde att vi faktiskt stannade hemma och kollade matchen på CMore.

Visningen på storbilden på torget låg ca 10 sekunder före, så under den spännande förlängningen visste vi redan hur det skulle gå. Det hördes till exempel väldigt tydligt när det blev straff för Kroatien och ännu tydligare när Schmeichel räddade. Även tystnad kan ju vara väldigt talande.

Under straffläggningen var det inget vidare med förhandsreferatet i form av vrål från torget. Det tog liksom bort spänningen i det hela att höra vrålen redan när straffläggaren gick fram emot straffpunkten, och när Danmark missade sin sista straff behövde vi inte se Kroatiens sista, för det vrålades, smälldes fyrverkerier, vrålades mer, tutades och smällde redan. INTE bra för min nattsömn gissar jag, men förmodligen bra för själva känslan här nere. Grattis, Kroatien!

Det är något med de här tjejerna och garderober…. En garderob och en påse chips är allt som behövs. Och telefoner så klart. (Klassikern låter ”vi behöver bara en ficklampa, vi ska inte kolla på något” och sen blir det lite för tyst lite för länge…)
När de kommit ut ur garderoben funkar soffan lika bra.
Peter försöker (förgäves) hålla uppe spänningen under straffarna. 🙂

Kroatien 2018. Dag 11. Fel, fel, fel från Brac till Makarska.

Okej. Nu fick vi det befäst och förstärkt igen. Att befinna sig på en ö är ingenting för oss.

Men vi tar det väl från början. Vi ska alltså resa vidare idag, och allt gick från början helt enligt planerna; vi körde från Villa Ana och Bol strax innan halv elva, dvs i väldigt god tid för att ta färjan från Sumartin kl. 13.00. Färjan hade jag förbokat på exakt samma sätt som färjan mellan Split och Supetar för en vecka sedan, den kostade exakt lika mycket och biljetten var exakt likadan. Inga kommentarer eller varningar på något sätt, förutom att man inte kunde boka plats på en speciell båt, utan att det var ordningen man kom till färjan som gällde, precis som på förra färjan, så självklart (?) förväntade vi oss samma slags båt och service. Inget konstigt med det.

Sumartin från ovan.
Sumartin från nedan.

Vi kom, också helt enligt planerna, fram till Sumartin (f.ö ett mysigt litet samhälle) vid 11, parkerade bilen i färjekön som alla andra och gick och tog en drink på serveringen bredvid färjeläget. Också det precis som alla andra. Jag meddelade värden för lägenheten i Makarska att vi skulle checka in vid 14.30 och så njöt vi av drycker, värme och fiskspan i hamnen. Jätteskönt. Tills vi märkte att det nog hade kommit in en färja, f’låt båt, och gick och kollade in den ynkliga lilla skorven som lagt till. En båt som tog 25 bilar (!). 25…. Det krävdes inga större matematiska färdigheter för att konstatera att vi inte skulle befinna oss bland de 25. Kanske inte heller bland de 25 som skulle komma med båten tre och en halv timme senare, så i värsta fall skulle vi sitta där i kön till 19.00 i kväll. Inga toppenframtidsutsikter i 31 graders värme även om byn verkade trevlig.

Spana efter fiskar kan man göra nästan var som helst, även från ett havsnära café i hamnen.
Färgen på vattnet – även inne i en rimligen inte superren hamn – tröttnar man nog aldrig på.
Av någon anledning har jag inte testat rosévinet förrän idag (tack för påminnelsen, Carro). Det blir inte sista gången.

Vi hittade ett litet Jadrolinja-kontor (där det fanns en yttepytteliten handskriven lapp på dörren som helt enkelt sa ”max 25 bilar” och lyckades byta våra biljetter mot Supetar-Split-biljetter i stället, så nu sitter vi – återigen – på den slingriga 35 km långa vägen mot Supetar och hoppas få plats på 14-färjan till Split (tveksamt) för att sedan köra de knappt nio milen ner till Makarska i stället för att lite smidigt åka rätt över som planerat. Suck.

Denna väg trodde vi att vi hade sett för sista gången häromdagen.
Framme i Supetar blev vår vy de närmsta timmarna ganska exakt så här…

Lyckligtvis klarar tjejerna nästan allt så länge de får skärmtid, vatten och chips.
Okej, det är ju lördag, så ett Kinder-ägg också förresten.

I Supetar började kön till färjan långt uppe i rondellen en bra bit från hamnen, och att lämna bilen när vi inte visste när/om/hur något skulle hända, vågade vi inte, så det blev verkligen en meningslös dag av denna, som det var tänkt, smidiga resdag. Jag hade ju räknat ut det så bra, kollat kartor och allt, så vi skulle liksom ha ett ”flow” i resvägen och inte behöva hålla på att åka fram och tillbaka längs samma vägar. Haha, skrattar ödet nu åt denna hybris.

Undertecknad lämnade bilen en sväng för att utrusta oss med en lunchpizza (det har blivit ett antal margarita nu), annars hände typ ingenting förrän strax efter 14, när kön faktiskt började rulla framåt (och förbi en och annan med ännu mer hybris än vi, dvs tom bil). Andlösheten varade dock bara en kort stund innan vi insåg att vi bara lotsats in i ännu en kö och att färjan hade lämnat utan oss. Denna också.

Tydligen hade det nog hänt något någonstans för det tog faktiskt inte lika lång tid innan nästa färja syntes vid horisonten. Någon muttrade ett ”out of order” till Peter, men vad som var out of order vet vi inte. Nu, 15.25, sitter vi i alla fall på färjan som stadigt stävar på mot Split, så sen har vi bara nio mil i bil längs med kusten kvar. Vi lär få streama Argentina – Frankrike-matchen i bilen, men sådant har ju funkat förr.

”Har ni rosé?” ”Nej, vi har bara vitt.” Och vitt hade de… Med risk för att förolämpa en och annan så går detta under epitetet ”Olofströmsfyllning” hemma. (Fråga Peter, olofströmaren i familjen, så förklarar han.)
När hon drar sig i örat, då vet man att det blivit lite mycket av värme, bil och väntan, och lite lite av allt annat.
Här tror jag det blivit för mycket av allt….
Vi valde kustvägen mot Makarska.

På väg ner mot bildäck hörde vi ett larm som tjöt och tittade sådär lite överlägset runt för att se vilken stackare det var som utmärkte sig så pinsamt. Jadå, givetvis var det vi, så nu är Peter lite orolig mest hela tiden, eftersom vi inte vet vad det var som utlöste larmet. Kanske står det och tjuter i detta nu.

Förutom detta kom vi i land utan några vidare incidenter, fick fram matchen på mobilen och adressen på gps:n, fast ganska snart började Peter ana oråd när skyltarna mot Makarska och gps:n inte verkade riktigt överens. Vi är inte helt säkra, för det kan ju ha varit så att gps:n tyckte att vi skulle ta en annan rutt helt enkelt, men det verkade annars som om den försökte visa oss till en gata som hette Makarska i Split. Som sagt, det hände lite i fotbollen samtidigt också, så vi kan ha klantat oss, men lite konstigt verkade det.

Nåväl, kustvägen var vacker, vi var glada att vi inte skulle bo där någonstans i början, för förutom Omis, som såg riktigt trevligt ut, såg det väldigt turistigt ut med bara hotell, en väg och en strand. Ju närmare Makarska vi kom desto trevligare små samhällen verkade dyka upp långt nedanför oss, lite off road, så Baska Voda, Brela och de där andra ställena vi läst om, verkar helt klart vara värda en chans. Killen i den blå Peugoten som låg bakom och tutade och slutligen körde om oss under ihållande tutande och viftande med det som barnen kallar ”fulfingret” gör det eventuellt inte (verkar värd en chans alltså). (Intressant nog kom vi ifatt honom efter ytterligare någon mil då han hamnat längst bak i en liten kö av bilar, fast då utan tutande och fulfingrar. Tydligen var det bara oss han var förbannad på. Undrar varför.)

Vi kom fram till Makarska utan några problem i alla fall, men väl framme så flippade bilens gps ut fullkomligt och ledde oss in på den ena ofarbara, minimala gatstumpen efter den andra. Den exakta adressen för lägenheten var dessutom inte ens möjlig att skriva in. Det blev några räddningsaktioner då undertecknad fick lämna bilen och under det där infernaliska pipandet från bilens alla varningssystem meddelst högst analoga vinkningar fick modifiera hur långt det egentligen var till kanter, stenar, soptunnor (!) och andra hinder för att vi skulle kunna vända bilen. Vid ett tillfälle fick jag till och med flytta undan en soptunna för att vi skulle kunna vända. Med tanke på den långa varma dagen, var humöret vid denna tid inte riktigt på topp hos någon i bilen.

Till slut lyckades vi i alla fall med hjälp av Google maps lokalisera torget där lägenheten skulle ligga, och efter ett telefonsamtal från värdinnan och ytterligare ett varv runt hela det enkelriktade hamnområdet även hitta lägenheten, som ligger inne i en smal gränd, dit man bara kommer genom att gå över ett ganska stort, brant, kullerstensbelagt, bilfritt torg, så nej, humöret var fortfarande inte hundraprocentigt på topp när vi väl hittat en parkering och släpat våra väskor, trötta barn och kassar (nackdelen med att vara bilburen; man samlar på sig) över torget, genom gränden och upp för de två smala trapporna till tredje våningen… Klockan var nu ungefär 19, dvs ungefär fyra och en halv timmar efter ETA och det var fortfarande 29 grader varmt.

Staden verkar dock väldigt mysig. Den ger ”gamla-stan-i-Barcelona-vibbar” med torget vi bor vid och alla härliga gränder som verkar flankera torget. Lägenheten är ett kapitel för sig. Det är en riktig lägenhet, där nog folk bor vanligtvis, och folk verkar ha en liten faiblesse för ryschpysch och lättförstörda prylar, så det här kommer nog att bli en hyfsat nervös vistelse. Vi har redan lyckats slå sönder ett glas, barnen har sprungit runt och lekt med något slags änglavingar (!) som tappar fjädrar bara man tittar på dem och här finns mycket mer att ”jåka” välta.

Med tanke på att dagen inte inneburit något slags vettig mat alls, bestämde vi oss direkt för att strunta i uppackning och allt sådant och direkt bege oss ut och äta. Hamnen verkade mysig, men när jag (som man ju gör på ett nytt ställe) kollade Tripadvisor och det visade sig att vi bara befann oss 200 meter ifrån ”number 1 in Makarska” drog jag utan pardon med resten av familjen in bland gränderna en bit upp och utan att egentligen reflektera över hur det skulle bli, satt vi helt plötsligt vid ett minimalt högt barbord i gränden utanför Spina bar och hade beställt in det mesta de hade på sin – väldigt vuxna – typ tapasmeny. Varje människa med något slags förnuft har ju redan identifierat ett antal felkällor här. Gränd, minimalt bord, högt bord = höga stolar, tapas, vuxna smaker… Dessutom med bortskämda barn som dels suttit i en bil hela dagen, dels knappt äter något annat än pasta med spaghetti eller McDonald’s hamburgare (med bara ketchup). Nej, det blev inte det minsta avkopplande, nej, de gillade inte något av allt det som serverades och nej, vi kunde inte heller njuta av – den väldigt goda – maten heller, för vi satt bara på helspänn och försökte få i oss den så fort vi kunde medan vi försökte få barnen att sitta någorlunda still och i alla fall äta något. När vi gav upp det, blev det aningen bättre, men då fick vi i stället börja be om ursäkt åt alla som råkade komma ivägen för hoppa hage och kurragömma.

Så här långt ser det ju riktigt bra ut… Sen gick det utför.
Här leker vi ”sitta stilla längst på stolen-leken”. Den lurade dem dock inte så länge.
Förrätt. Oliverna och parmesanosten var ungefär det som gick hem hos barnen. Punkt.

Vi lämnade ganska snabbt och med känslan av svansen mellan benen efter att ha dricksat ganska bra och tog oss till första bästa snabbmatsrestaurang där barnen kunde äta strips, vi kolla fotboll och ta en öl i någorlunda lugn och ro. Inte för att våra ”suttit-i-bilen-och-bara-ätit-skräp-hela-dagen-höga” barn var mycket lugnare, men det var färre grejer som kunde gå sönder i alla fall. Vi gick ganska snart även härifrån (och hem och slog sönder glaset i lägenheten i stället….Vet inte om det var bättre eller sämre.) 

Just nu – vid 01.30 – sitter jag och nattugglar och filosoferar lite över det där med att bo mitt i en stad. Jag har kommit ifrån det, känner jag, och när jag hör vartenda bröl och varenda låt från puben nedanför någonstans, känner tant att det är ganska skönt, även om de spelar en och annan låt som ger härligt nostalgiska vibbar.

Staden är jag dock väldigt nyfiken på. Den spontana känslan är som sagt att den påminner mycket om Barcelona, och nästa spontana känsla är att det är mer en stad för vuxen parsemester än familjesemester. Det ska bli spännande att se om jag har rätt eller fel. Jag lovar att jag ska berätta vad jag kommer fram till. Nu, godnatt!