Florida 4.0 2019/2020 Dag 3 Julafton i Cape Coral

Idag, julafton, var faktiskt alla uppe vid 08-tiden. Mimi efter att bara ha sovit ett par timmar i och för sig, men det känns ändå ganska lovande inför att få tillbaka dygnet på rätt köl igen. Dagen inleddes med sköldpaddsspaning i dammen/sjön utanför och det vanliga rutinsökandet inför att fixa frukost i ett nytt boende där saker inte befinner sig där de borde. En rutin ändras det inte på oavsett boende dock – det är Peter som fixar frukost. I love it. Denna gång är vi så svenska att vi t.o.m tagit med svenskt kaffe, så det vankas minsann Zoegas på självaste julafton. Vi har sagt till barnen att det ju är julafton på juldagen här, så det blir inget firande förrän i morgon. Men vi kunde så klart inte missa upplösningen av Panik i Tomteverkstaden, så till frukost blev det julkalender. Vi gick däremot bet på Kalle Anka. Vi fick se Marianne Mörck tända ljuset, men sedan slocknade iPaden. Tydligen har SVT inte sändningsrättigheter för Disney här. Kanske lika bra med tanke på att vårt köksbord bara har tre barstolar så jag sitter på pianopallen och ett gäng handdukar. Hade kanske varit lite tufft att kolla på en hel timmes tv så…

Vi bor inte vid en kanal denna gång, utan vid en ”sjö”, där det uppenbarligen finns sköldpaddor. ”Snapping turtles”, enligt vår engelska djurexpert som såg deras ”line” i vattnet.
Lugnet före stormen. Ljuvligt.
”Där ser jag en!”
Kokosnötter för den som vill ha. Hittills har vi inte, trots flera försök, tagit oss in i någon av dem.
Nobody puts Inna in a corner. (Typ)
Snillen kokosspekulerar.
Mimi vill sova själv helt plötsligt, så hon har lagt beslag på gästrummet. ”När Jokke och Mikamela (sic!) kommer kan jag sova med dem. På andra hållet. Vad är det nu det heter? Ja! Skavfötters!” Jomen, varmt välkomna, Jokke och Mikaela! (Vi lovar att ni slipper sällskap i sängen.) ?

Det var soligt, men blåsigt, så efter en lugn och slö förmiddag bestämde vi oss för att proviantera och invänta lite bättre väder för pooldebut. Poolen ja. Detta ständigt återkommande bekymmer. Termometern i den sa 25-26 grader. Mimi sa ”fy, vad kallt” och jag höll med henne. Suck. Detta är och har varit det enda som smolkat ner våra vistelser i Cape Coral. Det är alltid något med poolen. Ja, vi vet att vi åker när det är vinter här, men vi vill ju ändå ha det skönt, inte lida. Får se vad som händer när Myflorida-Susanne kommer förbi i morgon. En besvikelse av annan dignitet var när jag hittade ett helt skåp med pocket, inklusive massor av skräp-kärleksromaner av typen som man bara läser på semestrar, och så var de på tyska! Nog för att jag fortfarande kan lite tyska efter magister Sigges exemplariska, och med dagens mått mätt, ganska militäriska, lektioner på högstadiet (”stå upp bredvid bänken och rabbla alla prepositioner som styr ackusativ NU” – helt klart min favoritlärare, vilket säkerligen inte förvånar de som känner mig, och jag kan fortfarande alla prepositioner som styr alla kasus), men att läsa böcker… Nja, det blir nog inte så avkopplande.

Ja, jag vet att det är en usel bild, men jag var tvungen att kolla om mina nya fotokromatiska glasögon faktiskt blev mörka. Har ju liksom inte haft chans till det hemma…
”Kolla vad stark jag är, mamma! Jag tänker sola med dig!” (Ja, nu blir det nog mycket bloggat…)
Förutom det där i förgrunden är det inget fel på utsikten.
Poolposering – är det som pool position tro?
”Ta en bild på bara mig, mamma!”
Villa Seaside
Lite större än min Skoda

Barnen har längtat till sin favoritrestaurang i flera veckor, så det var liksom inget snack om var julaftonslunchen skulle inmundigas. Japp, på snabbmatshaket Wendy’s. ?

Lyckliga barn på julafton. Sill är ju ändå överskattat.
Smakfulla dekorationer hör julen till.
Jomen.
Smakfullt var ordet.

Man kan säga att vi inte var ensamma om tanken att proviantera. Den gigantiska parkeringen vid gigantiska Publix Superstore var så full att vi fick köra runt och leta. Inne i affären hördes många europeiska språk och jag ger mig tusan på att det var Robert de Niro – eller hans look-a-like – jag såg. Full – över bredden – blev även vår vagn, och precis motsatsen blev vårt bankkort. Det är dyrt att handla och det blir rätt mycket när man handlar ”från scratch” och dessutom unnar sig. Å det grövsta om man ska vara ärlig. Det är ju ändå både jul och semester. Och i morgon är tydligen allt verkligen stängt till och med i detta kapitalismens mecka. Ve och fasa, hur ska vi klara detta? Bäst att köpa en extra flaska vin och lite snacks så vi inte riskerar att drabbas av blodsockerfall.

När vi kom hem hade det inte alls blivit bättre väder, utan i stället blåst upp ordentligt. Barnen lät givetvis inte detta hindra dem från att ta det efterlängtade doppet (”inte så varmt”) och Mimi som självsäkert hade deklarerat att hon minsann skulle hoppa i direkt från kanten ”utan att någon tar emot mig”, gjorde verkligen det utan att ens tveka. Jag har det på film ifall jag inte tror mig själv när jag läser detta sedan.

De såg så löjligt stora ut i sina nya badmössor (får se om detta kan rädda håren i år) att man får hjärtsnörp. Likadant när de myser runt i sina älskade nya satinpyjamasar med smala axelband. Var är mina småttingar? De här är ju nästan tonåringar! ?

Taggade för julbad
Beviset
Mimi underhåller
Peter: ”Åh, dansar de i ring?” Mimi: ”Eh, nej, det är ju en fyrkant, ser du väl.” Squaredance alltså.

Framemot eftermiddagen började det märkas att vi trots allt är lite jetlaggade, så det fick bli en akututflykt bara för att inte somna. Det var första gången det blev protester från vår lilla sätta-sig-på-tvären-femåring, som i ärlighetens namn inte alls är lika avig längre, utan i stället har gått in i fasen ”fråga, fråga, kommentera, prata, kommentera, prata, fråga”. Ibland måste jag erkänna att det är lika irriterande, men oftast är hon väldigt rolig. Med jetlag i kroppen var vi dock inte speciellt roliga någon av oss, och det slutade med att Peter och jag stod i dörren och sa åt henne att hon inte fick gå nära vattnet och att vi hoppades att ingen skulle komma och ta henne när hon var hemma själv. Moget. Det säger f.ö mycket om hur trött Peter var, för det är vanligtvis jag ensam som sänker mig till den nivån. Det är tur att det är stengolv här, annars hade eventuellt hennes sorti ur huset lämnat outplånliga spår. Lyckligtvis är hon inte långsint, utan vi var alla vänner igen redan innan vi kom fram till stranden/lekplatsen vid Boat House. Det blev t.o.m – en ovanligt mörk, men ändå – julfamiljefie framför solnedgången.

God jul från oss
Jag har tagit denna bild varje år. Mina ❤️
”Mamma, vi måste ta en selfie framför den vackra fontänen!”

Om kvällen finns inte mycket att säga. Det fick bli mikrad macaroni cheese/mackor och sedan somnade vi allihop innan 21. Ändå okej, tycker jag. Själv somnade jag i princip mitt i en mening, vilket är anledningen till att även dagens blogg är något försenad, men snart är jag nog i fas. God jul igen!

Florida 4.0 2019/2020 Dag 2 Monsterresa

Monsterresan har nu officiellt inletts. Klockan ringde 03.55. Och 04.00 för säkerhets skull… alla kom upp och vi kom iväg exakt som vi hade tänkt, tro’t eller ej. En eloge till hotellet för deras utmärkta take away-frukost. Tjejerna är ”så spända” och t.o.m Mimi som tror att jul = snö (grattis, du kommer att bli besviken 99 gånger av 100) och varit lite ambivalent till att fira jul med bubbelpool och palmer har – möjligen efter den svinkalla kvällen igår och blöta, blåsiga morgonen idag – svängt och ”gillar nog sommar och värme bäst”. Skönt.

På P17 på Kastrup hade vi tur som tokar och hittade en parkering precis vid ingången och lyckades dessutom tajma bussen helt perfekt så det inte ens blev någon väntan. Det gör absolut inget om det fortsätter så. P17 är den bästa av de tre budgetparkeringarna har vi kommit fram till, för bussen brukar ha sitt första stopp där = tom buss och de flesta väljer – instinktivt, men helt ologiskt – P15 eftersom den är närmast, vilket spelar absolut noll roll eftersom man ändå åker gratis shuttlebuss. Kom ihåg var ni hörde det tipset först. 😉

”Vi är så lika att jag inte ens vet vem som är jag!”

Kastrup klockan 05.30 dagen före julafton var f.ö en ovanligt folktom upplevelse. Vi gissar att de flesta nog rest före eller under helgen. Det skulle faktiskt inte göra något om även denna trend höll i sig på Heathrow och Miami AirPort. Två tråkiga saker har dock redan inträffat. Innas ”Kattis” verkar ha rymt, hur nu det gick till ur en låst bil, och vårt transatlantiska flyg är redan en timme försenat, vilket vi verkligen inte behövde med tanke på den redan helt galna planeringen. Men men, inget som går att påverka, så det är bara att fortsätta hoppas på god sömn på planet och att vi kan köra på euforiska ångor i ett dygn.

På tal om mejl man inte vill ha.

Jag får nog – i efterhand – ändra detta till att tre tråkiga saker hände, för det som också inträffade – två gånger! – var att mina ändringar av detta blogginlägg försvann när WordPress automatsynkade. Försvann gjorde ett helt stycke om den faktiskt fantastiskt roliga och stjärnspäckade säkerhetsinformationen på British Airways flyg, lite gnäll om en ytterligare försening och underdimensionerad gate utan toaletter på American Airlines och lite annat som jag inte kommer ihåg och inte alls kan återskapa. Detta fick mig att tappa sugen igår, så trots tio timmar på ett flyg då jag verkligen hade kunnat skriva ett monsterinlägg, blev det ingenting. Dock klarar jag ju inte att lämna en dag oskriven, för det vore ju som om den inte fanns, så från en solstol i Cape Coral i ett soligt men lite blåsigt Florida, tänkte jag få ihop lite blogg om gårdagen ändå. Det blir inte riktigt samma sak som när jag skriver det mer eller mindre ”live” men jag brukar ju kunna ordbajsa ganska bra om ganska lite så det funkar nog. Som Peter brukar fråga när vi haft ovanligt händelselösa dagar: ”Har det faktiskt hänt något idag eller har du kokat soppa på en spik?”

Har man fått en resekudde i julklapp blåser man upp den själv. Och räknar hur många andetag det tar. Man kan tävla om allt. Och kommentera allt. Oavbrutet.
Sådär. Redo för första delen av resan. Kastrup – Heathrow.
Förr älskade jag flygplatser, men sedan barnen kom är de bara stora, stökiga och högljudda. Lite av det stämmer f.ö ibland in på barnen också, men inte idag, tack och lov.
Är bara mobilen med klarar hon vad som helst.
Det fanns gott om Pokémon på Heathrow…

Nåväl, monsterresan var det ju. Lite bittert var det när vi kl.12.00 lokal tid i Storbritannien, dvs 9 timmar efter att vi stigit upp, inte kommit längre än till London, men vid 12.30, ca två timmar försenade, kom vi iväg. American Airlines var en ny erfarenhet för oss och lite spända var vi, för jag hade i mitt resekalkylark (ett sådant måste man ha när man reser som vi) hade jag antecknat ”inga måltider”, men det var innan vi fick byta flyg och jag lyckades verkligen inte hitta något slags info om hur det fungerade med mat och så. Det vanliga är ju att det ingår när man åker ”longhaul”, men säker kan man aldrig vara i dagens budgetflygande. Vi hade dock inte behövt oroa oss. Vi kom ombord ganska sent, och det var nog tur, för andra hade satt sig fel, vilket för oss innebar alldeles rätt. Vi skulle nämligen haft hela mittraden emellan oss, men nu var sätet som gjorde att vi kunde sitta ihop, ledigt, vilket vi verkligen inte brydde oss om att göra någon uppmärksam på. Både mat och dryck, inkl vin/öl och glass med pretzels som mellanmål, var gratis, och det fanns filt och kudde till var och en. (Där fick vi för att vi släpat med dem vi köpte (!) på Norwegian förra året.) Barnen älskar dock att mysa under de alldeles lagom stora (små) fleecefiltarna, så de blir nog använda ändå. Sammantaget så känns det fortfarande som en väldigt prisvärd flygresa, för vi spenderade inte en enda extrakrona på hela resan och allt (flyg, varsin resväska på 23 kg, generös tilldelning av handbagage, mat inkl vin/öl/vatten och hyrbil i fyra veckor kostade strax under 17000 DKK, dvs ca 23000:- Ett tips när man reser med barn – om någon faktiskt läser för att få det – är att inte missa möjligheten att gratis ta med bilstolar (och en vagn) utöver det andra incheckade bagaget. Jag pratade med flera svenska familjer igår som skulle hyra bilstolar av hyrbilsföretaget, vilket per vecka kostar ungefär lika mycket som att köpa en ny på Walmart. (Vi vet för vi gjorde det själva första året…) Vi brukar ta det som vi vanligtvis använder som strandkasse och lägga handdukar och sådant i botten och sedan fylla på med bilkuddarna. 😉 På så sätt stjäl man ju till sig något kg i de andra väskorna. Ett ganska harmlöst brott kan jag tycka.

Eh?
Redo för drygt nio timmar till i flygplan! Bye bye Europe! (Ovanligt passande i Brexit-land…)

Flygresan var tämligen händelselös. Jag hade virkning, iPad med förströelse och en massa snacks med till oss, men hade under större delen av resan minst ett sovande barn i famnen, så nådde inte ens väskorna på golvet utan det blev bara 2 korta tupplurar á en kvart innan något barn väckte mig, och tre filmer. Love Actually är actually världens bästa film, om någon råkat missa det. Jag gråter varje gång. Att barnen sov var dessutom en så välkommen bonus att det gick före allt. Att Inna bara satt och skrattade (Mimi sov) och tyckte att det kittlade i magen under den turbulens vi hade strax innan landning var ett annat stort plus. Jag är inte själv så förtjust i turbulens, men det viktigaste är ju att inget barn utvecklar flygrädsla. Det hade inte passat så bra för oss.

Framme!

Tull, pass, security och bagagehämtning gick übersmidigt och bara en timme efter landning hoppade vi av tåget – Miami flygplats är verkligen gigantisk – vid Car rental center, trötta men optimistiska om att slå rekord i snabb lämning av gigantisk flygplats. Ha… där sket det sig. Avis, med tre av sina 20 counters bemannade, bjöd på en och en halv timmes väntetid för att få ut vår förbokade och förbetalda bil. Tack för det liksom. Med tanke på att kön när vi gick var fyra gånger så lång som när vi kom, kom vi nog ändå hyfsat lindrigt undan. Som kompensation blev vi iaf uppgraderade till en jättestor Dodge-suv istället för den mellanklass-bil vi betalat för. Och med jättestor menar jag med svenska mått mätt (mina ”jag kör en 20 år gammal Skoda Fabia-mått” alltså)… här är den tämligen normal.

Jag erkänner villigt att jag inte var jättelycklig över att vi efter 23 timmars resa med ca 30 minuters sammanlagd sömn nu skulle in i Miami och köpa en gitarr av en snubbe på Craigslist (amerikanska Blocket), men jag vet ju att Peter inte kommer att vara så lycklig när jag skickar iväg oss någonstans längre fram för att köpa garn eller fånga någon Pokémon, så jag försökte bita ihop, även om jag inte lyckades 100%-igt. Det gick iaf förhållandevis smidigt, och vid 21.00 lokal tid (03.00 för oss) begav vi oss mot västkusten.

Våra hjältar. ❤️

Med 23 timmars resa i kroppen är det inte direkt optimalt att ge sig ut på ytterligare 3 timmar i bil, men det var precis vad vi sedan gjorde. Klockan var då strax före 21, dvs 03.00 för oss. Det var inte så lätt, men meddelst kaffestopp, stanna bilen och hoppa på stället-stopp, frekventa småhopp i säte, några sticka-ut-huvudet-genom-bilrutan-icke-stopp och ett antal örfilar av sig själv, fixade vi (hjälten Peter) det och vi kom fram i ett stycke. Våra fantastiska barn sov i baksätet. Det är tur att de är så bra på att anpassa sig till allt vi utsätter dem för.

Huset (Villa Seaside) är, som alla andra vi hyrt av Susanne på myflorida.se jättestort och välutrustat, så väl framme fick vi så mycket energi att vi t.o.m packade upp innan vi gick och la oss. God jul, får jag väl ändå avsluta med, för hemma är det ju faktiskt julafton. Ja, här också ju, men det känns inte riktigt så trots alla ”Merry Christmas!”

God Jul! Merry Christmas! Feliz Navidad! Och ”Happy holly!” som är min nyupptäckta favorit. ????

Florida 4.0 2019/2020 Dag 1 Malmö

Lite suddiga men väldigt förväntansfulla lämnar vi stan.

Tjoho! Vi är på väg! Igen. Och trots alla: ”Nu är det sista gången, vi måste verkligen spara lite pengar, köpa en ny bil och investera lite i vårt eftersatta stackars hus” så känns det såååååååå bra att lämna mörkret, regnet och rusket här hemma. Det väder som november och december bjudit på hittills har verkligen inte gjort något för att minska reslusten. T.o.m jag som ibland undrar vad i hela friden vi håller på med och emellanåt faktiskt tänker att vi kanske skulle vara hemma och ta det lugnt/odla lite sociala kontakter etc längtar helhjärtat tills i morgon då vi – efter en [inte så genomtänkt] monsterresa – förhoppningsvis anländer till vår Villa Seaside i Cape Coral.

Monsterresa var det ja. Jag kan erkänna att jag blev ”lite” skakis när jag för ett par månader sedan fick ett sms från British Airways med ordalydelsen ”We’ve cancelled your flight. We’ll contact you…” En snabb koll av den dagens flygpriser gjorde mig inte tryggare, och med tanke på att vi även bokat hyrbilen i samma ”paket” (som f.ö verkar väldigt prisvärt) kändes det som om mycket stod på spel. Givetvis kunde jag inte vänta på att de skulle kontakta mig, utan jag ringde dem och blev försäkrad om att det inte var så illa, utan att vi självklart skulle få åka med ett annat plan. Puh. I stället för att åka vid lunch den 23:e åker vi nu alltså klockan 07.00 samma dag, vilket är anledningen till att vi redan nu är på väg mot Malmö. Att åka två timmar i bil innan man anträder en redan alldeles för lång resa med mellanlandning kändes högst onödigt, så i natt bor vi på eminenta Best Western Malmö Arena vid Emporia, där vi även bodde innan vi åkte till Kroatien senast. Det är prisvärt, fräscht och trevligt, och ger minst två timmars extra sömn, vilket är mycket värt i detta fall. Dessutom är det inga problem att få frukost vid 04.30.

Att det blev en monsterresa berodde på att vi efter ändringen lite övermodigt avbokade vår övernattning i Miami och tänkte att ”landar vi redan 15.40 kan vi ju åka tvåtimmarsresan över till Cape Coral direkt”. Att tvåtimmarsresan tar tre timmar, att det lär ta runt två att ta sig igenom all security och hämta upp vår bil, att Peter ska köpa en gitarr (så klart) av en snubbe i Miami först, att vi bor i villa och alltså behöver proviantera OCH att 15.40 i våra kroppar är 21.40….. tänkte vi INTE på…. Oops… Nåja, går det inte så finns det ju gott om hotell i Miami… ?

Mimi sitter och ljudar och skriver, ljudar och skriver. Svensklärarhjärtat jublar.

Malmö välkomnade med riktigt isande vindar, så suget efter sol och värme mattades inte av att ta sig några mil söderut. Lite obetänksamt bestämde vi oss för att ta ett varv på Emporia, vi (speciellt jag) som verkligen älskar när det är mycket folk på ett ställe. Ett köpcentrum dan före dan före dan är ju verkligen smart. Inna, som använt samma – av Micke o Malins barn ärvda – satinpyjamas i stl 86 sedan hon faktiskt var i ungefär den storleken, fick dock en ny (gigantisk) i julklapp och eftersom hennes mamma ibland är av typen ”det där är ju bara att fixa till” testade hon (jag) att sprätta sömmen på den i stället för att – som normala människor – tänka att den ju gick att byta. Nu har vi alltså en i stl 86, en i 122-128 och en i 134-140. Jag ger mig tusan på att hon kommer att fortsätta använda den lilla! (Ps. Jo, det gick utmärkt att sprätta sömmen, men det förbaskade gummibandet är ju insytt, så det hjälpte föga, och även efter insying är byxorna f.ö ändå för långa… Ds.)

(Insyning? Insying? Efter att byxorna sytts in? Tja, man får välja det man tycker låter bäst själv. ?)

Man måste testa så att sängarna verkligen håller. Det är sen gammalt.
Julkrubba á la Emporia
Någon har antingen (lite för mycket) humor eller djäkligt dålig smak…
Barnen tyckte tomtarna var läskiga (de rörde sig), men djuren, speciellt kaninerna, var gulliga. Jomen, blir kanske snart fler…. ?

Efter en inköpt pyjamas, inmundigande av ett gäng tomma kalorier i food courten (vi lär inte tappa i vikt denna resa heller) och en timmes sittande bredvid en av gångarnas ”lekplatser” av typen som finns på Karlshamns bibliotek, dvs det ser så trist och avskalat ut att man inte förstår hur de vanligtvis så svårroade barnen kan roa sig så länge som de gör, gick vi tillbaka till hotellet och kom – efter diverse turer hit och dit – till ro i de sängar det är tänkt att varje person ska ha. I och för sig är klockan nu bara 21.30, så det kan ju ändras. Peter håller andan, för han vet av erfarenhet att den där våningssängen inte riktigt håller fullstorlek.

Självklart blev det lite spänd stämning när Inna fick en ny myspyjamas och Mimi ingenting, men situationen löstes till allas belåtenhet när Mimi (tillfälligt, enligt Inna) fick ärva 134-linnet med gummiband i ryggen och udda-byxorna som nog är någon storlek större än Innas vanliga stl 86-pyjamas. Julfrid återvunnen. Om hon är nöjd? Bara lite.

Nu säger jag godnatt och hoppas på en väldigt kort och smidig lång monsterresa i morgon. På återhörande från bubbelpoolen på julafton, hoppas jag. God jul! ?????