Florida 4.0 2019/2020 Dag 25 SeaWorld och Aquatica

Idag blev minsann ingen sendag som igår. Jag vaknade – helt i onödan – halv sju, så jag hade i alla fall ganska gott om tid att svara på jobbmejl och dubbelkolla bloggen från förra året om vad jag borde tänka på inför dagens packning. Planen är att göra SeaWorld och/eller Aquatica. Helst båda, men energi och tid får avgöra. Vi kom i alla fall iväg exakt enligt plan även idag. Jag vet inte vad som hänt, men hoppas att det inte är något som slår tillbaka när det gäller något på riktigt, typ planet hem…

Alltså på riktigt…. så här lat får man inte vara. Inte okej!
Peter ”olofströmare lämnar inte huset utan kniv” Olofsson to the rescue.
Mimi, som envisades med att man visst kunde ha tofsar även om man har lugg, kollar gamla bebisvideor av sig själv och skrattar glatt åt sitt ännu gladare bebisskratt. ”Min frisyr var lite ’bucklig’, som Sofies (fröken på förskolan)”. ?

Till skillnad från förra året tog vi SeaWorld först, för det var faktiskt lite mulet på morgonen. Allt gick så enligt plan att vi var inne (genom security och biljettkoll) innan klockan slog 10 och parken officiellt öppnade. Det måste räknas som helt ok… Vi hade som vanligt lite olika syn på hur timmarna skulle fördrivas. Från vårt vuxenperspektiv var vi tvungna att styra det till att vi kollade på Pets ahoy-showen 10.30 och delfinshowen kl. 11.00, för vi vet ju att sådant annars har en tendens att backfire, och det var sedan inga sådana shower förrän på eftermiddagen. Det är inte helt lätt att förklara sådant för ivriga barn som vill se än det ena djuret än det andra, men vi stod på oss trots att speciellt en – den där med humöret – inte alls var nöjd (förrän efteråt när hon erkände att båda showerna var jätteroliga). På väg dit hann vi dock både träffa en papegoja, kolla in delfiner och känna på rockor.

Vi är knappt inne på området och barnen har redan fått träffa en söt papegoja.
Man tröttnar liksom inte på delfiner.
Mimis fascination för pingviner fortsätter och när hon inte kan övertala oss att gå till Antarctica först visar hon i alla fall hur pingviner går.
Inte fullt så entusiastisk pingvin.
Tja, lite sugna är vi…. (Haha, nope, det är vi inte!)
Trots att Pets ahoy-showen varit exakt likadan varje gång vi sett den (det var tredje eller fjärde gången nu) är det himla kul. Idag kunde vi dessutom identifiera flera tillfällen då djuren faktiskt inte gjorde vad de skulle enligt manus. Då blir det ju extra kul.
Hon ser kanske blasé ut, men hon är helt uppslukad.
De försitter aldrig en chans att klappa en hund!
”Den är jättelen och söt!”

Delfinshowen var lika proffsig som vanligt, men jag hiade mig från att sitta med kameran hela tiden. Massor av bilder och videor finns i förra årets blogginlägg om man vill se.
Vi är djärva i år. Vi sitter raden bakom Splash zone… men fick inte en droppe vatten på oss, konstaterade Mimi besviket.

Efter smådjur, rockor och delfiner var det så äntligen dags för Mimis älskade pingviner. Attraktionen Antarctica har vi åkt massor av gånger, men plötsligt när vi sitter i vagnen får Inna panik och vågar inte. Det var lite sent att tänka på det då dock, så det blev ingen speciellt rolig åktur med ett halvhysteriskt barn bredvid sig. Det är dessutom tyvärr lite svårt för oss att riktigt fatta den här nya rädda Inna, för vi är ju vana vid att hon är totalt orädd för det mesta, så vi tycker mest att hon ska skärpa sig. Pedagogiskt, vi vet. Det förstör himla mycket tyvärr, mest för henne själv, men även för oss, så hoppas att det bara är en sjuårsfas.

Framme hos pingvinerna! Och det är kallt som på Antarktis…
Vår egen lilla pingvin.
Och vår….? Peter?

Efter pingvinerna råkade vi mest av en tillfällighet springa på sjölejonen och möjligheten att mata dem. 13 dollar för ett gäng slajmiga småfiskar att kasta till sjölejonen. Som hittat. Speciellt när fåglarna tar de eländiga fiskarna… de kunde fått betydligt billigare saker att äta om det bara var det.

Den mest högljudda och ivriga av våra uppvaktande sjölejon.
Fågeln i övre delen av bilden var ständigt med och lyckades stjäla i alla fall en av våra firrar till Innas stora förtrytelse.

Det började nu bli rejält varmt, så efter en glass och varsin fångad ”regional” Pokemon (Maractus) gick vi lite under jord (eller vatten…) för att kolla hajar. De kom i lite annorlunda former idag.

Den sällsynta fönsterputsarhajen…
Och den ännu mer ”rare” Inna-hajen.

Sesame Street-området var under ombyggnad förra året, men nu var det klart och äntligen hittade Inna några karuseller i hennes smak. Dock blev det ganska snabbt så outhärdligt varmt att t.o.m barnen tyckte det var okej att lämna SeaWorld och i stället bege oss till Aquatica, vattenlandet. Det är dock ganska tydligt att de tänker att vi ska återkomma en annan dag. Vi får se hur det blir med det. Med de biljetter vi har är det ju inga problem, vi får komma och gå hur mycket vi vill under två veckor. Frågan är väl bara hur mycket vi vill… eller framför allt hur mycket Peter vill faktiskt, för jag har inte så mycket emot det. Det är rena drömmen Pokémonmässigt, och jag har inga andra direkta planer förutom att hänga vid poolen. Jag börjar känna det där som jag brukar känna när hemfärden närmar sig, att det säkert är grejer jag borde vilja köpa, men jag kommer inte på vad. Typiskt. Jag lär komma på det så fort vi landat hemma.

Nja, den här var lite för mesig för dem båda två.
”Det HÄR är en karusell i min smak”, sa en lycklig Inna när hon satt upp. Vi hade f.ö som vanligt tur med folktätheten, eller snarare o-folktätheten, för det var inga köer någonstans. Här är det Inna, Mimi och en liten tjej med sin pappa som åker. Perfekt. Fast outhärdligt varmt så klart.
I Florida i december/januari är man så van vid sådana här överdådiga dekorationer att vi hade gått halvvägs över bron innan någon av oss faktiskt registrerade granarna i vattnet…

Snåla som vi är – allt är dyrt i parker som bekant – mellanlandade vi på vårt nyttiga favorithak, Wendy’s, innan vi stack bort till Aquatica som bara ligger ett stenkast bort. Vi var lite oroliga att det pga värmen skulle vara överfullt, men det hade vi inte behövt oroa oss för. Det var precis lika folktomt och smidigt där. Vi fick en parkering precis vid entrén och kunde gå direkt in. Lågsäsong är som sagt da thing! Så himla skönt dessutom att ha varit här förut så man vet hur det funkar. Jag avskyr att inte veta hur saker funkar. Någon som ser ett samband med att vi alltid åker tillbaka till samma resmål….? Hm… Nu visste vi i alla fall precis vart vi skulle gå, vad vi skulle göra och vad det skulle kosta att hyra ett underdimensionerat skåp. Tryggt och skönt och vi var i vattnet in no time! Med waterproof telefoncase á la Discovery Cove så klart. Jag kom faktiskt på att mitt dyra faktiskt flyter – det gör inte de billiga från Walmart. Makes all the difference så klart! 😉 (Japp, jag förstår Dolph nuförtiden men orkar inte ens bry mig, utan det får bli lite svengelska.)

Aquatica-familjefie med egyptiska poser. Vet inte varför och hann inte fråga, för tjejerna var halvvägs bort innan jag hade tagit ner telefonen.
Jag fick äran att dela ”tube” med Mimi i den långsamma ”floden”.
Vi har det bra, vi här bak i … den uppblåsbara leksaken…

Som vanligt är det ju inte så att vi går till parkerna för deras fantastiska attraktioners skull, för ingen av oss vågar ju åka de mer eller ens de mindre spektakulära, men här var det lite extra jobbigt faktiskt. Stackars Inna var alltså för lång för att göra det hon faktiskt skulle vågat göra på barnområdet och alldeles för kort för allt annat som hon i och för sig ändå inte skulle vågat. De vattenrutschkanor hon hade velat och vågat var det absolut nej på för hon var för lång, den var för små barn (inga andra argument), den som hon möjligen hade vågat om hon hade fått åka med Peter, var hon för lång för att åka med någon annan lång, men hade hon vågat hade hon fått åka med Mimi som var tillräckligt kort, men det vågade hon inte. Snacka om moment 22. Jag tyckte ordentligt synd om henne, kan jag säga. Jag kan väl förstå att de måste ha en regel eftersom jag vet hur barn i 6-10-årsåldern kan vara, speciellt i grupp, och det kan så klart sabba rejält för de små som området är till för, men det är rejält synd om ensamma fega, långa sjuåringar som inte får göra någonting pga sin längd. Vi försökte roa henne så gott vi kunde i ”våg-poolen” så länge den var öppen, men annars var det mest show Mimi den första delen av besöket. Hon – som var livrädd för att få vatten i ögonen när vi kom hit för drygt tre veckor sedan – älskade vattenrutschkanorna och åkte, åkte, åkte…

Spruta vatten fick man i alla fall göra oavsett längd.
En tillräckligt kort för att få åka med en lång.
Åh, hej vad det går!
Tills det tog stopp… (Den som betalar rejält kan få se även nästa bild i serien där Peter – graciöst som en gravid flodhäst – tar sig ur flytetyget…)
Nöjd?
Inte ens förnamnet. Vid alla vidare åk tog hon för vana att upp-och-ner i vattnet efter nerslag sträcka upp handen och vinka… Som sagt, för tre veckor sedan doppade hon inte huvudet. Nu åker hon vattenrutschkana ner i vattnet, hamnar upp och ner så att fötterna sticker upp och stannar under för att vinka. Jag vill verkligen ha hennes inlärningskurva!

När Innas favorit vågpoolen (en stor pool där de slår på rejäla vågor en gång i halvtimmen) stängt för dagen tog hon och jag en promenad på området för att kanske ta en sväng i de där flytetygen som vi började dagen med. De var i ärlighetens namn rätt trista, men något var vi ju tvungna att göra. Då hittade vi den! Attraktionen som vi älskade förra gången vi var här! Strömmen! Den heter givetvis något helt annat coolt, men det är just det, en ”river” likt den på Discovery Cove där man flyter runt en rejäl runda på området, men med rejäla strömmar och utan de läskiga vattenfallen. Inna blev överlycklig! Och jag med, så klart, för äntligen fick hon göra något som hon tyckte var riktigt kul. Hon älskar i och för sig vågpoolen också, men badvakterna anser henne där för liten och vill inte låta oss vara längst fram där det är coolast, så hon är ju verkligen diskriminerad lite överallt, men HÄR trivdes hon som fisken i vattnet och var så glad, så glad. Vi hann lyckligtvis leta upp Peter och Mimi också, så vi allihop kunde ta ett sista varv innan parken stängde för dagen. Vi var inte allra sist ut, men definitivt bland de tio sista. Snacka om att utnyttja dagen till fullo. Vi kommer att somna ovaggade! Barnen gjorde f.ö just det – båda slocknade i soffan innan 19.45. Önskemålet för morgondagen? Att åka tillbaka…. Vi får se hur det blir med det. Godnatt!

Lyckliga tjejer.
Nu har vi hittat de andra så nu är alla lyckliga.
Att ta en bild på oss alla fyra gick däremot sådär i strömmarna. Speciellt som Inna fejksov och lyckades krascha in i kanten så vi började undra om hon verkligen fejkade eller hade svimmat i flytvästen….
Bara ett hett tips (haha, pun unintended), misstro inte en amerikansk produktbeskrivning… Det blev dyra sopor.