Efter regn kommer solsken, sägs det ju, och i vårt fall gäller tydligen också det motsatta. Efter vår härliga dag och kväll igår var det tvunget att bli lite regn i både fysisk och symbolisk mening.
Dagen började ypperligt med att jag vaknade före (!) min sängkamrat, vilken för tillfället är Mimi. (Det är det iofs i vanliga fall också, men då brukar vi vara fyra, inte två…) Henne fick vi väcka vid 09.15, så att vi inte skulle missa frukosten, som lyckligtvis serveras till 11. Efter det vanliga debaclet och tjatandet kom vi i hyfsad ordning iväg neråt frukost, där Mimi drog iväg sisådär 13 nysningar på raken, smorde runt lite i ansiktet och tog sikte på frukten och brödet. Grattis, övriga frukostgäster, lite baskelusker som alldeles gratis bonus! Dessutom bjöds de också på lite härligt uppfriskande syskongnabb av sorten bara en nästan-treåring och nästan-femåring kan skapa av ingenting. Ingenting var f.ö också vad de åt båda två. Mycket avkopplande.
Uppe på rummet ville ingen (under fem) heller göra någonting och Mimi verkade så stukad att hon lyckades övertyga oss om att bryta mot det viktigaste budordet av dem alla. Ingen napp under dagtid. Vad gör man inte för att slippa sitta instängd på ett varmt hotellrum? Planen var ju att hon skulle slockna i bilen och vakna pigg och ognällig efter att vi andra fått lite kvalitetstid med shopping av olika slag. Jomenvisst. Sådana planer har ju så skyhöga odds att man aldrig hade behövt jobba igen om de slagit in, så hur i hela friden kan man ändå tro på dem gång på gång?
Inte nog med att Mimi inte somnade, vi hamnade dessutom i bilkö. OCH det var 25-gradig åskvärme ute, inte alls kallt och ruggigt som vi trodde. Fel, fel, fel, som Magnus Härenstam hade sagt. Bilkön visade sig efter närmare en halvtimme bero på en bilolycka där ingen verkade skadad, och strax därpå var vi på Manhattan, ett lite mindre shoppingcenter som vi ofta besöker. Åker man till Polen för att bara shoppa och är utan bil, är det nog inte Gdansk man egentligen ska välja, i alla fall inte om man, som jag, gillar stora affärer där man får handla ifred… 🙂 Här finns ett shoppingcenter, Madison, som ligger en bit från centrum, precis vid Scandic, Mercure och stationen. Där finns hyfsat med affärer och flera trevliga fik och restauranger, men annars är stan full av småaffärer som man i vissa fall nästan måste gå in i för att upptäcka. Mer en ”stros-stad” än en shoppingstad, tycker jag. (Men som sagt, då får man tänka på att jag gillar stora affärer. Andra kanske tycker att det är precis så här en shoppingstad ska vara.) (Jag har skrivit mer om olika shoppingcentran i mina ”Polentips” som finns i menyn ovan.)
Manhattan, som ligger en bit utanför centrum, har förutom HM, Starbuck’s, CCC, Rossmann, Piotr e Pawel, en musikaffär och mycket mer, ett C&A och ett KappAhl där jag alltid brukar hitta massor till både mig och barnen, men idag fortsatte det att gå i moll och jag hittade ingenting, samtidigt som Peter försökte hålla Mimi på gott humör, vilket inte heller funkade speciellt bra. När vi sammanstrålade för lunch på ett fik var hon alldeles blossig och skulle bara sitta i mitt knä. Smoothie var inte gott och mat (inte ens bröd) inte att tänka på. Typiskt, tänkte vi och såg även morgondagens badlandsplaner flaxa iväg, tog båda barnen till ett glassfik för att i alla fall få i dem något. Varpå lilla snorpan helt plötsligt är helt frisk, pigg och glad…. tills allt var uppätet och det pratades om att gå i en affär till… Gaah! Lite rulltrappsåkning och hittande av en likadan ”hajborste” som vi köpte förra gången och som tragiskt nog försvunnit på Väggabadet lättade upp stämningen något, vilket nog var tur eftersom vi råkade hamna i rusningstrafik och bilkö även på väg tillbaka in till stan. Dessutom hade receptionshunden hunnit gå hem när vi kom till hotellet. Sammantaget alltså inte den mest lyckade semesterdagen vi haft.
Eftersom regnet kom under min utflykt fick det bli att gå hem och byta kläder innan vi kunde ge oss ut för middag. Efter dagens vedermödor var det inte helt självklart att äta ute, men Peter hade spanat in en restaurang på TripAdvisor, så vi gav det en chans. Sagt och gjort, vi och kramdjuren Kattis och Leonis, begav oss ut i den förvånansvärt ljumma kvällen mot en fullsatt restaurang där vi inte fick plats, och ingen av de andra fina vi spanat in på gatan tidigare dagar dög helt plötsligt till oss. Något fel var det på alla. För flott, för lite folk, för mycket folk, för konstig mat, ingen barnmeny etc. Känns det igen eller är det bara vi som är sådana? Till slut bestämde vi oss för att – återigen – gå till Sphinx, som jag skrivit om innan. Vi fick ett bord, menyer och färgpennor, bestämde oss för mat och väntade. Och väntade. Och medlade mellan trötta, hungriga barn. Och väntade. Och hörde paret bakom oss på knagglig svenskengelska fråga kyparen var deras mat var för de hade väntat jättelänge. Och reste oss och gick. Förmodligen bäst för både oss och övriga gäster. Det blev jättegod hämtpizza från Telepizza och ”kalameller” (för det får man ju med notan här, har barnen lärt sig) från supermarketen i stället. Det gäller att kunna planera om. Men i morgon hoppas jag (TROTS allt, jag måste vara knäpp) på att planerna håller, för då tänker jag att vi ska checka ut, badlanda barnen trötta i tre timmar på nya Aquaparken i Reda för att sedan kunna shoppa i relativ ro på mitt favvo-shoppingcentra Port Rumia innan vi åker mot ”Happy-båten”, som riskerar att inte alls bli happy om man får tro väderleksprognoserna.
Hoppas att jag inte med detta fått någon att avstå från att resa med eller rentav skaffa barn. Det är ju oftast rätt kul. ? Godnatt!
