Kroatien 2021. Dag 14 (och 15). Halleluja. Bonus och hemfärd.

Tjoho! Det krävs inte mycket elände för att man verkligen ska uppskatta en bra dag! Med tanke på att vi hade börjat tänka i termer av att behöva lägga dagen idag på att jaga negativt Covid-test för att inte på något sätt jinxa hemresan, så kändes det verkligen ljuvligt att redan igår helt plötsligt ha en 100% pigg familj. Som sagt, vi har varit där förr med Inna och hennes känsliga öron och detta är precis vad vi flera gånger tidigare varit med om, men då har det inte varit en pandemi som gjort att minsta hostning eller hängig blick kunnat få rätt jobbiga konsekvenser, så detta känns som en semesteråterfödelse.

Idag lämnade vi alltså vår lägenhet i Arbanija. En verkligen prisvärd tvårumslägenhet (vi betalade lite drygt 800:-/natt) med stor terrass och nära till strand, som bara sabbats av den övertrevliga och ”oförmögen-att-förstå-de-tydligaste-av-vinkar-tanten” som fortsatt att dyka upp som gubben i lådan på den terrass vi liksom betalar för, i tid och otid. Oavsett när jag gett mig ut på promenad, även före 07, så har hon varit där och harklat sig så uppfordrande att ingen utom en asocial Åsa (ni som känner mig vet hur otillgänglig jag kan göra mig) helt kan ignorera. I morse ropade hon och sprang efter mig, men jag reglade bara dörren och lät trevliga Peter ta synpunkten om att vår ytterbelysning visst var tänd. Jag är så otroligt mogen att denna övervakning får mig att vilja öppna alla fönster och dra på AC:n på lägsta temperaturen samtidigt som jag låter kylen stå öppen. Typ. Hur gammal jag är? Tja… snart 48, påstås det.

De obligatoriska bilderna på boendet så man kommer ihåg och kan ta rätt beslut på nästa resa… Förra boendet var givetvis väldigt mycket snyggare, rent visuellt, och hade fler faciliteter, men det där med altan och så nära till stranden att man kan gå ner bara för ett dopp…. (Inte för att man någonsin gör det, men man skulle kunna och det är viktigt!)

Peter tillhör inte interiören.
Mimi njuter av sista stunden i sin älskade ”bouncy” soffa.
Hejdå, Bernie! Jag är ledsen, för jag är helt säker på att du är jättetrevlig och bara vill för väl, men jag kommer inte att sakna dig.
Lyckligtvis hade en av geamnbilarna redan lämnat, men det var ändå svårt att ta sig ut.

Promenaden i morse kunde, f.ö. ironiskt nog under de allra sista 100 metrarna på sista promenaden, mycket väl ha blivit min allra sista. Hu! Ett möte med en stor budbil tvingade i princip in mig i häcken vid sidan av vägen, där det helt plötsligt stack ut en bit armeringsjärn (eller vad det nu var), som förutom att ge mig ett blåmärke och skrapsår, fick mig att vackla ut i vägen, bara någon millimeter från budbilens backspegel. Tacka fanken för att jag ignorerade tanten sen. (Och nej, jag gick inte och stirrade ner i telefonen som hemma, för det går helt enkelt inte här om man vill överleva.) Nåja, (hoppas jag inte jinxar något igen nu) så många padeltider som jag bokat den närmsta veckan, så lär det inte behöva bli så många promenader i det närmaste och hemma har vi ju trottoarer, gud förbjude.

Grejen som nästan tog livet av mig. (Fotad från bilen, så inte lätt att se ens efter den ”fina” inringningen.)

Vi bestämde oss för att tillbringa vår bonusdag i Okrug Gornij, där vi varit flera gånger under lågsäsong. Trots att vi tog en annan väg än den (smala och krokiga genom Trogir) vi känner till, så tänkte vi att vi känner till området så bra att vi inte behövde GPS:n, vilket givetvis ledde till flera halsbrytande vändningar på de ofantligt smala vägarna, men till slut (med hjälp av GPS…) kom vi fram till den fullsmockade stranden. Helt euforiska av att känna semestervibbar igen gick vi ”all in” och körde verkligen the full monty med strandstolar, heldagspass på det flytande tivolit och drinkar innan klockan ens var 11! Visa av erfarenhet betalde vi även nogsamt parkeringen.

Cool himmel på väg över ön.
När jag skickade denna bild hem till min padelkompis blev jag hotad med att bli badad i klorin… 😂 Faktum är att jag själv hoppade till när jag såg mig i spegeln på hotellet sen, men samtidigt vet jag ju att sätta sig på ett flygplan är ungefär som att ta det där klorinbadet… så jag tror knappt att man behöver gå omvägar runt mig. Inte längre än någon vecka eller två i alla fall… 😉
Det är ljuvligt att känna det som om det är semester igen!
Som sagt, drinkar före 11. (Jag skulle aldrig drömma om att erkänna det, men då hade jag möjligen dessutom av ren snålhet hällt i mig det sista vinet i kylskåpet också innan vi stack. Men det skulle jag som sagt aldrig erkänna.)
När det är sista dagen får man fotobomba så man har massor av härliga bilder att känna bitterhet över hemma i höstkylan.
Det är aningen mer folk än i juni och september, när vi brukar vara här.
Mimi visar mig yoga-poser som hennes älskade Nataša på förskolan lärde henne. (Om jag klarade att göra så? Självklart inte.)
Men jag är i alla fall förste skohållare när det ska klättras på de olika flytetygen.
All in, som sagt. Tyvärr var de efterlängtade stripsen från Surf’n Fries inte riktigt lika goda som vanligt, men vi var nöjda ändå. (Snacka om att det måste bli kolhydratavtändning när vi kommer hem!)
Det är så löjligt skönt att hon är pigg och utan ont i det förbenade örat!
Går man all in så är också ett besök i arkadhallen helt obligatoriskt.
När Peter gav dem samtliga mynt från ”spelpengarna” de drog in när de sjöng och spelade på stan…. (Om jag frågat om jag får publicera denna bild? Host, host…. nja, kanske inte riktigt, men jag ska från och med nu hota med att ha den på deras studentplakat varje gång de inte gör som jag säger.)

Vid 16 kände vi oss tillräckligt vidbrända och klara med sol och bad för att göra våra unga grannar väldigt glatt överraskade genom att skänka dem vårt parasoll och vår luftmadrass samtidigt som de fick ta över våra betalda solsängar. Själva tråcklade vi oss ut genom Trogir samtidigt som vi konstaterade att det inte blev ett enda besök i denna lilla, mysiga ”gamla stan-liknande” stad denna gång. En så god anledning som någon att komma tillbaka alltså.

Vi tog oss en liten bit norrut till hotellet Villa Rustica, som vi mest valt för att det ligger hyfsat nära flygplatsen och hade frukost inkluderat, men det visade sig vara en riktig liten pärla. Stilen på rummen är möjligen lite märklig eftersom själva rummen är ”slottlikt” inredda med pampiga möbler, tunga draperier och överdrag medan kök och badrum är supernytt och ”kakelfräscht”, men det funkar ändå på något sätt. I kylskåpet väntade en riktigt positiv överraskning, en jättefin ostbricka med goda ostar och prosciutto! Den var ungefär trippelt så bra som den som vi betalade ganska hyfsat för på stranden i Bratuš för (känns det som) en halv evighet sedan.

Utsikten från balkongen.
Åt andra hållet.
Överdrag till stolar ser man inte så ofta längre.
Trevlig överraskning!
Mums!
Det där med smör är inte prio 1 här tydligen.

Efter den där vanliga ”slappa-på-hotellrummet-med-lite-vin-och-snacks-efter-strand-stunden” som alltid blir lite för lång och alltid gör att ingen egentligen är hungrig, men man ska ändå ut och äta… (Bara vi??) gav vi oss ut för att kolla in närområdet och ja, äta. Vi hann verkligen inte se mycket, men det lilla vi såg var litet och charmigt, och folk kom fullpackade med badsaker så uppenbarligen finns det något slags strand i närheten.

Äsch, tar ingen annan bilder på mig så får jag fortsätta att göra det själv.
Vyerna skiftar…
Detta är alltså en fullt normal bilväg här…
Sista Kroatien-familje-wefien för den här gången?
Två tunnor låg så här i varsin ”stenbassäng” i hamnen. Har ingen aning om varför. Hade varit kul att veta.
En lekplats med en tysk tjej som faktiskt pratade lite engelska… Efterlängtat för systrar som lite lite möjligen börjar tröttna på bara varandra.
…och en bar precis bredvid. Det måste ju vara meningen…?!
Tyvärr gick den tyska tjejen alldeles för snart, men denna lekstund gjorde gott för de sociala minionerna.
Att beställa själv i en kroatisk bar är inga probs för denna kavata sexåring. (Snart sju ju…!)
Jag har klänning!! Detta måste dokumenteras och när ingen (läs: Peter) tar en bild på mig trots uttrycklig uppmaning (inget kvinnligt alltså, utan på riktigt) så får jag ju dokumentera själv.
Det blev en familjefie till! ❤️

Vi känner givetvis inte till området tillräckligt för att ha en aning, men restaurangutbudet i ”centrum” (hamnen) verkade bestå av tre restauranger som givetvis (eftersom vi väntat för länge och dessutom stannat vid lekplatsen) alla var fulla. Mimi tyckte att vi ”skulle åka till McDonalds bara”, men det blev att vi ställde oss i kö och faktiskt fick gå före de som stod före i kön eftersom vi var fyra och de åtta… Den trevliga och väldigt engelskkunniga (annars var det mest tyska här) servitrisen var mycket tydlig med att det skulle dröja, och det gjorde det verkligen, men lyckligtvis var det värt det. Bästa köttet på hela resan! Skönt när det är så. Bonusdagen levererade in i det sista!

Inget är som väntans tider.
Sötnosar. 😍
Naturligt, eller hur? Men vad tusan, jag var ju tvungen att få en bild på den där klänningen.

Det blev ingen vidare sömn denna natt heller, för det är ju alltid en viss stress när man ska åka hem, men jag måste bara skriva lite om morgonen också, för shit, vad väl de ville oss, alla i personalen när vi kom ner några minuter innan frukosten egentligen öppnade. Vi fick bokstavligen värja oss mot alla godsaker de kom och erbjöd. Det var mackor att ta med på flyget, stekta ägg, omelett, smoothies, kakor, frukt, hjälp med kaffemaskinen, hemgjord marmelad, pannkakor, kanske en croissant? osv. Jag åt dubbelt så mycket som jag egentligen orkade bara för att de var så snälla. Typiskt svenskt?

Mimi sitter ”på tronen” och fixar frissan. Så klart.
Jättefin frukost!
Men bordet bara fylldes på och på… 😱
Nu sticker vi hem!
Sälis är med!

Konstigt nog gick allt från återlämning av bil, långsam incheckning och flygresa (bara 20 minuters försening) hur bra som helst. Lite skakigt var det genom molnen vid landning, men annars var det som tog längst tid att hitta bilen på parkeringen (P7, som är sjukt dåligt skyltad!) eftersom jag missat att anteckna att vi tydligen stod på etage minus ett… Lite ifrågasätter man ju sitt förstånd när man åker från 33 grader och sol till 17 grader och regn, men väl hemma plockandes ett par kg tomater från de välskötta odlingarna (tack, Elin! 😍) och efter en superkul padelmatch med fina vänner känns det ändå rätt ok att vara hemma och t.o.m att börja jobba i morgon, så jag tackar allra ödmjukast för alla som orkat läsa plattityderna även denna gång och hoppas att vi snart ”ses” igen. Over and out.

Äntligen padel igen!!

Kroatien 2021. Dag 12 – 13. Jinx.

Jag skulle nog inte jinxat och slutat inlägget från dag 11 med att jag inte hade hemlängtan just då i alla fall, för dagen efter var Inna krasslig igen och med krassligt barn är det faktiskt inte kul på semester. Jag tänker absolut inte skriva något slags snyftinlägg, för jag är väldigt medveten om vilken risk vi tog när vi reste trots att smittläget blivit sämre än när vi bokade, som jag skriver om i första inlägget, men sjuka barn är ju aldrig kul och sjuka barn på en (liten!) semesterort är ännu värre än sjuka barn hemma, och när man adderar oron för att krassligheten på något sätt ska påverka hemresan (jag tror nämligen inte att min 100%-iga säkerhet på att hon inte på något sätt smittar, spelar så stor roll för Norwegian) då blir det ett snyftinlägg, vilket är del av anledningen till att jag inte bloggat. Den andra är att jag tappat sugen. Det finns gränser för hur ofta man kan skriva om sina morgonpromenader och strandbesök, och definitivt gränser för vad som går att skriva om att bara sitta i semi-karantän i lägenheten. Morgonpromenaderna är dessutom inte det minsta njutbara på denna läskigt smala, ojämna och hårt trafikerade väg som verkar vara enda möjligheten att promenera. Jag längtar hem till padel och Strandpromenaden med stort S. Och mina odlingar, som växtvakten Elin håller mig uppdaterad om med sina fina bilder på skörd och växtlighet. Nu vill jag hem och skörda ljuvligheterna själv! Som sagt, det är väldigt svårt att inte hamna i snyftinläggsträsket. Patetiskt! Dessutom är det ju inte direkt padel och promenader jag (förhoppningsvis) åker hem till, utan till första jobbdagen. Som sagt, det här blir svårt att skriva utan att ramla in i träsket. Fast det är klart, jag älskar ju faktiskt mitt jobb. Det är bara det att jag kommer att ha så mycket att göra att jag redan är stressad. Fan. Nu är jag där igen! Äsch! Det här är ju ändå min dagbok, och skriver jag inget så är ju dag 12 och 13 för evigt borta, så något får det ju ändå bli. I alla fall några bilder, tänker jag.

Vägen är som sagt under all kritik, men fina vyer finns det så klart ändå.
De har bilder på de döda på gravstenarna. Känns lite märkligt, men ändå fint på något sätt. Jag funderar dock på vem som får bestämma vilken bild som ska pryda ens döda ben i decennier (jag såg så gamla gravar). Viktig del att ta med i testamentet kanske så att inte någon avlägsen onkel tar en gruvlig hämnd för någon inbillad oförrätt på en släktsammankomst i forntiden.)
Tjoho! De dyra, ofantligt stora (och i resväskan onödigt tunga) pop-itsarna har i alla fall använts en gång till. (Faktum är att Mimi ”poppar” ganska ofta – speciellt när vi ber henne göra något annat, som att äta eller borsta tänderna – men det blir ju inte lika kul blogg av det.)
Vädret går inte att klaga på. Det har inte varit under 28 grader någon dag.
Inna ville ha vattenmelon. Detta var vad jag fick när jag bad om att få en del av en. 😂 Tur att de i princip är gratis.
Huskatten har sitt favvo-ställe uppe i pergolan. (Ingen aning om det heter så, men taket över parkeringen – där f.ö tre bilar samsas på en yta som hemma absolut inte skulle ansetts rymma mer än en – låter tråkigare.)
Hon äter ”sin” sallad med tomat, gurka och ”Salakis” fetaost minst tre gånger om dagen. Betydligt bättre än flera av de andra få sakerna de äter på semester i alla fall.
Fler morgonvyer.
När båda ligger och bygger berg-och-dalbanor i Minecraft och hjälper varandra på ett superfint sätt, så känns den enorma skärmtiden ändå rätt okej.
Det är så smakfullt dekorerat här.
Vi delar på strandtiden. Mimi följde med Peter på förmiddagen och bad sedan om förlåtelse för att hon inte ville följa med mig på e.m. Jag ska verkligen försöka stå ut med några timmars egentid, även om det så klart blir svårt. 😉 (Edit från dator: ÅH HU! Hade jag inte bloggat från en liten skärm i starkt solljus hade denna hemska bild ALDRIG fått se dagens ljus och verkligen inte blivit publicerad här, men men, nu är den där, så jag biter ihop och scrollar snabbt vidare.)
Klockan är 22 och det är fortfarande 30 grader på balkongen. Egentligen vill jag gå in i den AC-svala lägenheten, men när man får så här fint sällskap, får man ju svettas lite.
Bonus!

Nåja, som tur är när det gäller barn så svänger det ofta snabbt, så efter ett par dagars ganska trist lägenhetshäng, spaghetti och hämtpizza, otaliga korsord (jag funderar fortfarande på hur ”gör den hårig” kunde bli LU (?) i gårdagens BLT – kan någon förklara?) och alla Harlan Cobens romaner via Storytel, så märks nu absolut ingenting av något slags hängighet, och det känns som om vi fått livet tillbaka. Halleluja!

* Haha! En kvart efter publicering kom jag på det! Så löjligt. Gör DEN hårig. LU+DEN. 😂😂

Kroatien 2011. Dag 11. OS-besvikelser och bad i Arbanija

Suck, att vi förmodligen har en ödla på rummet störde mig (konstigt nog) inte, men den stenhårda sängen gjorde det definitivt, så det blev ytterligare en sömnlös natt. Mina batterier kommer möjligen inte att vara så välladdade när jag börjar jobba på onsdag. Idag var jag t.o.m så trött och ledbruten att jag inte var ute på min morgonpromenad, så det blir en utmaning under dagen att både tillgodose allas önskningar, titta på OS-handboll-semi, titta på OS-fotbollsfinal (!) och uppnå mitt rörelsemål. Som tur är så är det i alla fall bara 27-29 grader varmt, så ska väl kunna funka att gå dagtid. Kvällstid lär gå bort med tanke på dåliga vägar och obefintlig belysning.

Tant-uppdatering då. Jodå, Bernie tittade upp på terrassen mitt under frukosten för att försäkra sig om att alla hade sovit bra. Känns tryggt.

Annars är det som vanligt. Jag har alltid svårt för förändring, men är inte så himla långsint, utan brukar hyfsat snabbt (hyfsat, inte jätte…) kunna börja se fördelar, och så även här lyckligtvis. AC:n höll t.ex. svalt i natt och att ha en balkong och så nära till stranden att man kan gå ner för bara en timme är avgjorda fördelar. Under min förmiddagspromenad identifierade jag också nackdelar, nämligen trafikläget. Jag försökte hitta en väg som enligt kartan skulle finnas ovanför oss, men förutom att den var djäkligt brant så tog den slut (eller såg iaf ut att ta slut) vid en parkerad bil vid ett hus. Med tanke på att där satt en gubbe och tittade på mig, undersökte jag inte saken vidare utan vände och gick längs den superläskigt smala och ojämna kustvägen i stället. Ingen hit faktiskt, men strunt samma, just nu handlar det i ärlighetens namn bara om att upprätthålla den 550 dagar långa sviten, sen får jag börja träna på riktigt (och gå ner de alltför många semesterkilona 😝😵‍💫) när vi kommer hem. Som promenad var den inget vidare, men det var kul att se strandlinjen som verkligen är i princip badbar hela vägen och utan alltför mycket folk.

Med tanke på att vår väg är precis här, är frågan var vi bor.

När jag kom tillbaka var de andra klara att gå ner till stranden för en timmes rutschkanebåt, så det var bara att, svettig och illaluktande, hänga på. Priset för att hyra badleksaker här verkar 50% lägre än nere i Makarska, så gissa om det finns minioner i närheten som debatterar för både det ena och andra och gör uträkningar och jämförelser för det ena kontra det andra. Idag var det redan bestämt att det skulle bli en timmes trampbåt med rutschkana och sedan tillbaka och kolla OS-fotbollen. Det blåste en hel del, så det var inte bara mysigt och trevligt, speciellt inte när jag blev ensam vuxen att trampa efter att min bättre (sämre i detta fall) hälft inte tog sig upp på båten igen efter att ha hoppat i. Att trampa i motvind och med 120-130 kg (Inna också) på släp var inte kul, kan jag meddela.

När vi varit inne på grunt vatten och bytt platser blev det mycket trevligare, så kanske kanske var det inte sista gången någonsin som jag annars deklarerade.

Ajaj, att promenader inte riktigt bygger lårmuskler fick jag bevisat idag.
Back for real!
On top of the world.
Puh, äntligen lite hjälp med trampandet.
Vissa har det bra där bak.
Nu blir det lite värre.
Dubbelmoral personifierad. Jag har ställt in träning på klockan samtidigt som jag sippar på rosé…
Puh, äntligen ombytta roller.
Och jag kom upp…. 😉

Tja, fotbollen är det ju sen tyvärr inte så mycket att skriva om, förutom att det verkligen kändes som om Sverige var det bättre laget och resultatet inte helt rättvist. Men Canada hade ju helt klart bättre koll på sina nerver. Tjejerna undrade hur lång en fotbollsmatch egentligen kunde vara, vilket ju inte var så konstigt, och Inna tittade på vår kroatiska plastmotsvarighet till en BiB och utbrast: ”Hur mycket dricker ni egentligen? How could you not be drunk? Is there witchcraft involved?” Oooops, det är i och för sig bra att hon märker att vi inte är fulla, men resten…

BiB the Croatian way.
Är det inte en garderob så går det lika bra med en dusch. Eller ett badkar, som Mimi kallar det.
När Peter står för maten blir det spaghetti. (Som synes var det bara 50% av familjen som var intresserad av matchen idag. Illa illa! Vi har misslyckats som föräldrar!)

Vi var tillbaka på stranden vid halv sex igen, och det är fortfarande ljuvligt att hänga där och det är verkligen skönt att alla är friska, men det är bara att erkänna, det börjar smyga sig in ett litet litet element av hemlängtan nu. Det finns gränser för hur stor variation det kan bli när det är så varmt liksom. Det är bad, korsord, bad, mat, bad, vin… tja, och sen fortsätter det så. Jag är så sugen på att spela padel att jag bokat tid samma dag som vi kommer hem, så ve den fågel som krockar med vårt flygplan eller något annat elände som orsakar minsta försening!

Det visade sig att vi inte riktigt hade samma plan för kvällen sen. Jag – fortfarande oduschad och verkligen inte det minsta fräsch – hade definitivt tänkt att vi skulle gå hem innan vi käkade middag. Peter hade inte det. Det slutade med att vi gick på Peters linje och kände oss sedan grymt nerklädda och ja, ofräscha. Det var nog tur att vi inte fick plats på första stället vi testade på, för det verkade vara ett sådant där ställe som man tar med hela familjen/släkten ut på finmiddag på, inte ett som man – med en badleksak under armen – svänger inom på väg hem från stranden. Dessutom är det ju – insåg vi till slut – fredag. Inte lätt att komma ihåg sådana petitesser när man har fredagsmys alla dygnets timmar alla dagar.

Jag är inte säker på vad man som restaurang vill förmedla med denna dekor…
Hur extremt noga Inna än är med sin ständiga beställning av en sallad med ”bara tomat, gurka och feta, ingen olja, inget annat” så har köket sååå himla svårt att låta bli att pimpa den med något. Idag vinäger och kryddor, vilket i Innas ögon gör den oätbar. Coolt nog går hon själv och reklamerar. Det kommer att bli något stort av den tjejen. (A pain in the ass på varje restaurang i alla fall. 😃)
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om min kotlett i grönpepparsås. Jag har aldrig sett något liknande, men det var ganska okej. Bättre än det ser ut i alla fall. Peter fick ingen sås till sin schnitzel. Jag förstår varför… jag måste ju fått allt. (När jag bad att få grillade grönsaker i stället för strips gick inte det, men när jag sa att jag kunde betala extra så fick jag både en skål strips och en (rätt ynklig) tallrik med grillad squash och paprika. Vi går nog inte tillbaka.
Vi ägnade väntetiden åt bokstavslekar och huvudräkning. Då måste man tydligen ha rätt look…
Jahapp, så det är alltså sååå jag ser ut!
En sådan här grill vill jag ha till nästa sommar, Peter!

Nu, i skrivande stund, är klockan 23.00 och jag sitter på (en myggfri!) balkong i 25 grader och skriver, så just nu är eventuell hemlängtan lååångt borta i alla fall.