On the road again

Sista dagen och dags för sammanfattning. Lite känns det som jag skrivit i rubriken; att detta varit en mittemellan-semester på många sätt och som om idag är en mittemellan-dag.

Mittemellan-semester för att säsongen ju inte riktigt startat, så det har varit svårt att utnyttja möjligheterna fullt ut trots att vädret i princip varit i säsong. Vi valde ju att bo ”i stan” för att ha något att göra ifall vädret hade varit dåligt, men detta har ju nu delvis varit ett hinder med tanke på det fina vädret vi faktiskt haft. Hade det regnat eller varit kallt varje dag hade detta förmodligen varit en helt annan sorts semester. Möjligen hade vi tagit oss för och upplevt mer då, men nu får vi ju bara landa i att vi har fått sol, kunnat jaga krabbor i vattnet, hängt massor på samma ställen om och om igen för att det är vad barnen har velat och att vi kunnat njuta av att äta och dricka precis vad vi velat utan att ha behövt snegla på priset, och den delen är nog så viktig, tycker snåla jag.

Att jag kallar dagen idag för en mellandag beror på att vårt hotell är fullbokat så vi måste checka ut 14.30 (vilket iofs är väldigt generöst eftersom det skulle varit 10.30), men inte flyger hem förrän 20.10, och den logistiken med väskor och vetskapen om att vi kommer hem till fullkomligt skräpväder, tycker jag är skitjobbig. Det där med att vara på äventyr, i värsta fall i läskig sand och/eller saltvatten utan att ha tillgång till dusch, toalett och sina kläder innan flygresan är jag för gammal och bekväm för nuförtiden. Usch. Jag försökte t.o.m få med de andra på att boka ett annat hotell (kanske vid stranden eftersom det är 20 grader varmt, molnfri himmel och bara lite svag bris) bara för dagen, men Peter var tveksam och barnen helt insnöade på att det enda de ville idag var att återvända till ”schnitzeln” (vi kommer aldrig att kunna kalla den något annat nu) och försöka se bläckfisken från igår igen. Så nu sitter vi här, jag längst ner i lä och Peter högst upp för att få svalka, och solar medan Inna matar en krabba med en gummibjörn på en pinne och Mimi filmar detsamma. Vad gör man inte liksom?

På tal om att göra samma saker om och om igen så sitter vi nu – två timmar senare – på samma restaurang (den med det utspillda vinet) som igår, för att (igen) barnen ville det. Vi har checkat ut från rummet, ställt väskorna i receptionen, beställt taxi och ska bara fördriva de sista timmarna i strålande sommarväder och då gör vi så klart något vi redan gjort och känner till, gubevars. Tänk om vi testat något nytt och gillat det; då hade vi ju inte hunnit upprepa det ändå. Glasklar logik.

Vår förbeställda taxi kom i god tid, t.o.m. en kvart före utsatt tid och tog oss i rasande hastighet och för småpengar in till Tiranas flygplats samtidigt som den icke-engelskspråkige chauffören glatt, intensivt och överlag för oss helt obegripligt pladdrade på med Peter i framsätet. Vi uppfattade så mycket som att den mest prominenta byggnaden vi såg under hela resan inte var ett castle (vilket annars verkade helt troligt med tanke på utseendet) utan ett casino… och därefter kom det en hel svada om maffia, moneta och tourismo. Mycket maffia och mycket pengar verkade det handla om. Förmodligen hade det varit både intressant och läskigt att förstå.

Med tanke på att vi tagit lite höjd både för eventuell trafik och för flygplatsen som vi inte visste så mycket om så var vi i löjligt god tid, vilket gjorde att vi kunde spendera lite extra pengar innan vi skulle gå ombord. För den som undrar så ingår inte kostnader på flygplatser i det som är mycket billigare i Albanien. Mat, dryck och ”nöjen” på flygplatsen ligger på samma ”man-blir-lite-förbannad-nivå” som alla andra flygplatser i världen, men allt, inklusive resan hem till ett regnigt, men lyckligtvis inte så kallt som befarat, Malmö, gick smidigt och bra, så i skrivande stund befinner vi oss faktiskt på Arena i Malmö (för dubbla hotellrumspriset…). I morgon avslutar vi påsklovet med lite Sy- och hantverksmässa, kusinlek och säkert ett musikaffärsbesök… Och så ska vi så klart gå till Stadium och kolla handbagage inför nästa flight till Tirana…. För jo, det blir nog en sväng till ändå… Men det är en annan historia. Tack för att just du velat följa med på denna resa. Over and out.

Idag ska det blir svalare och molnigt i Durres, vilket inte känns såå illa med tanke på snöbilderna (!) hemifrån som översvämmar sociala medier, men samtidigt ska vi ju visst hem till eländet i morgon och hade tänkt stanna en natt i Malmö på vägen. Vi har inte direkt snöskorna och termobyxorna väntande i bilen på Sturup så undrar hur det ska gå. Det var ju vår när vi åkte… Jag hoppas på ursnabbt väderomslag helt enkelt.

Just nu, direkt efter ännu en kolhydratstinn frukost som ger mig så härliga toppar och dalar i sockret (not), har jag i alla fall lyckats baxa ut rummets enda stol på den minimala balkongen så jag kan lapa lite sol innan de utlovade (uthotade) molnen ska göra sitt intåg. Jag får sitta på sidan för att få plats med benen, men vad gör man inte för att få sol i fejan? Lyckligtvis har jag väldigt lite konkurrens om just solen, för de andra är såå nöjda med att få lite ”chilltid” utan tjat från undertecknad och Inna är dessutom lite småsjuk, stackaren, så allt det här promenerandet (som hon inte ens i vanliga fall uppskattar det minsta, vilken pre -teen gör väl det?) tar rätt hårt på henne.

Den lilla traditionen med dagens lilla förtroliga frukostsamtal med värdinnan var idag ganska roande att lyssna på, för Peter, som är den seriöse och påläste av oss (jag bara skriver om och rackar ner på saker utan bakgrundskunskap, jag) försökte få igång en diskussion om tidigare styrning av Albanien och jämförde då med Nordkorea, medan värdinnan glatt pratade om lilla fina staden Curilla (uppenbarligen uttalas dubbel-L som i spanskan, dvs som ett j-ljud) och undrade om han varit där…. Det som var extra kul för mig var att Peter först inte uppfattade detta utan verkligen trodde att hon undrade om han varit i (Nord)Korea… 🤣

Jag förstår på kommentarerna på mina sociala medier att jag nog inte kommer att bli erbjuden jobbet som ambassadör för Albanien i allmänhet och Durres i synnerhet… Konstigt, jag som är känd för att vara en så härlig och positiv person… 🤣 Skämt åsido, den som läser och blir avskräckt ska nog ha två saker i åtanke; för det första är det mycket roligare och lättare att skriva med en negativ udd, och för det andra så är Durres en stor [hamn]stad (Albaniens näst största, tror jag). Mer Gdynia än Sopot för att använda andra rese-referenser. Dessutom är både staden och landet under stor förändring, det är tydligt. Ska man åka hit för vacker natur och klart vatten ska man nog till södra delarna av landet, men för fyra dagar känns den [bil-]resan lite onödig. Med tanke på att det fågelvägen är ungefär som mellan Karlshamn och Malmö till Saranda, som uppges vara väldigt vackert, men ändå enligt Google Maps ska ta över tre timmar med bil, kan man nog gissa att det inte direkt är motorväg dit. Det verkar dessutom som om de flesta resor dit går via Korfu, som ju ligger kloss intill, och då är det ”lite” andra flygpriser än med Wizz till Tirana…

Två timmar senare idag har det inte hänt mycket i mitt liv. Jag har svängt benen åt andra hållet på stolen och hämtat mig ett litet fluor-glas (ni yngre får googla fluor-tant så fattar ni) vin som passar perfekt under blomlådan. Molnen lyser ännu med sin frånvaro och här i lä på mini-balkongen lider jag inte av brisen (eller febern, som varmblodige maken kallar det) så kan inte klaga. Inna hostar och snörvlar och Mimi är helt nöjd med att ligga i sängen och förevisa vårt ”gigantiska” rum för sina kompisar hemma. Peter är också lite halvrisig i kroppen, men fick nog av passiviteten för en stund sedan och är på en egen upptäcksfärd någonstans i närområdet. Egentligen är alla alltså ganska nöjda, men ett litet stresspåslag och ”vi-borde-göra-något” börjar smyga sig på så vi får väl se om vi snart tar oss för något. Det verkar som om alla snacks- och godispåsar är tomma, så om inte annat drivs vi väl ut av hunger… 🤣

När jag läser vad jag hittills skrivit vet jag inte riktigt om jag ska vara imponerad av eller rädd för mig själv som uppenbarligen kan skriva så mycket om absolut ingenting. Det får bli upp till betraktaren att avgöra.

Hungern har i alla fall drivit ut oss i ett fortfarande ganska behagligt eftermiddagsklimat. Jag och Inna tog en snabb vända om stadens Amfiteater, men konstaterade ganska snabbt och krasst att vi nog inte behövde betala (ynka 30:-) för att beträda området, för nu har vi sett och förevigat det i alla fall.

Med tanke på det trots allt fina vädret styrde vi återigen kosan mot strandpromenaden, där vi hamnade på uteserveringen 4 Stinët. De hade möjligen lite otur när de t.ex. tog bort gurkan i stället för salladen ur Innas grekiska sallad (vem har f.ö ens sallad i en grekisk sallad?) och sedan välte mitt vinglas över Mimis pizza utan att på något sätt åtgärda eller kompensera, men återigen (det var ju samma igår) lyfter salladen och den stekta osten med pistagenötter upplevelsen till en nivå där jag (till barnens lättnad) inte blir en ”Karen”. (För den som inte har barn eller kunskap om sådana företeelser så är en Karen tydligen en typisk medelålders gnällig kvinna som inte är rädd för dålig stämning utan klagar på sådant… 🤣) Jag fick lära mig det av en högst generad dotter på McD i Malmö för ett tag sedan då jag inte accepterade en hamburgare (och en icke-ursäkt) i stället för min beställda och betalda sallad utan bad om pengarna tillbaka just för att de inte ens hade vett att be om ursäkt. Tydligen hemskt pinsamt beteende…

När notan sedan kommer och är på sisådär 550:- för en jättegod måltid då alla tagit två maträtter och därtill två efterrätter, en halv liter vin (även om lite slogs ut), en öl, två dubbla espresso och två vatten, då är det svårt att vara en Karen över lite utspillt vin och felaktiga gurkor.

Efter maten var det enligt Mimi helt nödvändigt att klättra lite på schnitzeln, där vi både kollade in en bläckfisk och iakttog hur en japansk familj (en riktig japansk familj alltså) med viss möda fiskade upp sin kapsejsade drake ur vattnet. Mimi ville egentligen hoppa i och hjälpa dem, men vi la in vårt veto mot det, taskiga föräldrar som vi är.

Vi är som sagt inte riktigt på G idag, så efter ytterligare ett obligatoriskt besök på lekplatsen och en liten extrarunda för undertecknad för att nå dagens rörelsemål hamnade vi faktiskt återigen i ryggläge på rummet.

När vi sedan sent omsider tog oss samman och ut för att äta middag gick det sådär…. Vi hade för en gångs skull ett givet mål och hade t.o.m fotat menyn så vi hade lite koll. Rooftop XV som, som namnet antyder, ligger på 15:e våningen, var vårt mål. (Vi tänkte lite på dig och Hilton i Gdansk, Petra 😃.) Vi hade läst en del negativa recensioner om dålig service men chansade ändå. Vi fick menyer ganska snabbt, men när vi efter 20 minuter äntligen skulle få beställa hade de först inte tonfisken jag ville ha och sedan ingen pizza överhuvudtaget, vilket tre av fyra hade tänkt beställa… Med tanke på att det mesta annat på menyn var hyfsat avancerade fiskrätter reste vi oss faktiskt och gick. Vi hade ju i alla fall fått några bilder…

I stället tog vi, utan förhandscheck på någon meny, närliggande Portiku som visade sig vara aningen mer avancerad än vår ganska mesiga smak, men eftersom de var väldigt snabba med dryckesbeställningen fick vi snällt och mesigt försöka hitta något på menyn som inte var ostron, vildkanin, vildsvin, anka eller med tryffel, som ju låter så gott, men faktiskt inte är det. 🙈 Det landade i fantastiskt god broccolisoppa och pasta respektive sesampanerad ost, och trots det flotta tilltalet hamnade vi även här under femhundringen för oss alla fyra inklusive vin och öl. Vi gillar att äta och dricka i Albanien!

Vi följde upp det hela med efterrätt på en närliggande gelateria där vi fick urlyxiga bakelser, glass och espresso för under hundralappen utöver att vi fick följa några minioners (läs: ettåringars) drama som inkluderade allt från olycklig kärlek till knivslagsmål. (Lyckligtvis en beskedlig kniv där främst skaftet användes, men ändå…)

Sammanfattningsvis blev det, trots lite taskiga förutsättningar, en ganska okej dag idag också även om vi så klart gärna egentligen hade gjort lite mer av tiden här. I morgon åker vi hem till snökaoset och den högst ovälkomna vintern mitt i våren, men först hoppas vi hinna uppleva lite mer sommar och Albanien. Håll tummarna för friska barn och mycket energi! Over and out för idag.

Idag var det en något piggare (marginellt piggare med tanke på att vissa närmar sig tonår och andra klimakteriet, men ändå) Olofsson-familj som äntrade frukostrummet vid 09.30. Frukost-touren var idag något kortare och inkluderade mest vad som var nytt sedan igår och dagens smak på kakan, som verkar vara ett stående inslag. Dagens smak: Nutella och wafers. Igår var det morot. Tyvärr saknades idag det vi tyckte var absolut godast igår; ljuvliga nybakade breadsticks av något slag som bara smälte i munnen. Hoppas de finns i morgon!

Det där med att bo på ett litet familjehotell är ju både mysigt och ibland lite lite jobbigt. Ni som känner undertecknad vet ju att jag inte alltid är översocial (årets underdrift…?) så ni kan ju tänka hur sugen jag är på små förtroliga samtal om hotellet historia (det är från 30-talet och har ägts av makens familj sedan dess, om ni undrar, och idag åker minsann sonen tillbaka till sina business-studier, men han är ju snart hemma igen) och förslag på utflykter som förmodligen arrangeras av någon annan släkting. (Det där var rena fördomar, jag erkänner.)

När vi ändå hade ett av dessa små samtal passade vi på att fråga lite om strandpromenaden och ifall det vanligtvis var strand där och fick då veta att mycket riktigt finns det utländska intressen i uppbyggnaden och att de inte ses med 100% blida ögon av all lokalbefolkning. Vår värdinna gillar t.ex. inte ”Dubai-skiten” (som jag tolkar som den i mina ögon trevliga och inbjudande strandpromenaden) utan hon pratar lyriskt om att det tidigare bara varit fin sand där. Med tanke på hur den sanden ser ut nu hade det varit kul att veta om detta var ett faktum eller bara glorifierade minnen från en tid som flytt, men det blir kanske lite svårt. Värdinnan rekommenderar oss i alla fall att gå förbi ”sphinxi” (schnitzeln) eftersom vi ska hitta en jättefin och mysig strand längre upp, så efter frukost strosar vi ditåt.

Medan barnen tog klätter- och poseringspaus på lekplatsen jagade jag några extra steg (mitt rörelsemål är nu över 1500 dagar i rad, så viktigt viktigt!) och passade på att kolla hur strandpromenaden såg ut åt andra hållet. Det är inte så långt man kommer för det där ”lilla” hamnområdet kommer i vägen, men bakom ett stort blivande hotellkomplex i Sidney operahus-stil hittade jag ett högst malplacerat litet nöjesfält. Det verkade inte så välbesökt. Konstigt, med tanke på att det inte ens syns från vägen på andra sidan. 🙈

Jag skrev ju igår att det på många sätt känns som att resa 20 år tillbaka i tiden och när man går längs strandpromenaden och möts dels av en farbror med polaroidkamera som vill ta bilder mot betalning, dels av försäljning av ”guld- och silversmycken” á la du blir knallgrön runt halsen så fort halsbandet nuddar din hud, känns det ännu mer så. Har jag varit på helt ”fel” (eller rätt…? 🤔) ställen eller existerar ens sådant någon annanstans fortfarande?

På vår promenad mot den mysiga och fina stranden som värdinnan rekommenderat reflekterar vi hela tiden över de hisnande kontrasterna mellan rena ruckel och nybyggda skinande metall- och kakelbyggen, ofta vägg i vägg helt utan urskillning. Ju längre vi går desto mer inser vi att värdinnan kanske inte riktigt är en strandtjej. Undrar om hon ens varit här borta de senaste tio åren, för mysigt och fint…. Njae… Skräpigt, inhägnat, kantat av allehanda ruckel (blandat med några av de fräscha nybyggena) och väldigt långt ifrån mysigt, skulle vi säga.

Vi gav (i alla fall tre av fyra) hyfsat snabbt upp idén om att bada på den ”mysiga” stranden och hittade i stället ett ställe där vi kunde ta varsin dricka och efter visst besvär även en kaffe. Ägaren (?), som fick komma ut och försöka förklara att vi inte kunde få kaffe just nu pga ”vattenproblem”, tyckte att vi var hemskt besvärliga som bara kunde kommunicera på engelska, tyska och spanska och inte på något av världsspråken grekiska eller italienska. 🤔

Nå, hur gick det då med vår jakt på den mysiga stranden? Njo, det blev väl en tumme, kan man säga. Vi tog en taxi till ”den riktiga stranden”, dvs samma som igår. Den var inte renare idag, men det blåste i alla fall aningen mindre och vågorna var lite mer moderata. Dessutom tog vi lunch på det dyraste (?) stället vi kunde tänka oss, femstjärniga Palace, där vi alltså skulle bott om jag inte ändrat mig och bokat Hotel Nais i stället. Servicen var inget att skriva hem om (även om det väl är det jag gör…?) och den dressingindränkta Caesar-salladen kan de ha för sig själva, men ostbrickan för ynka 60:-, barnens hemgjorda hamburgare och bruschettan drar upp betyget ganska rejält. Däremot är jag fortfarande helt nöjd med att inte ha bokat där, för även om deras lilla del av stranden var renare än resten och de verkar vara de enda som ännu satt ut ett tiotal solsängar till sina gäster så känns den delen av staden inte speciellt trevlig. Bakom strandpromenaden finns bara (?) en inte speciellt inbjudande väg med några fik/restauranger på ena sidan och ganska nedgången bebyggelse på andra. Jag har svårt att se vad vi skulle gjort där en kväll, men ta mig inte på orden, för vi har ju bara varit där ett par timmar på eftermiddagen så jag kan ha hur fel som helst.

Efter maten var vi tyvärr inte tillräckligt coola och fräcka för att försöka se ut som om vi hörde till och lägga oss på hotellets solsängar, utan la oss i stället i en grushög (!) strax intill medan barnen sprang efter vågor och ifrån superläskiga krabbor. Vinden friskade i även idag och efter en stund var det inte jättebehagligt fast enligt superinkännande Peter var man (jag) tvungen att ha feber för att faktiskt frysa, så då har jag väl det då… (Eller inte.)

Hem från stranden tog vi… trumvirvel… taxi! 700 lek skulle det kosta, så idén om att be om priset i euro är nog att rekommendera. Eller så var denna lille plirige gubbe mer rutinerad än sin yngre kollega från tidigare idag. Det är kanske mer troligt. Vi är ju dessutom av den urmesiga sorten som hellre betalar lite mer än riskerar dålig stämning genom att pruta eller överhuvudtaget schackra om priset.

Vi funderar lite på taxi-gubbens betyg i geografi för frågan om vi är från Japan (!) har vi faktiskt aldrig fått tidigare. 🤔 Hans kulturella kunskaper betvivlar vi dock inte alls, för varje gång vi var tvungna att stanna eller väja för en annan bil som stannat mitt i vägbanan för att släppa av eller på någon slog han ut med armarna och muttrade ”albani!” och att det inte fanns tillräckligt med poliser. Vi förenades så pass i detta förakt mot andra bilister att vi i slutet av resan unisont utbrast i ett ”BMW!” då en av dessa unga killar i svart väst och guldkedja (och flott BMW så klart) nonchalant blockerade hela påfarten för att hans passagerare behövde kliva ur exakt där. Delat förakt är dubbelt förakt?

Efter ett par timmars välbehövligt slappande på rummet och sanering av all den där sanden som i vanlig ordning letat sig in precis överallt gav vi oss ut för att kolla ”stan”. Lite pinsamt blev det när vi mötte värdinnan i dörren och hon frågade om sin mysiga strand, men när vi svävade lite på målet konstaterade hon genast att den nog inte var städad ännu, så det finns kanske ändå hopp om att stranddagsformen beror på att det i princip är vinter fortfarande. (Fast jag vet inte riktigt hur städning ska hjälpa stranden där bebyggelsen i princip var i färd med att halka ner i vattnet… 🙈)

Nu valde vi ju inte Durres primärt för strändernas skull utan snarare för att det dels ligger nära Tirana och flygplatsen, dels för att det är en stor stad så det skulle finnas något att göra om vädret inte samarbetade, och mycket riktigt är det mycket stad här. Vägen vi bor vid, inte pytteavstickaren där hotellet ligger, utan den stora, Bulevardi Epidamn, verkar vara en av de större shoppinggatorna, så den följde vi uppåt nu. Där fanns gott om affärer och fik, men inte jättemycket som lockade. Inte idag i alla fall. Vi kanske inte riktigt hade shoppingnerven påkopplad eller så har vi inte riktigt acklimatiserat oss än. Det är lite svårt att komma underfund även med stan för här mixas också högt och lågt, fult och fint, nytt och skrot på ett ganska överväldigande sätt. Barnen rynkar på näsan åt att ”alla” röker och åt bilisternas eviga tutande. Frågan är om en bilkö faktiskt rör sig snabbare om minst tre i kön tutar ihållande. Det kanske är så.

Vi var inne i några få butiker, men köpte väldigt lite. Det som känns konstigt är att vi upplever det som så billigt att äta och dricka ute, men ändå som relativt dyrt (som hemma ungefär) i de flesta affärer. Kanske tur med tanke på vad bagaget på flyget kostar, men lite besviken är allt smålänningen i mig. Två kepsar och lite chips var i princip vad vi shoppade och efter det var alla – speciellt de två yngsta slöfockarna – så trötta att hela proceduren med att hitta och enas om en restaurang som alla dels orkade gå till, dels kunde tänka sig att äta på, resulterade i att vi hamnade på KFC. Ridå ner. Inte ens stripsen var goda och då kostade det ändå nästan lika mycket som överflödet av mat inkl öl och vin på Wild West igår.

Efteråt ville Peter bjuda på skumpa och efterrätt för att fira att Olofströms kommun antagit hans anbud om att även fortsättningsvis vara kunglig hovleverantör av ljud till kommunen, men fick tvärnej av två trötta och frusna barn som bara ville hem. Man vet att barn verkligen är trötta när de tackar nej till glass… Alltså sitter vi här nu i våra sängar (ingen plats för stolar på rummet) med gamnacke, som man ju alltid får hur man än puffar på de där oversizade hotellkuddarna bakom ryggen, och skålar i rumsvarmt bubbel. Nåja, det funkar väl det också, men det hade nog känts lite bättre på Rooftop bar längre ner på gatan. En annan gång kanske.

I morgon ska det bli lite svalare och dessutom lite mulet, så frågan är vad vi ska hitta på då. Det känns som om vi traskat runt tillräckligt häromkring för någon dag. I alla fall i barnens smak. Det hade nog varit intressant att hyra en bil och bege sig mot någon av de spännande orter vi läst om, men jag tror inte riktigt vi har energi till det. Vi får se i morgon. Over and out.