Kalmar. Slott, bio och torghäng. Dag 2.

Som sagt, det var egentligen bara meningen att det skulle bli några rader och en massa bilder från Kalmar för att det var så otippat trevligt, men mycket på grund av (eller tack vare, det beror på vad man tycker om långa pratiga bloggar…) dag 2 så måste det helt enkelt bli fler inlägg.

Tanken var egentligen att göra Ölands Djurpark-debut denna dag, men efter moget övervägande och mycket klart.se-knarkande tog vi beslutet att chansa och spara det till tisdagen, vars prognos verkade bättre lämpad för ett ställe med badland och utomhusaktiviteter. Ett beslut som, tro’t eller ej, var klockrent! Tjoho! Mirakel kan faktiskt ske.

Idag valde vi i stället något så otippat som Kalmar slott. Det var det eller Ikea… 🤣 Lyckligtvis vann slottet, för shit var nöjda vi blev, allihop! Vilket ställe! Vi hade lyckats pricka in dess barnveckor, så utöver deras vanliga utbud fanns det massor av aktiviteter för barn, bland annat utmaningar som, om man klarade av dem, ledde till att man fick bli dubbad till valfri (nästan) titel. Det gick att välja mellan allt ifrån riddare, prins, prinsessa och hertig/inna/ till fogde och ja, jag blev lite stolt när ingen av mina valde prinsess-spåret. Löjligt, jag vet, men jag ogillar hela den där prins/essa/-grejen.

Inna, som föll handlöst för all sorts fighting när Karlshamns Fightcenter hade prova-på-aktiviteter i Rosengården under Östersjö, kunde knappt sova efter att ha läst att en utmaning var att möta Svarte Riddaren i envig med svärd… 😃

Framme. De inte så lättimponerade barnen är redan rätt imponerade.
Nejdå, inte alls arrangerat. De bara råkade ställa sig så.
”Jag vill slåss mot riddaren!”
Lagom storlek på den riddaren.

Rent organisatoriskt fanns det några utvecklingsområden för barnaktiviteterna, men det hade verkligen inte sparats på krutet på någonting. Det fanns massor av skådespelare som gick helt och fullt in i sina roller och massor av tidsenligt klädd personal vid de olika stationerna som outtröttligt hjälpte barnen med de olika utmaningarna. På både svenska, engelska och överlag väldigt bra tyska dessutom med tanke på vad jag skrev om språk i förra inlägget. Det var verkligen proffsigt och imponerande!

Mellan barnutmaningarna hann vi hänga med på några guidade visningar och det var där jag själv blev mest hookad. Jag hade gärna hängt med på samtliga, men det tillät tyvärr inte tiden idag utan det blev bara några få, bland annat om den spännande Ester Blenda Nordström. Att dubbas till riddare var viktigare just idag och det var minsann en omfattande apparat som togs på stort allvar av alla inblandade. Jag får se det som att det är bra att ha en anledning att komma tillbaka i alla fall, för jag vill absolut följa med på guidningen av slottets ”mörka rum”…!

Först hängde vi med på prinsess-guidningen som, trots sitt töntiga namn och att det var främst för barn (en del av dem rätt störande), var riktigt intressant och spännande. Jag lärde mig mycket om 1500-talet som jag inte hade en aning om. Verkar sjukt oskönt att sitta upp och sova för att kroppens vätskor inte ska blandas med varandra till exempel.
Blandningen av skådespel och guidning/föreläsning kändes verkligen lyckad för både barn och vuxen.
Så här tänkte jag att vi också skulle ha det i taket i sovrummet när renoveringen så småningom når dit. Dög det till Erik XIV så duger det till oss, tänker jag. Däremot hoppar vi eventuellt över lönnrum, lönngångar, extraförstärkta lås och sinnessjukdom.
Uppdragen inkluderade bland annat att döda en drake med lans. Killen här är f.ö verkligen rätt person på rätt plats. Jag hörde honom flera gånger komma ihåg och utmana barn som återkom. Vågade man inte använda lansen vid första försöket så utmanade han på ett mycket pedagogiskt sätt att försöka andra gången. Heja!
Hästen heter Sture. Vad annars.
Var drakmord lite för bestialiskt kunde man också sticka plåtäpplen med svärd.
Lite Mästarnas mästare över den här.
Tre i rad mot Svarte riddaren.
Inna ekiperas inför sin fight mot Svarte riddaren.
Äntligen fight!
Det var en tuff fight, men hon klarade utmaningen med bravur och fick beröm av sin motståndare efteråt för sin frenesi.
Självklart måste man lyckas dra svärdet ur stenen innan man kan dubbas till riddare.
Här märktes det organisatoriska som skulle kunna utvecklas en aning, för dels var det lite rörigt om hur, vad och vart papper angående utmaningarna skulle lämnas, dels skulle personalen som både försökte dela ut nya utmaningar, svara på frågor och reda i detta dessutom komma ihåg att manuellt trycka på knappen som släppte svärdet för de kämpande barnen…. De barn och föräldrar som inte greppat detta hade ett elände, och jag var på allvar rädd att en överviktig liten kille skulle sprängas i tusen bitar när han kämpade med svärdet medan personalen höll på att förklara något för någon annan och inte la märke till hans våndor. Han var blålila i ansiktet av ansträngning och föräldrarna kunde inte fatta varför det inte funkade när det gått så lätt för lillebror… 🤣
Heja, Mimi!
Ingen överväldigande segergest direkt.
Självklart måste man klä sig passande för dubbningsceremonin. Inna var inte helt nöjd med den dräkt hon fick. Hon skulle ju bli riddare och tyckte utstyrseln var alldeles för tjejig. (Kul att gycklarna gick totalt in i sin roll under hela dagen…! 😃)
(Snart) riddare Mimi.
(Snart) riddare Inna.
Dubbningsceremonin togs på stort allvar och det tummades inte på någon detalj trots att det var massor av barn av olika nationaliteter som skulle dubbas till olika titlar. Vi föräldrar fick buga ner till golvet när prinsessan passerade och varje dubbning gjordes enskilt och stämningsfullt. Imponerande!
Inte bara fick varje dubbat barn sin nya titel och ett intyg på densamma utan dessutom stadens nycklar i form av ett halssmycke.
Tagna av situationens allvar. ❤️

Efter dubbningen var vi rejält hungriga, men råkade halka in på ett både informativt och spännande skådespel om Erik XIV:s liv, giftermål och död som barnen sedan pratade om resten av dagen. Hade vi inte varit så hungriga och maten i restaurangen passat oss så dåligt hade vi nog blivit kvar resten av dagen, men nu lämnade vi i stället mycket nöjda efter fyra timmar och med mersmak. Kul att bli så positivt överraskad av något!

Vi fortsatte sedan dagen i samma otippade stil. Inte lunchen, för den var så tippad och tråkig och onyttig att jag inte gitter skriva en rad om den, men däremot följde vi upp den med bio. Bio minsann! Den såg ni inte komma. Inte vi heller. Speciellt inte att det skulle vara jag som föreslog det. Peter fattade ingenting, men så satt han också med ryggen mot Baronen och Biostadens omfattande reklamaffischer… 😃 Vi är inte så vana biobesökare och nog tyckte jag att det var sjukt dyrt med över 550 spänn för en film (f.ö dyrare än den fantastiska dagen på slottet som bara kostade 500:-), men jag tänkte att det bara var jag som i vanlig ordning var snål, men när vi kom dit visade det sig att jag nog bokat lyxstolarna med extra benutrymme… 🤣 Tur att det här bara är en kort semester…

Jag lyckades få in lite promenerande mellan slott och bio och då stötte jag bland annat på den här käcka figuren.
Och den här lekplatsen måste jag ju tipsa barnen om.
Den här byggnaden ute i vattnet vid Kattrumpan blev jag nyfiken på igår, och idag stod dörren öppen, så jag gick in och kikade. Det visade sig vara ett tvagningshus. Så coolt att ha bevarat det så här fint! Japp, jag är imponerad, Kalmar.
Klart vi ska ha blåa stolar och galet gott om utrymme. 700:- för bio med snacks. Inte undra på att det pratas biodöd. Dyrare än padel ju!
Vad vi såg…? Nya minionfilmen så klart!

Inte för att någon var direkt hungrig efter det gigantiska popcorninmundigandet, förutom Peter, som alltid är hungrig när ingen annan är det, men det var ju kväll kvar och något måste vi ju göra, så efter lite strosande hamnade vi i goa soffor under värmare på Krögers. Det där att inte vara hungrig utan bara ”snacksa” och dricka lite visade sig bli en hemskt kostsam historia, men vad tusan, det är ju en kort semester och jag börjar ju faktiskt jobba på onsdag….! 😱 Mysigt var det i alla fall.

”Får jag verkligen kolla på telefonen en stund…?”
Tramsande i väntan på mat. Eller snacks…
❤️
Finfina snacks…

Efter att vi spenderat en halv förmögenhet på snacks, efterrätter och dryck var barnen sugna på att se lekplatsen jag fotat under min promenad tidigare under dagen, så där avslutade vi dagen i sällskap av massor av mygg, en pytteliten, jättesöt hoppande mus och lilla tjejen Alba (1,5 år) som blev våra tjejers nya bästa vän. Och boss. 🤣 Hon måtte ha skrattat inombords åt vad hon kunde få dem att göra, de stora tjejerna som lydde hennes minsta vink.

Helt i lilla Albas våld.
Snyggt och välskött.

Sammanfattningsvis levererar Kalmar även idag och vi har verkligen fått mersmak. Kul att man inte behöver röra sig så långt för att uppleva något nytt. I morgon väntar Ölands Djurpark. Vi får se om det blir ett inlägg om det också…. Tack, Kalmar i alla fall, vi kommer tillbaka.

Kalmar – en mysig stad som levererar över förväntan (Dag 1)

Nej, det var inte alls meningen att det skulle bli fler resor eller bloggar denna sommar, men en kombinerad känsla av rastlöshet, prestationsångest, resfeber och ”shit, semestern-är-nästan-slut-och-vi-har-inte-gjort-någonting-panik” tillsammans med en kommentar om Kalmar från Peter i helgen ledde hux flux till ett par bokade hotellnätter under semesterns två sista skälvande lediga dagar.

Detta i sig skulle ju inte resultera i någon blogg, men efter två riktigt härliga dagar med otippat trevliga inslag måste jag liksom. Det är väl så de skickliga författarna brukar säga, att historierna själva kräver att få komma ut. 😉

Numera obligatoriskt.

Det otippat trevliga och oväntade började redan på resan upp, för helt mot våra vanliga resvanor så hade vi faktiskt bestämt oss för att göra en liten fika-avstickare med vår medhavda matsäck. Sådana frivoliteter är helt mot vårt vanliga beteende, för vi är generellt sett sjukt dåliga på att stanna överhuvudtaget. Jag har ju mer än en gång dissat Boye och hennes ”det är vägen som är mödan värd”, men idag skulle det alltså ske! Medhavda matsäcken skulle inmundigas i Kristianopels hamn. Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt stod i bilkö på den lilla smala vägen och det började dyka upp föreningsfolk i gula västar. En snabb googling visade att vi tydligen råkat välja just första söndagen i augusti, dvs Kristianopel hamnfest. Så mycket för medhavd matsäck i en stilla hamn! 😃

Till råga på allt fick vi viktiga steg på stegräknaren.

Vi lät inte dessa ändrade planer förstöra semesterviben, utan jag tycker nog att vi omfamnade vägen som mödan värd. Heja oss! Vi gick runt hela den gamla fästingsmuren, höll uppskattade (nåja) föreläsningar om Blekinges Danmarkshistoria, fyrbåkar och annat spännande, kollade högst översiktligt i det inte så imponerande utbudet av stånd, åt en riktigt fin lunch på Hamnkrogen till oväntade toner från Caj Karlsson och Johan Glössner, som visade sig uppträda på scenen till Peters förtjusning. Betydligt dyrare och mer tidskrävande än originalplanen, men en mysig liten bonus.

Att berätta för kycklingmamman Mimi hur vi en gång såg en mamma ramla (illa!) ner från Kastellets likadana mur, var ett misstag. Hon höll stenhårt i mig varje steg runt och påminde mig var trettionde meter om att kolla var jag satte fötterna så jag inte ramlade…. 😍
❤️
De var oftast betydligt högre än så här.
Tittut!
Jag har sällan så stora förväntningar på mat serverad i tält på sommarrestauranger, men det här var riktigt gott!
Att dessa väskor kunde komma i mode igen är faktiskt ganska fantastiskt. Egentligen hur smidiga som helst ju, men det är bara att erkänna att de ser lite coolare ut burna så här.
Magväskor och gamla moppar. Kanske vi helt enkelt rest tillbaka i tiden.
Hundgosbonus!

Aningen senare än beräknat, men perfekt i tid för incheckning på Frimurarhotellet anlände vi sedan till en småkyligt Kalmar. Det blir en intressant vistelse, för de större rummen var slut, så vi bor i två små rum utan angränsande dörr. Mimi och jag i ett och Peter och Inna i det andra. Galet centralt och mysigt på ett gammalt sätt. Byggnaden är tydligen K-märkt, så vi kanske ska vara glada för den relativa kyligheten, för luften var väl sådär även med öppna fönster, men inget som störde så speciellt i dessa temperaturer. Under värmebölja ska man nog dock välja ett annat boendealternativ om man kan. Liksom om man är lättkränkt vegetarian som i recensionen jag läste (och skrattade högt åt) där just vegetarianer ondgjorde sig över och kände sig äcklade av inredningen och maten på hotellets restaurang som liksom heter Kött och bar…. Kvällens specialité i baren är f.ö. ”Bonnagrogg” med renat och sockerdricka som de ”lyxar till med is”. Underbart.

Den här inredningsdetaljen kan väl ingen bli kränkt av. Eller?
Ouh…. Jag tror inte världen är redo för mer än en Mimi…
Enligt barnen, som blundar när de går förbi, är detta ”cursed paintings” som genererar mardrömmar.
Jag kanske ska skriva en recension…. 🤔🤣
På upptäcksfärd på Kvarnholmen.
Gamla vattentornet är en imponerande syn nerifrån. Tydligen omgjord till lägenheter. Coolt. Överlag är det lätt att få intryck att Kalmar som stad tar hand om och omvandlar, snarare än river, sina gamla byggnader och historiska monument av olika slag.
Underbart namn på en strand!
Kattrumpor på Kattrumpan.

Under vår upptäcksfärd i Kalmar lyckas barnen som vanligt hitta både lekplats och lekkompis, så på Kattrumpan blev vi kvar i ett par timmar medan de lekte ”tag” (tagen) med kinesiska Joy från Schweiz (!). Och med att vi blev kvar menar jag att Peter blev kvar vaktandes barnen medan jag såg till att fylla på km i mitt dagliga mil-rörelsemål… 🙈 ❤️ Han är rätt bra den där jag är gift med. ❤️

Turistbyrå. Så klart.
När Inna från Kvarnholmen såg över till den här ultramoderna ön (?) anmärkte hon att ”den här stan är som två städer, en gammal och en ny”.
Marken är tydligen lava, så känns som om Innas belägenhet trots allt är bäst. Eller iaf minst dålig.
Daddy to the rescue.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Språk är det allra bästa man kan lära sig! Tillsammans med lite social kompetens är det oslagbart hela vägen från lekplatsen till arbetsmarknaden.

Nuförtiden finns ju knappt en stad värd namnet utan ett Pinchos, så kvällen tillbringades med att bränna pengar i o-överträffad hastighet för minirätter. Den som kommit på detta koncept där man lurar gästerna att göra i princip allt utom att laga maten och diska, samtidigt som de betalar hiskeliga överpriser för väldigt lite mat, är ett sant geni. I salute you.

Inna ”råkade” trycka att hon var över 18 och kunde då beställa och betala, men lyckligtvis inte hämta och dricka, en alkoholhaltig Fizz-drink, som föräldrarna motvilligt fick dricka upp. Den smakade bara socker. Jag tror dock att de bjöd på hennes alkoholfria sedan.
Mimis min matchar utmärkt min när jag adderat våra fyra notor….
Äsch, jag hade ju bara tänkt att det skulle bli ett Kalmarinlägg med lite positiva bilder, men i vanlig ordning kan jag ju inte ”hia” mig när jag väl kommit igång, så jag får nog dela upp eländet för att ens själv stå ut…. 😉 så om bara batteriet i min eländiga, svindyra, sprillans nya telefon (streama Youtube i 18 timmar my ASS, Apple) håller, så kommer en fortsättning eller två… (För den som undrar så köpte jag telefonen för kameran och den är riktigt bra, men resten… 😩)

Kroatien 2022. Dag 14. Hemfärd.

Lite läskigt att det jag skrev om igår angående smala gator och brandsäkerhet verkligen aktualiserades när jag stack ut på min promenad i morse. Första brandbilen, med både ljus och sirener i full styrka, ägnade först minst tre, fyra minuter åt att komma runt hårnålskurvan nere vid strandpromenaden, sedan (ja, jag erkänner, jag gick efter – de körde trots allt upp på gatan där resten av familjen sov i det där brandosäkra huset) fastnade de bakom två privatbilar som inte hade någonstans att ta vägen eftersom den andra brandbilen (som tagit rätt väg) blockerade deras väg. När detta problem löst sig kom nästa; att försöka svänga in på den ännu smalare biväg där själva branden (såg ingen, men antar att det var en sådan) uppenbarligen befann sig. Detta krävde att brandmän fick hoppa ur bilarna, klättra upp på taket och försöka dirigera varandra. Det backades och vändes, buskar bröts och avancemanget var obetydligt den stund jag stod kvar och kollade. Sammanlagt kom det tre bilar i full utryckning (både ljud och ljus) och jag vill inte ens tänka på hur mycket som hann hända med den eventuella branden medan bilarna inte kom någonstans. Och detta på en plats där det enligt vår värdinna inte regnat på tre månader. Huuuuu!

Här tar det stopp för andra gången. Stressnivån hos privat-förarna mellan brandbilarna kan inte vara så sund.
Det går tyvärr inte att se hur infernaliskt smalt det faktiskt är.
Så här ser det ut utan brandbilar.
När Inna tagit det sista saltet för att skapa saltvatten till sin krabba (i den där ”obebodda” snäckan hon tog hem igår) är det bra att fru halvtomt glas alltid försöker vara förberedd för alla eventualiteter. (Tack för sponsringen, Max och McD… 🙈) (Och ja, jag har liknande kit med mediciner, underkläder, våtservetter och teknikprylar… 🙈 Älskar zip-lock!!)
Dags för lite försiktig avtändning av kolhydrater…
Ifall någon, mot förmodan, funderar på blåa vitvaror. Tänk om! Jag är helt medveten om att det inte syns, men vi försöker skölja bort tandkrämen efter oss… 😵‍💫
Min gamla nalle Spekkek har fått ett så mycket intressantare liv sedan mormor såg till att Mimi fick ärva honom. (I och för sig har han också tappat huvudet i ett systerligt bråk, men hell… allt måste ju vara bättre än att ligga i en låda på vinden?!)

Efter gårdagens water buggy-utflykt var det inga problem att spika dagens planer, för det fanns helt enkelt inga alternativ. Det skulle åkas water buggy igen och tiden vid rodret skulle fördelas 50/50 mellan systrarna Olofsson. Nope, inga procent kvar till pappan. Jag fick faktiskt frågan om att hoppa in som vuxen medföljare men tackade artigt men bestämt nej. Jag tror jag är bättre på att vakta saker i skugga. En skugga som inte är alltför enkel att upprätthålla så här mitt på dagen när vi råkat hamna på en liten, uppenbart man-made, pir som uppvisar cement under stenarna. Ingen chans att försöka få ner parasoll-spettet där inte, och de som hyr ut parasoll (dyrt) har smart nog sett till att ha en annan konstruktion på sina cementklumpar, så att de inte går att ”låna” ens om man vill.

There they go again!
”Det här är livet!” 😃🥰
”Follow that boat!”
Oooopps,… det blåste till…! Man skulle haft en cementklump…
Peter to the rescue…
Hjälten. 🥰 (Helt slut efter den dramatiska räddningen, som synes…)
Såja! 😃

Ironiskt nog hade vi semesterns varmaste vattentemperatur idag. Jag har tyckt att jag inte riktigt kunnat ligga i som jag brukar, men tänkt att det väl var ännu ett tantbekymmer som kommer med åldern, precis som höjdrädsla och ovilja mot kläder som visar skinkorna, men uppenbarligen har vattnet helt enkelt inte varit lika varmt som vanligt, så idag gick det bra att ligga i. Hade man varit en glaset är halvfullt-människa hade man säkert tyckt att det var bättre sent än aldrig, så jag tänker så klart att det väl var djäkligt typiskt.

Med tanke på alla bekymmer på flygplatser hemma och hotande strejk såg vi så klart till att ha hyfsad marginal när vi stack till flygplatsen nu i kväll efter en heldag på stranden. En av anledningarna till att vi ofta avslutar våra resor just i Trogir/Okrug är att det bara tar en kvart till flygplatsen, vilket ju är hemskt smidigt, och idag tror jag att det tog mindre än en timme att köra hemifrån, tanka, lämna bilen hos uthyrningsfirman, checka in, droppa väskorna, gå igenom security och passkontroll…. Men… så fort vi satt oss vid gaten och konstaterat att det gått så bra att vi var onödigt tidiga, dök det upp en timmes försening på skylten. Yeay! Må det bara inte bli värre, snälla!

Strax innan förseningen aviserades.

Jag hoppas innerligt att detta är sista inlägget för Kroatien 2022 och att jag inte återkommer i morgon med ännu en skräckhistoria (som när vi åkte 2019, tror jag) om hur dåligt organiserat det kan vara när en fågel krockar med ett plan här. Med tanke på Peters spelning i morgon vet jag att han hoppas ännu intensivare än jag. Jag tackar i alla fall för visat intresse för mitt dravel för den här gången. På återseende!