Kategori: Mimice

Idag har jag lärt mig att söndagsmorgnar på Studenac i Mimice tydligen är vad torsdagseftermiddagar är på Citygross (eller annan valfri stormarknad) hemma, för jisses vad mycket folk det var när jag svettig och läskig stannade till för det dagliga baguette-inköpet. Och du, överviktiga man i röd tröja som stod bakom (eller i princip på) mig så nära att du bokstavligen flåsade mig i nacken; även om pandemin inte längre är ett så påtagligt faktum att det finns speciella regler för avstånd, så kan jag lära dig en allmängiltig regel som gäller oavsett tid och plats: Står man så nära att ens mage rör personen framför i kön, så backar man! 🤮

Det blev inte krabba till middag ändå, utan lite blandat som var över från kylskåpet ihop med lite från hålet-i-väggen på stranden. Efteråt fick barnen chans att få gå ut och gå med hunden Maxi, så då dissade de både det annars så obligatoriska Uno-spelet och glassen från kaffebaren. Det får man ju ändå förstå. Hundgos går före allt. Vi är ganska rörande överens om att här är skönt, lugnt och fint och så, men att vi inte behöver komma tillbaka. Alla saknar både [sina] kompisar och lite mer action och har faktiskt lite hemlängtan. Det verkar ju dessutom vara galet fint väder hemma. Inte för första gången när vi är iväg, så varsågoda, ni som är på hemmaplan. 😃☀️

I morgon bitti checkar vi ut härifrån och drar norrut igen. De sista nätterna kommer vi, som så många gånger förr, att tillbringa i Okrug Gornij, utanför den fina gamla staden Trogir, på ön Ciovo. Där finns det lite mer att göra och det är så bekvämt att veta att man är nära flygplatsen när det väl blir dags att dra hemåt mot slutet av veckan. Dock lite väl tidigt att börja tänka på det ännu, men svårt att inte börja tänka hemfärd när man packar och planerar. Det går nog över när vi kommer fram i morgon. Det är ju ändå fem dagar kvar och av dem ska vi njuta!

Äh, nu orkar jag inte skriva mer om brist på sömn och promenader. På ett tag i alla fall. Jag har i alla fall överlevt dagens morgonäventyr även om jag upplät ett ganska pinsamt tantutrop när en stor buss brände förbi bakifrån på så nära avstånd att vinddraget höll på att välta mig. Dessutom är jag skyldig killarna i fruktmarknaden 7 kuna för den gigantiska vattenmelon jag inte hade tillräckligt med cash för. Det var ”Nobody puts baby in a corner-varning” hela vägen hem från affären. Tur att inte bussen kom då!

Efter frukosten (eller egentligen innan) kom kortleken fram igen. Det finns hopp! Jag som älskar kortspel i alla dess former är ju gift med en som visst älskar att spela, men inte spel, så det har varit otroligt dåligt med det sedan jag la croupier-flugan på hyllan. Nu börjar ju faktiskt barnen bli så pass stora att det går att lära dem riktiga spel. Trista barnspel där man måste låta dem vinna står jag bara inte ut med. Jag skulle vinna worst mom of the year-plaketten ohotad varje år i den kategorin. Det går att räkna på ena handens fingrar de gånger jag spelat sådant med mina barn. (Förskole- och fritidspersonal har min djupaste beundran för sitt jobb! Jag skulle inte stå ut en halv dag.) Nu känner jag att jag behöver repetera reglerna för skitgubbe, Riddar Rödskägg, Bondtolva, stress, vändtia, tre-manna, fyrmanna, ”tecken”… alla spel jag en gång kunde. Framtiden ser ljus ut! 😃

Inte för att vi firade midsommar igår och vi var nog i säng före 23 allihop, så det behövdes inte av den gängse anledningen, men barnen hade önskat en ”chill-dag” (läs: skärm- och snacksdag utan att mamman skäller) så efter den trevliga frukosten och Uno-turneringen (livet är f.ö mycket enklare nu när den yngsta inte längre verkar vara världens sämsta förlorare…) gjorde vi… absolut ingenting. Nej, inte helt utan att Jante och Luther viskade i öronen att så får det bara inte gå till ens på semestern, men nästan. Jag drog inte ens av mig mina äckliga, bara i vanligt vatten ”upptvättade” träningskläder, förrän efter lunch. Jag kanske ändå kan lära mig det här med semesterlunk.

Jag måste dessutom erkänna att jag totalt missbedömde ägaren Marios reaktion när vi trots allt tog upp det där med fukten. Fläckarna blir i princip större medan man tittar på dem. Det var verkligen inga problem eller något försäljarsnack från hans sida utan vi fick verkligen alla möjligheter. Han har inga lediga rum men vill vi lämna i förtid så betalar han givetvis tillbaka det vi betalat. Min första reaktion var att gå och packa, men efter familjeråd och lite eftertanke så lutar det nog åt att vi ändå stannar. Innas gosedjur Clifford fick utslagsröst och för honom var poolen och hunden Maxi starka skäl att stanna. Själv känner jag mig faktiskt också rätt nöjd. Det finns ju inget som att få ett erbjudande eller en inbjudan som man sedan tackar nej till. Avkopplingen som följer på det måste ju vara den skönaste och mest befriande känslan av alla. Eller är det bara jag som är knäpp igen? Nu, när jag sitter på en härligt ren och sparsamt befolkad strand där vi utan problem får plats 30 cm från vattnet oavsett när på dagen vi går dit, samtidigt som lägenheten ligger på mindre än ett stenkasts avstånd; då är livet ändå rätt okej, trots förbättringspotentialen på vissa (rätt många) saker. Japp, jag är verkligen som ett rö i vinden. Tur att jag aldrig slagit in på den politiska banan. Eller förresten, jag kanske hade blivit en utmärkt politiker just därför.

Trots den härliga dagen måste jag erkänna att det framåt kvällen återigen börjar smyga sig in ett litet element av tristess. Ja, jag är så djäkla otacksam! Men lite vuxensällskap, lite padel (som jag toksaknar!), lite vettigare möjligheter att göra något – eller i alla fall kunna sitta ute efter 21 – hade gjort underverk, känner jag, men efter en okej middag (tyvärr inte mer), espresso, glass, vin och Uno tills vi återigen varken såg kulör eller siffror på korten, finns inte så mycket mer att göra än att smyga in i lägenheten (och bli påmind om hur sunkig den faktiskt är) och läsa/lösa korsord. I sängen eller vid köksbordet dessutom eftersom soffan ju är barnens säng. Vi skulle kanske ändå kollat upp möjligheterna att checka in i alla fall en dag tidigare på vårt nästa boende uppe i Okrug Gornij. Men det är som alltid lätt att vara efterklok, så nu är det som det är. Man vet vad man har (superhärlig strand och pool iaf) men aldrig vad man får, så det kanske är rätt beslut, vem vet.