augusti 2017 – Sida 2 – On the road again

6 augusti, 20177 augusti, 2017

Lördag på Tjärö

Efter enda ynka natt i egna sängar (eller alla i vår säng snarare, men ändå) och dessutom katastrofen att Mimis napp, ”favojitnappen” = den enda napp som accepterats det senaste halvårets nätter, gick sönder vid sänggåendet, var det varken lätt eller självklart att ladda om för en natt på Tjärö efter hemkomsten från Polen. Speciellt inte när vädret verkligen inte visade sig ifrån sin bästa sida (nu heller), så det var väldigt nära att vi ställde in. Som tur var ändrade vi oss, för vilken go dag vi fick!

Det började väldigt tveksamt med en störtskur som regnade diagonalt rätt in på oss väg ut från Järnavik, men jag och medpassageraren Bebban höll det stången med varsitt paraply, som två superhjältar som skapade en sköld mot omvärlden. Lyckligtvis slutade det lika snabbt som det började och när vi kom ut till ön var det faktiskt sol.

Inna, Mimi och Bebban klättrar lite i berg medan jag hämtar nyckeln

”Vad heter katten?” ”Den heter Kattis.” ”Åh, vad heter den andra katten då?” ”Den heter också Kattis. Men i efternamn heter den Bella.”

Anledningen till utflykten var egentligen att Peter hade ett ljudjobb för Visans vänner och hade fått lov att ta med oss som en liten extra bonus. (Tack!!) Att komma från Hilton och liknande hotell i Polen till ett pyttelitet tvåbäddsrum med bara sängar (som vi ju dessutom fick bädda själva) var en nyttig erfarenhet för oss allihop. Inna och Mimi öppnade garderoben i jakt på badrummet, undrade var tv:n var och kallade tämligen genomgående rummet för ”vår hytt”. Idylliskt och charmigt är det verkligen och vi hade inga större problem med det hela, men det där med en enda gemensam toalett är nog inte riktigt vår grej. Att stiga upp för ett toalettbesök mitt i natten och givetvis möta en hemrumlande gäst i korridoren eller vara så kissnödig att man hoppar och så gör någon hela sin morgonrutin på toa just då. Näää…. Dessutom var faktiskt (kors i taket!) Peter den som gnällde mest. Vi har inte riktigt samma tanke om att vilja ha det lite lyxigt när vi bor på hotell, så han tycker ibland att vi kunde bo lite enklare och billigare när vi är iväg, men det här var inte riktigt hans grej. Eller så har han bara Polen-abstinens. Högst troligt, för annars är han faktiskt sällan gnällig.

Damen med rullatorn fick sig lite sällskap och småprat till livs under promenaden när Inna frankt gick ifatt och presenterade sig och Mimi. ?

Jag gillar att det ser ut som om de sitter och spelar kort. (Hoppas de blir kortspelare så jag snart får någon att spela med!)

Tjejerna och jag hade i alla fall en idyllisk eftermiddag medan Peter jobbade. Vi käkade lördagsgodis på rummet, klättrade i berg, körde lite traktor, åt glass, letade efter klappvänliga hundar (”får jag fråga om den hunden är snäll?”), håvade fisk och så frågade de ungefär 1000 gånger om när de skulle få ”sjunga med pappa”, vilket de blivit lovade redan innan vi åkte ut. Självklart skulle det bli hiten ”Ese mile, ese mile of Texas”, och det var ingen av dem som visade minsta tecken på blyghet eller tvekan när de gick upp och rev av både den och krokodilen med så lång svans att den fick ligga på ett flak där bak med Peter. Möjligen fick de faktiskt ännu mer applåder än näst yngsta inslaget, (väldigt begåvade) 16-åringen Emil som uppträdde innan dem. Jag får nog säga att de även höll bra för trycket efteråt när de gång på gång fick höra av tanter och farbröder hur duktiga de hade varit. De verkade inte låta det gå dem åt huvudet, utan tackade vänligt, snudd på förstrött och gick vidare som om hyllningarna var självklara. ?

Piff och Pu…. jag menar, Inna och Mimi trivdes verkligen på scen

De (eller jag) hade dessutom sådan tur att de träffade ett syskonpar, Vidar och Ellinor, som de lekte fantastiskt bra ihop med. Det skrattades så där härligt att man riktigt kände hur magmusklerna drog ihop sig. (Deras, inte mina obefintliga.) Jag hade ingen aning om att man kunde ha så mycket roligt med en trappa, en brygga och ett par bilar, men det är ju så mycket jag inte vet.

Det är toppen när nyfunna vänner har ansvarsfulla föräldrar, så man själv kan sitta kvar vid matbordet.

Det är ju så vackert att det inte ser verkligt ut. Och så en regnbåge på det.

När Peter jobbat klart bjöd han på middag i restaurangen, där vi aldrig varit förut. Maten i restaurangen var riktigt riktigt god och stämningen ute på den ljuvliga altanen går knappt att jämföra med något annat. Servisen gjorde nog så gott de kunde, men kändes för få och kanske för oerfarna för att kunna göra ett perfekt jobb, för den delen kändes aningen klantig. Vi satt i över en halvtimme innan vi fick beställa, fick förrätt före dricka, jag fick inte min mat förrän de andra nästan var klara och jag fick betala fullpris för en skål med spaghetti till Mimi. På ett sätt kan jag givetvis förstå det sistnämnda för det är ju jag som väljer bort något från en given rätt på menyn, men den kock som tror att ett barn som beställer spaghetti UTAN köttfärssås vill ha spaghetti med sallad och en massa gräslök på, har uppenbarligen inte varit i gemet så länge. Grönt = sallad = livsfarligt. Alltså 65:- för en skål orörd spaghetti. Med gräslök. Lite klantigt, tycker jag, särskilt eftersom jag faktiskt påtalade det. Kvällen som helhet var dock fantastisk. Barnen lekte med de nyfunna vännerna, och de stora ytorna på altanen inbjuder verkligen till lek och spontanitet. Mot slutet av kvällen samlades ett gäng på 5 – 6 barn runt ett datorspel och en skål strips i en hörna av restaurangen, samtidigt som ett gäng bredvid plockade fram gitarren och började (eller fortsatte) sjunga. Hur härligt som helst!

Lyckligtvis var min Wallenbergare värd att vänta på

I vårt pyttelilla rum blev det sen snabbt så varmt att det rann längs med fönstren och försöken att få lite sovutrymme gick så klart åt fanders, så snart stod en av de ”riktiga” sängarna tom, medan både Peter och Inna sov i extrasängen av typen tältsäng… Det är verkligen en olöst gåta hur barn som bara är drygt en meter och väger under 20 kg kan lyckas ta mer än 85% av utrymmet i en normalstor säng. Den som löser den ekvationen lär få nästa nobelpris. Jag har sovit bättre, det får jag medge, men sammantaget får dagen på Tjärö 9 av 10 Texasmil i min bok. (Fast det är billigare i Polen.) ?

5 augusti, 20175 augusti, 2017

Polen juli/aug dag 10. Sista-dags-shopping och Blues Club

Sista dagen. Suck. Lyckligtvis spelar vädret faktiskt oss i händerna och bjuder på en gråregnig dag, vilket ju alltid underlättar när man ändå måste resa hem. Vår familj sov gott till 09.20 och började sedan dagen så där riktigt semesterhärligt med att bara ligga kvar i sängen och gosa/prata alla fyra. Verkligen en lyx! En lyx som alltid spårar ur. Ni vet när det börjar låta ungefär så här: ”Du är en bajskorv, pappa!” ”Va? Varför det?” ”För att jag gillar dig” ”Jaha, gillar du bajskorvar?” ”Nej, jag gillar frukost.” (Eh, jaha….)

Det är väldigt skönt att resa med en familj som har samma sena morgonvanor som vi, för trots denna sömniga start, kunde vi göra sällskap med Hermansens till frukost. Det hade varit jättejobbigt att resa med hurtbullar som var uppe och sprang en mil vid 05.30, tog en timme på gymmet och sedan satt med sin keso vid frukosten. Att vi hade behövt leva så ett par månader för att komma i något slags matchvikt igen, är en helt annan sak.

Jag var lite orolig att vi skulle uppleva frukosten som torftig efter fyra nätter på Hilton, men även här har jag nog underskattat Spa Faltom, för här finns faktiskt det mesta man förväntar sig av en hotellfrukost, förutom Prosecco och bacon (!). Man märker tydligt när man är på ”polska” hotell, jämfört med mer internationella, för bacon verkar inte vara en naturlig frukostingrediens i Polen, men däremot finns det ofta rena middagsrätter som vitlöksbröd och allehanda pasta- eller potatisrätter. På det här stället går det inte att få barnen att sitta kvar eller ens leka i närheten när de är klara, för det är så mycket på själva hotellet som lockar, så direkt efter frukost fick det bli bad. Vi hade bett om sen utcheckning för att hinna med både bad och lekrum innan det var föräldrarnas (eller möjligen bara mammornas) tur att roa sig med shopping på närbelägna Port Rumia.

Omgivningarna är som sagt inte de charmigaste

Både badet, den efterföljande duschen och hårtvätten gick utmärkt (det finns ingen pedagogik bättre än ett lockande lekrum), men när vi sedan skulle lämna rummet två minuter i utcheck, kände lillsnorpan (som vanligt) av stämningen, och insåg att hon hade sin chans, så hon satte sig totalt på tvären, helt utan anledning egentligen, och vi lämnade verkligen hotellet på ett storstilat sätt. Ekona efter ”JAG VILL HA MIN NAPP!” och ”MAMMMMAAAAAAAAAA!” studsar förmodligen fortfarande mellan väggarna där nere. Det är alltid skönt att känna att man gör avtryck, och man känner sig ju både fysiskt och mentalt väldigt fräsch efter en sådan liten uppvisning. Perfekt uppladdning inför en eftermiddag med shopping, helt enkelt, men vi hade inte behövt oroa oss för att vi var genomsvettiga i alla fall, för när vi lämnade bilen utanför köpcentrat, öppnade sig himlen över oss, så det var ingen som kunde skilja det ena från det andra när vi dyngsura sprang in i affären. Alltid något.

Gaaah! En syn man INTE vill se på bilgolvet som diabetiker. Den alldeles nyapplicerade blippen (blodsockersensorn) ramlar av. (Första gången det händer och givetvis hade jag ingen i reserv. Tur att vi är hemma om ett dygn.)

Denna dag var vi och Hermansens i total osynk med mat och barnens vanor/sömn, så det blev inte mycket umgänge, men var för sig shoppade vi en hel del i alla fall. Vi hade lovat våra minioner att de skulle få en peng att köpa något för, och Inna hade kollat ut något ”som pappa sa var svindyrt” när vi var på Baltycka häromdagen, så lyckan var så klart gjord när denna svindyra sak (ännu fler plastdjur, givetvis) visade sig vara rejält nedsatt i pris. (Jippi, fler plastgrejer!)

”Kolla vad liten den är!” (Mmmm…. jag vet. Dammsugaren hemma kommer att bli överlycklig.)

Själv kände jag mig så otroligt ordentlig och redig när jag inne på C&A hittade precis det jag skrivit upp att barnen behövde, tyckte priset var helt okej och gick och betalade, utan något onödigt i korgen. I kassan fick jag veta att det var halva reapriset på det jag redan tyckte var billigt… Vem klarar av att gå då? Inte jag. Fem toppar till mig och ytterligare tre par tights var till barnen var ändå inte så farligt, eller hur? Speciellt inte när alltihop kostade ca 350 svenska kronor. 🙂

På Smyk (barnaffär) hittade jag väskan jag letat efter så länge. Den perfekta jobbväskan. Synd bara att den visade sig vara en skötväska. Fan med. Men å andra sidan är det ju inte dumt med en väska som kommer med sittunderlag…. 🙂 och jag behöver ju inte berätta för någon att det är en skötväska, eller hur? Eller hur? 😉 Tyvärr var den rätt dyr, t.o.m med svenska mått mätt, men med tanke på hur länge jag letat, struntade jag i det och köpte den ändå. I kassan var jag så nöjd att jag föreslog för Inna som var med att vi skulle köpa varsin löjlig godisautomat till henne och Mimi som en överraskning. Det tyckte hon var en ypperlig idé, men när jag sedan förstrött började pilla på några fidget spinners vid kassan, spände hon ögonen i mig och sa strängt: ”Tänk inte ens tanken på att köpa den också, mamma!” Haha!! Att höra sina egna ord på det sättet är verkligen otroligt roande. Och lite skrämmande.

Navet inne på Port Rumia är affären Auchan, som påminner om Ekohallen ungefär. De har allt från trädgårdsgrejer, datorer, leksaker och kläder/skor till matvaror och öl/vin/sprit. Här brukar vi passa på att fylla upp de sista skrymslena i pappas (återigen, tack för lånet!) takbox. Vad vi köper beror lite på säsong, men stående inslag brukar vara ölkorv, ost, våtservetter, Syoss hårvård, allt till badrummet, oliver, konserver, kex, majskrokar, ”klämmisar” och storpack av fröer och nötter. Allt inhemskt som innehåller majs, socker och mjöl (dvs snacks, choklad, kex, godis m.m) är provocerande billigt, så det händer att det slinker ner ett och annat som kanske borde fått stanna i Polen också.

När vi var klara fick tjejerna pga toalettbesök en stund själva på Smyk, och när jag kom för att hämta dem hade de gaddat ihop sig å det grövsta och radade upp argumenten i rasande takt. Vi hade ju faktiskt sagt att de skulle få köpa varsin sak, Inna hade valt en medan Mimi sov och det var inte rättvist, och nu hade de faktiskt hittat en som också var lika många reapengar (sic!) som Innas, så det var faktiskt ett bra köp. Så det så, kan vi köpa den, mamma? Snäääääälla. Eftersom allt de sa stämde, och denna (inte fler plastdjur i alla fall, men ett gigantiskt My little Pony-slott) var nedsatt och kostade exakt lika mycket som det Inna redan fått, kunde jag inte göra annat än att skratta och betala. Tonåren kommer att bli intressanta om de fortsätter att samarbeta på detta sätt.

Mot Gdynia

Gdynia ser inte så spännande ut, men har väldigt mycket att erbjuda och vi gillar det mer och mer för varje besök.

I Gdynia, missa inte otroligt coola och trivsamma puben Blues Club. De har livemusik varje vecka, trevlig personal, god mat och givetvis öl. 😉

Thai Jolo – mycket bättre än det ser ut – ligger ett stenkast från Blues Club

Vår vanliga plan efter takbox-fyllandet brukar vara att åka till Gdynia och hämta ypperligt thai-käk på Thai Jolo som vi sedan äter i kön till färjan, men idag hade vi lite mer tid än vanligt, så då gjorde vi något ännu bättre. Vi åkte till Blues Club, en riktigt cool pub som har livemusik varje vecka. Peter har spelat där med PPM och känner ägaren Chris (som f.ö nyss var här och spelade på Östersjöfestivalen), så vi brukar försöka få till ett besök här varje sommar. Peter var bara liiiiiite bitter över att missa kvällens konsert med Matt Woods, till vilken det började ramla in folk medan vi var där. Det är andra gången han missar en spännande konsert med en hårsmån här.

På Blues Club käkade vi riktigt bra mat och drack deras eget Blues-öl. Riktigt trevligt! Det är verkligen så att vi inte känner att vi blir ”klara” med denna region, så där och då satt vi på fullt allvar och funderade på om vi skulle åka tillbaka en sväng nästa vecka. Vi ”hiade” oss lite och bokade inte med en gång, men dyker det upp ett bra erbjudande i höst, så är det inte mycket som kan hindra oss. Vi har nog redan bestämt oss för att boka ”Blues Rooms”, som är klubbens eget hotell, nästa sommar. Här bor man verkligen billigt och har ändå nära till allt. Det är kanske inte riktigt som Hilton, men å andra sidan får man en fullt utrustad lägenhet för en femhundring.

Bild från Booking.com på Blues Rooms’ studio

Det är inte Peter som är liten, det är Big Jack som är stor. ?

Granne med Blues Club ligger en Old school barberare. ??Kolla bänken utanför. 😉

Chili con carne á la Blues Club. Cool och god. Blues-ölen var dessutom utmärkt!

Hemfärden får minsann vara värd ett eget inlägg, så den som vill hänga med hem, får hålla utkik efter nästa litania. På återhörande!

4 augusti, 20174 augusti, 2017

Polen juli/aug dag 9. Barnens dag.

Dag 9. Jag har ju redan hyfsat ingående beskrivit mina känslor inför hemresan, så jag ska försöka att inte nämna det så mycket idag, men det var ju inte med någon direkt glädje vi insåg att vi idag skulle checka ut från Hilton. Vädret fortsätter att visa sig från sin bästa sida, så efter sedvanlig trevlig frukost i sol, var frågan vad vi skulle ägna förmiddagen åt. Hermansens kände för en lugn förmiddag, medan vi kunde tänka oss ungefär 17 olika saker som vi känner att vi inte hunnit med. Familjerådet bestämde till slut efter hårda förhandlingar (där röstningen möjligen var riggad) att det fick bli takpool. Badvakt Filip hade ju lovat att komma med ännu fler tips och trix idag. Sagt och gjort, mermaid-fenor på och upp till poolen, medan undertecknad packade väskorna och skulle komma sen.

Tjoho! Två av dyra, absolut nödvändiga plastbitarna används faktiskt i lek! (”Petshop heter det faktiskt, mamma!”)

För en gångs skull är jag faktiskt ganska nöjd med packningen. Inte så att vi snyggt glider in på hotellen med varsin slimmad, snygg övernattningsväska – det kommer aldrig att hända – men i alla fall så att vi inte behöver skämmas och låtsas att vi är på sexmånaders jorden-runt-resa. Trots detta så tar det lite tid att lokalisera alla minimala plastleksaker, nyköpta garner, nonchalant ivägslängda ut-och-in-vända minior-kläder och andra nödvändiga attiraljer, så jag ansåg det inte ens värt mödan att ta på bikinin när jag väl var klar. Bittert nog sken solen från nästan klarblå himmel och Peter hade mot alla odds lyckats lägga beslag på två ack så eftertraktade solbäddar på terrassen, så jag la mig på en och attacknjöt så intensivt jag kunde (med en naken Mimi krypande över hela mig skällande ”som en liten hünd, jag är en hünd, mamma”) i 16 minuter innan jag med skärande sorg sa till Mimi att vi måste gå ner för det är 20 min till utcheck. Det tog två försök innan Peter lyckades nå mig med budskapet att han fixat en timmes senare utcheck. Fatta känslan! Dessutom gick han och köpte ett glas rosé till mig, denna underbara man. (Hur varmt det var att ligga där i en timme till med jeans, tänker jag inte gå in på.)

Konstigt nog gick det bra att samla ihop oss och lämna hotellet utan några konflikter. Det faktum att vi hoppade över hårtvätten eftersom det snart skulle bli bad igen, var säkerligen ett tungt vägande skäl till detta. Nu styrde vi kosan mot Rumia, som ligger strax utanför Gdynia. Rumia är, tror vi, ett ganska välmående villasamhälle, men hotellet vi ska till ligger precis vid en fyrfilig, starkt trafikerad väg med massor av affärer av typen byggvaruhus, möbelaffärer, målarfirmor etc, så det är inte för omgivningarna vi åker dit, utan för barnen. Hotellet Spa Faltom är nämligen ett riktigt barn-hotell med stort lekrum, ett poolområde med vattenrutschkanor, barnpooler, 15-meters ”vanlig” pool, ångbastu, avslappningsrum m.m, bowling, utomhuslekplats med klätterställning och trampbåtar, inkluderad frukostbuffé och fri wi-fi. Allt en barnfamilj kan behöva alltså. Det som saknas är bra AC – det hade kunnat behövas.

Närmsta granne är ett gigantiskt Castorama, så här kan man kombinera nytta med nöje, om man vill.

På väg til Rumia passerade vi en fullkomligt utbränd bil, vilken skulle komma att påverka oss mer än vi kunde tänka oss när vi såg den. Den orsakade nämligen kilometerlånga köer i motsatt riktning. Sådär så man sitter och känner sig dels otroligt tacksam över att åka i motsatt riktning, dels lite överlägsen över att göra just det. Problemet för oss var bara att man måste göra en u-sväng och köra i just den riktningen för att komma till hotellet. Det var verkligen känslan av ”nära, men ack så långt borta” när vi på alla sätt försökte komma på en alternativ väg. Tågräls satte effektivt stopp för dessa försök, så det var bara att bita i det sura äpplet och joina kön. Precis vad vi längtade efter i 30 graders värme, speciellt när vi visste att Hermansens satt på hotellet och väntade in oss för sen lunch. Den lunchen blev sen ett kapitel för sig och slutade efter många om och men med att vi hamnade på McDonalds tvärs över gatan. Inte för att det gjorde barnen något…

Vi äter givetvis helt efter tallriksmodellen och kostcirkeln under resan

Peter tog en så stor hamburgare att den hade ett eget glas

Vi hade bokat familjerum, vilket vi aldrig gjort tidigare, så det var lite oroligt, men visade sig vara riktigt bra. Varje familj fick en ”tvårummare” med dubbelsäng i ett rum och två enkelsängar i det andra, soffa, kylskåp, gott om plats och vi hade t.o.m två toaletter och duschar. Hermansens fick bubbelpool. ? Tydligen hade jag ”pratat ner” hotellet lite, så de var extra nöjda, för det är faktiskt rätt fint, om man bortser från den närmsta omgivningen. Det är lite så jag jobbar; gnälla lite och ta ut sorgerna i förskott så blir både jag själv och alla andra positivt överraskade när det blir bättre än befarat. ?

Med tanke på min ”nedpratning” av hotellet, trodde Anna och Axel att det var här vi skulle bo ?

Jag hade kunnat tänka mig att byta ut heltäckningsmattan, men annars finns verkligen inget att klaga på.

Jag och Mimi fick ingen AC i ”vårt” rum, men en stor, högljudd fläkt piggar ju alltid upp.

Faltom är verkligen det perfekta hotellet för voyeurer. På tv:n finns en kanal som visar pool-området, en som visar lekrummet och en som visar utomhuslekplatsen.

Även resten av dagen gick i miniorernas tecken. Vi var ute och åkte trampbåt (läs: barnen trampade, Peter kollade dem som en ansvarsfull förälder och jag vände en daybed mot solen och njöt en stund), vi var nere i poolområdet och badade och efter en god middag i á la carte-restaurangen med sina flotta stolar och vita dukar (vita innan vi kom alltså) blev det även en timme i lekrummet. Efter det var i alla fall alla vuxna rejält spaka, och jag tror att de flesta sov riktigt gott.