Äntligen! Idag sken solen från en molnfri himmel när vi dessutom allihop vaknade vid den högst överkomliga tiden 07.00. Dagen började på allra bästa sätt med en lång stunds småpratande och härligt treårsfilosoferande med Mimi i sängen (semester de luxe). Inte blev dagen sämre av att Inna med en illmarig min efter frukost frågade om ”hon fick programmera mig”. Det fick hon givetvis och ”mamma robot” följde lydigt alla kommandon, även de som blev alldeles tokiga, vilket framkallade så hjärtliga skratt att förmodligen alla med mer normal semesterdygnsrytm än vi, vaknade med ett ryck. Slutresultatet av programmeringen: en påse jordnötter från översta hyllan som helt plötsligt var öppen och i Innas hand. ? Helt underbart ju. Jag tror att jag verkligen lyckats befästa det datalogiska tänket hos min femåring för all framtid. Nu har jag hela digitaliseringen kristallklar för mig. Vi köper jordnötter till alla klassrum, Ija! 😉
Morgonen fortsatte faktiskt i samma positiva anda. Eftersom vi snart (typiskt nog, jag kan ju inte bara vara positiv) måste checka ut och köra tvärs över halvön i fint väder… packade vi litegrann (vilket gick snabbt, för vi har, tro’t eller ej, inte så väldigt mycket med oss, och det vi har, har vi knappt packat upp) och sedan satt vi vuxna och njöt i solen utanför dörren medan minionerna omväxlande producerade teckningar som de levererade ut till oss i en takt PostNord bara kan drömma om, omväxlande kollade Curious George på tv (”för vi lär oss faktiskt engelska då”) medan de väntade på att solen skulle nå poolen (”det rimmar i timmar, mamma!”).
Sanningen att säga så spelade det ingen roll att solen nådde poolen, för när man inte satt i ljuvlig lä vid husväggen var det visst inte speciellt varmt. Nere på gatan såg vi människor i vinterjackor och handskar, och enligt väderrapporterna hade extremkylan i resten av USA/Canada även gett återspeglingar i Florida. Precis som förra året när vi var här… Vi kanske skulle snacka med borgmästaren om att INTE komma hit samma tid nästa år – hen kanske betalar bra för att vi håller oss borta?
Snudd på exakt klockan 11 och utan att lägga dricks i kuvertet ”thanks for your tip” som retat mig sedan vi kom (snåla svenskar eller bara det där omogna ”tala inte om för mig vad jag ska göra-syndromet”?) – checkade vi ut och rullade mot Alligator Alley. Den såg exakt ut som förra året, och när jag läser förra årets blogginlägg från just den förflyttningen skrattar jag över hur lite som verkar ha hänt på ett år. Vägen var sig lik, barnen är sig (ganska) lika, fåglarna var desamma, vi råkade missa bensinmacken och den utlovade chipsprovningen (men det märkte inte barnen, för vi hade en påse chips i beredskap i bilen), vägen var miles and miles of nothing fast vi fattar verkligen fortfarande inte varför man skulle vilja ta en annan (längre) väg och även i år råkade vi ut för den kallaste Florida-dagen i mannaminne. Skrattretande nog råkade vi – helt oplanerat pga Peters minimala blåsa – också hamna på exakt samma Taco Bell i Naples när Everglades’ miles and miles of nothing tog slut. I år brydde vi oss dock inte om att ens köra inom samhället Naples, utan fortsatte direkt norrut mot Cape Coral. Det blev roligare och roligare ju närmare vi kom eftersom vår svenska gps (den som tycker vi är snåljåpar) uttalar Cape Coral med samma betoning som pekoral. Hoppas dock inte att det är ett förebud. Lite nervös var jag allt när vi närmade oss, för det där med bokning av resor är 100% jag, och att boka så här, privat, har jag aldrig gjort innan. Det har ju hänt tidigare att beskrivningar och bilder inte riiiktigt varit med sanningen överensstämmande och nu har jag bokat oss en hel vecka i Villa Pinja. Tänk om det visar sig vara ett litet skjul någonstans. Gulp!
När vi rullade in i Cape Coral och på Shelby Parkway en timme innan vi skulle få tillträde till huset, bultade hjärtat ganska hårt, men samtidigt kändes det väldigt bra att se det löjligt välmående grannskapet. Här finns då inte många skjul… men gott om jättefina hus vid kanalen med båtar (inte yachter) vid de privata bryggorna. Jag andades (i smyg) ut och när vi kom tillbaka en timme senare, efter proviantering, kunde jag (och resten av familjen) bara le brett från öra till öra. Ingen falsk marknadsföring här inte. Huset är verkligen superfint! Stora, öppna ytor där man kan jaga varandra (tro mig, det har Mimi tagit reda på), ett topputrustat kök med bardel, tre sovrum med gigantiska garderober, två badrum, en jätteterrass med pool, bubbelbad, grill och massor av möbler, en privat brygga med möbler och plats för båt, sköna soffor, ett härligt matsalsbord, utmärkt wifi, alla prylar man kan tänkas behöva (inkl en paraplyvagn, bilkudde och leksaker till barnen) och så vidare. Dessutom betalar vi för detta mindre än vi gjorde per natt för flygplatshotellet… Det är kört. Finito. Över. Jag kommer aldrig att vilja bo på hotell igen. Jag vill ha detta.
Bilderna nedan gör inte interiören rättvisa, tagna i halvmörker med telefonens kamera som de är, men de ger kanske en hint. Jag går bara omkring och ler, och det händer inte så ofta, tro’t eller ej. Jag har ju en tendens att tycka att glaset är halvtomt. Enda smolket jag kan hitta i dagens överfulla bägare är att det är lite för kallt för att njuta av poolen/terrassen, och att det verkar bli så i morgon också, men sen…! I am happy, happy, happy!!!
Kvällen i kväll har vi ägnat åt att utröna hur snabbt man kan springa genom korridoren när man är jagad av ett monster (ett ganska litet treårigt monster), ”ta en drink” med is från ismaskinen i bardelen (”jag kom upp på stolen själv, mamma!”), kolla vilken soffa som är skönast att ”kolla iphone i” (gissa vem), leta efter de tre tama leguanerna som enligt uppgift ska finnas på tomten, laga en riktig middag med en köttbit och bakad potatis (mums!), packa upp på riktigt för första gången på resan, jubla över juniorkronornas avancemang till final i junior-vm, bestämma vem som ska bo i vilket rum (lär ändras…), gå runt och bara le lyckligt och slutligen försöka bemästra alla olika apparater i huset (bara ugnen är ju ett äventyr i sig). Jag förutspår en vecka med överfullt glas. (Snälla ödet, slå mig nu inte i huvudet med ett halvtomt glas när jag för en gångs skull är odelat och okritiskt positiv!)