Idag var det då dags att på allvar tänka på refrängen och lämna Villa White Heron efter ett absolutabsolutabsolut sista dopp. Det är bara att erkänna att huset vann i längden och när vi åkte, skickade jag ett mejl till Susanne på MyFlorida och hörde mig för lite om möjligheterna att komma tillbaka nästa år… Har jag väl fått en idé i huvudet brukar bollen vara i rullning, så Florida 3.0 är nog inte så otänkbart som när jag slängde ur mig tanken igår. Ett bättre sätt att använda upp sina föräldradagar har jag svårt att tänka mig i alla fall. Dock tror jag att januari har fått sina chanser av oss nu – vi hade tidvis halvrisigt väder förra året och vi har det nu – så nu tänker jag kanske sportlovet 2019 och ett par veckor till… (Bara så du vet, Ija… ;)) Givetvis får Peter vara med och bestämma (och betala), ifall någon undrar, men när det gäller USA brukar han inte vara så svår. Jag och tjejerna vill ha sol, Peter vill ha städer och/eller USA, så Florida passar oss verkligen utmärkt. Det hade gärna fått vara lite billigare och närmare, men man kan ju inte få allt…
När jag surfade in på myflorida.se (nej, jag är inte sponsrad av dem) såg jag att de nu hade ännu fler villor att välja mellan, och även om Cape Coral som samhälle kanske inte hade jättemycket att erbjuda (förutom fina hus, kanaler, strand och hyfsad shopping), finns många roliga utflyktsdestinationer i närheten och att bara hänga i ett sådant här fantastiskt hus i en vecka kan absolut vara en skön del i vilken semester som helst. Dessutom är det otroligt prisvärt med Floridamått mätt. Inklusive skatt, städning, el, uppvärmd pool etc betalar man ca 10 000:- för en vecka. Det är vad ett hyfsat hotellrum på South Beach kostar för tre nätter…
Nåja, som sagt, vi är ju inte riktigt där ännu, men att lämna huset idag gav oss nästan lite hemreseångest, så då var det skönt att redan tänka att vi skulle hit igen. Det dämpar också känslan av att vi borde gjort så mycket mer. Vilket vi borde, men nu blev det som det blev och ingen idé att gråta över spilld mjölk. Nu är vi ju på väg till Clearwater och Orlando.
Eftersom Mimi somnade (eller, enligt egen utsago i efterhand, blundade fast var vaken, för det kan man faktiskt, visst kan man?!) och Inna satt och småskrattade, helt inne i någon nerladdad Viaplay-film, körde vi i ett sträck upp till Clearwater. Ju längre norrut vi kom desto molnigare och dimmigare blev det, så nog fortsätter vädret att driva gäck med oss.
Väl framme i Clearwater var det väldigt enkelt och smidigt att hitta till vårt hotell, det hotell som vi tack vare Hotels.coms rewardsystem har betalt 400:- för (för båda nätterna). Helt okej, tycker vi. Tyvärr (visade det sig senare) gick vi på samma mina som säkerligen måååånga före oss gjort. Vi valde parkeringshuset mittöver hotellet som lockade med ”7$ all day” (och – väldigt medvetet förstod vi sen – ingen mer info) i stället för hotellets dyra (och förbenade) Valet parking för 25$. Detta handlar mer om att vi avskyr detta konstiga påfund med valet parking än snålhet egentligen, för varför, varför, varför, skulle jag vilja att någon annan tar nycklarna och kör de få meterna in i ett garage och ställer bilen, så att jag – när jag vill ha den igen – måste stå och vänta, ge dricks och känna mig som en idiot i stället för att bara själv – mycket snabbare – hämta min egen bil?! Varför? Jag fattar det inte, kommer aldrig att fatta det och gillar det verkligen inte. Men nu slutade det tyvärr med att vi först fick betala 7 dollar för parkeringen mittemot för att senare (lyckligtvis) få reda på att vi måste vara ute ur det garaget innan 23 för att inte bli ”towed” (få hjulen i klossar) och givetvis finns ingen annan parkering än hotellets då… Både dyrt och opraktiskt alltså. Surt. Men hotellrummet var billigt i alla fall. Och litet. Från 128, 5 kvm till 28. Men shit vad välplanerat. Här snackar vi Compact Living. På våra 28 kvm har vi fullt kök (inkl. frys och diskmaskin), dubbelsäng, bäddsoffa, stort skrivbord, tv, bardisk, stor garderob, stor byrå, ganska stort badrum och balkong. Imponerande.
Efter att Inna i alla fall simmat sisådär 100 meter i hotellets lilla, men varma och sköna pool, trots att vädret egentligen inte riktigt tillät bad, fick vi till slut ut alla på promenad i omgivningarna. Mittemot hotellet – under fulingparkeringshuset – ligger en helt galen, jättestor affär med alltifrån sådant som man förväntar sig hitta i en supermarket på en semesterort till kläder, surfbrädor, en inomhussurfbana (!) och ungefär allting annat. Går man rakt igenom denna galenskap, kommer man ut på något slags strandpromenad och ut på den långa, breda vita sandstranden. Idag ganska folktom, av naturliga skäl. Det var inte speciellt varmt i luften och verkligen inte i vattnet. Mexikanska golfen värmer upp vattnet my ass…
Till skillnad från de flesta (?) amerikanska städer så har faktiskt Clearwater något som kan likna en promenadgata – även om där givetvis är bilväg i mitten – så vi traskade en bit, kollade läget och njöt av flera helt random gitarrspelare på vägen. Barnen tyckte ganska snart att vi borde sätta oss och ta ”en drink” någonstans (jomen), vilket ledde oss till The Spotted Donkey (vad skulle det annars heta liksom) som såg trevligt ut med uteservering och värmare. Tyvärr bestämde sig vår servitör någonstans precis i början när vi råkade be honom ”make the water look like a drink” för att vi var väldigt märkliga människor. Att vi nästan direkt förklarade att vi menade ”look like a cocktail” och att ”drink” är det svenska ordet blidkade honom inte det minsta, för vad vi än gjorde, sa eller beställde så hade han ögonbrynen uppe i hjässan någonstans, vilket kändes lite sådär, även om stället och maten var helt okej. Kanske han bara såg ut så och jag bara är känslig – så kan det vara – men känslan var att han gärna ville bli av med oss, konstiga människor, så fort som möjligt.
På vägen tillbaka skulle vi proviantera och fråga om parkeringen, så vi gick till den märkliga surfaffären mittemot hotellet. Där fastnade tjejerna utanför inomhussurfbanan (eller vad man ska kalla den). Det var verkligen skräckblandad förtjusning när killen i USA-tröjan nedan började reta dem och surfa så att vattnet stänkte i kaskader över fönstret just där de satt.
Resdagen, allt promenerande och lekplatslekande tog till slut sin tribut och vi gick tillbaka för att sova. Att plocka ut ”bäddsoffekitet” ur sin påse i garderoben och mötas av synen nedan är man inte speciellt sugen på. Usch, sa Mimi, det är choklad på lakanet. Jag lät henne tro det. Urk! Det ska nämnas att ”vår” kille i receptionen – han med glassen – kom personligen till rummet sedan och beklagade och erbjöd kompensation, så inga hard feelings, men hur i hela friden kan någon – för det måste ju vara en gäst – vika ihop ett sådant här lakan och lägga in det i garderoben igen som om inget hänt. Konstiga människor finns det gott om, det är då säkert!
Nu sover resten av familjen sen länge, så det är nog bäst att jag också gör det. När vi bott stort och flott har de andra stigit upp först utan att störa mig, som har lite andra nattvanor, men på 28 kvm blir det nog värre att få sovmorgon. (Om det ens kan kallas det att ha varit uppe senast kl. 08.00 varje morgon på sin semester?)
I morgon ska det visst regna. Så klart, för det är ju vår enda dag vid en av Floridas finaste stränder. (Ja, lite bitter är jag på vädret.) Enligt väderprognosen ska det dessutom vara neråt läskiga 0 på natten och max 11 på dagen i Orlando nästa vecka. Inte okej, men bara att gilla läget. Och planera för Florida 3.0….