Idag började dagen med filminspelning. Det känns skönt att barnen siktar på en stabil framtida karriär, så vi kan fortsätta leva detta bekväma liv. Dokumentär är väl en ganska het genre just nu. Eller kanske en reality-show. ”Olofssons” är ju en ganska klatschig titel.
Att iaktta fröken lillasyster är f.ö. så fantastiskt roligt. Hon är i total-absorption-mode, så när fröken storasyster, som ibland närmar sig ett slags otroligt läskigt tweenie-mode, gör något, ska givetvis lillsnorpan apa efter. Således hör man först Inna gå runt i lägenheten och dokumentera alternativt regissera med telefonen i högsta hugg, sedan hör man Mimi, gärna med telefonen riktad mot sig själv, gå runt likadant: ”Här är vår soffa. Hej, soffan. Här är vår säng. Hej, sängen. Här är vårt bord, Hej, bordet. Mamma! Jag gör en bild! (sic) Här är Innas rum….” och så vidare. Råkar man stå i duschen eller vara på toaletten gäller det att se upp, speciellt eftersom de små filmarna gärna skickar sina videor också, ibland till nummer som vi kanske inte hade velat dela just en toa-video med. (De önskade mottagarna av en sådan video är i och för sig obefintligt få.)
(* ”Mode” här ovanför är det engelska mode = läge, sinnesstämning, inte det svenska ordet.)
Annars har vi utnämnt dagen till shoppingdag. Inte för att vi kanske egentligen behöver så mycket, utan mer för att vi vill och för att det skulle kännas som om vi missade något ifall vi inte besökte i alla fall något shoppingcenter i denna shoppingens högborg. Det är dock inte lika enkelt att ”åka och shoppa” som hemma, där man ju oftast tar bilen till en stad och så strosar man mellan butikerna tills man är nöjd. Nej, här kör man bil till stället man vill till och även om en annan affär sägs ligga i samma område, kan det vara flera kilometer (av bara parkeringar) emellan dem. Inte jätteupplagt för spontanshopping alltså, men det råder inte direkt någon brist på alternativ…. och egentligen finns nästan allt på vilket Target eller WalMart man än går in i. Affärerna är så löjligt stora att det inte ens riktigt går att förklara. Varenda ”superstore” är liksom i IKEA-storlek. IKEA ligger f.ö vid den ”mall” vi tänkt besöka idag, så får väl gå in där och se om det också är dubbelt så stort som ”vanligt”. Lite köttbullar skulle ju kunna bli det första vettiga barnen åt på tre veckor också…
Jag fick bestämma dagens första ”tessniasjon” och då blev det så klart Michael’s, ett Panduro i jätteformat. Jag hade även HobbyLobby och JoAnn’s högt på min lista, men när jag – som en riktig amerikan – i förväg kollade mina coupons hade Michael’s en som innebar 20% på ett helt garnköp. Inna och Mimi hävdar att jag redan har ”fööööör mycket garn”, men jag förstår inte vad de menar. Man kan väl inte ha för mycket garn? (Peter, som är en vis man med eventuellt någon gitarr för mycket, är tyst och kör snällt dit jag vill.)
Michael’s var mycket riktigt jättestort med flera gångar för varje hobby. Bland annat ett par hela gångar för bara cupcakes. Jämfört med detta överflöd var garnutbudet hyfsat magert, men jag kunde ju inte lämna tomhänt, så jag köpte ett supermjukt ”Looks like wool”-garn som är tänkt att bli en gosig halsduk. (Med ”ett garn” menar jag givetvis inte ett nystan, utan 10 st 100-gramsgarn…) I affären (nästan) bredvid köpte vi, efter en smärre pärs då Inna provade igenom affärens hela sortiment av högklackade hemskheter medan jag passade på att ha lite insulinkänning, gympadojor till barnen, vilket väl var det enda som egentligen stod på inköpslistan. ”Köp ett par, få ett par till 50%” är ett ypperligt erbjudande. För butiken. Man ”måste” ju köpa två par.
Med en insulinkänning och två barn var det ju bara givet att nästa stopp måste bli glass. Ute på parkeringen (!) låg en glassformad byggnad, så den siktade vi in oss på. Peter har nu blivit så amerikaniserad att han föreslog att vi skulle ta bilen de fem parkeringsraderna, men vi gick. Och hamnade mitt i ett polisdrama. Två meter från glasskiosken gjorde sex ”sheriffs” med pistoler i coola lårhölster och skottsäkra västar tillslag mot en handbojad kvinna med (sin stora flådiga) bil full med stöldgods. Gissa om det blev tusen frågor från barnen… Vår bild av den amerikanska polisen fick ett rejält uppsving när sheriffchefen själv kom med varsin docka (hoppas det inte var stöldgods!) till tjejerna och tog sig tid att förklara vad de gjorde och varför. Guldstjärna! Så nu har tjejerna varsin ”polisdocka” och den framtida karriärstegen har utökats med ytterligare ett yrke. Enligt Inna ska hon ”på tisdag jobba som polis, på onsdag som delfintränare, på torsdag med hundar, sen som programmerare och på söndagar kan [hon]vara frisör”. Efter att hon varit simtränare på simskolan alltså. När Mimi blir stor ska hon bli mamma. (Ungefär detsamma alltså.)
Egentligen var vi redan hyfsat mätta på shopping nu, men det är ju den där känslan av att man borde och känslan av att vi snart ska åka hem och då kommer att komma på vad vi borde ha gjort och köpt… så vi satte gps:n på Mall of Millenia och hamnade på IKEA. Så klart. Det var inte dubbelt så stort i Amerika, utan såg ut som alla IKEA överallt med Småland precis innanför dörren och restaurangen ovanför trappan. Det som skilde sig från vad vi är vana vid var däremot att det faktiskt var lite skitigt och oorganiserat. Bestick som saknades, glas som inte var där de borde, omotiverade kostnader m.m. Det blev nog det dyraste Ikea-mål vi ätit, men köttbullarna var helt okej och tjejen i kassan faktiskt svensk.
När vi kom ut på parkeringen hade värmen kommit tillbaka på allvar, så det var ytterst tveksamt vi styrde kosan mot den egentliga ”mallen” med Macy’s i spetsen, och ärligt talat hade vi kunnat bespara oss den rundan. Vi är helt enkelt inga märkesshoppare, utan känner oss mer hemma på WalMart, så en StarBucks-espresso senare var vi ute. Väldigt fin, ren och inbjudande ”mall” dock, för den som gillar sådan shopping.
Givetvis hamnade vi i ganska tuff trafik när vi till slut bestämt oss för att strunta i kommersialismen, men vi hann hem i tid för att hinna med ett långt bad innan solen gick ner. Inna, som numera simmar som en fisk på både grunt och djupt vatten, tog sin vattenutveckling ytterligare ett steg genom att under det badet lära sig att dyka till botten från ytan. Tyvärr innebar detta otroliga nötande av den nya färdigheten att resten av kvällen tillbringades ”blundgråtandes” med röda, dimmiga ögon. Men stolt är hon! Jag har en känsla av att vi kan hoppa över något simskolesteg när vi kommer hem efter denna period av intensivspontanträning.
Planen för kvällen var att för första gången på plats prova Tradewinds, restaurangen här på resorten, och färdiga blev vi, utanför dörren färdigklädda var vi allihop, men med en som inte kunde se och en som var så trött att hon bara grät, kändes det helt enkelt inte som rätt läge. Tack gode [valfri fantasifigur] för att vi tog vårt förnuft till fånga och gick upp igen. Det där hade inte blivit bra. Stackars Inna låg blundande på soffan med rinnande ögon och svidande kinder medan Mimi bröt ihop över än det ena, än det andra. Peter gick och hämtade mat där i stället, vilket nog var bästa alternativet på många sätt, förstod vi. Han hade med sina 54 år avsevärt sänkt medelåldern när han var där, och maten var nog lika god i lägenheten som den hade varit i restaurangen.
