Då var det dags att väldigt motvilligt lämna BahamaBay. Givetvis i strålande solsken. Så är det bara. Resdagarna är alltid de finaste.
Mimi väckte familjen i god tid med julsånger (!) och entusiastiska hopp i respektive sängar. Inna hälsade nyheten att vi skulle spendera över tre timmar i bil med förtjusta utrop. Hennes plan är att bygga ”en gigantisk rollercoaster” i Minecraft nämligen, och i bilen är det ju ingen som tjatar om skärmtid.
Jag insåg när jag packade ner våra matvaror att jag kommer att behöva planera lite de sista dagarna för att använda grejerna effektivt. Man slänger ju inte mat. Så är det bara. Nu är vi ju på väg till stället utan riktiga knivar, så jag får väl vara lite klurig.
På vägen ner mot Fort Lauderdale lärde vi oss – igen – att man antingen tankar och provianterar innan man kör eller att man är ordentligt uppmärksam på skyltarna under vägen. På motorvägen söderut kan bensinstationer/rastställen nämligen ligga till vänster om vägen, och missar man ett är det väldigt långt till nästa. En sträcka som inte känns kortare ackompanjerad av ”Fuel level low” och plingande från instrumentpanelen. Inte det minsta kortare faktiskt. Lyckligtvis lärde vi oss också att det – givetvis – går rätt mycket bensin i reserven på en amerikansk bil, så vi behövde inte göra erfarenheten att köra soppatorsk på en amerikansk motorväg i 27-gradig värme. Det hade kanske varit en rolig twist här i bloggen, men gissningsvis inte i verkligheten.
En annan erfarenhet under vägen var att ”Kid’s meals” inte är en självklarhet på roadside-restaurangerna. Inte heller mjölk eller vatten. Däremot en uppsjö av äckliga saft-historier och olika sorters läsk. Så klart.
Ännu en erfarenhet var att denna väg – Florida Turnpike – var den tristaste av alla vi kört i Florida. Och dessutom ganska dåligt underhållen, trots alla skyltar om ”Your tolldollars at work”. (Det är en tull-väg.) Riktigt trist var den, och inte blev den roligare av att det blev molnigare och molnigare ju närmare målet vi kom. Det har lite varit temat på denna resa, vi har lämnat ställen i fint väder och anlänt till nya i dåligt väder. Tvärtom hade varit att föredra.
När vi kom ut från Publix-provianteringen några kilometer från hotellet började det regna. Inget litet käckt strilande sommarregn utan ett veritabelt syndaflodsregn. Vi känner således igen Ft Lauderdale, och planerna på en beach-eftermiddag grusades rejält. Igen. Det blev en hänga-på-rummet-eftermiddag medan Peter tog en ”köra-och-köpa-gitarr-eftermiddag”. Eftermiddag och eftermiddag förresten, klockan var givetvis rätt mycket när vi väl var framme och hyfsat installerade. Jag förstår inte riktigt dem som åker från ställe till ställe och bara stannar någon enstaka natt på varje hotell. Det är ju skitjobbigt att installera sig, orientera sig och sedan packa ihop igen. De som gör det och ändå får ut något av semestern måste vara utrustade med nerver av stål, vara sjukt förberedda och inte ha en treåring som blir trött och vill sova senast 19.30 varje kväll. Så är det bara.
Hotellet hade på något sätt blivit mycket mindre, avsevärt smutsigare och väldigt mycket mindre välutrustat sedan vi var här för tre veckor sedan. Undrar just vad det kan bero på… Ägarna får så otroligt många goda vitsord i de flesta recensioner på hotels.com att jag verkligen försöker hitta något gott i den loje ”mañana-farbrorn” som även denna gång checkade in oss, men han gör det inte lätt för mig. Han är liksom så loj och långsam att jag tror att han inte förstår mig, så jag har redan upprepat min fråga innan han svarat och då gör han det på ett sätt som får mig att känna mig ytterst besvärlig. Okej, jag har hört ryktas att jag någon enstaka pyttegång upplevts som lite gåpåig och hetsig, men det är helt enkelt något som skaver här. Att ta ett långt samtal mitt under min incheckning hjälpte inte hans aktier jättemycket. Hoppas uppfattningen hinner ändras innan vi åker härifrån. Jag vill gärna också ha den där positiva bilden jag läser om i recensionerna.
På rummet fick jag städa både mikron och spisen och diska grytor och salladsskål innan jag kände för att använda dem. I duschen dansar de svarta hårstråna samba. Sådär fräscht. Men läget är fortfarande bra och mañana-farbrorn kommer säkert att visa sig vara en riktig klippa i morgon. När det givetvis är riktigt fint strandväder också.
