Då var det dags att väldigt motvilligt lämna BahamaBay. Givetvis i strålande solsken. Så är det bara. Resdagarna är alltid de finaste.
Det är alltså det här vi lämnar. Ett finfint boende och klarblå himmel.
Mimi väckte familjen i god tid med julsånger (!) och entusiastiska hopp i respektive sängar. Inna hälsade nyheten att vi skulle spendera över tre timmar i bil med förtjusta utrop. Hennes plan är att bygga ”en gigantisk rollercoaster” i Minecraft nämligen, och i bilen är det ju ingen som tjatar om skärmtid.
Hon är inte dum den här tjejen. Efter lite prat om skärmtid och vikten av att röra på sig, kommer hon liksom så där av en händelse in och ”tar en liten springtur, för jag ska ju sitta i bilen så länge sen”.Om ett år syns vi igen!
Jag insåg när jag packade ner våra matvaror att jag kommer att behöva planera lite de sista dagarna för att använda grejerna effektivt. Man slänger ju inte mat. Så är det bara. Nu är vi ju på väg till stället utan riktiga knivar, så jag får väl vara lite klurig.
Den här har vi skrattat lite åt. Antingen är det vi som inte fattar eller så har den som satt upp den inte riktigt tänkt klart.
På vägen ner mot Fort Lauderdale lärde vi oss – igen – att man antingen tankar och provianterar innan man kör eller att man är ordentligt uppmärksam på skyltarna under vägen. På motorvägen söderut kan bensinstationer/rastställen nämligen ligga till vänster om vägen, och missar man ett är det väldigt långt till nästa. En sträcka som inte känns kortare ackompanjerad av ”Fuel level low” och plingande från instrumentpanelen. Inte det minsta kortare faktiskt. Lyckligtvis lärde vi oss också att det – givetvis – går rätt mycket bensin i reserven på en amerikansk bil, så vi behövde inte göra erfarenheten att köra soppatorsk på en amerikansk motorväg i 27-gradig värme. Det hade kanske varit en rolig twist här i bloggen, men gissningsvis inte i verkligheten.
Miles and miles of nothing blir så himla mycket mer nothing när bensintanken gapar tom.I Yeehah Junction (!) hittade vi inte bara bensin, utan även Desert Inn. Frestande. Mycket frestande.Baksidan av Desert Inn. Ute i miles and miles of nothing. Det är svårt att motstå. Kanske nästa gång.
En annan erfarenhet under vägen var att ”Kid’s meals” inte är en självklarhet på roadside-restaurangerna. Inte heller mjölk eller vatten. Däremot en uppsjö av äckliga saft-historier och olika sorters läsk. Så klart.
De ser rätt glada ut ändå. Vi var möjligen lite mindre glada. Stressade som vi blev av avsaknaden av barnmåltider, beställde vi fulla meals till dem, så det blev inget billigt snabbmatsmål. Vattnet hittade vi till slut i en varuautomat.Hon älskar fortfarande ”hamburgarstället”.Hon också.När hon sa att hon ville ha ”salt till stripsen”, trodde jag i min enfald att hon menade alla stripsen.Det gjorde hon inte.
Ännu en erfarenhet var att denna väg – Florida Turnpike – var den tristaste av alla vi kört i Florida. Och dessutom ganska dåligt underhållen, trots alla skyltar om ”Your tolldollars at work”. (Det är en tull-väg.) Riktigt trist var den, och inte blev den roligare av att det blev molnigare och molnigare ju närmare målet vi kom. Det har lite varit temat på denna resa, vi har lämnat ställen i fint väder och anlänt till nya i dåligt väder. Tvärtom hade varit att föredra.
När vi kom ut från Publix-provianteringen några kilometer från hotellet började det regna. Inget litet käckt strilande sommarregn utan ett veritabelt syndaflodsregn. Vi känner således igen Ft Lauderdale, och planerna på en beach-eftermiddag grusades rejält. Igen. Det blev en hänga-på-rummet-eftermiddag medan Peter tog en ”köra-och-köpa-gitarr-eftermiddag”. Eftermiddag och eftermiddag förresten, klockan var givetvis rätt mycket när vi väl var framme och hyfsat installerade. Jag förstår inte riktigt dem som åker från ställe till ställe och bara stannar någon enstaka natt på varje hotell. Det är ju skitjobbigt att installera sig, orientera sig och sedan packa ihop igen. De som gör det och ändå får ut något av semestern måste vara utrustade med nerver av stål, vara sjukt förberedda och inte ha en treåring som blir trött och vill sova senast 19.30 varje kväll. Så är det bara.
Multitasking. Hon skapar en Minecraft-rollercoaster på ipaden och kollar på Viaplay på telefonen. (Viaplays nedladdningstjänst är f.ö det som gör att de här resornas förflyttningar fungerar. Mycket väl investerad hundring i månaden.)Dora i mobilen, örat mellan fingrarna och lite snacks lätt tillgängligt. What else could a girl need?Hej, Ft Lauderdale. Vi känner genast igen dig.Soleado hotell. Inte riktigt samma blå himmel som BahamaBay.Jag vågar inte ens tänka på hur många timmars skärmtid det blivit idag.
Hotellet hade på något sätt blivit mycket mindre, avsevärt smutsigare och väldigt mycket mindre välutrustat sedan vi var här för tre veckor sedan. Undrar just vad det kan bero på… Ägarna får så otroligt många goda vitsord i de flesta recensioner på hotels.com att jag verkligen försöker hitta något gott i den loje ”mañana-farbrorn” som även denna gång checkade in oss, men han gör det inte lätt för mig. Han är liksom så loj och långsam att jag tror att han inte förstår mig, så jag har redan upprepat min fråga innan han svarat och då gör han det på ett sätt som får mig att känna mig ytterst besvärlig. Okej, jag har hört ryktas att jag någon enstaka pyttegång upplevts som lite gåpåig och hetsig, men det är helt enkelt något som skaver här. Att ta ett långt samtal mitt under min incheckning hjälpte inte hans aktier jättemycket. Hoppas uppfattningen hinner ändras innan vi åker härifrån. Jag vill gärna också ha den där positiva bilden jag läser om i recensionerna.
På rummet fick jag städa både mikron och spisen och diska grytor och salladsskål innan jag kände för att använda dem. I duschen dansar de svarta hårstråna samba. Sådär fräscht. Men läget är fortfarande bra och mañana-farbrorn kommer säkert att visa sig vara en riktig klippa i morgon. När det givetvis är riktigt fint strandväder också.
Inna har tjatat om kokosnötter sedan vi kom till Florida för tre veckor sedan, så idag gav vi efter och köpte en, trots att vi verkligen inte vet hur vi ska få upp den. (Japp, vi har lärt barnen sången.)Inte riktigt den köksutrustning jag vant mig vid. Och smutsig var den också.Mega-gigant-avokadorna höll vad de lovade. Wow!De här gigantiska biffarna hade förtjänat bättre än en halvrisig stekpanna, en halvvarm kokplatta och en leksaksstekspade.Peter MacGyver Olofsson och hans älskade Victorinox-kniv fixade till slut kokosnöten. Om Inna gillade det? En sipp och sedan en äcklad grimas. ”Det var inte gott alls. Det smakar kokos och jag gillar ju inte det.” Vad hon trodde att en kokosnöt skulle smaka framgår inte.Tur att vi inte shoppat något, för nu har vi helt plötsligt fyra incheckade bagage på hemvägen. Välkommen till familjen, svarta gitarren. Caset fick godkänt av Mimi. Tydligen mjukt och skönt. ”En gång tog du en bild när jag låg i ett sånt.”
Idag borde det verkligen inte bli något långt blogginlägg (fast man vet aldrig för ibland får jag ju feeling…). Vi har nämligen bara varit vid poolen hela dagen. Sju timmars poolhäng. Förmodligen rekord för mig och Peter i alla fall. Vädret har varit precis lagom för att man skulle klara en sådan dag. Enligt prognosen bara 17-18 grader och moln, men i verkligheten någonstans över 20 och precis lagom molnigt.
Ska man klara en hel dag vid poolen gäller det att vila sig i form först.
Egentligen hade vi tänkt ta några timmar vid poolen och sedan köra till Target och handla lite. Vi behöver lite proviant till och så är Peter sugen på likadana klockradior som vi har här. (Ja, vi har tänkt på spänningen och stickproppen.) Som vanligt när vi är i farten så blir det dock inte riktigt som vi tänkt.
Förmiddagen ägnade jag åt min virkning – så skönt utan sand! – medan de andra badade. Eftersom vi hade googlat simmärken igår var Inna femårsenvetet inställd på att lära sig flyta i en minut och att kunna dyka från kanten, vilket är vad som återstår för att i raketfart ta nästkommande fem simmärken (järnmärket hägrar). Flytet var inga större problem, dykningen behöver vi nog jobba lite till med.
Poolerna helt för oss själva, pappan och barnen i badet och virkningen på sandfri solstol. Bästa semestern! (Dessutom hade jag faktiskt kallt vin i termomuggen…)Det är olika…”Akta, pappamonstret kommer!”Hon har flyt.
Lunchplanerna var ju egentligen redan spikade i och med gårdagens beställning av gigantisk pizza, men tjejerna bad så bevekande om att vi skulle ”beställa i appen” för parmesanstripsen var ”ju bara så goda” att vi inte kunde motstå. Det är ju inte så att jag på något sätt är motståndare till digitala hjälpmedel eller att slippa flytta mig från solstolar, så det var inte speciellt svårt att övertyga mig egentligen. Högst njutbart sätt att äta semesterlunch på. Riktigt bra mat är det dessutom. Guacamolen är fantastisk och kommer i riklig mängd. Jag tyckte dessutom att det var riktigt billigt – i alla fall ända tills jag kom på att lunchen ändå kostade mer än hela nästa veckas matkasse från Citygross (rabattkod Kasse100 ifall någon skulle ha missat det). Men, men, maten i matkassen är ju ovanligt billig och så får jag ju hämta och laga den själv, den kommer inte levererad till solstolen.
Miljömässig katastrof, som den mesta mat i detta land, men väldigt fräscht, gott och smidigt!SÅ ska en god guacamole serveras. I jättetallrik.
Det var ungefär där vid lunchen som spekulerandet och filosoferandet tog fart. Som vi pratade! Det är inte ofta man har vettiga samtal på flera timmar med sina barn. Speciellt inte sina youtubifierade tre- och femåriga barn. Semester de luxe! Vi pratade om dinosaurier, istid, telefoner på 70-talet (ungefär samma alltså), att bara ha två tv-kanaler, jättegrytor, mammutar, Ayla och Jondalar (fast utan att ta med detaljerna om varför mitt tonåriga jag läste Hästarnas dal så många gånger att bibliotekets exemplar till slut självmant öppnade sig på sidan 167…), meteoriter, nerver, förlamningar, förlossningar, deras egna födslar, födelsedagskalas, ”förr i tiden”, mer istid, mer om ”den där boken för jag är väldigt intresserad” och så vidare. Helt fantastiskt. Sen vet ju alla som har, eller någonsin haft, en femåring att någon gång går det ju över gränsen så att man till slut skvätter vatten på henne när hon för sjuhundrasjuttioelfte gången ber en ”berätta mer om förr i tiden” eller ”berätta mer om istiden, vad som helst”, men med tre veckors semester i kroppen är den gränsen betydligt längre fram än vanligt, vilket känns helt ljuvligt. Med risk för att vara otroligt tjatig: bättre sätt att tillbringa föräldraledighet kan omöjligen finnas! Vi längtar redan till nästa resa! Och jag funderar på om den möjligen skulle kunna bli ännu längre än denna…
I och för sig lovade jag i något av de första blogginläggen att jag skulle bespara omgivningen bikinibilder på mig själv, men denna bjuder jag ändå på. Skål!När man har badat i över sex timmar i sträck är det skönt att krypa i sina fluffiga badskor.
Nu börjar det ju obönhörligen närma sig slutet av resan. I morgon efter frukost lämnar vi detta fantastiska ställe för två nätter och tre dagar i Fort Lauderdale innan vi slutligen sätter oss på planet mot kalla, läskiga, snöiga (urk!) Sverige. Jag är inte det minsta sugen, utan hade lätt kunnat stanna en vecka till, trots att detta är den längsta semester jag någonsin varit på. Resten av familjen känner likadant. Möjligen är det Mimi som ibland ”saknar vårt gröna hus” och sina bästa vänner Ebbe, Linnea, Ellie (x2) ”och alla andra kompisarna på dagis”, men även hon hade gärna stannat lite längre. Idag har hon dock uttryckt illavarslande känslor om att älska snö. Är hon verkligen mitt barn?
Nu står packning på schemat. Inte min favoritsyssla. Jag har redan gjort en packlista och en konkret lista över vad vi verkligen har använt, dvs ca en tredjedel av den ändå ganska lilla packning vi har med oss, till nästa år, men förmodligen kommer jag väl att lita lika mycket (lite) på den då, som jag gjorde på förra årets under denna resans packning….
Så här blir packandet roligare! Squeeze för vuxna!Perfekt! Isglass till barnen, isglass till oss…. (Vän av ordning noterar givetvis att detta inte är samma som på förra bilden. Detta är Frozen margarita. Utan saltkant.)
Idag började dagen med filminspelning. Det känns skönt att barnen siktar på en stabil framtida karriär, så vi kan fortsätta leva detta bekväma liv. Dokumentär är väl en ganska het genre just nu. Eller kanske en reality-show. ”Olofssons” är ju en ganska klatschig titel.
Att iaktta fröken lillasyster är f.ö. så fantastiskt roligt. Hon är i total-absorption-mode, så när fröken storasyster, som ibland närmar sig ett slags otroligt läskigt tweenie-mode, gör något, ska givetvis lillsnorpan apa efter. Således hör man först Inna gå runt i lägenheten och dokumentera alternativt regissera med telefonen i högsta hugg, sedan hör man Mimi, gärna med telefonen riktad mot sig själv, gå runt likadant: ”Här är vår soffa. Hej, soffan. Här är vår säng. Hej, sängen. Här är vårt bord, Hej, bordet. Mamma! Jag gör en bild! (sic) Här är Innas rum….” och så vidare. Råkar man stå i duschen eller vara på toaletten gäller det att se upp, speciellt eftersom de små filmarna gärna skickar sina videor också, ibland till nummer som vi kanske inte hade velat dela just en toa-video med. (De önskade mottagarna av en sådan video är i och för sig obefintligt få.)
(* ”Mode” här ovanför är det engelska mode = läge, sinnesstämning, inte det svenska ordet.)
Den här kommer vi att få problem med…Konstigt påfund det där med glasögonen i håret.Vem kan hon ha fått det ifrån?
Annars har vi utnämnt dagen till shoppingdag. Inte för att vi kanske egentligen behöver så mycket, utan mer för att vi vill och för att det skulle kännas som om vi missade något ifall vi inte besökte i alla fall något shoppingcenter i denna shoppingens högborg. Det är dock inte lika enkelt att ”åka och shoppa” som hemma, där man ju oftast tar bilen till en stad och så strosar man mellan butikerna tills man är nöjd. Nej, här kör man bil till stället man vill till och även om en annan affär sägs ligga i samma område, kan det vara flera kilometer (av bara parkeringar) emellan dem. Inte jätteupplagt för spontanshopping alltså, men det råder inte direkt någon brist på alternativ…. och egentligen finns nästan allt på vilket Target eller WalMart man än går in i. Affärerna är så löjligt stora att det inte ens riktigt går att förklara. Varenda ”superstore” är liksom i IKEA-storlek. IKEA ligger f.ö vid den ”mall” vi tänkt besöka idag, så får väl gå in där och se om det också är dubbelt så stort som ”vanligt”. Lite köttbullar skulle ju kunna bli det första vettiga barnen åt på tre veckor också…
Denna gigantbyggnad är alltså en bokaffär. Ganska långt ifrån den romantiska bilden av en Notting Hill-affär med röd dörr. Eller var den blå?Det är inte bara affärerna som är stora i Amerika. (Barnen är i normalstorlek.)
Jag fick bestämma dagens första ”tessniasjon” och då blev det så klart Michael’s, ett Panduro i jätteformat. Jag hade även HobbyLobby och JoAnn’s högt på min lista, men när jag – som en riktig amerikan – i förväg kollade mina coupons hade Michael’s en som innebar 20% på ett helt garnköp. Inna och Mimi hävdar att jag redan har ”fööööör mycket garn”, men jag förstår inte vad de menar. Man kan väl inte ha för mycket garn? (Peter, som är en vis man med eventuellt någon gitarr för mycket, är tyst och kör snällt dit jag vill.)
Looking good…Okej, det här var inte riktigt lika bra som jag försöker påskina. Jämfört med allt annat var garnutbudet inte superimponerande, men ändå.
Michael’s var mycket riktigt jättestort med flera gångar för varje hobby. Bland annat ett par hela gångar för bara cupcakes. Jämfört med detta överflöd var garnutbudet hyfsat magert, men jag kunde ju inte lämna tomhänt, så jag köpte ett supermjukt ”Looks like wool”-garn som är tänkt att bli en gosig halsduk. (Med ”ett garn” menar jag givetvis inte ett nystan, utan 10 st 100-gramsgarn…) I affären (nästan) bredvid köpte vi, efter en smärre pärs då Inna provade igenom affärens hela sortiment av högklackade hemskheter medan jag passade på att ha lite insulinkänning, gympadojor till barnen, vilket väl var det enda som egentligen stod på inköpslistan. ”Köp ett par, få ett par till 50%” är ett ypperligt erbjudande. För butiken. Man ”måste” ju köpa två par.
”Mamma, mamma, jag har hittat ett par JÄTTEfina skor som du måste prova!””De här passar perfekt!”
Med en insulinkänning och två barn var det ju bara givet att nästa stopp måste bli glass. Ute på parkeringen (!) låg en glassformad byggnad, så den siktade vi in oss på. Peter har nu blivit så amerikaniserad att han föreslog att vi skulle ta bilen de fem parkeringsraderna, men vi gick. Och hamnade mitt i ett polisdrama. Två meter från glasskiosken gjorde sex ”sheriffs” med pistoler i coola lårhölster och skottsäkra västar tillslag mot en handbojad kvinna med (sin stora flådiga) bil full med stöldgods. Gissa om det blev tusen frågor från barnen… Vår bild av den amerikanska polisen fick ett rejält uppsving när sheriffchefen själv kom med varsin docka (hoppas det inte var stöldgods!) till tjejerna och tog sig tid att förklara vad de gjorde och varför. Guldstjärna! Så nu har tjejerna varsin ”polisdocka” och den framtida karriärstegen har utökats med ytterligare ett yrke. Enligt Inna ska hon ”på tisdag jobba som polis, på onsdag som delfintränare, på torsdag med hundar, sen som programmerare och på söndagar kan [hon]vara frisör”. Efter att hon varit simtränare på simskolan alltså. När Mimi blir stor ska hon bli mamma. (Ungefär detsamma alltså.)
Självklart har glasskiosken Drive Thru.Lite spännande var det allt med polistillslaget precis bredvid.Alltså, det där vuxna barnet som sitter bakom mig, vem är det? Var är min lilla femåring?Dagen är gjord. ”Polisdocka” och glass. Nu kan det inte bli bättre.Om man inte har polisdocka, glass OCH strössel alltså.Det jag håller i var den minsta sortens glass man kunde få ifall man ville ha lite kolasås på. Det vill man ju. Speciellt med 2,4 i socker.Okej, jag tog bara denna för att försöka få med vad som hände i bakgrunden. Jag erkänner.
Egentligen var vi redan hyfsat mätta på shopping nu, men det är ju den där känslan av att man borde och känslan av att vi snart ska åka hem och då kommer att komma på vad vi borde ha gjort och köpt… så vi satte gps:n på Mall of Millenia och hamnade på IKEA. Så klart. Det var inte dubbelt så stort i Amerika, utan såg ut som alla IKEA överallt med Småland precis innanför dörren och restaurangen ovanför trappan. Det som skilde sig från vad vi är vana vid var däremot att det faktiskt var lite skitigt och oorganiserat. Bestick som saknades, glas som inte var där de borde, omotiverade kostnader m.m. Det blev nog det dyraste Ikea-mål vi ätit, men köttbullarna var helt okej och tjejen i kassan faktiskt svensk.
Det var ingen vacker byggnad, IKEA, men den var gul och blå, som sig bör.Inga överraskningar här. En rulltrappa upp och Småland nere till höger. Tryggt, svenskt och bra.Barnen hittar minst ett gosedjur per affär, men dessa giganter var faktiskt ovanligt svåra att stå emot. Mjukare och gosigare stöter man sällan på, och för bara 8.99$ var det frestande, men även om vi knappt shoppat känns det lite dumt att fylla en resväska med bara två hundar.”Den är så så så så gosig!”Jag fullkomligt älskar att de känner sig tvungna att skriva ”Not actual size” på skylten som säkert mäter 5×10 meter. 😀
När vi kom ut på parkeringen hade värmen kommit tillbaka på allvar, så det var ytterst tveksamt vi styrde kosan mot den egentliga ”mallen” med Macy’s i spetsen, och ärligt talat hade vi kunnat bespara oss den rundan. Vi är helt enkelt inga märkesshoppare, utan känner oss mer hemma på WalMart, så en StarBucks-espresso senare var vi ute. Väldigt fin, ren och inbjudande ”mall” dock, för den som gillar sådan shopping.
När Inna, trots snabbrundan, råkade hamna i en rälig rosa, ultra-amerikansk lull-lull-affär tog Mimi en liten liggande pratstund med sin nya polisdocka. När hon är på det humöret är det inte mycket som rubbar henne. (Sen finns det andra humör också…)Vill man inte ha färdigslitna jeans, kanske färdigfärgkladdade kan vara något?
Givetvis hamnade vi i ganska tuff trafik när vi till slut bestämt oss för att strunta i kommersialismen, men vi hann hem i tid för att hinna med ett långt bad innan solen gick ner. Inna, som numera simmar som en fisk på både grunt och djupt vatten, tog sin vattenutveckling ytterligare ett steg genom att under det badet lära sig att dyka till botten från ytan. Tyvärr innebar detta otroliga nötande av den nya färdigheten att resten av kvällen tillbringades ”blundgråtandes” med röda, dimmiga ögon. Men stolt är hon! Jag har en känsla av att vi kan hoppa över något simskolesteg när vi kommer hem efter denna period av intensivspontanträning.
Planen för kvällen var att för första gången på plats prova Tradewinds, restaurangen här på resorten, och färdiga blev vi, utanför dörren färdigklädda var vi allihop, men med en som inte kunde se och en som var så trött att hon bara grät, kändes det helt enkelt inte som rätt läge. Tack gode [valfri fantasifigur] för att vi tog vårt förnuft till fånga och gick upp igen. Det där hade inte blivit bra. Stackars Inna låg blundande på soffan med rinnande ögon och svidande kinder medan Mimi bröt ihop över än det ena, än det andra. Peter gick och hämtade mat där i stället, vilket nog var bästa alternativet på många sätt, förstod vi. Han hade med sina 54 år avsevärt sänkt medelåldern när han var där, och maten var nog lika god i lägenheten som den hade varit i restaurangen.
Okej, nu vet jag det. 16″ är INTE en normalpizza. Morgondagens lunch är fixad!
