Idag vaknade vi verkligen till en ”crisp day”, det var rejält isigt i luften (ca 4 – 6 grader) med hot om minusgrader (!) i natt. (Ingenting för dig, Petra ;)). Solen sken i alla fall från en molnfri himmel, så trots ganska rejäla dubier, begav vi oss, efter att varit väääldigt nära att åka till något inomhusköpcentrum i stället, som planerat mot SeaWorld. Har vi tur så har ju alla andra ändrat sina planer så vi blir själva i parken. 😉
Våra funderingar och tveksamheter i bilen utanför lägenheten gjorde att vi inte var på plats förrän vid ca 10.15 och då trodde vi faktiskt att det var stängt, för det var vi och två bilar till som körde fram mot parkeringsbåsen. Men det var öppet och vi unnade oss ”Priority parking” för 25 dollar i stället för vanliga 20. Aningens onödigt just idag, visade det sig, men vi parkerade precis mittemot entrén. Security och entré tog max 10 minuter och sedan var vi inne. Och vilken lyckträff! SeaWorld ska man helt klart besöka vid sisådär 4 – 6 grader ”varmt”, för vi var mer eller mindre själva. Det kan inte ha varit många hundra besökare på plats, så man kunde göra precis vad man ville. Ingen trängsel, inga köer, bara att gå längst fram, sätta sig på bästa platserna, åka vad man ville hur ofta man ville. Perfekt. Okej, lite kallt var det, men fördelarna övervägde helt klart.
Den obligatoriska ”vi är på väg-bilden”.Den obligatoriska entré-skyltbilden.Den obligatoriska ”nu är vi på plats-bilden”. Solglasögon anbefalles.Redan vid första anhalten var besöket värt pengarna och kylan.Inte en ”delfie”, men nästan.Delfie på riktigt.Så fin!Flamingorna (eller flambingorna) tyckte det var lite kyligt.Eftersom vi köpt ”Gå två betala för en-biljetter” har vi ju tekniskt sett inte betalat för henne denna gång heller. Tur det.Första ”riktiga” anhalten. Delfinshowen. Man kan tänka och tycka mycket om djurparker och djurshower, men det ÄR väldigt svårt att inte bli fullkomligt betagen och imponerad.Och DÄR är besöket värt varenda krona. För Inna var detta en av de bästa dagarna i hennes liv, och framtiden är nu utstakad. Hon ska bygga en pool som är stor som ett hav till späckhuggarna och jobba på SeaWorld. (När vi frågade Mimi vad som var bäst med dagen svarade hon: ”DisneyWorld!”Bänkade för ”Killer Whale show”. Vi var på både den ”educational” och den ”riktiga”. Inga köer och bästa platserna. De dubbla känslorna är givetvis än mer påtagliga här, men återigen, det är svårt att inte bli helt fascinerad.En späckhuggare är verkligen så ofantligt stor. Ett tips för förstagångsbesökaren: ta ”splash zone” på allvar. Det blir riktigt, riktigt blött. (Nej, vi testade inte.)Som sagt, det är väldigt svårt att inte bli fascinerad och betagen.Karuselfie!Familjekaruselfie. (Det var vi och två till på hela karusellen.)Vi har faktiskt haft ett nöjesfält mer eller mindre för oss själva tidigare, men då var det ett litet tillfälligt område under St Dominika-marknaden i Gdansk. Nu snackar vi SeaWorld i Orlando. Så himla skönt att bara kunna gå till vilken attraktion man ville , och sedan fråga barnen om de ville åka igen. 🙂Tänk Titanic.Nöjda är bara förnamnet.Dessa framkallade gapskratt hos barnen.Stingrayfood. Av någon anledning var just stingrockorna otroligt viktiga att besöka (två gånger), men ärligt talat vågade den mest ivriga inte mata dem. Däremot hennes lillasyster. (Okej, hon släppte lite för tidigt, men nästan i alla fall.)En aning skeptisk, men vi fick INTE gå därifrån. Hon skulle klappa en, även om hon väldigt länge stod en meter ifrån bassängen med armen halvhjärtat utsträckt. (Jodå, hon gjorde det till slut.)De har en hyfsat slajmig yta, de där gigantiska platta glidplanen.Det går inte riktigt att fatta hur stor denna faktiskt är. Med ”svansen” ca fyra meter lång. Inget jag så gärna hade velat träffa på när jag badar.”Under the sea-encounter” med delfiner. Svårt att slita sig ifrån.Riktigt häftigt.Okej, detta är ingen speciellt bra bild, men ändå. En manat (manatee) ser verkligen ut som en gigantisk gråsugga eller mätt fästing och ändå är de så charmiga på något sätt.Dags för ”Pets Ahoy” och Inna utökade sin framtidsdröm till att omfatta att även bli hundtränare här på SeaWorld. (På Magic Kingdom slängde hon ett mynt i en önskebrunn, och viskade efter någon timme att hon hade önskat sig en hund. Stackars barn som råkat födas in i denna resgalna, pälsdjursallergiska familj.)Även detta var givetvis en otroligt fartfylld och välregisserad show, som förutom hundar och katter också innehöll gäss, möss, en gris och en skunk (!).”You guys are the best”, sa Inna till båda skötarna som var ute med djuren för en ”klapprunda” efter showen.Eftersom Mimi älskar pingviner råkade vi mer eller mindre av misstag hamna även i Antarctica, som vi annars hade missat. Tur var väl det för det blev höjdpunkten för henne, och ”riden” in till pingvinerna åkte vi två gånger, en ”mild” och en ”wild”. Wild rekommenderas verkligen, och se till att små barn sitter i främre raden; annars ser de ingenting.Pingviner, pingviner, pingviner.’”Den rörde nästan vid min hand!””Jag älskar pingviner!” (Tyvärr lyckades jag aldrig fånga hennes pingvinimitation på bild eller video.)Just idag var det ingen större temperaturskillnad mellan Antarctica och övriga parken.Inna förälskade sig totalt i en ”pingvinmermaid”. ”Så säger ni alltid”, blev svaret när vi sa att hon redan har massvis med kramdjur hemma. No shit.Smakfull är inte det första ordet jag tänker på. ”Have a whaly day!”Framåt eftermiddagen tinade till och med flamingorna upp.
Bilderna får tala för sig själva idag, för en sådan här dag tar på krafterna, så jag orkar inte riktigt vara så spirituell (haha) och mångordig (det är i alla fall sant) som jag brukar vara. Jag är i alla fall väldigt glad att vi för en gångs skull inte ändrade våra planer i sista stund, för jag tvivlar på att man hade kunnat ha en mycket bättre dag på SeaWorld. Tips till alla Orlando-besökare alltså: åk till SeaWorld på er kallaste dag!
Nu säger jag som vår gps-Mimi: ”Tessniasjonen (hon har uppdaterat) ligger till vänster” = min säng. Godnatt!
Som jag skrev igår så skulle dagen idag bli en mellandag, och det har vi verkligen gjort den till. Mellandagar ska verkligen inte föraktas. Man behöver slöa, oplanerade dagar till och med på semestrar i denna galna nöjesstad, och gårdagen var både intensiv och varm, så idag har vi tagit det väldigt lugnt.
”Ser du dig på tv, Gecko?”Egentligen försökte jag ta en bild på hennes hår, som vi nog får klippa i page när vi kommer hem efter alla dessa timmars bad, men håret syns inte och tjejen, tja….
Vi ägnade morgonen åt hårdslöande, vilket ju faktiskt är en konst i sig. Konstigt att inte det ordet finns. Varför finns hårdträning men inte hårdslöning? Det är orättvist. Jag är mycket bättre på det ena än det andra. Man skulle kunna säga att hela familjen behärskar konsten till fulländning faktiskt. Den fulländningen praktiserade vi ett par timmar i morse, sedan tog vi oss till poolen och hårdtränade. Mimi hårdtränade hopp från poolkant, Peter emottag (ännu ett ord som borde finnas) av tjej som hoppade från poolkant, Inna engelska, dyk och simning och undertecknad hotellbokning från solstol. Det gäller att identifiera sina styrkor och finslipa dem till det yttersta.
Efter någon timme i vattnet stack Peter iväg för att förkovra sig i ännu en av sina styrkor, nämligen koll av musikaffärer. Det finns ingen som så snabbt och effektivt kan kolla igenom en musikaffär. Jag är säker på att han har laserögon, så snabbt som han kan bestämma ifall en affär är värd mer än fem minuters uppmärksamhet eller inte. De flesta är inte det, men ibland hittar han något guldkorn, som då kanske får 30 – 45 minuters uppmärksamhet. Sällan mer. (Det är i och för sig bra på ett sätt, men ibland hade det varit bra ifall han lagt lite mer tid, så att jag med gott samvete hade kunnat lägga tid i de affärer jag tycker är värda uppmärksamhet. Jag kan utan problem lägga två timmar i en ordinär mataffär bara för att jag tycker att det är så kul med alla skillnader i matkultur och utbud. Där är vi lite olika, kan man säga.)
Jag och tjejerna hängde kvar vid (eller mest i) poolerna medan Peter var iväg. När Inna, som vid ett sällsynt tillfälle faktiskt var uppe ur vattnet så pass länge att hon blev torr, började gråta över att det sved så hemskt i ansiktet, förstod jag emellertid att vi nog borde uppsöka skugga fortast möjligt, så då fick det bli det som tjejerna kallar att ”mysa på hotellet” i stället. Att ”mysa på hotellet” betyder helt enkelt att man myser ner sig på valfritt ställe i lägenheten och kollar på youtube eller viaplay. Inna myste ner sig i ”sin” säng, Mimi på den otroligt tjocka, härliga heltäckningsmattan i vardagsrummet och jag själv (utan youtube) på balkongen. Högst behagligt.
Peter, som för ovanlighetens skull faktiskt t.o.m hade handlat något under sin lilla ”turné”, hamnade i bilkö och var borta ovanligt länge, men jag tror han var nöjd ändå. Ännu har det inte blivit någon gitarr, så än finns det utrymme för shopping… Skämt åsido så finns det det ändå, för vi har varsin resväska inkluderad på flyget, och vi hade bara tre – halvtomma – på vägen hit. Än har vi inte hittat något riktigt bra shoppingställe, men sådant har ju ändrats förr och vi har ju inte kollat in ställena vi blivit rekommenderade här i Orlando ännu… Just nu står det dock lite still i huvudet – det känns som om det finns grejer man verkligen borde ta chansen att köpa hem när man ändå är här, men vad? Tips?
Det ska bli spännande att läsa detta inlägg i efterhand, för just nu bloggar jag med extremt lågt socker (insulinkänning). För den som inte vet vad det innebär, kan jag ju jämföra det med att försöka skriva när man är kraftigt berusad. Vet man inte vad det innebär heller, får man använda sin fantasi. Fokus och koncentration är i alla fall inte riktigt på topp. (Ja, mamma, givetvis har jag ätit och jag har precis lika bra koll som vanligt. Ingen anledning till oro för något annat än att jag kanske stavar fel eller skriver något osammanhängande, vilket i och för sig är illa nog i min värld.)
Det där att dela vattenflaska med barnen… Jag tror att jag tar en öl i stället.Ett semestermellanmål innebär att man får kaka till chipsen… (Det blir tufft att komma hem.)
Med tanke på alla toppar och dalar i denna blogg är det väl ingen som blir förvånad över att dagen också inneburit två kovändningar. För det första har vi – nu efter att ha haft fyra ljuvliga soldagar med poolhäng och värme – ändrat oss om att åka i februari/mars och i stället [preliminärt] bestämt oss för en ny januariresa 2019. (Vi har extremt dåligt minne.) Vi har t.o.m bokat denna lägenhet vecka 2 nästa år. Detta har flera orsaker. Dels är det billigare i januari än i mars, dels är det mindre risk att Peter måste säga nej till några spelningar, dels blir det verkligen en rejäl ljusglimt mitt i den gråa trista kalla vintern när man åker i januari. I februari och mars kan man ju i bästa fall börja ana slutet på vintern och början på den härliga våren hemma, och den vill man ju inte missa!
Kovändning 2 gjorde vi med våra sista nätter här i Florida. Vi hade från början bokat tre nätter på Savoy, Miami Beach, men blev avbokade pga att hotellet blivit skadat i Irma. Nu har vi, i stället för Miami Beach, bokat de sista nätterna i Fort Lauderdale, som vi inte ens är speciellt förtjusta i. Det finns givetvis orsaker även till detta. Eftersom vi stannar här i Orlando en extra natt, rör det sig egentligen bara om två nätter och då väljer vi att åka tillbaka till Soleado, där vi bodde de första tre nätterna för då vet vi vad vi får. Vi vet att vi har ett vettigt boende nära stranden, att vi har kök, pool, strandgrejer och billig parkering, och eftersom det inte kostar skjortan har vi t.o.m bokat en extra natt, så vi kan stanna på hotellet ända tills vi ska bege oss till flygplatsen på tisdag kväll. På så sätt ”får” vi en extra dag, känns det som. Framtiden får utvisa om det var ett bra beslut eller inte. Det lär ju märkas här i bloggen.
Vi avlutade mellandagen med lite proviantering i det närbelägna Publix. Har jag nämnt att jag älskar mataffärer… 😉 I kväll var jag dock inte riktigt nöjd med middagen. Kött är både billigt och väldigt fint här, men idag råkade jag för första gången få tag på bitar jag inte alls var nöjd med. Att laga mat i någon annans kök när man har semester är f.ö inte alls som att laga mat hemma. Det är ju ett litet äventyr i sig. Lite förvånad måste jag säga att jag blev när jag i detta välutrustade kök bara hittade en enda liten stekpanna, men å andra sidan finns här en slow cooker, så nästa äventyr får kanske bli att försöka bemästra den.
I morgon ska vi till SeaWorld, är det tänkt. Dit köpte vi biljetter på Black Friday, då de hade ”Gå två, betala för en”, vilket bahamabay tipsade om på sin Facebooksida (rekommenderas) och givetvis, visa av erfarenheterna av Magic Kingdom igår, har vi nu läst på för fullt och har stenkoll. Haha! Nope, det har vi inte, men det blir säkert bra ändå. (Det där med djurparker, zoo och sådana här inrättningar är f.ö väldigt svårt. Det är inte självklart för oss att gå dit, men barnen vill så gärna se delfiner, så vi blundar med ena ögat och gör det även om vi inte är helt övertygade om att vi borde.)
Aloe Vera-blad i fruktdisken känns hyfsat exotiskt. Eller är det bara jag som handlar i fel sorts affärer hemma?Ingen stress för de här tjejernas skull.”Japp, vi har det bra. Ni kan handla lite till.”Idag kunde jag inte längre motstå att köpa dessa monsteravokador. De saluförs bara som ”Green avokado”, så jag hoppas att de ska visa sig vara ”vanlig” avo i mastodontformat. Någon som vet bättre? Kommer jag att bli grymt besviken?
Idag var det alltså dags. Vi skulle bli av med ”park-oskulden”. Eftersom undertecknad haft ganska mycket med diverse om-, av-, till-, från-, kanske-och hejsanhoppsanbokningar av hotell och dessutom lagt rätt mycket tid på denna blogg, hade ansvaret för själva planeringen av dagen delegerats till min bättre hälft. Detta var eventuellt inte det bästa beslut en kontrollfreakande besserwisser som jag kunde ha tagit. Jag började ana oråd redan i bilen när han (den bättre hälften) i förbifarten sa något om att vara hemma vid tre-tiden… Jo, ni läste rätt. I Peters värld var besöket på Magic Kingdom ungefär att jämställa med ett besök på Randiz lekland. Absolut inget ont om Randiz lekland, det är mitt favoritlekland (förutom att de har så förbaskat kalla golv), men uppenbarligen var vi inte riktigt på samma planet här. Ärligt talat tror jag inte riktigt att Peter var på samma planet som någon som någonsin planerat att besöka någon del av DisneyWorld, men där kan jag givetvis ha fel. Nåväl, jag vill bara varna för att det var upplagt för visst skav under dagens aktiviteter, men vi börjar väl från början ändå.
Vi hade ju läst att det var en bra idé att vara tidigt ute för att slippa de värsta köerna, så trots viss tveksamhet med tanke på hur trötta barnen var igår, siktade vi att vara på plats vid 8.55 då Musse Pigg skulle ha något slags välkomstceremoni, hade Peter kollat upp, så med 20 minuters körtid var planen att lämna vid 8.30. Den som har varit på Disney får gärna gapskratta nu. Det är helt okej. Vi förstår. Nu.
Vi [överentusiastiskt]: ”Idag ska vi till DisneyWorld!” Barnen: [ganska lamt] ”Jaa.” [Sedan, med avsevärt större entusiasm]: ”Vi fick popcorn före frukost!!!!!!” Ridå.Obligatorisk ”vi är på väg till Disneyworld-bild”. Eller på väg till Magic Kingdom. Eller Magik Tjingdom som vår GPS säger.Klockan är 8.50, så vi tycker att vi är i utmärkt tid.Gaaanska många filer in…
Vi var som sagt på Disney’s parkering vid 8.50, ganska nöjda med hur väl vi planerat morgonen. Vi hade ju läst att man rekommenderades att fota skylten där man ställde bilen för att hitta tillbaka till den, men att det krävdes shuttletåg för att ta sig till entrén (eller det vi trodde var entrén, ska vi kanske säga), visste vi inte. Det var en av väldigt många saker vi inte visste, kan vi väl erkänna. Nåväl, det var inte speciellt lång kö till shuttletåget, och det var sjukt mycket personal på plats för att organisera både parkerandet och shuttlandet, så allt gick väldigt smidigt. När vi kom fram var det nya köer. Väskor skulle kollas och metalldetektorer gås igenom. Lyckligtvis hade jag i alla fall läst litegrann själv, så jag visste att en så konstig sak som den selfiepinne som legat i väskan under hela resan utan att någonsin användas, inte fick tas med, så även detta gick smidigt och utan några hick-ups. Däremot trodde vi under några svindlande sekunder att vi kommit in utan att ens visa våra biljetter, för det var ju bara att gå in…. till nästa transport, visade det sig. Efter parkering, kö, parkeringsshuttletåg, kö, säkerhetskontroll är det nämligen dags för transporten till själva parken. Antingen båt eller tåg. Vi valde tåg. Fel val. Tåget hade något fel på dörrarna, så i den kön stod vi i över 40 minuter innan vi kom iväg. Till nästa kö. Men nu var vi faktiskt framme vid själva entrén, och där gick det snabbt och smidigt utan att någon ens tittade på Mimi, som alltså gick in utan biljett. Tack, snälla kvinna på WalMart, som sparade oss 107 dollar!
Klockan var nu en bit över 10, så Musse Piggs välkomstceremoni var sedan hyfsat länge över, men nu var vi i alla fall inne. Och ganska lost. Första delen av parken var i våra ögon ungefär lika upphetsande som High Chaparall. Inget ont om det heller, men det där att folk är som galna i upptryckta grupp-t-shirts ”Family vacation 2018”, ”Most expensive holiday ever”, ”The [valfritt familjenamn] 2018”, vuxna människor i Musse Pigg-öron och med såpbubbleleksaker; det är lite överväldigande. Och lite konstigt.
Tack, tack. Det var visst en bit kvar ändå.Tre biljetter = tre tusen. Som hittat.
Nåväl, även om vi inte hade så mycket koll, så visste vi i alla fall att det skulle vara show framför slottet vid 10.30, så den parerade vi in. Där var både Musse, Mimmi, Olof, Anna, Elsa och flera andra favoriter med, så det blev en bra start i det dessutom plötsligt riktigt varma vädret.
Det vackra slottet gick tyvärr inte att gå in i, vilket var en besvikelse. (Däremot kunde man [barnen] visst få fixa naglarna (!) för [från] 69 dollar i ett litet utrymme nästan inne i slottet. Okeeeej…)Jag behöver väl nästan inte skriva det. Obligatoriskt…Proffsigt värre.Oklart vem som är mest uppslukad av föreställningen.Alla favoriterna på scen samtidigt.Hon sjöng ”Let it go” i timmar efteråt.Slottet ska vara där bakom någonstans.Vem behöver selfiepinne?
Efter showen traskade vi omkring lite och fattade mindre och mindre. Innas högsta önskan var att gå in i slottet, så efter några om och men innan vi frågade och fick veta att man skulle gå bakom slottet och dessutom en smärre incident innefattande en treåring (tvååring idag…) och självspolande toaletter (alltid dessa nymodigheter), hittade vi vägen dit, men att ”gå in i slottet” var ju inte så enkelt. Vid första dörren blev vi stoppade av en kvinna som undrade vad vi hade för planer. Inte vet jag, svarade jag, vad gör man här? Tydligen kunde barn få sina naglar fixade om man bokade paket som började på 69 dollar (då fick man en väska också, tror jag). Vid nästa dörr var det 55 minuters kö, men inte för att gå in i slottet, utan för att få ta en bild med Ariel. 55 minuter… Lite så där fortsatte det. Vi gick och gick, men det blev liksom ingenting, förutom lite popcorn för 4,50 dollar och en alldeles vanlig snurrkarusell som kan åkas på vilken festival som helst, så till slut försökte vi ta oss i kragen. Kön till Den lilla sjöjungfrun såg ju inte avskräckande lång ut, så den fick det bli. Vi såg siffrorna utanför, men de betydde liksom ingenting för oss. Och vi gick och vi gick, köade och köade, längre och längre in i berget, mer vindlande för varje ny kurva i labyrinten som visade sig vara en 45 minuters kö snillrikt dold under jord. Den lilla ”riden” var sedan gullig. Och över på sisådär fem minuter.
Nu började vi på riktigt förstå att vi borde tagit alla ”planera innan-råd” på allvar, och med väldigt låga blodsockervärden hos alla i sällskapet och ett kontrollfreak som försökt släppa kontrollen med detta – just då ganska oangenäma – resultat, så var det minst sagt lite spänt ett tag. Att ställets wifi (så klart) inte fungerar, att Telenors Respass-tjänst är ett skämt och att Disneys planerings-app (trots vedermödorna med att ladda ner och logga in i skiten) inte fungerade för oss gjorde det inte speciellt mycket bättre. Inte heller att Inna tyckte att det var så varmt att hon ville hem eller att Mimi vägrade ta ett enda steg för egen maskin. Just då var det ganska nära att Peter hade fått rätt i att vi skulle vara hemma vid tretiden, kan jag säga, men lite skugga, lång paus, många fish crackers, lite google och den tidigare inköpta 200-kronorssåpbubblegrejen lyckades lyckligtvis hejda just den utvecklingen.
Lite senare hade vi turen att springa på helt rätt person vid ”FastPass-kioskapparaterna” när vi – sent omsider – nog ändå fattat att vi kanske hade något slags Fast Pass i våra alldeles vanliga biljetter. Han fick oss att förstå – lite för sent, men ändå – att vi faktiskt kunde välja tre attraktioner att gå förbi kön i, vilket ju gjorde hela grejen mer överlevbar. Givetvis skulle man ju planerat vilka tre man ville testa först och bokat in dem direkt när man kom in (eller hemifrån) för tiderna försvann hisnande fort, och när man använt sina tre, fick man gå tillbaka och boka en i taget, men då var utbudet begränsat och tiderna blev senare och senare. Nåväl, tack vare detta åkte och gick vi på några riktigt roliga grejer, utan att det tog hela dagen att köa, så efter det gick dagen i dur igen. Dessutom lärde vi oss att ett ständigt intag av kolhydrater och vatten är att rekommendera för allas skull, så ett gott råd till den som ska till Disney: fyll väskan med godis, chips, kex och vatten och snåla inte med det! Bara mata på i ett jämnt flöde. Avvänjning och avgiftning får bli ett senare problem. Kanske för förskolan… 😉
Skugga, såpbubblor och fish crackers, då kan oplanerade föräldrar få en chans att rätta till sina misstag. (Ungefär tusen gånger bättre att planera hemma dock.)Kolla, vad många bubblor jag har!”Det är som solkräm på min arm!” (Eh?)Värt en timme av ens liv…? Tja…Att Inna tyckte denna var jättekul är väl en sak, men alla vuxna som åker den, utan barn… Varför??Vi borde kanske köpt två vagnar.Fundersam.”Jag måste torka bort solkrämen (såpbubblorna).”Räddaren av dagen. Fast Pass-kioskerna.På väg till Tomorrow-land.En av dagens höjdpunkter enligt barnen: The PeopleMover. (Tror jag att den hette.)<3Sann glädje. Nu är dagen bra igen.Den blicken… kärlek.Snabba, effektiva förflyttningar är viktigt.Jodå…Imponerande parad. Däremot var de få karaktärerna vi såg ute ”bland folk” rätt snåla med uppmärksamheten. De vallades uppenbarligen mot planerade aktiviteter och ställde inte ens upp på en high five.Det gäller att man ställer om sitt snåla sinne till Disney-mode och bara gillar läget. 10 dollar för en spann popcorn, 5 dollar för en glass, 22 dollar för en såpbubblegrej, 50 dollar för en gatukökslunch… Det springer snabbt iväg.Okej…?Aladdins flygande matta.Två gånger lyckades jag sitta precis i skottlinjen när den här kanaljen ”spottade” på oss som åkte karusell.Till slut lyckades vi äntligen knipa ett Fast Pass till Nalle Puh. Inte förrän klockan sju dock – att komma 16 minuter för tidigt gick inte för sig – men var man bara tillräckligt kort kunde man ju leka lite i Puhs hus medan man väntade.Klart att Ior måste vara med på bild.Sista stoppet för dagen. Med Puh och alla hans vänner.
Till slut blev det en mysig och bra dag som barnen utnämnde till ”Bästa dagen någonsin!” och visst är det ett coolt ställe och visst hade vi roligt, men jag måste nog vara den tråkigaste människan ever, för helt förstår jag verkligen inte hysterin. Jag hade nog kunnat tänka mig att sätta ett ”Check” i listan och inte åka hit igen, men nu är jag ju förälder, så jag skulle inte bli det minsta förvånad om vi står där i kön nästa år igen, men då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss och att vi ska planera i förväg…
Att sticka hem precis innan fyrverkerierna börjar är verkligen att rekommendera för den som inte är ett absolut fan av sådana shower förresten. Nästan tomt på båten, nästan tomt på parkeringen. Hur smidigt som helst. Vi var hemma i lägenheten nästan på minuten 12 timmar efter att vi hade lämnat den. Inte riktigt vad Peter hade förväntat sig… 🙂 I morgon får vi nog ha en vilodag. Jag röstar på sol och pool! God natt!
