Dagen idag började på allra bästa sätt med besök av Peters barndoms-/spelkompis Jokke och hans Michaela. De var i Florida för att spela golf och tog en liten omväg för vår skull, vilket var så kul. Är det något – utom ibland sol – vi möjligen kan sakna på våra resor så är det ju trevligt vuxensällskap på lite sådär lagom nivå, så det var jättetrevligt att få prata en stund med trevliga människor. Dessutom fick ju barnen två nya att showa och visa upp sina nyfunna färdigheter för. Win-win för oss i alla fall.
Denna lilla urgulliga Nutellaburk är tydligen för söt för att ens öppnas, så den ska tydligen med hem till Sverige, oöppnad.Finbesök från Charleston i form av Michaela och Jokke.Eftersom det är barnen som är chefer när vi reser (inte för att jag tror att jag lurar någon – de bestämmer i vanliga fall också) flyttades snart hela samvaron ut till poolen.Förmiddagsöl…
På tal om win-win så har vi gjort upp med Magnus & Yvonne, som äger ”vår” fina lägenhet om att stanna en extra natt. De hade en svåruthyrd ”mellannatt”, vi har tre nätter som vi fortfarande inte riktigt vet var vi ska tillbringa, så när vi fick ett riktigt bra pris på lördagsnatten var det inget att tveka om. Vi har inte bestämt om vi ska utnyttja natten till att sova här eller om vi ska ta en sen check-out och köra ner till Miami (eller var vi nu hamnar) på kvällen, men i vilket fall får vi ju en extra dag här. Win-win.
Idag är det Martin Luther King day (helgdag) här i USA, så vi hade redan tänkt bort eventuella parker idag, vilket också passade bra med barnens planer, vilka var ganska entydiga: BADA! Redan medan Jokke och Michaela var kvar fick vi förflytta oss till pool-området för att få lite lugn och ro, och där blev vi sedan kvar. Inte alls obehagligt, för även idag var där lä och klarblå himmel, och poolerna var precis lika varma som vi kom ihåg dem från igår, även om det egentligen inte är speciellt varmt i luften. Idag var vi dessutom tvungna att testa resortens egen app, Drynx, med vilken man beställer mat och dryck till vart man vill på resorten. En sådan grej måste man ju bara testa, antingen man egentligen behöver eller ej, så vi tryckte på lite allt möjligt som såg gott ut, och mycket riktigt, efter en stund kom det en kille i golfbil och levererade direkt till solstolen. Lüüüxigt. Dessutom var parmesanstripsen bland de godaste jag ätit. Helt klart topp 5 på strips-toppen.
Självklart sköter vi om vår fysik på bästa sätt när vi är här……Eller……? (Inte så lchf eller diabeteskost, men oj, vad gott!)Riktigt dålig bild på stackars Inna, men smoothien var visst viktig att visa upp.
Om dagen finns annars inte så mycket att säga, för vi hängde vid – eller snarare i – poolen hela dagen. Inna gjorde vissa försök att socialisera med en sjuårig kille, Norlin, som dock inte riktigt höll hennes tempo i simningen (kanske för att hans uppenbarligen inte läskunniga pappa förstört hans lungor med sina äckliga cigarrer, som röks i både pool och solstol – urrrrk) och med lilla bebisen Livia och hennes mamma, där det gick lite bättre, även om utbytet möjligen var lite begränsat, men överlag hängde vi mest tillsammans. Jag vidhåller, mycket bättre sätt att tillbringa föräldradagar kan inte finnas. Vi är ju verkligen verkligen tillsammans och har tid för barnens alla härliga, märkliga och underbara funderingar. I love it.
”Snujja, mamma, snujja!”
Givetvis stannade vi lite för länge i poolen, så är det ju bara. Det gör man. Så nu har vi upptäckt att Inna får fräknar när hon blir lite solbränd och att fyra timmars oavbrutet badande ger väldigt trötta barn. Tanken var egentligen att bada lite och sedan shoppa mycket – även om vi egentligen inte riktigt vet vad – men vi fick till slut nöja oss med nödvändig proviantering, inköp av en billig ”stroller” (paraplyvagn) till samma pris som det kostar att hyra en för en dag i parkerna och inköp av det viktigaste; biljetter till Magic Kingdom. Enligt kvinnan i biljettdisken på WalMart ska det inte vara några problem att gå in med Mimi utan biljett, så vi får verkligen hoppas att hon har rätt, för det sparar oss i så fall över 100 dollar, men lite nervöst känns det allt. Med tanke på att en enda dag ändå kostar ca 3000:- i bara biljettkostnad är jag dock beredd på att chansa och vara aningens aningen omoralisk.
Mimi har för övrigt planer på att ta över gps-tjänsten i bilen. Hon tränar enträget på höger och vänster och upprepar gps:ns ”destinationen ligger till höger” lika glatt varje gång. ”Sessessionen ligger till höger. [Gapskratt.] Den sa ’sessessionen ligger till höger’. [Gapskratt]” Lika roligt varje gång. När vi körde hem från WalMart idag upptäckte vi f.ö helt plötsligt att vi låg efter ”Murder box-bilen” vi fotade igår. Okej att vi bor på samma resort, men det är ganska många bilar på Floridas motorvägar, så hur stor är egentligen sannolikheten? Vi får väl vara glada att den låg framför och inte bakom oss i alla fall…
Med tanke på att jag och Peter är ungefär lika trötta som barnen efter all sol idag, får det bli en hyfsat tidig kväll. Vi har en aning om att morgondagen, som är tänkt att bli Magic Kingdom-dagen, kommer att bli aningens lång. God natt!
Någon som kom ihåg det sista jag skrev igår, att allt skulle vara bättre idag och så skulle vi glömma det där sista deppiga skrev om vädret? Den dealen gäller i allra högsta grad för idag är jag mycket – mycket – gladare än igår. Den som inte känner mig, utan bara läser min blogg, måste ju få intrycket att jag är en hyfsat labil person så många toppar och dalar som jag uppvisar här i bloggen, men jag lovar att jag normalt är en ganska stabil människa. Får jag bara sol på semestrar så är jag det även då. Jag lovar.
Idag var det mycket riktigt så kallt som prognosen uthotade (mitt nya ord). Det som gjorde den stora skillnaden från igår är att solen också har lyst från en klarblå himmel. Lite sol gör verkligen det mesta så mycket trevligare.
Om man tittar noga i grönskan utanför balkongen kan man se poolen där nere.
Planen från början var att ta bilen och helt enkelt reka lite i detta område (Orlando) som verkar så svårt att få grepp om. Dock har väl alla som läst något av våra tidigare inlägg insett att planer inte något vi tar speciellt hårt på när vi semestrar. Och tur var väl det, för den planen hade inte blivit hälften så bra som dagen nu blev. I stället tog vi nämligen en soft söndagsmorgon, satt en bra stund med kaffet och bahamabay.se:s utmärkta guider (som man givetvis borde kollat mycket noggrannare långt tidigare) medan barnen gjorde sitt bästa för att se hur mycket PlayDoh-lera som egentligen kan fastna på ett glasbord. (Ganska mycket.) Vi tog dessutom ett dusch-maraton (varmvattnet räckte, Magnus) och hade spontan matte-träning. Herregud, hade vi följt planen hade vi missat detta lärandetillfälle.
”Eftersom fem plus fem är tio, så är sex plus sex… ha, det här är bara FÖR lätt…. tolv! Vi tar en till! Såå lätt!” (Och så höll vi på upp till sextio. Det var dock inte okej att frångå ordningen. Då blev hon sur.)Vi är inte så vana vid glasbord. Det kanske kan anas.
Planen låg ändå fortfarande fast efter Play Doh, matte och dusch, men i vanlig ordning började ju klockan bli mycket. Barnfamiljer (i alla fall vi) har ju nämligen ett slags magisk klocka som gör att oavsett när vi (äntligen) är klara att ge oss av någonstans, så har det redan blivit nästan dags för lunch. Inga undantag. Det bara är så. Alltså även idag, så då föreslog jag (faktiskt var det jag, jag tar helt åt mig äran) att vi i stället skulle ta en promenad och kolla in området (BahamaBay resort), göra enkel lunch hemma och sedan sticka iväg på rekningsrundan med bilen.
Så fick det bli, så vi letade fram reskläderna (de är varmast) och blev ”svarta familjen”, enligt barnen. Alla hade nämligen svarta, långärmade tröjor och jeans. Mimis jeans var ljusa, vilket gjorde att hon kände sig lite utanför, så hon drog på ett par mörka byxor utanpå. Så klart. Vad skulle hon annars gjort?
Promenaden blev snart en ”utflykt” i barnens ögon, så de tjatade sig till att få fylla fickorna med ”fish crackers” (fiskformade små kex), ”för det har man när man är på utflykt” och självklart hade vi kartan över området med oss, vilken framför allt Mimi tog på stort allvar och hela tiden krävde att vi skulle konsultera. Seriös utflykt alltså. Och jättehärlig. Egentligen var den ju bara en promenad runt området, men med rätt sinnesstämning och sol – så klart – blev den en riktigt härlig utflykt. Vi kände på vattnet i alla områdets pooler (jättevarmt i alla utom i barnens plaskpool), spanade efter ”ödlisar”, kollade in flertalet ätande ekorrar (de låter verkligen roligt när de äter), spanade efter alligatorer nere i dammen, balanserade på trottoarkanter, kollade på kartan, åt fish crackers, testade hängmattor, såg konstiga bilar, följde dramat då en katt jagade en ekorre upp i ett träd, kommenterade de tre personer som trots den bitande kylan låg och solade på de olika poolområdena och var nära att ta lunch nere på områdets restaurang, men då började barnen tycka att det var varmt, så de lyckades övertala sina mer skeptiska vuxna att bad var nödvändigt, vilket ledde till ytterligare en ändring av den storartade initiala planen. Lyckligtvis, skulle det visa sig. (Cliffhanger…)
”En regnbåge, kolla en regnbåge!”Stora poolen vid klubbhuset. Varm. Man behöver dock inte paxa solstolarna idag.Enda stället där vattnet var kallt – konstigt nog – men gissa om vi har två minioner som längtar efter en varm dag…Färgerna är så ljuvliga att man nästan blir sjuk. Speciellt när man tittar på bilderna en ruggig dag hemma sen.Eh? Murder box? Motorsågsmassakermotiv både fram och bak + dödskallar och fler märkliga dödsmotiv fram. Varför? (Lyckligtvis står den parkerad så långt från ”vårt” hus som det bara är möjligt.)Poolen vid restaurangen och ”stranden”. Också varm och skön. Mimi kollar.Hon borde nästan få betalt för allt sitt kvalitetstestande. Hängmattan var lite väl gungig och svår att komma i och ur tydligen.Klart att en resort måste ha en strand även om man inte får bada i dammen.Varken får eller vill kanske…Löjligt vackert.Japp, den håller för tre.Nejdå, jag tvångshåller henne inte alls. Hon vill verkligen sitta där och vara med på bild. Verkligen.Till slut – som sista anhalt – hittade vi äntligen den lekplats vi spanat in på kartan så länge. Den lilla kavata figuren mitt i bild springer och jublar: ”ja jaaaaa jaaaaaaa jaaaaaaa en lekplats, Inna, en lekplats, ja, jaaaaaa, jaaaaaaaaaa”. Gissa om hon fick stanna och leka?Rätt. Det fick hon.
Kommer någon ihåg var vi var efter denna långa bild-cliffhanger? Ändrade planer igen var det. I stället för att göra lite mat och sedan sätta oss i bilen, gick vi – för barnens skull – från svarta långärmade reskläder till badkläder, fixade pool-picknick (typ frukost igen) och gick – mycket tveksamt – till poolen, som bara ligger ett stenkast från huset. Och fan tro’t, där var lä, så det var faktiskt riktigt skönt, trots att temperaturen nog inte var mer än 15-16 grader. Och poolen… här snackar vi uppvärmd pool på riktigt! Vi har ändå varit ganska nöjda med de pooler vi haft tillgång till tidigare (med undantag av den trasiga så klart), men i jämförelse med denna var de svinkalla. Så HÄR ska en pool vara. Och dessutom en ännu varmare jacuzzi bredvid. Eftermiddagen var räddad. Tack, barnen!
Tack vare barnen kommer vi ju dessutom alltid i trevligt samspråk med andra. Inna hade fixat en ny kompis 45 sekunder efter att hon hade hoppat i vattnet. Zain (och hennes bror Zavier) från Louisiana. Det är så lätt när man är fem år och har lärt sig engelska på Youtube. ”Hi, what’s your name. I’m from Sweden.” Och sen leker man. Det behöver ju inte vara så djäkla komplicerat egentligen. Vi redde aldrig riktigt ut släktskapen, men de tre kvinnor Zain och Zavier hade med sig var väldigt trevliga och talföra de också, och på den timme vi hade på oss innan de var tvungna att lämna för att kolla en viktig fotbollsmatch hann vi prata en massa om New Orleans, musik, utbildningssystem, skillnader mellan Sverige och Schweiz (så klart), vad man kan göra som turist i Sverige resp Louisiana m.m. Jättetrevligt. Dessa tre byttes sedan ut mot en kanadensisk ”Snowbird” (pensionär – oftast – som flyr kylan i norr under vinterhalvåret) och sedan ett ultraveteranlag (65+) som deltog i en fotbollsturnering (riktig fotboll, inte amerikansk) i, tro’t eller ej, Auburndale (!). Även med dem diskuterade vi utbildning och fotboll (Pia Sundhage och Hope Solo bland annat). Det är fantastiskt hur mycket man kan lära sig en eftermiddag i en jacuzzi! Dessutom hade vi det jättehärligt och tjejerna älskade det givetvis. Det var inte många minuter någon av oss inte låg i någon av poolerna. Det hade man inte trott igår kväll… Tur att jag inte alltid (bara nästan) har rätt.
Nöjd tjej. (Som inte ger någon fingret, även om det ser ut så.)Vackert OCH skönt. Bästa kombinationen.
Vi hängde vid poolen ända till 16.30-tiden, men SEN gjorde vi faktiskt allvar av planerna som blivit förskjutna hela dagen, så efter ännu en improviserad picknick-måltid (jag tänker inte berätta vad barnen egentligen ätit idag – det som händer i Florida, stannar i Florida) kom vi faktiskt iväg med bilen. Målet var att lokalisera, se och försöka greppa park- och shoppingområdena vi läst om, så vi körde helt enkelt mot Disney. Det var inte planerat (no shit…), men efter att ha sett Magic Kingdom och några av de andra parkerna på håll, följde vi skyltarna mot Disney Springs (f.d Downtown Disney), där vi läst att det skulle finnas trevliga butiker, restauranger och happenings, och utan koll på läget stannade vi helt enkelt där. Ytterligare ett bra beslut, visade det sig. Området i sig är ju hyfsat kommersiellt med en massa ”vanliga” butiker och väldigt många ovanliga, men man får helt klart en förkänsla (om det ordet finns) av DisneyWorld.
Överallt Disney, så klart.Betagen tjej.Självklart måste man åka karusell. (Dessutom billigare än förväntat. Faktiskt de enda 5 dollar vi spenderade.)Karuselfie.”Nessie” av lego.Mimi av kött och blod.
För barn i åldrarna fem och tre är detta nog egentligen precis lika bra som DisneyWorld. Tror jag. Våra hade i alla fall hur roligt som helst bara med att springa runt och kolla på allt, och attraktioner som ”lavaberget” som helt plötsligt börjar ”spruta lava”, djurstatyer som helt plötsligt rör sig eller ”regnskogar” som helt plötsligt får ett åskoväder är ju hur häftiga som helst för dem. Nu ska vi – snåljåpsföräldrarna som redan planerar nästa års resa – inte beröva dem det utlovade besöket på DisneyWorld (Magic Kingdom), men löjligt nöjda var de. Speciellt Mimi vars högsta nöje var att springa i trappor (!). Varje fyra-stegs-trappa möttes av jubel och så ställde hon sig i startposition (jättegulligt), tog sats och sprang, upp eller ner spelade ingen roll – vände och gjorde samma sak igen tills vi sa att vi måste fortsätta. (Och henne ska vi ödsla en DisneyWorld-biljett på…. 😉 )
Lite läskigt är det allt med dinosaurier som rör sig och låter.Jag är inte HELT säker på att den inte lever.Hur nöjd på en skala? Japp, precis så. Jättenöjd.
Förutom trappor och djur som ”levde”, så var musiken det som fångade oss mest. Hos killen med flamenco-gitarren blev vi säkert kvar i över en halvtimme medan tjejerna dansade, dansade och dansade. När jag frågade Inna vad som hade varit bäst med dagen kom svaret tveklöst: musiken. (Och sedan: ”och poolen”. ) Nöjd pappa? Gissa om! (För musiken alltså.)
Det var inte mycket denna kille inte kunde göra med sin gitarr.Några av hennes mer avancerade moves.”Jag älskar denna musiken.”
Nog hoppar man till när ”statyn” man tittar på, helt plötsligt reser sig, öppnar käftarna och ryter (eller vad en alligator nu gör).”Jaaaa, en trappa!”
Vi tänkte nog egentligen ha ätit någonstans på området, men som sagt, det där med oss och planer… Helt plötsligt var klockan rätt mycket, det var kö till de restauranger vi kunde tänka oss och barnen hade ju ”ätit”, så vi hoppade över den programpunkten – lyckligtvis, för vi höll oss nog precis innanför gränserna för vad barnen klarade av – och körde inom ett Taco Bell på vägen hem i stället. Att det blev ett ”variety 12-pack” berodde nog lika mycket på stressen i Drive Thru-kön som på hunger, men vi undrar lite hur tjejen i kassan egentligen äter tacos, för denna enorma hög hade räckt till fyra gånger så många tacos. Sugen, någon? Vi kan sälja.
Sås till 12 tacos?
Barnen somnade ovaggade (utan mat) efter denna, helt oplanerade, men ack så trevliga dag. Blir det en lika bra dag i morgon om jag gnäller lika mycket här i slutet idag, tro? Äsch, jag chansar och struntar i det. Men hoppas absolut på en lika bra dag i morgon. Det är visst måndag då…? 😉
Då bär det utför. Mindre än halva semestern kvar. Snyft. Skämt åsido så är det fantastiskt skönt att fortfarande ha över en vecka kvar. Vädret fortsätter dock att djäklas med oss och idag är det faktiskt rätt ruggigt. Vi ska ju sitta i bilen en del av dagen i och för sig, så då är det okej, men sen får det mer än gärna lätta upp lite.
Inte undra på att jag sovit gott på hotellet. Jag var visst helgarderad, såg jag när jag kollade lådorna innan vi åkte.”Jag är redo att åka.””Vadå? Varför skrattar ni åt mig?”
Avfärden från Residence Inn gav dagen ett visst skimmer i alla fall, för vi blev verkligen väl kompenserade för det äckliga ”chokladiga” lakanet. Både Marriottpoäng motsvarande en natt och parkeringen på 50 dollar. Sådant är det stil på. Snyggt Marriott! Vi kommer tillbaka, vi är på gott humör, känner oss lite som vinnare och kommer att skriva positiva recensioner! Win-win.
Under resan mot Orlando tog vi en avstickare till lilla samhället Auburndale. Som vanligt när vi åker utanför allfartsvägarna såhär, så är det ett musik- och/eller gitarrelaterat mål som hägrar. Denna gång Vintage guitars, som kommer att hålla Peter på gott humör i flera dagar. Det är verkligen så att de här avstickarna visar oss delar av landet vi aldrig hade besökt annars. I många fall på goda grunder. Detta fall var just ett sådant, men det är ändå så häftigt att uppleva landet ”på riktigt”.
City Hall Plaza i Auburndale. En klocka i en rondell. (Men visst, Lord Nelson står också i en rondell.)Här ska Inna och Mimi jobba när de blir stora.Det är något så modernt och fräscht över denna.”Big feet….. big shoes…” (Notting Hill) Enligt Avis är vår bil ”full-size”. Enligt de här parkeringsplatserna är vår bil en ynklig knatte.
När vi svängde av vägen kom vi först rätt in i en ”årlig Pow-Wow”, sedan den lokala grönsaksmarknaden och en loppmarknad. Sedan körde vi förbi ställen som ”Shed4less”, ”Customize your monument” (med en fullskalig utställning av gravstenar längs med vägen), Amish warehouse, skyltar utanför en skönhetssalong med texten ”Your husband called. He said you could have whatever you wanted” och ”Look better naked for Valentine” och så vidare. Det är så härligt osvenskt och märkligt att man blir ömsom varm i hjärtat ömsom högst förundrad över de här varelserna – amerikanerna – som ju ser ut och verkar likadana som vi, men som uppenbarligen är från en annan planet med helt andra värderingar. Det vittnar ju inte minst deras val av president om. (Nej, jag ska inte den vägen vandra igen.)
Medan Peter var i gitarraffären var tjejerna och jag på lekplatsen mitt i stan. Tyvärr var det så kallt (13-14 grader) och blåsigt att öronen höll på att ramla av. I alla fall på mig som inte hela tiden klättrade högst upp i diverse ställningar för att åka rutschkana. Eftersom glassbilen ändå stod och spelade så glatt vid entrén var vi så klart tvungna att köpa glass. Förmodligen mina två dyraste slick regnbågsfärgad is någonsin. 5 dollar för just färgad is med smak som inte uppskattades av något barn och som dessutom var så kalla att hålla i att det inte var försvarbart. Med tanke på hur kallt det är ligger de nog fortfarande kvar osmälta på muren där jag ”råkade” glömma dem. Saknade av ingen. Stackars glassar.
”Den var inte så god, mamma. Men kall.””Hej där nere!””Jag vågade åka! Jag vågade!”Det tog tid och många vändningar i sista sekunden, men till slut gjorde hon det. Igen och igen och igen. Nöjd är bara förnamnet.Samma här.Tyvärr har jag på mig alla kläder jag har med mig, dvs en hoodie och så vindjackan som jag bara räknat med att behöva ha för förflyttning i Danmark/Sverige på ut- och hemresa. Det är KALLT!Nämen oooops, är det någon som har råkat glömma en glass där. Det var väl synd.
När vi frusit klart på lekplatsen gjorde vi ett tappert försök att hitta något lokalt närliggande ställe att äta lunch på, men tyvärr lockade varken haket som bland annat lockade med ”polish sausage” eller den halvsuspekta sportbaren som erbjöd ”beef” rätt och slätt. Barnen hade dessutom sett reklam för att McD hade Shopkins (små meningslösa samlarplastsaker som man måste ha) i sina Happy Meal, så nu har vi också upplevt världens långsammaste, kyligaste och klantigaste McDonald’s. Bara det är ju en upplevelse i sig. Vi beställde vid self-service-stationerna så det borde ju bara vara att följa kvittot, men de lyckades ändå missa precis allt både till ”huvudrätten” och när vi efter lite lek beställde glass till efterrätt. Den beställningen missade de f.ö helt… Dagens stoltaste blev i alla fall Inna som – efter att Mimi ”ändrat sig” och tagit Peters kolasås-glass i stället för sin egen trista plain – gick fram till disken och bad om ”caramel topping” till sin pappas glass. (Äntligen börjar man ha lite nytta av dem!)
Från början verkade det ganska lyxigt. Bordsservering på McDonald’s liksom… men efter att vi först hade fått vänta i 10 minuter på själva beställningen och sedan fått gå och be om glömda drickor, glömda såser och glömd ketchup (och vid nästa beställning om hela beställningen) hade vi hellre haft det ”som vanligt”.
På väg från McD hade vi värsta klyscherizerna i baksätet. De dåliga liknelserna haglade, och blev bara sämre ju mer upphovsbarnen trissade varandra. Vill man berika sitt språk med lite nya liknelser bjuder I och M på: ”Jag är törstigare än törstigast. Jag är törstig som en gubbe som aldrig har kissat. Jag är törstig som en elefant som aldrig har drickit [sic!].” Efter det gick det så mycket utför att jag slutade lyssna.
Strax efter Auburndale möttes vi av skylten ”Entering the green swamp” och mycket riktigt kändes faktiskt naturen rätt annorlunda. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur, men det märks att vi har förflyttat oss. Det kanske har med avsaknaden av kust att göra? Tyvärr blev det bara kallare ju längre norrut/inåt landet vi kom och framme på resorten BahamaBay, som låg lite längre från Orlando än vi nog hade trott (läs: vi hade i vanlig ordning inte kollat tillräckligt noga) var det ganska rejält kallt. Resorten och lägenheten höll dock precis vad som utlovats och barnen sprang omkring i den jättestora lägenheten och utbrast gång på gång ”jag tror inte mina ögon vad fint”, och provade alla dörrar så de till slut var alldeles vilse. Här är verkligen osedvanligt många dörrar dessutom, både in till rum och inne i rummen/badrummen, så det finns några dörrar att gå vilse bakom. Inna la genast beslag på en av enkelsängarna i ”det tredje” sovrummet, som hon skulle ha som sitt och gjorde väldigt stor affär av att inreda det till sig själv. Hennes telefon skulle ligga där, hennes laddare skulle ligga på ”ett speciellt ställe” som bara hon skulle veta om, hon gick och hämtade en flaska vatten i kylskåpet som hon skulle ha ifall hon blev törstig och givetvis skulle hennes resväska in där. (Var hon sedan somnade? I soffan, sur efter en diskussion om skärmtid, så nu ligger hon i min säng… Med oborstade tänder dessutom. Fräscht sängsällskap.)
(Vill man behålla en någorlunda positiv känsla i kroppen, ska man förresten kanske sluta läsa här. Resten handlar om väder. Läs vidare på egen risk.)
”Det är så fint att jag inte tror mina ögon, mamma!”Dusch OCH badkar. Japp, det här är ett bra boende.
Det fick bli en provianteringsrunda på ett närbeläget Publix, och sedan orkade vi (eller barnen i alla fall) inte mer, utan det fick bli enkel, snabb middag och sedan i säng (eller soffa då…). Vi vuxna sitter just nu i soffan (jag med strumpor och filt) och försöker dels planera, dels hålla humöret uppe. Vi har sagt att vi minsann inte får deppa ihop (läs: Peter har sagt att jag inte får deppa ihop), för väder är ju ändå bara väder och det får man göra det bästa av, men tydligen har vi alltså hamnat i ytterligare en köldknäpp och i morgon ska det bli 50 grader Fahrenheit, dvs 10 grader Celsius. Resten av veckan ser ungefär likadan ut. 10 grader. 10 fucking grader är väl okej hemma i januari, men inte när man sparat i ett år för att lämna kalla Sverige och få sol, bad och avkoppling i januari. Då är det snudd på gråtframkallande faktiskt, hur man än försöker låta bli att deppa ihop. En vecka i Orlando är ju inte direkt ett inomhusäventyr, utan det är ju snudd på bara utomhus och gärna i vatten. De fyra poolerna, grillen och balkongen här på resorten känns mest skrattretande. Man får väl vara glad att vi har tvättmaskin, två duschar och två badkar så att vi kan tvätta våra varmaste kläder (reskläderna) varje dag och värma upp oss i varsin dusch efter att ha varit ute. (Hoppas det finns gott om varmvatten förresten. Jag har inte kollat det ännu.)
Nu går jag och lägger mig, vaknar pigg och utvilad i denna fantastiska lägenhet och i morgon utforskar vi Orlando och upptäcker att det är en riktig inomhus-ort och så kan alla glömma det jag just skrev. Så gör vi. Deal. Godnatt!
