Månad: januari 2018

Regn sa väderprognoserna. Bästa väderdagen hittills säger vi. Verkligen inget att klaga över alltså. Jag skulle vilja påstå att idag har varit första dagen med det väder man förväntar sig här. Äntligen. Ska jag upprätthålla min ”glaset-är-halvfullt-approach” så verkar det tyvärr inte som om det kommer att vara, men jag avser att njuta så mycket det går så länge det går i alla fall. Väderprognoser har ju haft fel förr.

Förmiddagen tillbringade undertecknad på bryggan med virkning och manatee-spaning. Jag är nästan säker på att det var minst en manat/manatee som uppehöll sig ett par bryggor bort, men tyvärr kom den/de aldrig så nära att jag kunde bli säker. Världens bästa pappa/livskamrat Peter höll till i poolen med barnen. Perfekt uppdelning vad mig anbelangar. Skämt åsido, jag gillar också att bada med barnen (i alla fall när poolen och luften äntligen håller de utlovade 26 graderna), men den stunden på bryggan var väldigt skön.

Vid lunch tog vi äntligen tag i den där grillningen, och vilken succé det blev. På riktigt. Superlativerna haglade och barnen försökte överträffa varandra i komplimanger och tacksamhetsbetygelser. Det började med: ”Åh, vad gott. Jag uppskattar verkligen att du har gjort denna goda maten, mamma. (!)” Fortsatte med: ”Till och med bättre än McDonald’s.” ”Ja, till och med bättre än hamburgerstället.” Och slutade någonstans på månen eller med någon gubbe som aldrig hade ätit bajs (Mimi har inte stenkoll på liknelserna, men blandar dem friskt och entusiastiskt).

Den kulinariska meny som framkallade denna otroliga entusiasm? Bakad potatis, fjärilskotlett, grillad majskolv, grillad lök (tack, Marie, för tipset – kommer att göras igen!) och caesarsallad. Ibland är det lätt att imponera. Den grillade bananen med nutella gick däremot helt bort. Synd att det aldrig går att förutspå barns reaktioner. Peter blev nöjd i alla fall. Han uppskattar banan med nutella, han.

 

Hade jag fått bestämma en perfekt semesterdag, så skulle den faktiskt ha kunnat vara exakt som idag. Det är ju väldigt sällan som barnens sinnesstämning stämmer överens med ens egen. Är man själv stressad beter de sig som sengångare, vill man koppla av håller de igång som Duracellkaniner osv, men idag har de bara klaffat och varit helt ljuvliga, båda två. Inte bara för det där med lunchen alltså, utan i övrigt också. Det har varit en sådan perfekt blandning av att vara tillsammans i poolen (massor!) och av att få göra sitt eget, samtidigt som alla andra också har gjort det (Inna i någon skärm, Mimi i sina fantastiska låtsaslekar och Peter i sina gitarrannonser) att jag inte kommer att tro på det när jag läser det i efterhand. (Det är sant, Åsa, det var verkligen så just idag, tisdagen den 9/1-2018.) Nu är jag ju inte så naiv att jag tror att det (heller) kommer att vara, men hoppas kan man ju alltid.

Äntligen fick vi också en sådan där ljuvligt ljummen kväll, så vi badade ända till efter solnedgången och satt kvar på altanen och bara njöt. Precis som det ska vara.

Tyvärr avslutade Inna kvällen med att ha jätteont i sina ögon och se suddigt, vilket la lite sordin på den fantastiska dagen, men förhoppnings- och troligtvis är det ju inget värre än en reaktion på de hundratals dyk och ”bomber” hon gjort under dagen. (Men lite läskigt är det att påminna sig killen som vid frukost helt plötsligt stod på terrassen, tittade in på oss utan någon som helst ansats att ens hälsa, hällde något (gissningsvis klor) i poolen och sedan tog sina håvar och grejer och bara gick utan att göra något mer…. Eh?)

Än så länge (peppar peppar) har vi inte haft besök av några konstigare djur än små söta ”ödlisar” på terrassen, men just nu är det faktiskt en massa konstiga knackningar någonstans, så det är kanske för tidigt att ropa hej.

Tyvärr avslutades denna fantastiska dag med att vi fick besked om att det inte finns någon pardon, utan vi måste vara ute ur huset på torsdag redan kl. 10.00. Det känns lite tråkigt, för det är ju egentligen inte förrän idag som vi verkligen kunnat njuta riktigt ordentligt av pool och hus, men det verkar inte vara mycket att göra åt. Vi kom överens med ägarna av förra huset om att bli kompenserade med en natts hyra, så jag tycker absolut att MyFlorida och alla inblandade gjort sitt bästa för att göra det så bra som möjligt för oss efter omständigheterna, och får vi möjlighet att göra en sådan här resa igen, kommer jag absolut att hyra hus här igen, men nu får vi nog ta och bestämma var vi ska tillbringa torsdag till lördag, eftersom vi är lite hemlösa då. Från början hade vi bokat i Clearwater, där det ska finnas fantastiska stränder, men det blir en viss omväg när vi egentligen är på väg till Orlando, så frågan är om vi ska dit eller om vi ska ta något annat lite mer på vägen. Jag lämnar nu blogg och virkning för hotels.com helt enkelt. Wish me luck!

Det känns lite galet att vi liksom skulle ha varit här i en hel vecka redan. Vi har ju inte gjort någonting! Utom att byta boenden och oroa oss för temperaturer så klart. Det är f.ö första temat för dagen idag också, för vår pool som igår aldrig kom upp i de utlovade 26 graderna, visade idag bokstäverna LF  i ilsket rött på displayen och verkade död. Gissa om vi är extra uppmärksamma på sådant efter denna första vecka? Klockan nio körde dock maskineriet igång, så tydligen betydde det bara att allt är avstängt på natten, vilket tyvärr – med de svenska nattemperaturer som råder – innebär att det inte är speciellt varmt. Det är det heller inte i luften, trots att idag skulle bli den varmaste dagen hittills, men vi bestämde oss för att inte deppa ihop för det, utan mobiliserade det som krävs för att få hela familjen i körbart skick, vilket ju ibland känns ogörbart, men idag var riktigt trevligt. Dagens bästa (?) var nog när Mimi – med odelat beundrande tonfall – utbrast: ”Mamma, vilken stor jumpa du har!” ? när jag var på väg in i duschen. Det är då inget fel på hennes iakttagelseförmåga.

Målen vi enades om för dagens utflykt blev till slut Rotary Recreation Park och Dollar Store, där det enligt Inna ska finnas urcoola grejer (vi måste spärra Youtube på hennes telefon). Vi började med parken, som var så där härligt galen som bara amerikanska ställen kan vara. Det första vi kom till var en avgränsad lekplats för stora hundar, och de var verkligen stora, så klart. I nästa avgränsade del satt – av oklar anledning – ett 20-tal människor med små hundar i en rund ring (som ett AA-möte på film). Jag vågade inte fota dem, men det såg så härligt dumt ut att jag fortfarande funderar på varför de satt där. Var det en utbildning av något slag, var det ett hunddagis med tillhörande vuxna, var det filminspelning, satt de verkligen bara och pratade av ingen anledning alls?

I parken skulle enligt uppgift finnas ett ”fjärilshus”, och döm om vår förvåning när vi kom dit kl. 10.27 och såg en skylt som sa ”Gratis guidning lör, sön och mån kl. 10.30”. Äntligen något som gick vår väg. Och vilken visning vi fick! Fjärilshuset var egentligen bara som ett litet växthus, men kvinnan som mötte oss var så entusiastisk, kunnig och pratglad att det kändes som om det var The Smithsonian hon guidade oss genom. Fantastiskt. Dessutom gick hon in och hämtade ”Captain Redfoot”, den tama sköldpaddan som vanligtvis bodde bland fjärilarna, för att tjejerna skulle få träffa honom. Vem behöver zoo?

Efter vår långa guidning i det lilla lilla fjärilshuset förstod vi äntligen att det bara var en del av ett helt ”Preservation center” med dedikerade människor som kämpade för naturen och med att ta hand om djur, både sådana som skulle tillhöra Floridas flora och de som råkat hamna där av misstag.  Inne i ”huset” fanns fler djur och en massa annat spännande. ”Wow, you have a cool house!”, sa Inna till guide-kvinnan. 😉

Efter att ha köpt en sjävlysande fjärilströja till Inna traskade vi vidare för att lokalisera den utlovade lekplatsen, som skulle vara särdeles stor och fin. Stor vet vi väl inte om vi håller med om – undantaget som bekräftar regeln att allt är större i USA? – men trevlig och välskött var den, och där träffade vi lille Roman Alexander och hans mamma och fick på allvar höra Innas självlärda Youtube-engelska in action. Så otroligt coolt att höra vår femåring förklara för den amerikanska mamman att hon inte hade fått sin femårsspruta i vänster arm, som man brukar, utan i höger pga det stora smultronmärke hon har på vänsterarmen.  (Roman kom precis från sin treårsvaccinering.) Det är ju inte direkt de allra enklaste eller mest självklara fraserna som krävs för att förklara något sådant, men hon fixade det helt utan hjälp, och sedan skuttade de två nya kompisarna iväg med Romans dinosaurier och pratade utan några som helst problem. Ja, jag erkänner, både mamma- och lärarhjärtat spricker nästan av stolthet. (Det är dessutom i sådana här situationer jag har väldigt svårt att försvara skolans restriktiva hållning gentemot ledighet. Ja, för oss lärare är det en pain-in-the-ass när elever är lediga, för det kräver en massa extraarbete, men ärligt talat är det svårt att tänka sig en bättre lärandesituation än den jag just beskrev.)

Vi stannade i parken i ett par timmar och fick massor av ovärderliga tips av Romans mamma, som f.ö. längtade efter snö och verkade ganska chockad över att vi aldrig hade sett norrsken. Det är kul med fördomar.

Att bestämma lunch var lika svårt som vanligt, så till slut hamnade vi på ett ”pizza and wings”-ställe, där alla kunde få vad de ville (vi pizza, Inna strips och Mimi färdigriven parmesan som hon strödde på bordet och åt… jomen…) Den snälla servitrisen satte på Dumma mej 2 på tv:n på en volym som ekade i hela lokalen. Hoppas alla andra också uppskattade just den filmen.

Det faktum att vi hade slut på vatten gjorde att vi råkade förirra oss in på ett gigantiskt Target – tänk Ekohallen upphöjt till fem – där det visst ”råkade” ramla ner ett par coola studsbollar och en jätterolig Chubby puppy-bil som uppenbarligen inte går att leva utan, i kundvagnen. Det var t.o.m så att Inna (tillfälligt, är vi helt säkra på) glömde bort sitt Dollar Store, så efter detta ”lilla” besök på Target, åkte vi hem och tog – trots avsaknad av sol – ett långt bad i vår nu 26-gradiga pool, men inte förrän vi haft ytterligare en nära-naturen-upplevelse i form av en ödla i garderoben. Om den var redo att komma ut eller inte, framgick inte, men en lyckad aktion får det väl räknas som i alla fall när den oskadd förpassades till gräsmattan. Kackerlacka igår, ödla idag; blir det en leguan i morgon och en alligator på onsdag, tro?

Kvällen ägnades sedan åt filmen som fjärilsguiden rekommenderade, och den var verkligen häftig. Jag hade ingen aning om att en fjärils liv var så komplicerat och coolt. Se den!

Sammantaget får dag 8 räknas som en riktigt bra, om än väldigt otippad, semesterdag. I morgon ska det visst regna. Det ska bli spännande att se vad vi ska göra då.

 

Idag vaknade undertecknad vid 05 på soffan i ungkarlslyan efter en orolig natt full av drömmar om resväskor som skulle med till London, flyg som missades, necessärer som kom bort och berg-och-dal-banor genom Karlshamn som man var tvungen att åka för att få tillbaka sina necessärer. Vet inte om de märkliga drömmarna berodde på soffan eller ej. Det var inte den sämsta soffan jag sovit på, men aningen ledbruten var jag allt. Jag insåg dock att det var lika bra att ligga kvar, för minsta hostning eller rörelse väcker lill-minionen, som sedan har en tendens att väcka alla andra. Detta visade sig vara ett helt korrekt grepp, för det var faktiskt sjusovarminionen som först visade tecken på att vakna och lill-minionen var den som sov längst, vilket hon var så stolt över att man skulle kunna tro att hon vunnit OS-guld.

Efter frukost inträffade sedan en av de konstigaste händelserna på den här resan. Peter gick ut och badade medan tjejerna tyckte det var för kallt och stannade inne. (!) Inget som någonsin hänt tidigare. Peter badar snarare för att vara snäll, inte för att bada. Vi hade korkat nog missat infon om att man borde lägga på pooltäcket över natten, så vår pool höll bara 73 grader Fahrenheit, vilket motsvarar sisådär 22 grader Celsius. Aningen kyligt i en också ganska kylig morgonsol. Själv parkerade jag mig nere på bryggan i lä bakom den ”lilla” båten, och fick äntligen lite semesterkänsla. I alla fall tills vinden vände… Det är nu nästan exakt en vecka sedan vi lämnade Karlshamn, så vi tycker nog att vi nu förtjänar lugn och ro, sol och en massa härliga, okomplicerade semesteräventyr.

I ärlighetens namn blev det en skön semesterdag. Vädret var som en okej svensk sommardag. Lite blåsigt och inte jätteskönt när solen gick i moln, men helt okej. Vi tillbringade förmiddagen på bryggan, eftersom poolen/terrassen inte får sol förrän senare, och med ett dekadent glas förmiddagsvin och jordnötter i skal kan man inte förneka semestern. Äntligen.

Det stora monster till Webergrill som står till förfogande här leder ofrånkomligen till tankar på rymdfär… söndagsgrillningar, så efter några timmar i solen bestämde vi oss för att åka och grillproviantera. Som alltid när man har barn och inte är världens mest välplanerade familj så är ju dock tajmingen minimal, så vi insåg att vi måste äta något först, hur galet det än verkade. Dessutom föll vi för de bedjande minerna och bevekande bönerna om att vi skulle äta ”på hamburgerstället” som hade sååååå god mat (Wendy’s), så på väg för att köpa grillmat, åt vi alltså lunch på Wendy’s. Mycket välbetänkt, och mycket riktigt har vi kvar grillmaten i kylen, för när vi väl kom hem hade det börjat kännas lite kyligt och enligt väderapparna är det i morgon den riktiga värmen kommer, så i morgon ska vi åka till mån… grilla.

 

Om det är någon som tycker att det är färre bilder än vanligt i dagens inlägg så beror det på våra nudistbarn, som stormtrivs med privat pool och värme. Det är helt enkelt inte lämpligt att lägga ut de bilder jag har tagit idag. Ni får lita på mitt ord att det har varit en bra dag.

Kvällen avslutades med en bra och en (riktigt) dålig sak. Den bra var den trivsamma 20-frågor-leken som framkallade många skratt och fick hela familjen att sitta kvar runt middagsbordet i över en timme. Jag undrar om det någonsin hänt tidigare. Roligast var Mimi som svarade ”ja” på alla frågor – alltid –  men var precis lika glad för det. 🙂 Den riktigt dåliga saken var en gigantisk kackerlacka i köket/vardagsrummet – den första vi någonsin sett i Florida – som, grattis till dig, ditt äckel, nu kommer att påverka typ allt jag gör framöver här. All mat, inkl pasta och mũsli, finns numera i kylskåpet (!), jag tar inte ett steg utan att titta framför och vid sidan av fötterna, jag skakar allt jag rör vid och det kryyyyyyyyper överallt på mig.  Urrrrrk! Jag kan verkligen inte fördra de äckliga krypen.

Och med den bjudkänslan av krypande äckel säger jag over and out för idag. Godnatt!