Månad: januari 2018

Efter en ganska sömnlös natt (så onödigt, när jag ändå uppfattas som en hyfsat känslokall buffel av de flesta, varför kan jag inte vara det också?) skickade jag på morgonen ett långt, rätt känslomässigt mejl till ägare och mäklare om situationen, och fick lyckligtvis snabbt svar. Inte exakt det svar jag ville ha – att någon omgående skulle komma och fixa poolen – utan att ägaren själv ville kolla över situationen senare i januari, men att vi kunde få flytta till ett annat hus (utan jacuzzi, snyft!) i eftermiddag. Jättebra så klart och det bästa efter omständigheterna, men också såå jobbigt. Eftersom vi gillade detta hus så mycket har vi avbokat vårt boende i Clearwater och skulle stanna i Villa Pinja i nio dagar, var det tänkt, så dels har vi verkligen packat upp och gjort oss hemmastadda på ett sätt vi aldrig annars gör när vi reser, dels är det nya boendet bara ledigt till torsdag, dvs enligt vår ursprungsplan, så alltså måste vi dels packa ner allt idag, vänta till 16 när det nya är tillgängligt, packa upp på det nya och försöka göra oss hemmastadda med nya förutsättningar, dels återigen hitta boende för torsdag-lördag nästa vecka. Även om jag så klart är jätteglad att vi får ett nytt boende, känns det som om jag blivit bestulen på två dygn av min semester. Eller fyra, men då beror det på det arktiska vädret. Tydligen fryser leguaner ihjäl och trillar från träd som övermogna kokosnötter i Florida just nu. Självklart råkade vi pricka in just det vädret till råga på allt annat som redan hänt. (Förlåt min egoism, leguanerna. Det är faktiskt mer synd om er.)

Men den som skrivit synopsis till första delen av vår resedagbok borde omedelbart få sparken faktiskt. Det blir aldrig någon kioskvältare av detta mediokra manus:

1. Redan innan avresa blir vi avbokade från Savoy i Miami Beach pga stormskador. 2. Samma morgon som vi lämnar Sverige blir vi, av fortfarande oklar anledning, avbokade av vårt första hotell, där vi skulle ha bott de första fyra nätterna. 3. Vi får en eftermiddag med sol på stranden. Kors i taket. 4. Vi tillbringar en regnig dag i Sawgrass Mills och avskyr det. 5. Vi har ytterligare en regnblåsig, trist dag i Ft Lauderdale. 6. Vi förflyttar oss över hela Florida till ett fantastiskt hus, som nästan genast visar sig ha en svinkall pool. 7. Vi tillbringar en hel dag i meningslös väntan på att få vår pool fixad. Med facit i hand en mycket onödig syssla. 8. Vi får besked om att poolen inte kommer att fixas och måste packa ihop och flytta igen. Boende nr 4 på sex nätter alltså.Skitdålig film.  Kan man hoppas att den i alla fall har ett lyckligt slut, så att detta bara är den nödvändiga settingen för en positiv utvecklingskurva?

Det känns lite som om jag fortfarande väntar på att semestern ska börja, vilket är en rätt halvtrist känsla när man är på dag 6 av den. Tur att det inte är en veckas charter vi har. Att komma igång och göra något idag när vi väl fått klart för oss att vi skulle flytta vid 16, var precis lika motigt som det brukar vara de gånger man har en sen flight hem från en semester. När man bokar resan tänker man: ”yeay, vi har ju en hel dag sista dagen också”, men på avresedagen kan man ändå inte slappna av utan dagen blir alltid lika meningslös som om man åkt med första morgonflighten. Så var det idag. Förutom att jag kände mig rätt psykiskt manglad av alla frustrerande ”väntor” och vändningar, så hade vi tidsaspekten och barnen som ”älskar detta hotellet” att ta hänsyn till, så till slut tillbringade vi en dag på altanen i den relativa värme som faktiskt infunnit sig. Vi ”rejsade” med Mimis bilar, läste engelska barnböcker för Inna, ”doppade jumpan” i det kalla vattnet i poolen (bara Mimi), åt semesterns första utomhuslunch och solade till och med litegrann. Tyvärr med en känsla av stress ständigt närvarande, men i alla fall i närheten av något som skulle kunna likna en halv semesterdag.

Efter lunch fick vi läskigt bra hjälp av barnen att packa ihop alla grejer. Varför kan barn aldrig göra lagom? Antingen tjurar de och ska inte göra någonting eller så ska de göra så mycket att man vill be dem gå och inte göra någonting… Så var det idag. De var så hjälpsamma att man till slut ville skrika åt dem att inte vara i vägen mer. Vilket ju hade varit väldigt pedagogiskt och väldigt bra för vårt fortsatta samarbete… så man fick bita sig i tungan vid några tillfällen och styra om hjälpsamheten till där den gjorde minst skada.

Strax innan 15 lämnade vi motvilligt Villa Pinja och styrde kosan mot Villa White Heron som kommer att vara vårt hem de närmsta fem nätterna. Det är ett helt nyrenoverat hus och så fräscht, maskulint, svart, kromat, modernt och välutrustat att det nästan är löjligt. Och jag gillar det inte. Jag har verkligen inget skäl till denna känsla, och övriga familjen delar den lyckligtvis inte, men jag saknar helt den goa hemtrevliga känslan som fick mig att gå och le från öra till öra i Villa Pinja. Synd. Hoppas det går över, för det finns verkligen ingen logisk anledning att inte gilla detta fantastiska ställe. Poolen höll i alla fall 26 grader, så innan vi ens packat upp, tog vi ett bad. Trots solen var det inte jättevarmt när vi steg upp, får erkännas, men det börjar likna semester nu i alla fall. Förutom att jag inte har någon semesterkänsla, men den kommer förhoppningsvis när vi landat lite.

Efter den obligatoriska eftermiddagsfikan som omöjliggör allt vettigt näringsintag vid middagen sedan och utforskande av den gigantiska tv:n med tillhörande Apple TV 4K  (som man kan prata med, så Inna och Mimi gav den kommandon som den med största sannolikhet aldrig hört tidigare, om man ska tro ungkarlslyekänslan här)  samlade vi nödtorftigt ihop oss för att komma utanför huset på något slags utflykt i alla fall.

Vi åkte till ”Lilla stranden” vid yachtklubben, som visst ska vara stället man hänger vid om man bor här. Där fanns mycket riktigt en liten strand, en liten lekplats, en ganska lång ”pir”, en restaurang som såg trevlig ut (Boat House tiki bar and grill – ”tiki” verkar vara viktigt om man ska tro alla beskrivningar) och ett pågående bröllop, så vi kände oss aningen felklädda. Nåja, när solen går ner blir det mycket snabbt både mörkt och kallt, så våra hyfsat ofräscha uppenbarelser syntes inte så bra.

Barnen ville givetvis leka lite på lekplatsen, även om de rynkade lite på näsan åt all sand i skorna. Vi vuxna rynkade på näsan både åt sand i skorna och kylan, men hade vi nu tvingat iväg dem, fick vi ju stå vårt kast.

När vi väl lämnade ”lilla stranden” hade vi som vanligt överskattat tid och ork på lillsnorpan en aning, så det faktum att vi både behövde tanka och snabbt få i oss något slags mat, var inte så välkommet. Dessutom tog – vad trodde vi – bensinautomaten inte våra kort och vi hade ingen aning om vilken sorts bensin vår kära Cheva ville ha. Efter den lilla pärsen bestämde vi oss för att bara hämta en pizza lite snabbt och lätt, men efter att ha slängt en blick på pizzerians 14 val av botten, 5 ytterligare val på vilken smak botten skulle ha, 8 val av tomatsås, sjuttielva på topping och ytterligare okänt antal på vilken sorts ost, frågade jag vilka slicar som fanns klara… Två peperoni och en cheese? Utmärkt, dem tar jag! Barnen var givetvis inte överförtjusta – en gillade inte ”ketchupen”, den andra inte osten – men inför hotet att inte få äta sina Skittles (det är ju lördag), petade de i sig varsin femtedels slice i alla fall.

(Edit pga att Peter tror att jag skrivit fel ovan. Dem = direkt objekt, alltså ingen idiotskrivning av ”dom”. /Språkpolisen)

För mig slutade kvällen – och natten – på soffan där jag somnade så himla gott med en halvskriven blogg i knäet…  Sängarna verkar ändå lite hårda, så varför inte…

Jag visste det. Man får inte vara nöjd och sådär löjligt glad över något som jag var igår. Det bara är så. Det slår tillbaka omedelbart.

Vad har nu alltså hänt sedan gårdagens eufori? Jodå, vi har fortfarande ett fantastiskt hus med en ljuvlig uteplats, pool och jacuzzi. En pool och jacuzzi med söndrig poolvärmare uppenbarligen. En pool och jacuzzi som håller sisådär 17-18 grader. För den som möjligen inte vet så är det djäkligt kallt för en pool och rent skrattretande för en jacuzzi. Förutom att jag inte har den minsta lust att skratta. Jag känner mig snarare gråtfärdig. Jag vet att det är ett i-landsproblem och att folk svälter, misshandlas, utnyttjas, dör osv i all hemsk oändlighet, men jag orkar inte riktigt bry mig om rim och reson just nu. Jag är skitledsen. Den här veckan är liksom den jag sett fram emot mest på hela semestern. Jag älskar utflykter och aktiviteter, men just detta; att ha allt man vill ha och behöver utan att behöva åka någonstans om man inte vill, utan att behöva packa och tänka igenom 34 olika möjliga scenarion med mat och ombyten, utan att behöva tänka på ifall någon ska sno ens grejer medan man badar, utan att behöva göra mer än gå till kylskåpet och plocka fram något när det är dags för mat, utan sand (!), utan att behöva visa upp sin anskrämliga bikinikropp för allmänheten osv …. DET är faktiskt det jag sett allra mest fram emot av allt under våra tre veckor i Florida, hur löjligt det än kan verka. Nu känns det bara trist och uppgivet. Att vi är inne på den fjärde kalla dagen på raken spelar givetvis också in liksom det faktum att jag inte har en aning om vad som händer i frågan. Vi mejlade i morse den ansvariga mäklaren om att poolen inte verkade ok, fick omedelbart svar att hon skulle komma och kolla den om ca en timme, betedde oss som typiska svenskar (eller är det bara vi som går runt som äggasjuka hönor utan att få något gjort när någon ska komma?), väntade en timme, väntade ytterligare en timme, ringde, fick sms-svar om att hon var upptagen i telefon, men skulle ringa så fort hon var klar, väntade ytterligare en kvart, sms:ade, väntade och bestämde oss till slut för att vi måste göra något, så körde iväg en sväng. Fick tre timmar senare (alltså ca fem timmar efter utsatt tid) sms om att hon varit vid huset men inte kunnat komma in och att något akut inträffat tidigare, körde hem, hon kom och mixtrade lite med panelen, kom tillbaka med telefonen i högsta hugg och sa att värmaren verkade vara sönder, men att hon skulle ringa ägaren direkt. ”Men det är ju fredag”, med beklagande tonfall. (Inget ont om detta, hon hade full förståelse och var hur trevlig som helst.) Men sen virvlade hon ut ur huset och vi har inte hört något mer, och när det väl sjunkit in, inser vi ju att oavsett hur snabbt detta löses (och jag har en känsla av att det inte är en liten skitgrej) så kommer vi ju inte att ha varm pool på många dagar, om ens alls. Vi har ju redan varit här i två av våra sju dygn. Ursäkta mitt obefintliga sinne för proportioner, men jag är på riktigt skitledsen.

Det hjälper liksom inte riktigt upp humöret att dagen idag dessutom känts ganska meningslös. Det har varit kallt, sisådär 16 grader kanske, och lite blåsigt, och efter att vi bara väntat bort hela förmiddagen kom vi liksom aldrig igång. Vi åkte till Wendy’s och åt supergoda hamburgare (som till och med barnen gillade – kors i taket!) och hittade (!) dessutom 50 dollar på golvet, så det borde ju ha känts kanon, men vi gick därifrån med en superläskig känsla av att ha stulit i stället för att ha hittat, för säkert tillhörde ju pengarna någon av gästerna precis framför oss i kön, men vad gör man? ”Ursäkta, sir, har du tappat något? Kan du beskriva det?” eller ”Är den här din?” (Vem svarar nej på det?) I efterhand önskade vi iofs att vi hade gjort det, för det kändes som om vi tjänat 50 dollar, men förlorat vår självrespekt. Läskig känsla. Säkert därför vi sitter i vårt fina hus med en svinkall pool. Karma helt enkelt.

Efter att ha försökt skaka av oss den läskiga känslan, körde vi runt lite i området och kollade läget. Vi hade en tanke om att besöka en stor lekplats vi kollat in, men det kändes faktiskt för kallt, så i stället åkte vi – återigen – till Publix, vår favoritmataffär, där jag tror vi har varit varje dag hittills. Det är mycket man tar för givet när man lagar mat hemma, som man upptäcker att man saknar när man har ett tomt kök att utgå ifrån. Både jag och Peter går dessutom omkring i de där jätteaffärerna som nästan har allt, och kan inte komma på vad vi vanligtvis äter. Att vi äter är ganska uppenbart, men vad i hela friden äter vi egentligen en vanlig vecka? Det är tomt i huvudet. Vad äter man? Här unnar vi oss ändå att inte tänka på kolhydrater, vilket jag alltid gör hemma, så det borde ju vara enkelt, men det tar liksom stopp efter pasta och köttbullar, vilket barnen dessutom nu deklarerar att de inte gillar längre. Gaaaah! Just nu har jag i alla fall snöat in på bakad potatis med god köttbit och caesarsallad, och det räcker ju långt så klart, förutom att barnen absolut inte kan tänka sig äta någotdera… Nåja, Nutella och Wendy’s kan man säkert överleva på.

Det gäller att ta tillvara på dessa stunder.  <3 (Men fatta vad svårt det är att ta sig ur en härlig gungfåtölj med en sovande treåring i famnen. För att inte tala om vilken fara vägen till sängen innebär. Mimi har lyckats tjata sig till minst en bil i varje affär vi besökt, så hälsenorna lever farligt, speciellt när sikten är skymd av sovande juvel.) 

Är det någon som faktiskt orkat läsa ända hit, ber jag om ursäkt för denna sorgliga litania. Jag är säker på att allt kommer att kännas bättre i morgon. Vi är ju på semester för bövelen, så givetvis kommer det att göra det. God natt! /Gnällspiken