Idag strejkar jag inte, och eftersom jag helt enkelt har för dåligt minne för att vara långsint, bryr jag mig inte om att vara sur på kroppen heller. Det tjänar ju inte så mycket till. Däremot tvivlar jag på att detta blir ett så speciellt långt inlägg, för väldigt lite är nytt under solen idag. Vi åt frukost på balkongen, var vid poolen någon timme, gjorde fruktsallad, stack till stranden, var där ett par timmar, chillade på rummet, käkade middag på balkongen och tog sedan en hett efterlängtad promenad ner till stan. Eller, surprise surprise, ner till strandpromenadens trampolinhopp, som varit snudd på det enda tjejerna pratat om idag. Efter att vi lovat att vi skulle gå dit i kväll, handlade pratet bara om definitionen av ”i kväll” (vilket uppenbarligen kan vara samma sak som ”exakt just nu”, oavsett tid på dygnet) och sedan om vem som skulle få hoppa först. Det har förhandlats om choklad, bästa vänner, syskonrang och även förekommit ren utpressning i frågan under dagen. (Det ironiska: när vi kom dit var det idag möjligt att hoppa samtidigt. :D)
När pappa har namnsdag måste man dra på en fin klänning (bak-och-fram) och fixa en teckning. Som givetvis måste slås in, så nämnda pappa måste plocka fram silvertejpen och Victorinox-kniven, som självklart är med.Självklart får pappa hjärtan i regnbågens färger, ”för du älskar ju alla färger, pappa, fast du bara brukar ha svart”. 🙂Ganska nöjd med sig själv efter fruktsalladen som hon både handlat till och själv skurit. (Sen var det givetvis inte lika intressant att äta den, men den var faktiskt väldigt god.)Idag hittade de sjögurkor, eller sjökorvar, som de visst också kallades. 🙂Mimi ser till att vi inte får undervikt på planet hem. Många fina stenar har det blivit.Och många simturer.Sena kvällar och långa pass med cyklopet; då får man ta en tupplur då och då. (Och lillsyrran passar på att täcka en med stenar.)”Om jag inte får mat snart så äter jag sten!”Lyckligtvis ingår utkörning när man beställer pizza, så Mimi hann inte äta så många stenar.Idag försökte vi i över en halvtimme att få fröken ”kissnödig-en-gång-i-halvtimmen” att vara som vanliga barn och kissa i vattnet… Hoppas att familjerna närmast oss inte förstod svenska…”Ett mormorhus!”Bol-selfieFramme vid trampolin-studsmattorna och dagens alla diskussioner ska slutgiltigt avgöras med lottens hjälp.Gissa vem som förlorade…? (Som sagt, de fick sedan hoppa exakt samtidigt. Och faktum är att hon inte sa ett knyst. ”Inget gnäll” kan i vissa – tyvärr hyfsat sällsynta – situationer vara heligt för henne. Rätt ska vara rätt.Efter hoppandet sköts det bollar.Lägg märke till horden av suddiga bollar i luften i riktning mot undertecknad… Skitunge!Det är svårt när ”bommaren” är så högljudd att man försöker hålla för öronen samtidigt som det är så roligt att skjuta bollar.Pengarna rullar snabbt på ett ställe där allt utom gungorna kostar.Och två minuter efter betalning är där bara en unge, för den andra är – surprise surprise – på toa. Som givetvis också kostar.Och där använde vi den sista 5-kunan. Tur att de ser så engagerade ut.Här poserade ju Inna igår, så givetvis ska Mimi idag.Här fanns inga krabbor idag heller. ”Men jag ger inte upp!”, deklarerade Inna.Mimi tyckte att vi skulle köpa en båt att leka lite med.Bol by night.Vi var tvungna att gå ut till ”den coola fyren” innan vi gick hem, så sagt och gjort… (men nej, klättra upp kunde vi INTE).
”Kolla vilken knattebil! Jag kan nästan nå lika långt som den.”
I morgon checkar vi ut och tar färjan från Sumartin till Makarska på fastlandet. I Makarska ska vi bo i en lägenhet inne i stan, om vi förstått det rätt. Det ska bli spännande att se vad vi tycker om det.
Idag är jag på strejkhumör, så vi får se hur lång blogg det blir. Jag hade egentligen tänkt strejka helt från bloggande, men något slags disciplin har jag visst i kroppen, trots att jag sällan tror det om mig själv. Annars är det just kroppen jag vill strejka ifrån. Denna förbenade kropp som alltid tycker sig ha rätt att förstöra för mig (oss!) när vi är på resa. När jag för en gångs skull lyckas pricka in en resa under en blödningsfri tid i kalendern, bestämmer sig kroppseländet för att skoja till det med en extra blödning, mindre än två veckor efter starten på den förra. Tack för den, kroppselände, inte undra på att doktorn tycker att jag behöver järntabletter. Med tanke på att jag är så omåttlig i allt jag gör, är mina blödningar givetvis heller inga små frökenblödningar som man sköter sådär på en halvmiss, så att gå till stranden är nästan otänkbart. Närhet till bekvämlighetsinrättningar och rena kläder är snudd på nödvändigt. Alltså påverkas hela familjen, för så himla roligt är det ju inte heller att gå själv med en tre- och en femåring till en hyfsat befolkad strand. Speciellt inte när det går lite vågor.
Lyckligtvis har det kommit massor av nya svenska gäster till hotellet, så Inna hittade nya vänner vid poolen medan Mimi i alla fall var ganska nöjd med att kasta boll med Peter idag också. Själv surade jag med en (till råga på allt) dålig bok som jag sedan i hotellets inofficiella bibliotek bytte ut mot en nästan lika dålig. Med tanke på vad jag hade att välja på; flera deckare jag redan hade läst, Harry Martinsons Aniara och ett par kärleksromaner på tyska, var det väl ändå ganska okej. Visste ni förresten att Harry Martinson fick Nobelpriset – tillsammans med Eyvind Johnsson – 1974? (Internt skämt, som mina kära arbetskamrater fattar om de läser.)
Vädret har blivit bättre igen så det var soligt och ganska varmt vid poolen, men det blåser fortfarande rejält. Har jag nämnt – när jag ändå gnäller – att jag avskyr blåst? Det finns många väder jag inte är speciellt förtjust i, men blåst är nog topp ett på irritationslistan. Jag tar det personligt med motvind eller vind som blåser bort mina saker. Idag fick man t.o.m hålla i kaffekoppen för att den inte skulle blåsa iväg. Säkert för att reta mig och endast mig.
När det blir tyst och tomt i lägenheten är det bara att kolla i garderoben. Att det är vår smutstvätt vi lägger där längst ner, verkar de inte ha fattat, de små kojmysarna.Att ta sig ut är inte helt enkelt. (Men å andra sidan hade jag aldrig i livet ens tagit mig in.)Hon lyckades faktiskt med konststycket att ta sig på, sitta kvar i säkert 10 minuter och sedan ta sig av utan att blöta ner sig det minsta.Är det något som kan få det taskiga humöret att vända så är det en sådan här perfekt (och gigantisk) avokado. Bifftomaten är bara med som referens.Inna fixade picknick till barnen och var såå nöjd med det.Med nya kompisen Moa.
Vi hängde vid poolen och i lägenheten under större delen av dagen utan att det hände speciellt mycket. Dagens bästa var möjligen när det hördes från toa: ”Pappa, jag har vuxit! Jag når pappret själv nu!” och Peter svarar: ”Wow, har du fått längre armar, vad bra.” ”Ja, nu har jag längre armar. Och bajskorvar.” 🙂
Framåt eftermiddagen samlade vi ihop oss och traskade ner till centrum och den lilla grönsaksmarknaden, där Inna (helt själv) handlade frukt och grönsaker inför morgondagen, och till och med lyckades förhandla fram ”discount” på en mango hon absolut skulle ha. Henne kommer vi att få rejäl nytta av längre fram, hoppas vi.
Vi strosade sedan igenom centrum både framåt och bakåt innan vi slutligen valde en restaurang längs med själva strandpromenaden, där vi både kunde snegla på fotbollen och på alla som gick, cyklade eller sprang förbi. Att ha en strandpromenad som helt plötsligt går igenom restauranger och smala passager har sina sidor. Joggare och cyklister finner sig helt plötsligt kryssa mellan kypare och matgäster, och bänkarna/stolarna på bortre sidan har ryggen mot det ganska närliggande vattnet…, så helt avslappnat var det inte, men inget inträffade i alla fall medan vi var där…
En viss kris uppstod däremot när Inna, styrkt av sina framgångar med språket på både grönsaksmarknaden, med kyparen och (de hundägande) bordsgrannarna från Norwich, lite kaxigt skulle gå själv in på restaurangens toalett. Lyckligtvis är Peter lite hönspappa och reagerade på att det tog lite för lång tid, för givetvis hade hon lyckats låsa in sig där och kom inte ut. Det måste ju hända någon gång. Synd att det blev just idag när hon var så hög av framgången, men å andra sidan kanske hon behövde en liten motgång för att förstå att hon faktiskt ändå bara är fem år, så hon inte flyttar hemifrån i morgon eller så. Man vet ju aldrig.
Inna har hittat en blomma som ”matchar” (med Stockholms-sje-ljud) hennes väska… (Den sitter i dragkedjan.)Gott om master längs strandpromenaden. Det gick nog undan ifall man seglade idag.Inna, som fått smak för de sallader som förgyllt våra luncher några dagar nu, beställer helt på eget initiativ ”One hamburger with French fries, and a salad with tomatoes and cucumbers. And ketchup, please!” När maten kommit viskar hon förtrytsamt ”jag sa ju faktiskt att jag bara ville ha tomater och gurka, inte lök och sallad!”. 😉Mimi å andra sidan är uppbragt över att hon fått gurka och tomat, hon som bara ville ha strips!Gatorna är smala här.Strandpromenaden mot Zlatni Rat. Den med god syn ser kanske våra barn där framme någonstans.Halvvägs mot Zlatni Rat låg ett litet lekcenter med hoppborg, studsmattor och sådana här – mycket uppskattade och mycket dyra – sel-studsmattor där man fick hoppa rejält högt.Gissa om vi hade två nöjda tjejer som försökte överträffa varandra i hur högt de egentligen hade hoppat efteråt. ”Jag hoppade miljoner tusen hundra meter!” ”Nähä, jag hoppade högre, för jag hoppade tusen tusen tusen tusen miljoner meter.” osv…Zlatni Rat anas där borta i blåsten.Efter tusenmiljonershoppen var detta lite mesigt.Zlatni Rat i motljus.Eftersom hon vet EXAKT vad jag tycker om sådant här töntigt poserande försöker hon få till det varje gång jag tar upp kameran. Djädrans unge!På krabbjakt.Hoppas de går att knyta upp igen.Nej tack!Berg i solnedgång med mobilkamera. Sådär.Det var vackrare IRL.Som storasyster gör, gör lillasyster, så snart har jag två som töntposerar. Fast än så länge är Mimi lyckligtvis inte riktigt där. 😉 Glassen var i varje fall god och paraplyerna roliga.Peter hävdade att det var både vacker för- och bakgrund. Jag ser varken eller…Ganska dramatiskt ändå.Hemma på Villa Ana igen efter NÄSTAN 10 000 steg. Visst blir man glad av vinlundens lummighet?”Ta en bild på mig nu, mamma!”
Jag tror att det är dels vädret som inte varit tipptopp de senaste dagarna, dels att vi känner oss lite färdiga med Brac, som gör att det nästan känns som om semestern lider mot sitt slut. Det gör den ju inte alls. Vi ska vara iväg en hel vecka till, och snart är det dags att byta Bol mot Makarska på fastlandet, vilket vi ser fram emot. Min fina kompis Carro har t.o.m varit och rekat och skickat bilder från gatan där vi ska bo, och det ser jättemysigt ut. I morgon är vår sista dag/natt här. Får se om det funkar att tillbringa den (dagen, inte nödvändigtvis natten) på stranden. Det hade vi behövt, känner jag. Min stensamling i sängen är inte riktigt komplett ännu. Har jag förresten nämnt hur gudomligt skönt det är att slippa sand i sängen?
Det där vi lärde oss om boran igår visade sig, som de flesta myter om väder, vara ren bullshit, för inte tusan hade molnen blåst bort och nog tusan regnade det när vi vaknade idag. Så fortsatte det dessutom, och vi känner återigen att det där med att befinna oss på en ö, speciellt en ö där nästan allt handlar om sol och bad, inte riktigt är vår grej. Vi känner oss lite rastlösa och ”färdiga” med Brac i allmänhet och Bol i synnerhet, även om vi egentligen inte gjort så mycket här. Det är kul att ha testat på en ö, men med facit i hand kunde vi hoppat över eller tagit en kortare vistelse här. Just Bol ligger på andra sidan av det mesta, känns det som, vilket vi så klart hade vetat om ifall vi läst på lite mer, men vi hade fått för oss att det var Bol som var huvudorten på ön. Slarvigt av oss. Det finns säkert massor av saker att göra, men när vi t.o.m googlar saker att göra i regn, får vi mest bara träffar om stränder och berg. Inget av det lockar oss särdeles.
Morgonens utsikt från balkongen. Med både moln och regn, trots nattens ”bora”.Till och med svalorna trivs bäst i lä under tak.Stor mening att skaffa ett vinglas till Peter…. (Nej, han drack inte vin till frukost. Det var gårdagens synder.)
Till slut bestämmer vi i alla fall att vi ska ta utflykten i bil som vi pratade om redan igår, fast då hade vi sol- och badaktiviteter i sikte. Nu tänker vi stad, mat och kanske någon affär i stället. Avfärden blir hyfsat försenad pga ett styck treochetthalvtåring med osviklig förmåga att med sitt löjliga beteende även försätta sin ömma moder i löjligt treochetthalvtåringsläge, men slutligen – någon timme senare än beräknat – kommer vi iväg. Med tanke på att Matchen, den med stort M mellan Mexiko och Sverige, börjar redan 16.00 och inte 20.00, som vi hade fått för oss, är det egentligen helt idiotiskt med en utflykt som oavsett mål kommer att ligga 45 minuters slingrig väg bort, men strunt samma. Vi behöver en liten utflykt. Jag vet inte vad vi gett våra barn för traditioner, men för dem verkar det vara likhetstecken mellan utflykt och snacks eller godis… (Det tycker egentligen jag också, så jag vet exakt varifrån de fått det, men det låter ju inte så bra att erkänna.)
Supetar såg ju trevligt ut när vi kom in med båten för några dagar sedan, och ska, vet vi nu när vi läst på lite bättre, vara öns största stad (eller snarare samhälle), så det blev dit vi styrde kosan. När vi kom fram styrde vi mot ”Centar” och trodde att vi på allvar skulle hitta ett centrum och kanske ett torg, men i stället var vi strax alldeles ”vimse” (som Mimi säger) och försökte ta oss fram på dubbelriktade gator som var för smala för en bil och som dessutom utan förvarning plötsligt kunde sluta i en återvändsgränd. Läskigt. När vi väl hittade en ”riktig” väg, tog vi oss tillbaka till rondellen där vi började, och tog oss ner till hamnen i stället. Där var det i alla fall lika trevligt som det hade sett ut från båten och vi satte oss mer eller mindre på första bästa restaurang, där vi utan egen förskyllan blev kvar lite längre än vi egentligen hade tänkt. Det var dock ett bra ställe för att kolla på folk, så det gjorde väl inte så himla mycket förutom att vi ju hade lite bråttom hem igen.
”Mamma, kan vi vara lika busiga som igår, så vi får kolla på våra telefoner när vi äter….? Snääääälla…”Den lilla ”heja-Sverige-tjejen” vilar sig i form inför matchen.De här stunderna kommer man ju garanterat att sakna, så det gäller att passa på.Så här glada var vi innan kyparen kom med barnens pizza… med massor av oregano… vilket vi uttryckligen bett att få slippa. Hans ”jag byter” visade sig ta sisådär 20-25 minuter, så det blev ingen speciellt social lunch.Men vi hade i alla fall gott om tid för lite pinsam kändisspotting, lantisar som vi är.
När en oreganofri pizza väl kommit och förtärts gjorde vi en sekundsnabb sightseeing i staden och stod sedan och hoppade medan barnen låååångsamt satte i sig sina efterrättssglassar samtidigt som de sjöng om bockarna Bruse som kunde gå över broarna och ut i skogen och äta sig så….. feta…ost! (Lika roligt varje gång faktiskt.)
På hemvägen prisade vi den fria roamingen inom EU och streamade Sveriges första 20 minuter genom bilens media-system. (Nej, det gick inte att få ut bilden i GPS-skärmen, det hade kanske varit lite väl bra… men ljudet funkade bra i alla fall och jag kunde ju se vad som hände på telefonen. Hade det blivit mål hade vi nog fått stanna till…) Men det skulle ju ändå visa sig att det var andra halvlek man skulle se.
Snabb-sightseeing i Supetar. Analys: ”många fina fiskar”.Och god glass…Eh, nej, det fick inte sätta sig i bilen med glassen.Olika sätt att följa den FANTASTISKA matchen. Shit, vi GJORDE det! Jag måste erkänna att jag verkligen inte trodde det, men för en gångs skull känns det helt okej att ha fel.
Vi firade den otippade segern med ett besök på lekplatsen, så att alla i familjen skulle känna sig glada och nöjda med dagen. Inna tyckte att vi skulle leka ”banan-kull” (vilket hon förevisar på bilderna nedan). Vad hände med datten?
Intresset för banankull var lyckligtvis ganska snabbt övergående, så undertecknad ägnade sig åt den för en gångs skull medhavda kameran i stället för att posera som en banan. Möjligen en miss, men jag tror att jag kan leva med det i så fall.
När man blir banankullad står man så här. (Det står KULLAD, inget annat!)Och när någon har skalat bananen blir man så här glad. (Okej, jag är helt med. Eh, nej, det är jag inte.)
Efter någon timme på lekplatsen hann vi också med lite fisk- och krabbspaning längs med strandpromenaden och ett par rundor kurragömma vid en liten strand innan vi tog oss an det branta hemvägen för att också hinna se vilket lag vi kommer att få möta i åttondelsfinalen nästa vecka. Att det blev Schweiz känns någorlunda överkomligt, om vi nu bara inte bränt allt krut och/eller underskattar dem.
Kurragömma på en strand är ungefär lika effektivt som kurragömma i en 30 kvm stor lägenhet.
Peter var på träningshumör, så han tyckte inte att det räckte med de branta backarna utan ville gärna ha lite extra vikt också.
