För den som är intresserad kan jag berätta att krogarna i Makarska uppenbarligen inte stänger förrän vid 05… Alltså var det ungefär vid 05 jag kunde somna i morse. Bor man sedan nära den fina kyrkan på torget, behöver man inte vara orolig över att försova sig, för när krogarna stängt och de brölande festprissarna gått hem, klämtar i stället den med något som låter ungefär som 10 kyrkklockor i kanon varje hel och halv timme. Väldigt avkopplande.
Vid frukost diskuterade, eller försökte vi diskutera, morgondagen, då Peter fyller ojämnast möjliga, 55. Mimi, av vilken man aldrig vet vad man får, det skiftar snabbt mellan ohämmad kärlek och ren och skär, illvillig skadeglädje, skulle bara [räcker ut tungan] ”göra såhär, hela hela dan” och Inna (som är lite jämnare i humöret) frågade omtänksamt sin pappa vad han ville göra på sin dag. När han undrade vad han kunde välja på, kom svaret blixtsnabbt: ”Vad du vill. Utom att rida på en enhörning. För enhörningar finns ju inte på riktigt.” Då har vi rett ut det. Planen för dagen är glasklar. Skönt.
Annars pratar Mimi mest om bästa kompisen Ebbe. Det börjar märkas att de inte har träffats på ett par veckor, för nu börjar hon längta. För ett par dagar sedan deklarerade hon att hon ville gifta sig med Inna, och när jag berättade att syskon faktiskt inte fick gifta sig med varandra, hur mycket de än älskade varandra, konstaterade hon med ett lätt skratt att ”nej visst nej, och jag ska ju ändå gifta mig med Ebbe”. Igår skrev vi till Ebbes mamma om en lekdejt när vi kommer hem, vilket kanske inte var en så bra idé, för nu vill Mimi att vi ska åka hem så att hon ska få vara hos Ebbe. 🙂 Igår hörde jag henne skratta till och utbrista ”kolla mamma, en sådan kallar Ebbe [ŗynkad näsa] en cabbe!” och mycket riktigt körde det förbi en glänsande ljusblå cabbe. Söta ungar!
Jag vågar nästan inte skriva det, för uppenbarligen är det så att många som läser mina litanior tror att alla våra semestrar bara består av dåligt väder och allmänna vedermödor (så är det inte, det är bara det att gullelullet ju inte är lika kul att skriva om), men efter frukost började det faktiskt regna. Då är det ju i och för sig bra att man är i en stad, så på med utforskarskorna! Sagt och gjort, vi begav oss ut på äventyr för att kolla närområdet. Det fanns, så klart, fiskar, många restauranger, många hotell och en del affärer.
När vi lyckats slita fiskspanarna från banan-matningen, sprang vi passande nog på en semi-ubåt (en sådan med fönster under ytan) som vi sagt länge att vi skulle åka. Idag kändes som helt rätt dag, så vi bokade in oss på nästa tur.
Jag kan ju erkänna att det trots intensiva fläktar och öppet både fram- och baktill uppe i taket krävdes viss självövervinnelse att inte gå upp i friska luften efter tre minuter. Det kändes lite som att andas i en påse. En ganska liten påse full av svettiga, unga tyskar. (Att de var tyskar hade verkligen inget med saken att göra; deras ungdom och svett spelade större roll.) Inte hundraprocentigt bekvämt, men man vande sig. Nästan i alla fall. Även Mimi ”kände sig lite snurrig” efter en stund, men när vi på kvällen frågade henne vad som varit bäst under dagen var det just den snurrigheten (!), så vi hade kanske inte riktigt samma upplevelse ändå.
Inna och Mimi, framför allt Inna, var helt fascinerade och recenserade båtturen som ”this was supercool” när vi gick av, och det är ju det som är viktigast.
När vi stigit av frågade vi skepparen om tips på en bra restaurang. Han hänvisade oss till restaurangen på hotell Porin en bit bort, så dit gick vi. Tyvärr hade de inte öppnat serveringen för säsongen ännu, men killen där hänvisade oss i sin tur till Gastro Diva, precis i närheten av gårdagens Bar Spina. Här fanns rejäla bord och stolar i rustikt snitt, så vi satte oss utan tvekan. Det tog sedan en stund innan vi fick någon hjälp, och menyn bestod av handskrivna rätter på ett pyttelitet block som översattes vid bordet (rätterna, inte blocket), vilket fick oss lite tveksamma igen. Barnmeny eller speciella rätter för barn finns väldigt sällan och det fanns varken pasta eller strips till våra bortskämda barn, men vi kom över även det och beställde, vilket visade sig vara ett riktigt bra drag. Det var inget jätteflådigt eller speciellt egentligen, men såå gott. Peter åt köttfärsfyllda paprikor, barnen stora köttbullar i tomatsås och jag en gudomlig ostbricka. Riktigt gott alltihop och till en högst överkomlig peng. Rekommenderas varmt till den som har vägarna förbi Makarska.
Efter den goda lunchen hade det klarnat upp rejält, så vi gick hem och hämtade badkassen och gick bortåt hållet där stranden borde finnas. Ett veritabelt köpcentra av (typ) marknadsstånd med strandgrejer, restauranger och kläder visade vägen. Vi investerade i snorklar, en vattenskjutare och en strandponcho på vägen och kom sedan fram till stranden. Och var nära att direkt vända. NU förstår vi hur bra vi egentligen haft det på våra tidigare destinationer. (Förlåt Brac och Bol för allt illasinnat jag skrivit om er!) Det här var Gehenna, Sodom och Gomorra i ett. Undertecknad som inte ens åker till Sandviken eftersom jag tycker att där är för mycket folk… Det här var hemskt. SÅÅ mycket folk hela vägen från strandbrynet upp till de skuggande träden och ute i vattnet. Urk. Det var dock så varmt att det inte riktigt var läge att gå därifrån och hitta en ny strand, så vi tog ett djupt andetag och lokaliserade en minimal plätt där vi kunde lägga ut en handduk. Sedan fick vi – tråkigt nog – bada i omgångar, för det kändes inte som ett ställe där man kunde lämna grejerna och i lugn och ro gå ner och bada som vi gjort överallt annars. Till råga på allt var stenarna finkornigare, så att vattnet var grumligt och man nästan fick känslan av förhatlig sand. Nej, vi kommer inte att återvända. En desperat fråga till kompisarna som var här förra veckan resulterade i en lång lista av andra förslag på lugnare stränder (tack, Carro) så vi ska läsa på lite inför i morgon.
Framåt 18.00 – 18.30 började det lätta så pass i leden att det nästan var okej (fotbollen som lockade, för det var fortfarande lika varmt…?), men eftersom vi var tvungna att möta lägenhetsägaren vid 19.30 (det gick ju inte så bra igår) fick vi vackert ta oss hemåt. Planen var att därefter gå ut och se matchen på storbild på torget, men mängden redan överförfriskade supportrar på restaurangen där vi slängde i oss varsin kebab på vägen hem och en viss ”efter-utflykt-och-strand-känsla” när man kommer hem och sätter sig ner (farligt) gjorde att vi faktiskt stannade hemma och kollade matchen på CMore.
Visningen på storbilden på torget låg ca 10 sekunder före, så under den spännande förlängningen visste vi redan hur det skulle gå. Det hördes till exempel väldigt tydligt när det blev straff för Kroatien och ännu tydligare när Schmeichel räddade. Även tystnad kan ju vara väldigt talande.
Under straffläggningen var det inget vidare med förhandsreferatet i form av vrål från torget. Det tog liksom bort spänningen i det hela att höra vrålen redan när straffläggaren gick fram emot straffpunkten, och när Danmark missade sin sista straff behövde vi inte se Kroatiens sista, för det vrålades, smälldes fyrverkerier, vrålades mer, tutades och smällde redan. INTE bra för min nattsömn gissar jag, men förmodligen bra för själva känslan här nere. Grattis, Kroatien!
