Nu börjar resan lida mot sitt slut på allvar, men än har vi två dagar kvar innan färjan väntar. Idag vaknade vi så sent att vi nästan missade frukosten. Tur att det var ”sommartid” och alltså förlängd frukost, så vi hann med den där extra koppen kaffe medan barnen lekte i lekhörnan och pratade öronen av tjejen som vaktade ingången. Mimi blev mäkta stolt när hon (tjejen som vaktade) frågade om Mimi ville ha hjälp med kon hon studsade på, och Mimi kunde svara ”no”. ”Jag sa no, mamma. Jag gjorde faktiskt det när tjejen undrade om jag ville ha den gula. Visst var det bra av mig? Jag undrar varför jag är så bra på engelska nu.”
Givetvis var vi tvungna att ta en sväng till på stan innan vi lämnade, så efter check-out gick vi direkt till stället vi undvek igår så att det fick bli lite hopp i hopptornet. Tivolit var konstigt nog stängt, så tur att vi hann dit igår. Vi hade vårt eget lilla tivoli vid ”lejon-fontänen” vid Mariakyrkan i stället. Det är rätt skönt när det är så varmt att man kan strunta i att barnen blir dyngsura in på bara skinnet.
En fika hann vi också med innan vi styrde kosan mot hyfsat o-charmiga området runt Spa Faltom. Rumia, där det ligger, har riktigt fina områden också, men man åker inte dit för omgivningarna utan för att få ett lekland, en pool, en utomhuslekplats, en bowlingbana, ett spa och ett även i övrigt väldigt barnvänligt hotell i ett. Dessutom till absolut överkomliga priser. Parkeringen är gratis (om man inte – helt meningslöst- väljer deras betalparkering) och frukost ingår. Vi brukar ofta ta någon natt här för barnens skull. För oss är det hyfsat meningslöst, vi som gillar att ut och strosa på kvällarna, men barnen älskar det.
Denna gång hade vi ett trebäddsrum som låg granne med lekrummet, vilket var väldigt smidigt, för barnen kunde själva springa emellan, och vi kunde se dem på tv:n (!) genom videoövervakningen. Rätt obekvämt är det att veta att även alla andra kan se, speciellt på ”pool-kanalen”, men man får försöka låta bli att tänka på det. Och försöka låta bli att peta näsan och sådant när man är i rätt (fel!) vinkel framför kamerorna. Den som råkade titta på pool-kameran när Mimi skallade mig vid ett ”rutschelkaneåk” (sic) hade säkert ganska roligt. Jag trodde på allvar att näsbenet gick av, men fick ”bara” en tjusig rodnad/svullnad som ser ut som en rejäl finne. Tjusigt!
Vi såg till att verkligen få valuta för pengarna genom att utnyttja alla faciliteter maximalt, men barnen tyckte så klart att de knappt hade fått göra någonting när vi lämnade så sent som möjligt på torsdagen. Otack är världens lön.
Sista dagen. Nu är den här och även om jag av någon outgrundlig anledning kallar denna dag för 14, så har vi snarare varit hemifrån i 16-17 dagar, vilket brukar betyda viss hemlängtan, men i vårt fall är det snarare så att det faktum att vi är i vårt kära Polen känns som om vi är på en ny resa, så vi är egentligen inte alls sugna på att åka hem. Dock vågar jag inte logga in och kolla saldot på kortet…
Som jag nämnde i förra inlägget sög vi verkligen ut det mesta av vår vistelse på Spa Faltom genom att stanna i lekrummet till sista stund innan check-out, vilket dock inte imponerade på barnen som tyckte att de inte hade fått leka alls. Barn är verkligen bra på att se allas behov och önskemål.
När vi kom till shoppingcentrat Port Rumia hade de helt glömt bort vår deal om att det nu var dags för lite vuxentid utan gnäll, så det var kanske inte den trevligaste shoppingtur vi haft, men vi fick i alla fall tag på lite presenter till en blivande fyraåring (må hennes dramaqueen-tendenser försvinna ihop med treåringsstämpeln), lite ölkorv, prosecco och god öl. Den svaga svenska kronan gör tyvärr att det inte är alls lika förmånligt som för några år sedan att fylla kundvagnen (för den blir konstigt nog alltid full, oavsett hur mycket eller lite som står på inköpslistan), men vissa saker måste man bara ha och vissa andra är ändå betydligt billigare än i Sverige.
Efter ett ändå ovanligt kort besök på Port Rumia styrde vi kosan mot Gdynia, där vi tänkte oss en sen lunch/tidig middag och en härlig eftermiddag på strandpromenaden/piren. Man kan väl säga att det inte alltid blir som man tänkt sig…
Vårt första mål var att hitta ett hyfsat svalt parkeringsgarage. På Lidl (!) i Kroatien hade vi nämligen hittat ett väldigt gott och prisvärt rödvin, med vilket vi fyllt de inte så frekventa kvarvarande håligheterna i bagaget utan att riktigt tänka på hur varm en bil blir i 32-gradig temperatur. Att hitta ett parkeringsgarage var inte så svårt. Att stå ut med hettan och de gnälliga barnen på vägen till den utvalda restaurangen var värre. Korrelationen mellan det svala (som förresten inte var så svalt) garaget och våra mål för dagen var i stort sett obefintlig nämligen. Må vi njuta av vinet vid hemkomst!
Nåväl, restaurangen (Tom’s diner) vi blivit rekommenderade av min f.d kollega Angelica var – även om den inte låg optimalt i förhållande till det förbenade garaget – verkligen bra och äntligen fick jag den perfekt tillagade köttbit jag aspirerat på under hela resan. Lite synd var det möjligen att jag gick på personalens rekommendationer om (den gigantiska) förrätten, så att jag nästan var mätt när den kom, men man kan ju inte lyckas jämt. Hit kommer vi att gå igen. Till nästa gång kan vi ju stå i parkeringsgaraget 50 meter därifrån i stället…
Perfekt tillagad Filet Mignon på Tom’s Diner. Äntligen!Och ett lekrum till barnen. Perfekt restaurang.
Mätta och belåtna flanerade (läs: flåsade vi irriterade och genomsvettiga mellan de skuggiga platser vi kunde hitta) mot hamnen och barnens efterlängtade ”hästar”. Vi genomled två gnälliga turer (fröken dramaqueen tyckte i och för sig om att ”rida”, men var bara tvungen att hitta fel på allt bara för att) innan vi inte stod ut längre utan lämnade hamnen innan vi frestades att knuffa ut någon över kanten. Det fick bli ett glass- och kaffestopp inne på den märkliga ”gallerian” runt bion precis i början av hamnpiren, men det var liksom inget som riktigt ville sig idag, utan det var gnälligt och ytterst irriterat över hela linjen. 33 grader i väntan på en färja i en stad där det inte fläktar är helt enkelt inte optimalt. Vi slog ihjäl ytterligare någon timme i zoo-affären i gallerian — innan vi äntligen kunde sätta oss i den inte jättesvala bilen och köra mot färjan.
Väl på färjan var vi faktiskt så stukade av dagen att det var nära att vi stannade i hytten i stället för att ta en drink vid lekrummet som vi brukar, men när vi väl övervunnit det hade vi så trevligt att vi var sist därifrån. Efter att personalen helt sonika släckt och stängt lekrummet… Att vi träffade lite Åryd-folk drog ju inte ner kvällen direkt.
Barnen hade gjort teckningar och presenter till maskoten ”Happy”. ?
Over and out för denna gång. Får se om det blir Florida 2019 näst eller om vi lyckas klämma in en resa till innan jul. 😉
Att kalla denna dag för nr 12 är egentligen helt galet eftersom vi lämnade Sverige på kvällen tisdagen den 24:e, vilket väl snarare ger dag 14, men av någon anledning gav jag ju nerresan till Kroatien en egen etikett, så vi kallar dagen för 12 för att inte ytterligare snurra till det. Dessutom passar Gdansk ju ganska dåligt in under rubriken ”Kroatien”, så det är ändå inte mycket som stämmer.
Oavsett vilket så lämnade vi i morse (förmiddags) vårt pitstop-hotell Altamira och gav oss av på de sista 35 milen mot Gdansk. Resan var i stort sett händelselös och gick hur bra som helst på välskötta A1. Trots att vi varit på resande fot så länge och varit i Gdansk fler gånger än jag kan räkna kändes det riktigt riktigt gott, lite som sockerdricka, i kroppen när vi närmade oss. Absolut helt rätt beslut att flåköra och ta en natt här alltså. Eftersom vi idag kom söderifrån upptäckte vi att det hänt en hel del med den södra delen av stan som annars varit lite eftersatt. Precis vid stationen (och Scandic, där vi ska bo) hade det öppnats ett splitter nytt köpcentrum, Forum. Jag är ingen större fan av stora köpcentrum egentligen, eftersom de i mitt tycke tenderar att ha exakt samma utbud överallt, men det som saknats i centrala Gdansk har faktiskt varit bra shopping av den sorten. Där finns köpcentrat Madison, som är ganska litet, men utöver det ”bara” (som så klart inte är så bara) småaffärer. För allt annat har man varit tvungen att bege sig utanför stan med bil eller tåg. Det ska bli intressant att se om utvecklingen/utbyggnaden av denna del av stan kommer att ta samma fart som på andra sidan floden.
Eftersom det är St Dominika-marknaden (avspärrat och massor av folk nere i gamla stan) hade vi medvetet valt Scandic som ligger en bit utanför händelsernas centrum, men ytterst bekvämt bredvid ett billigt parkeringshus (40zl/dygnet), nära till motorvägen, nära till stationen och en bit ifrån det värsta kaoset under marknaden. Ibland har jag litegrann nedvärderat Scandic och känt att det är lite ett andrahandsval, men jag blir mer och mer imponerad för varje gång vi bor där. Denna gång hade vi ett Standard Plus-rum, där det egentligen bara gick att boka in två vuxna (egentlig kostnad 1250:-, men jag fick det gratis tack vare Hotel Rewards) och det stod t.o.m att det inte skulle få plats extrasängar på rummet, så vi var beredda att trängas med mini-marodörerna, men Scandic levde verkligen upp till sin slogan ”We love kids” och skickade utan knot upp en gratis extrasäng, delade ut ytterst uppskattade present-rit-set och frukosten ingick för oss alla fyra utan diskussion, trots att jag bara bokat och betalat för två. (Ta lärdom av detta, trista Dina 52 i Rovinj som krävde oss på 1200:- extra för att bädda upp bäddsoffan till barnen. ?) Dessutom var rummet (standard plus är, tror jag eftersom vi haft standard tidigare, de senast renoverade rummen) jättefräscht med allt man kunde behöva. Snyggt, Scandic! Vi kommer igen! Fast förresten… kanske inte ändå, för en sak – kanske den viktigaste av alla – hade de ändrat på, vilket faktiskt är snudd på katastrof. De hade inte längre sina två olika sorters bacon till frukost! Hur kunde jag glömma detta i min lovsång?! Innan har det funnits riktig bacon (svartbränd som chips) och äcklig sladdrig, halvstekt bacon. Idag fanns bara den sistnämnda. Buäää!
De producerar hjärt-teckningar till personalen i incheckningen. (Dessa mottogs sedan med ganska osäkra leenden… ?)Egen säng i natt?! Vågar man hoppas?Man får plats med förvånande mycket på 20 kvm. Tänk om de alltid hade haft detta fokus på bra saker.
När vi väl lyckats dra barnen från sina nya presenter (rit-seten) gick vi givetvis ut i stan. Medelst våghalsiga avledningsmanövrar lyckades vi ta oss förbi den första lilla parken med hoppborgar och ansiktsmålning, passera tivolit på betryggande avstånd och med hjälp av ett gäng tillväxlade småmynt att stoppa i diverse myntautomater och karuseller (vi är så bra på att sätta gränser och skulle givetvis aldrig drömma om att förhandla med eller skämma bort våra barn…) fick vi tid att sitta ner i skuggan och ägna oss åt att titta på folk och ta en öl.
Huset till vänster fanns överhuvudtaget inte förra gången vi var här. Ja, okej, ni ska få glass. Marknadens storsäljare. Det är trots allt bara 31 grader idag. 5 zl är billigt för lite egentid. Okej, denna kostade några futtiga zloty också. Så här glad blir man av 1 zl slemmig hand från en automat.
Därefter hittade vi av en händelse tunneln över till köpcentrat Forum, så vi var ju faktiskt tvungna att gå dit att kolla. Det var riktigt coolt byggt i flera olika etage och byggnader som bara delvis var sammanbyggda, och det verkade finnas gott om trevliga ”häng-ytor” både inom- och utomhus, samt mycket gröna växter och en skön rymd. Absolut inte som alla andra köpcentrum, även om utbudet så klart var nästintill exakt samma som det man hittar på Baltycka eller Riviera. Något jag tyckte var trist var att min favvo-butik C&A faktiskt inte fanns där. Barnen hittade dock utan problem både till Smyk och Toy’s R’us och lyckades så klart förhandla sig till att få köpa ytterligare ett tillskott till alla meningslösa plastprylar som redan spammar deras rum hemma. Det är så kul när de efter sju minuters lek (att det blev så länge berodde på att en åttaårig brittisk tjej vid bordet bredvid hade köpt samma prylar, och var en intressant lekkompis) undrar om de får ”köpa något mer. Snääääälla”. (Nej, det är det faktiskt inte. Jag är ironisk och ja, jag vet att jag själv skapat denna situation, men nej, det gör mig inte gladare att veta om att det är så.)
Väldigt modern byggnad (fast dålig bild från andra sidan vägen). Gammalt möter nytt.
Som vanligt när vi reser så kommer de där förbenade måltiderna alltid in och stör när vi minst anar det, och måltider är verkligen inget som uppskattas i familjen Olofsson just nu. Jo, av mig och Peter så klart, det är tyvärr uppenbart för alla som har ögon att se med, men då handlar det bara om den fysiska njutningen av mat. Psykiskt är det mer som terror. Även om jag älskar att vara ledig, så längtar jag innerligt efter att snart på jobbet få äta med vuxna människor med ett hyfsat jämnt humör som faktiskt gillar något mer än spaghetti och pommes, och som äter sin mat utan att jag ska behöva höja rösten/förhandla/räkna antal skedar/mata/fysiskt fånga in och placera dem på stolen igen. Jag längtar verkligen efter det. Dagens middag på annars sååå trevliga Radissons uteservering med massor av kul folk att kolla in, var ett riktigt lågvattenmärke bland sommarens frekventa dylika, och givetvis lyckades det sitta en svensk familj vid bordet bredvid, så eländet dessutom inte kunde döljas av tillkämpade leenden över hotelserna. Inte bra. Situationen att som vuxen ha en enda kväll i sin favoritstad är dålig när man totalt hamnar i clinch med båda barnen. Alla konsekvenser drabbar ju således en själv mer än dem. O-bra. Riktigt o-bra. Det enda som möjligen var lite positivt i den halvtaskigt till slut lösta situationen var att vi (skamlöst och omoget, och inte alls på ett snyggt vi-har-regler-och-ramar-och-dem-följer-vi-föräldralikt sätt) utnyttjade den till att säga tvär-nej till precis allt i alla stånd under kvällens fortsatta promenad genom marknaden. Det var ganska effektivt, men samtidigt totalt tandlöst eftersom vi inte hade hjärta att inte gå till tivolit i slutet av promenaden. Det är lättare att vara pedagog på jobbet än hemma, även när man vet vad man gör fel.
Nåväl, den inte så snyggt pedagogiskt lösta situationen gjorde i alla fall att vi fick vår fantastiska kväll i vår favoritstad, så skit samma. Barnen är hyfsat bra människor än så länge i alla fall och vi får väl uppfostra dem i höst. Eller göra som så många andra och lämna det ansvaret till skola och förskola… Vi var på tivolit tills det snopet nog stängde redan vid 20, och kunde sedan, tack vare ytterligare några tior på meningslösa lysande ”helikoptrar” ta en god och trevlig drink (okej två) på favorit-uteserveringen Elephant nere på Dluga targ. Jag som varit skeptisk till hajpen runt Aperol Spritz, som verkar så inne, hittade på inrådan av servitrisen en annan, mycket godare ”spritz” (vad det nu är). Gin spritz hette den visst, med Pink gin, vilket jag inte ens hört talas om. Cocktails och drinkar är inget jag så ofta ägnar mig åt. Jag gillar det i och för sig, men den där kroniska sjukdomen som envisas med att hänga med 24/7 trivs inte alls med sådant och då väljer jag oftast att lägga ”synderna” på mat i stället. En ljuvligt ljummen kväll på Dluga targ kändes dock helt rätt för en (ja visst ja, två) cocktails och vi klarade nästan kvällen, men det blev till slut tio minuter för mycket för den minsta minioren, som – fullt förklarligt – bröt ihop av trötthet. Räddningen blev helt enkelt (bra uppstyrt, Peter! Jag är för dumsnål ibland) taxi den relativt korta vägen till hotellet.
Sammantaget – om man glömmer en och annan diskussion om att ”köpa saker” och hela middagen – en riktigt härligt ljuvlig dag i fina, fina Gdansk.
På kvällen/natten skolkade jag från bloggandet och försökte mig på något så otippat och underbart som ett bad med ett glas vin och en sliskig pocket-kärleksroman. Det gick ganska bra, i varje fall i 20 minuter, sedan fick jag skyndsamt skölja den välgörande (ha, jag fick bara finnar som en tonåring!) masken ur ansiktet och dyblöt ut och häva en av Innas lyckligtvis väldigt ovanliga (lagen om alltings djävlighet så klart) nattskräcks/mardröms-anfall som bara verkar kunna hävas med hennes ”pryck” (ett födelsemärke på min arm som varit hennes snutte sen hon var bebis). Aningens opraktiskt, speciellt när fröken lillasyster är hypersensitiv för andras skador och känslor, och alltid passar på att vakna och bryta ihop samtidigt. Inte riktigt den avslutning jag hade tänkt mig på mitt avkopplande bad, men man får vara glad åt det lilla. De fick varandra i boken förresten. Skönt. Jag var lite orolig ett tag.
