Efter en helt sömnlös natt sitter jag nu på en småkylig, men solig altan, med tusen tankar snurrande i huvudet. Jag hade inte målat fan på väggen som jag skrev igår, utan den som hade gjort målningen hade målat en ännu värre fan än jag ens kunde föreställa mig. Jag orkar inte ens skriva om det, för då skriver jag nog saker jag inte borde. Semesterkänslan är i alla fall helt som bortblåst. Jag visste att det var för bra för att vara sant. Så fort man är genuint glad och lycklig över något, tas det ifrån en. Får se om jag orkar förtränga och ändå låtsas som om allt är bra både IRL och här. Barnen lär ju inte köpa att jag sitter här och deppar så länge till i alla fall.
Det är inte bara jag som är deppig och har förlorat tron idag. Lilla söta Mimi – vi undrade vad hon höll på med när hon frågade var hennes målarbild var och började kolla under kuddarna i sängen, men tänkte att hon väl gömt något hon haft med sig hemifrån. Lite senare hörde jag henne dock öppna och stänga varenda låda i sov- och badrum och med en rent förtvivlad röst undra var hennes målarbok var. ”Jag önskade ju en. När kommer den? När kommer det man har önskat?” Lilla, lilla hjärtat, hon slängde ju 25 cent i en önskebrunn igår och önskade sig en målarbok med enhörningar… Gissa om vi kommer att försöka hitta en sådan?!
Det blev en väldigt slö förmiddag med mig ältandes på altanen och resten av familjen i olika stadier av aktivitet. Det är tyvärr lite kyligt – bara 16-19 grader nu – men sol, lite bad (29 grader i poolen), grill på altanen och ett par glas vin, trots att det bara var lunch, gjorde en del för livsandarna. Eller förträngningen. Känner jag mig själv rätt kommer tankarna med full styrka i natt igen, men det var ju skönt att jag i alla fall bara förstörde förmiddagen, för eftermiddagen blev riktigt trevlig. Först kom grannen – efter ett par påstötningar från barnen (host host) – över med valparna Mia och Gizmo, så överlyckliga tjejer fick hundgosa i säkert en timme.
Efter hundgoset badade vi hela familjen en bra stund, trots att temperaturen inte egentligen riktigt tillät det. Vad är det förresten som gör att barn aldrig får nog? När man känner sig som världens bästa, mest engagerade föräldern ever efter 30-40 upprepningar av en och samma aktivitet tror man ju att man ska leva på de meriterna i veckor, men glöm det: ”En gång till, bara en gång till”! Idag stod badbolleyboll (sic!) och dubbelbalansering på flytbräda på agendan. Faktiskt ganska kul (de första 25 gångerna), speciellt när jag och Inna utvecklat balanserandet till konst och Peter sedan skulle försöka. Mimis kvittrande skratt hade kunnat värma halva Småland i en månad om man hade kunnat lagra den energin på burk. Mimi utnämnde f.ö dagen till byxneddragardag (kiss- och bajsåldern är så rolig…) och gapskrattade varje gång hon fick en skymt av en skinka. Själv var hon naken, knäppskallen.
Egentligen skulle vi bara köra en sväng och handla lite på kvällen, men i stället hamnade vi på vårt lokala ”Ford’s garage” (det ställe vi tänkt besöka på Miromar igår). Det låg så konstigt och off-side till att vi kört förbi det flera gånger och jag verkligen trott att det var en verkstad, men tji fick jag. Vilket ställe! Cool inredning, massor av personal, massor av folk, ett djädrans tempo och riktigt god mat. Jag var bara tvungen att prova det märkliga ”Deep fried dill pickle”, vilket helt enkelt var friterad inlagd gurka med wasabi-dip. Supergott och ganska annorlunda. Jag trodde det bara var ett litet snack, så jag beställde (trodde jag) lite strips också. Ooops…. båda rätterna hade kunnat mätta en smärre nation. Lyckligtvis är det ju helt legitimt att få med sig resterna i en box här, så lunchen i morgon är räddad.
