Det gick bra att ha översovande gäster. Mimi anförtrodde mig viskande på morgonen att det hade varit mysigt och lite lite läskigt. Anna anförtrodde mig senare att Mimi inte alls hade legat så stilla som jag hade påstått och att hon dessutom hade varit väldigt kärleksfull (läs: legat tätt som en sardin). Oops. Personligen låg jag av helt outgrundlig anledning tvärvaken till 03. Så djäkla onödigt.
Edit kl. 00:03. Något annat som också är djäkligt onödigt är att jag skrivit ett jättelångt, positivt blogginlägg med bildtext till varenda en av de många bilderna, men att min WP bestämde sig för att inte spara något av det jag skrivit sedan 21. Trots allt jag vet om datorer, applikationer och deras egenheter vet jag inte varför och jag verkar heller inte kunna lösa det. Aningens gråtfärdig är jag över detta faktum, för dagen har verkligen varit så ljuvlig att de som känner mig nog hade trott att jag var ironisk. Så positivt var inlägget. Karma? Jinxade jag för mycket? Tja, fan vet, men det jag vet är att jag inte kommer att orka återställa det som försvann, speciellt inte i telefonen, vilket verkar vara det enda som funkar, så det får bli som det blir. En massa vackra glada bilder i huvudsak utan text. Blä.
Efter frukost smugglade vi ut våra hemliga gäster på torget medan vi packade klart. Helt i onödan skulle det visa sig för vårt värdpar var inte ens hemma när jag kom för att checka ut. Det känns skönt att känna att jag absolut hade kunnat tänka mig att komma tillbaka, trots allt.
Mot bättre vetande körde vi om ”stora Konzum” för att handla, för även om Peter tyckte att ”allt fanns” i det närbelägna Studenac i Mimice, så var Anna inte alls överens. I detta fall litar jag mest på Anna. Med hjälp av skohorn och mycket vilja fick vi in all packning och proviantering i bilen och rullade mot Mimice med en förhoppning om att vi skulle få snabb tillgång till kylskåp och att vi inte skulle krocka…. Inna såg vi knappt där hon satt och höll i väskorna medan vi stängde bakluckan… Hur det blir när vi ska öppna, blir ett senare problem.
Vid 11 var vi framme på Apartments Tom i Mimice och blev lyckligtvis SÅ positivt överraskade. För det första var allt klart för att checka in, för det andra är lägenheten jättemysig, rymlig och ren och för det tredje var det helt okej och gratis att få sen check-out på fredag, vilket (anser jag) ger oss en extra semesterdag, för jag avskyr verkligen de där hemresedagarna när man ska checka ut kl. 10 och sedan dra runt på (det gigantiska och kokta) bagaget hela dagen. Det förstör nästan hela semesterkänslan för mig.
För det fjärde så är utsikten från balkongen så magnifik att jag kommer att spamma bloggen och alla sociala medier med den hela veckan. Be warned. 
Jag har redan (två timmar efter incheck) tagit typ 25 bilder på den helt makalösa utsikten från vår jättestora balkong och stormtrivs. Det trodde man inte när vi la en hel förmiddag på att leta alternativt boende häromdagen. Tack gode (ateist-)gud för att Anna hindrade de tokerierna. Okej, vi har färre bekvämligheter här (ingen tvättmaskin, ingen diskmaskin, ingen brödrost och ingen kaffebryggare) men mysfaktorn har slagit i taket många gånger om och kaffe gick lyckligtvis utmärkt att ”brygga” med hjälp av vattenkokaren, våra alltid medhavda ”USA-filter” och en metallsil, så vi kommer att överleva.
Underbara Peter har både gjort supergod lunch (spaghetti olio e aglio) och diskat efter den. Jag bara sitter på balkongen med mitt kokkaffe och njuter. Och lyssnar på de miljontals syrsorna, för något annat är faktiskt omöjligt. De överröstar t.o.m vägen på andra sidan huset. Vi är i total osynk med Anna och Holger, som badade medan vi åt lunch, och förmodligen kommer att äta lunch när vi går och badar, och det känns så himla skönt att det är helt okej. Osynk med bra vänner är bara skönt, osynk med andra vänner bara jobbigt och obekvämt. Det här kommer att bli så bra. Fem nätter kvar. ?
Klockan är inte ens 17 ännu och jag inser redan att detta kommer att bli ett ganska o-typiskt Åsa-inlägg, för vi har det så löjligt bra att jag är snarare lyrisk än mitt vanliga bitska jag. Ber om ursäkt på förhand för detta.
Edit kl. 00:37. Det var förmodligen här det hände. Här jinxade jag sönder hela resten av bloggen, för detta är det sista som finns sparat. Allt det jag skrev efteråt om den ljuvliga stranden, att värmen kommit tillbaka i vattnet, att vi var kvar på stranden till 19, varenda en bildtext. Allt det positiva är borta och jag orkar inte skriva om det, fast jag själv vill ha det sparat att njuta av när bistra höstvindar gör sitt bästa för att förstöra mitt liv. Fan ta jinx!
Usch, det är inte med någon glädje jag publicerar det här. Får hoppas att jag ändå med hjälp av bilderna kommer ihåg vilken ljuvlig dag vi hade. Dåligt slut på en toppendag. Godnatt!