I vanlig ordning är vi på väg mot Polen på höstlovet och i vanlig ordning har jag egentligen inte bestämt om jag ska blogga eller inte, för vi har ju varit där ett typ oräkneligt antal gånger och förmodligen lär vi inte göra speciellt mycket som vi inte redan har gjort minst tre gånger tidigare, men redan på väg mot Karlskrona inser jag att jag nog kanske ändå måste blogga lite när ett meningsutbyte mellan Mimi och Peter om Blekinges olika städer och huruvida vi bor i Sverige eller i Karlshamn (redan roligt) utmynnar i den smått chockade kommentaren: ”Menar du att mamma inte varit svensk ett tag?” Detta eftersom Peter berättade för henne att jag jobbade i Ronneby när vi träffades för elva år sedan. Då är man inte svensk uppenbarligen. Visste ni det, ex-kollegor? Ni har väl passen med er om ni kommer och hälsar på i Sverige? 😉
Stackars Mimi som varit så otroligt taggad i flera dagar slocknade redan i bilkön innan färjan och vaknade sedan inte förrän ”Happy-sången” (I’m sailing) ljöd på alldeles för hög volym kl. 06 idag. Då var hon å andra sidan på ett särdeles gott humör, vilket alltid muntrar upp. Dock missade jag ju min obligatoriska Margarita utanför lekrummet, eftersom vi delade rum, hon och jag. Illa. Jag får ta två på hemresan. Då fyller jag ju faktiskt år, så det måste vara ok.
Varför ändra ett vinnande koncept? Väl framme i Gdynia styrde vi mot Mercure och hotellfrukost. Det var nära att vi (jag) vände när den oerfarna tjejen i kassan ville ta fullpris (55zl = ca 140:-) för Inna. Det hade blivit en dyr halv våffla… men hon tog sitt förnuft till fånga, tack och lov. Måste f.ö ta ett snack om det där att Inna varje gång någon frågar om barnens åldrar i syfte att bedöma pris inflikar: ”Actually, on Friday I’ll be seven.” Det är liksom inte alltid vi vill att det ska bli känt… (Note to self: måste börja preppa Mimi så hon inte gör tvärtom ifall vi ska simma med delfiner i år också…. ?)
Man ska aldrig underskatta en spelberoende mamma med nyåterväckt intresse för Pokemonspelande förresten. När barnen fastnade i hotellets lekhörna lockade alla pokestops utanför i solen, så Peter utrustades med en kopp kaffe och undertecknad smet ut, vilket sedan ledde till två timmars lek på en jättefin lekplats på stranden, som vi faktiskt aldrig sett, trots att vi varit där så många gånger. Samma intresse resulterade sedan i att vi lyckades styra bort från den ständiga zoo-frågan och tog ett snabbt besök på Akvariet i stället. (Många Pokestops på piren utanför…)
Viss diskussion senare lyckades vi hamna på McDonalds för lunch och Mimi var helt lyrisk: ”Inna, hit går vi i kväll också!” (Över min döda kropp.)
Nej, i stället körde vi faktiskt äntligen mot Gdansk medan vi begrundade det faktum att klockan bara precis passerat lunch, trots att vi hunnit med så mycket. Om vi kommer att lära något av detta? Nope. I morgon kommer vi att vara sena till frukost, sega efter frukost och förmodligen inte ens ha lämnat rummet vid samma tid. Ingen mening att inbilla sig något annat.
Lite segt och surt var det när vi inte kunde checka in när vi kom fram. Ifall vi inte kände för att uppgradera till en svit för billiga 300zl (750:-) ytterligare per natt så klart, för sviten råkade som av en händelse vara ledig. Vi bet ihop, tackade nej och tog ganska motvilligt ännu en promenad. Nu var det för första gången idag lite tjurigt, för nu ville vi mest bara ”chilla” en stund. Utom Inna som antingen ville bada i poolen eller åka till zoo, för allt annat var så tråååååkigt. Vi tog oss igenom även det, och varsin espresso respektive glass senare var livet ok igen. Efter ett gäng dygnsgamla (gamla…?) musungar i zoo-butiken och inköpta chips/majskrokar skulle jag t.o.m vilja påstå att livet var toppen. Än bättre blev det när vi vid 16-tiden äntligen kunde checka in och placera oss – och ett berg av sand från morgonens lekplatslekande – tungt i Hiltons sängar/soffor. Så skööönt…. Hur många steg som skilde mitt ständiga ”jag går bara en [extra] runda hit och kollar Pokestops” och Peters icke-extragående? Knappt 1000…. Nejdå, jag är inte bitter, det är ju kul att han får känna sig aktiv. (Grrrr…)
Om kvällen finns mycket lite att säga, speciellt ur miljösynpunkt, för vi stannade på hotellet. Och badade. En och en. Efter varandra. Hm. Det var inte riktigt meningen, men så blev det. Nope, vi använde inte samma vatten, utan vi slösade i massor och det var så djäääkla skönt. Speciellt när ”Peter-pappa-of-the-year-Olofsson” (efter karbaden) tog med sig tjejerna upp till poolen för ”riktigt” bad. De somnade ovaggade efter varsin pizzaslice sen. Hela kostcirkeln idag. Yeay. Inte bara de somnade f.ö ovaggade. Det snarkas bredvid mig också nu. Tror jag ska joina kören. Godnatt!