januari 2020 – Sida 3 – On the road again

13 januari, 202014 januari, 2020

Florida 4.0 2019/2020 Dag 23 Discovery Cove – fullkomligt ljuvlig dag

Idag är det äntligen dags, det som Mimi tjatat om sedan förra året när hon inte fick. Delfinsim. Tekniskt sett får hon i och för sig fortfarande inte eftersom det är sexårsgräns, men vi väljer att tolka det som om det är året man fyller och frågar inte, för frågar man kan man ju eventuellt få nej.

Klockan är 08.00 och vi är ännu inte framme, så än kan vi inte andas ut i och för sig. Lite spänd är jag. Eftersom hon inte pratar engelska som Inna kan det fortfarande bli trubbel. Det står dessutom att man ska ha med foto-id, men det måste väl rimligen bara gälla vuxna?! Kommer inte ihåg eftersom Inna verkligen var sex förra året. Det var alltså inte en issue då.

Familjeselfie i motljus utanför hör till.

Det som är underbart skönt med Discovery Cove är att de har en maxgräns för hur mycket folk de tar in, och den gränsen verkar härligt låg, för här är det knappt några köer alls och massor av plats. I den lilla kön in hann jag i alla fall ta denna bild på taket.

Incheckningen gick utan några som helst problem. Damen frågade om vi ville dricka alkohol idag – på Discovery Cove är vin och öl inte alkohol, intressant nog, vilket vi inte ville och hur gamla tjejerna var. De svarade ordentligt att det var sju och sex. Inga probs. Vi var inne!

Vi klarade första steget! Förra året kallade Mimi dessa biljetter för ”våra pokaler”. 🙂

Det finns mycket att fota på detta vackra ställe, och att ha med sig de här två gör mig ju inte mindre benägen att ta upp telefonen och fota…

Första stoppet – efter den inkluderade frukosten alltså – blev fåglarna, för dem har det tjatats om sedan Busch garden där det ju liksom inte blev så himla mycket med det, eftersom fågelkräken inte fattade att de skulle vänta med att äta tills tjejerna bestämt sig för att de vågade mata dem. Här är fågelmaten – som allt annat – dock gratis. Här var det snarare modet som var problemet. Stackars Inna har det lite tufft just nu som storasyster och förebild, för lillsyrran kastar sig glatt in i allt på samma sätt som hon gjorde förr, men nu är hon (Inna) helt plötsligt rädd för en massa saker. Kanske det drabbar Mimi också när hon blir sju och förnuftig (haha), men just nu är hon den modiga och Inna den rädda som kommer med tusen undanflykter och bortförklaringar. Svårt.

För att vara en köttätare så är det en hemskt gullig liten varelse. Ordet ”köttätare”, speciellt på engelska, får en ju annars att tänka på något blodtörstigt. Eller är det bara jag igen?

Vi var här mycket längre än Peter var bekväm med, men snäll som han är så ställer han upp. Både som kepsvakt och lyftkran.

Återigen säger Innas kroppsspråk och ansiktsuttryck mer än några ord.

”Det här är fåglar mer i min smak, mamma! Jag gillar inte sådana där som flyger och sätter sig i huvudet.”

Säkerheten är rigorös. I ”the river”, en simtur runt området som inte ens innehåller strömmar, sitter säkert 10-12 badvakter, både i och utanför vattnet.

Efter denna totala overload av fåglar var vi tvungna att svalka oss med ett dopp. Eller svalka och svalka förresten, det var 27 grader i luften och 30 i vattnet. Snacka om perfekt dag! Vi tyckte vi hade det bra förra året, men detta var tredubbelt bra ändå! Även här blev det dock lite jobbigt med det där med mod igen, för trots att lillsyrran bara vågat doppa huvudet i sisådär tre veckor, så hade hon inga problem alls att åka igenom de två (egentligen högst onödiga) vattenfallen som kommer på ”the river-rundan” medan den som nästan aldrig är över ytan när hon badar vanligt freakade ur och gick upp hellre än att göra det. Mycket märkligt. Och kaxig lillsyrra fick mer vatten på sin kvarn så klart. ”Det är så konstigt. Jag är två år yngre än Inna men jag vågar både åka ”splashen” och mata fåglar och åka igenom vattenfall. Visst är det konstigt…?” Jaja, du får nog ditt du också i sinom tid.

Jag gjorde något som jag nog borde gjort för längesen, jag köpte ett ”waterproof” case till min telefon. Jag vet att den ska tåla vatten, men nej, jag stoppar inte den svindyra saken under vatten ändå, men i caset var en helt annan sak. Det är givetvis inte en sak man ska köpa i en park, det fattar ju vem som helst, så jag tänker inte ens berätta vad det kostade, men det var värt varenda krona, så nu blir det, förutom overload av fågel- och delfinbilder, även total overload av vattenbilder. Sorry, men det var ju jättekul.

Ekiperade och på väg att testsimma med nya caset! Inna erbjöd sig att göra det, ”så kan du sola under tiden, mamma”. Det är min tjej, det.

För att citera Mimi för ett par veckor sedan: ”Det här är livet!” Discovery Cove är verkligen värt varenda krona och mer därtill! Åk dit, den som kan!

Livsnjutarna tog flytväst på bara för att njuta lite.

Caset klarade testet, så nu ska vi iväg på en runda i ”The river”.

Här freakade Inna ur första gången, men detta drog jag henne igenom. Nästa är mer en tunnel där faktiskt även jag tyckte det var lite läskigt, för under hela första delen sprutar det vatten som ur bevattningskanoner och sedan kommer en sådan här gardin av vatten. Helt onödigt! Varför? Sen vill de sälja bilder efter delfinsimmet – alla är ju sjaskiga i håret då… 🙂

Mimi är ganska fascinerad över mitt blöta hår – jag gillar ju inte att dyka (läs: bli blöt i håret) så detta var riktigt stort enligt henne. 😀

Yeay! Familjeselfie i vattnet! Caset är verkligen värt varenda krona! Vem vill inte se oss guppa runt så här liksom?

Fruktansvärd bild, jag ber om ursäkt för den, men fatta hur ljuvligt… Det är sandbotten (fejk, men vem bryr sig), otroligt vacker omgivning, 27 grader, strålande sol OCH 30 grader i vattnet. Och jag kan hänga på en pensionärspinne och sola. Fantastiskt.

”Det här är så lyxigt, mamma! Man kan ha denna att leka med också.”

Jag frågade tjejen i baren om öl-råd och hon rekommenderade denna. ”Den kanske inte säljer så bra i en vanlig bar, men här är den otroligt populär.” Konstigt nog var den ganska god.

As ready as she can get! En stund senare kom hon springande och berättade upphetsat att de hade sett en rocka som var stor som en dörr!

Vi tillbringade hela förmiddagen med fåglar och i ”the river”/lagunen och det var så mysigt att jag nästan fick nypa mig i armen. Klockan 12.25 var det sedan dags för den stora finalen, själva delfinsimmet. Där skulle det fyllas i en massa legal paper om att man som förälder tillät det ena och det andra och jag gissar att vi hade varit i en del trubbel om det faktiskt hänt något med tanke på att jag skrev under med ett påhittat födelsedatum för vår nästan-sexåring. Intressant nog var det Inna som höll på att blow our cover, för när damen (som f.ö var the spitting image av den lilla, arga tanten som leder agenterna i en av de där serierna som alla är ungefär likadana och går runt 23.00 på kvällen på 3, 4 eller 5:an, japp, alla fattar precis vem jag menar…) frågade hur gammal hon var. Hon var så inställd på att Mimi ju var sex, att hon svarade att hon var det… innan hon skyndsamt rättade sig. Sättet lilla barska tv-serie-damen svarade: ”That’s fine. Just need to get sure I don’t put any five-year-old in the water…” fick mig att ana att hon kanske inte var helt övertygad…

Det gick dock bra och efter en massa rearranging (det var någon delfin som visst inte var så sugen idag och några som nog inte dykt upp etc) blev vi bara sju stycken i vår grupp. Superlyxigt. Det blev en massa information om Maria, vår sextonåriga delfin, som hade en elvaårig dotter, och massor av möjligheter att gosa med henne. De är väldigt pedagogiska i sitt upplägg, så nu vet vi också hur man skiljer en hona (tre streck = genitalier) och en hane (bara ett streck) åt. Man vet aldrig när sådan kunskap kommer till nytta.

Mimi frös så hon skakade i vattnet, trots att det måste hållit 25 grader, men var lika lyrisk som resten av oss. Det var verkligen en upplevelse, och denna gången struntade vi i att vara så där olofssonskt snåla som vi vanligtvis är, så vi köpte faktiskt, på just Mimis enträgna önskan, bilderna. Det är väldigt mycket pengar (2000:-), men då fick vi alla bilderna och jag antar att ett besök hos en fotograf i en studio inte är mycket billigare? Och tänk, nu kan alla som faktiskt läser bloggen få gotta ner sig i varenda en av de 62 bilderna… Här kommer de! (Okej, jag skojar, men bara lite, för ganska många bilder kommer faktiskt nu.)

Som jag utlovade, eller hotade med… många bilder på oss och Maria the dolphin, som var ”så söt”, enligt tjejerna, och Mimi anförtrodde mig efteråt att hon nu ville bo med delfinerna. När jag undrade om det inte kunde bli ganska … vått… i längden, svarade hon som om det var det naturligaste i världen: ”jag har ju våtdräkt”. Jo… men då så.

Man badar, roar sig, äter och solar i våtdräkt. Eftersom jag inte är någon frisksportare precis visste jag inte förrän idag hur klaustrofobiskt svårt det är att ta sig ur en våt våtdräkt snabbt när man behöver gå på toa. Det vet jag nu.

Jämna timmar kan man gå på – eller simma på – apshow, för aporna bor på en ö i vattnet, så man är helt enkelt i vattnet och kollar. Om inte något barn skyndsamt behöver gå på toa, för då gör man det i stället. Och roar förmodligen hela stället med dotterns överförtjusta skratt när man själv tänker att det ju är lika bra att gå när vi ändå är där liksom. Mimi, fem år (f’låt sex år idag) fick hjälpa mig av med våtdräkten, vilket hon till fullo uppskattade.

Nu har vi kommit i våra våtdräkter igen. Nästan lika svårt det ju när man lider av bred häck och breda axlar. Och tjocka ben och tjock mage, enligt ärliga Mimi. Tyvärr har hon ju alldeles rätt i det. Det är lätt att känna sig lite ”slim” i den där dräkten, för den håller ju in både här och där när man väl fått på den, men sen ser man sig i en spegel och återkommer skyndsamt till verkligheten igen.

Alla säger att de är så lika. Jag ser inte det, men jag tror på ert ord. Fina är de i alla fall.

Frissan man får när man stått på händerna + snorklat oavbrutet i över en timme…

Mimi äääälskade verkligen lagunen och var i över en halvtimme efter att alla vi andra gått upp.

Okej, hur nöjda är vi med dagen? Alla tummar upp! Vi tyckte att vi hade en toppendag förra året, men dagen idag var faktiskt **ännu** bättre. Discovery Cove ÄR verkligen riktigt bra!

När vi lämnar stället – bland de sista – kan jag inte låta bli att undra hur mycket svinn de har. Vi gjorde ju något så okarakteristiskt som att uppmana våra barn att ”jadå, ta ni lite mer chips innan vi sticker, det är gratis, så bara ta!”, men det hade ju varit precis lika enkelt att stoppa ett par våtdräkter i väskan när man gick. Det måste ju hända. Varje dag. Eller är folk bättre än jag tror? Det är i vilket fall **otroligt** välordnat med allt och det de skriver i sina välkomstmejl – ”ta din baddräkt och ditt id och kom” – stämmer verkligen. Man behöver inte ha med sig någonting. Mat, dryck, snorkel, våtdräkt, solkräm, schampoo, balsam, handdukar, solsängar, flytvästar, flytgrejer och rigorös säkerhet, allt ingår. Dessutom är det fantastiskt vackert och bara avkopplande skönt. Åk dit!

När vi kom hem vid 19-tiden var vi inte supersugna på att hitta på så mycket mer, så det blev gårdagens hämtmatrester (kinamaten hade nästan räckt till i morgon också) och en promenad för de som ville spela pokemon (den som ville det var ganska ensam på sin promenad, men fick i alla fall lyckligtvis inte sällskap av några alligatorer eller coyotes som de varnar för, även om något väsen fångades på bild). I natt kommer vi att somna ovaggade och sen får vi se om vi lyckas styra undan från önskemålen att ta SeaWorld redan i morgon eller om vi kanske kan få en vilodag. Dagen idag blev i alla fall allt vi kunde önska. Så härligt, inte minst för Mimis skull. <3

Infarten till Bahama Bay resort är lite magiskt vacker.

12 januari, 202016 januari, 2020

Florida 4.0 2019/2020 Dag 22 Slappt och småirriterat i Orlando

Jag vet att det är löjligt, men nu börjar vi verkligen få uppbrottskänsla på riktigt, och både Peter och jag hade igår känslan av att ”ska vi verkligen packa upp allt, vi ska ju snart hem”, vilket är helt galet, för vi ska vara här i sju nätter och har således åtta nätter kvar innan vi sätter oss på planet hem. Det är alltså mer än en vanlig chartersemester, fatta det, hjärnan!

Jag vet inte om det bara är den vanliga separationsångesten som gör det eller om det verkligen är så, men lägenheten känns, trots att den är gigantisk (den känns t.o.m för stor nu när vi bott mindre ett tag) och nyfixad, inte som en ”keeper”. Vi vet så klart att Chris, som vi hyr av, nyligen köpt och börjat renovera, så allt är ju inte klart, men det är väldigt kalt och saknas en del rätt basic saker som hängare, dörr in till stora badrummet (!!), torkställning, skålar, de där småsakerna som man kommer på efterhand etc. Dessutom är köksluckorna väldigt oprofffsigt försöktillfixade med något som liknar tippex, och Peter har redan fått en lös fejk-panel på foten. (Tur att det inte var något barns fot!) Dessutom var det något vajsing med två av brandvarnarna i natt så de pep (högt!) en gång i minuten så vi kunde inte använda det ena sovrummet. Och så är det fel på ismaskinen, så vi har en kvarts kubikmeter is i frysen, men inga isbitar. Till det kan läggas ett stopp i ena toaletten – så att det rann över …. ? – så kanske inte den allra bästa starten.

Vy från badrummet ut till sovrummet. Till höger är en liten toalett, som lyckligtvis i alla fall har dörr, men ärligt, inte tusan vill man ha det så här öppet när man duschar, borstar tänderna eller gör alla olika inte alltid så fräscha sakerna man gör i ett badrum? (Eftersom jag vet att det är en del som läser bloggen över frukost ger jag inga exempel.)

Mimi har en intressant approach till livet idag. Bloggen brukade ju handla väldigt mycket om hennes mood swings, men just det har det blivit mycket lugnare med och vi sa för någon dag sedan att det var så härligt med en jämnsolig Mimi, men nu i ett par dagar har hon visat tendenser till sitt gamla jag. Idag har hon, som om det var den naturligaste sak i världen, svarat på nästan allt med ”näe, jag har ju gjort det varje dag!”. Vad vi bett om? Att hon skulle äta frukost… och borsta tänderna och sådant.

Så här vid lunch har dagen faktiskt inte heller varit den bästa. Peter drog, trots 28-graders åskliknande värme, iväg till sin musikloppis ute i ingenting (vi var där förra året, och det var coolt, men räckte med en gång för oss andra), medan vi andra tre stack till poolen. Jag såg framför mig en skön dag med bok, virkning, Pokémon (pokestop vid poolen borde vara obligatoriskt överallt) och harmoniskt lekande barn. Verkligheten? Tre tjejer med taggarna utåt (japp, jag också, jag är superirriterad. Pms??), ett himla tjat, en som är snurrig och bara vill gå upp till lägenheten (svårt att bedöma om det handlar om urladdat batteri i telefonen eller är på riktigt) och den andra som bara vill gå till ”splashen” (en splash zone som finns här på området och som de ändå sedan kommer att dissa pga att vattnet är kallt just där) och som grädde på moset massor av überirriterande småflugor som flockas runt oss så man blir galen. Skönt. Inte det minsta.

En timme efter att jag skrivit detta var det lyckligtvis mycket bättre. Vi lekte tillsammans i poolen så pass att vi t.o.m glömde att äta lunch, spanade ödlor som antingen bråkade eller ville para sig (ibland är skillnaden hårfin) och hade det rätt skönt. Men faktum kvarstår att vi alla fyra – t.o.m Peter som annars alltid är lugn som en filbunke – är lite småirriterade, vilket eventuellt inte är så konstigt med tanke på hur mycket vi umgåtts de senaste veckorna. Hoppas det bara är tillfälligt i alla fall.

”Vill du ha ett löv att äta, lilla ödlan?”

Efter en väldigt varm heldag vid poolen när man nästan (det här kommer jag aldrig att erkänna att jag skrivit) hade önskat att poolen hade varit någon grad svalare (!) tog vi en lugn kväll med hämtmat. God Kina-mat till oss och pizza till barnen. Bara nyttigheter hela vägen. Burkarna med Kina-mat var så fulla att maten faktiskt t.o.m var över kanten, så vi behöver inte tänka på vad vi ska äta i morgon. Sedan igår prissätter vi allting i ”öl-i-park-pris”, för den enda öl vi tog igår när vi genomsvettiga började närma oss slutet av dagen kostade över 11 dollar. Jag trodde att jag skojade med Peter när han kom med två öl och två popcorn och jag frågade om det hade kostat 200:-, för det tyckte jag var mycket. I själva verket hade det kostat över 300…. Två öl i burk och två popcorn. Jodå. Tur att biljetterna var billiga. I och för sig var det möjligen just där och då något av det godaste jag druckit, men ändå… Vart vill jag då komma med denna utvikning? Jo, Kina-portionerna kostade vardera trots sitt överflöd mindre än en park-öl. 🙂 (Jag har så lite att skriva om idag att jag faktiskt måste göra dessa utvikningar för att fylla ut texten.)

Efter maten tog vi en promenad på området. Kvällarna är så där härligt varma igen att det går – förutom att det finns mygg här – utmärkt att gå i shorts och t-shirt långt in på natten. Ljuvligt.

Kläder ja. Ytterligare en utvikning. Jag skrattar högt och lite generat när jag kollar igenom gamla blogginlägg, för jag har verkligen samma kläder på varenda bild, oavsett vilket år! (Tur att jag inte är med på så många bilder!) Detta år är det extremt, för jag har – förutom de två ponchos jag hela tiden använder – verkligen lyckats ta med mig för varma kläder eller kläder som jag pga nuvarande all-time-high-vikt vantrivs något hemskt i. Det förstnämnda är i och för sig ett angenämt problem, men jag måste nog snart hitta något annat att ha på mig. I och för sig lär just det problemet lösas av sig självt när vi kommer hem nästa vecka. Någon skrev 3 grader och regn till mig idag… Urk! Jag tror vi stannar tills det blir vår! Det sistnämnda problemet blir en helt annan femma, som tyvärr inte lär lösas automatiskt. Suck, vad skönt det vore…

Om vi möjligen förlorade någon kalori på den långsamma promenaden, åtgärdade vi det direkt när vi nådde Tradewinds restaurang- och poolområde, där folk fortfarande badade, vilket Inna direkt plockade upp, så något säger mig att den frågan kommer att komma upp i morgon kväll…

Helt naturligt… Det enda – nästan – Inna pratat om sedan vi var på cirkuslekplatsen i Sarasota och hon lekte med ett gäng arabiska barn där är en helt obegriplig lek som heter, säger hon, ”Mofia”. Förmodligen heter den Maffia, tror vi, och är något slags variant av ”mördarleken”, där man ska lista ut vem som är mördaren. Hon är så entusiastisk när hon beskriver alla helt ologiska regler så som hon uppfattat dem att det är så synd att leken verkligen är helt olekbar, speciellt på så få personer och med de reglerna, men hon och Mimi sprang i alla fall runt och jagade varandra runt poolen, la sig helt omotiverat ner och pekade på varandra och verkade ganska nöjda med att leka ”mofia” ändå…

Något som tar rejält med stryk när tiden läggs på blogg och Pokémon är virkning och läsning. Så här mycket (lite!) har det blivit under hela resan hittills. Inte okej.

Nu lånade jag denna nere i klubbhuset, så nu har jag dock inte tid att skriva mer…. Bara titeln…. kan man vara både long och tall….?? Jag måste ta reda på hur!

Tja, i kväll har jag nog kokat soppa på en spik ändå, för idag hade jag inte mycket att skriva om. Egentligen. Värre lär det väl bli i morgon när vi varit på Discovery Cove. Jag önskar ibland att jag inte tog så mycket bilder när vi var iväg på sådana roligheter, för varje bild väcker ett minne som jag vill, men ibland inte orkar, skriva om, och sedan vet jag samtidigt hur otroligt roligt det är att ha både bild och komment sparad, så jag sätter press på mig själv att skriva. Egentligen vill jag ju ibland bara läsa en dålig bok och virka… men känner jag mig själv så blir det nog blogg och en massa bilder även i morgon. Men nu väntar de långa och långa Texans… God natt!

11 januari, 202012 januari, 2020

Florida 4.0 2019/2020 Dag 21 Busch gardens

Nu är det slut på avkopplingen! Nu är det bara parker som gäller i en vecka. För att utnyttja dem till max måste man vara ordentligt på tårna och börja köa riktigt tidigt på morgnarna, så nu ska väckarklockan aktiveras igen. Hepp hepp hepp!

Jag skojar så klart. Inte om att det är som ovan om man ska göra parkerna till max, för det tror jag att det är, men det ska givetvis inte vi. Vi kör på i ganska avslappnat semestertempo trots att vi ska göra några parker. Idag börjar vi med en av bonusparkerna som faktiskt i princip ingår helt utan kostnad när man bokar delfinsim på Discovery Cove under Black Friday. Busch Gardens. Vi var där förra året och upplevde det som en perfekt mix av djurpark och nöjespark, där vårt fokus kommer att ligga på djurparksdelen, fast parken är känd för att ha riktigt bra åkattraktioner. Mimi är i nuläget mest taggad på att ”gå kängururunda”, för det var hon för liten för förra året. Nu är det dags för revansch! I år verkar det som om vi kan gå själva dessutom, utan sällskap av ”bebis” som var väldigt närvarande vid förra årets besök.

”Hm… undrar hur många mackor jag ska äta idag…”

Det var ganska motvilligt vi lämnade Siesta Keys, det ska erkännas. Ett tungt vägande skäl – förutom delfiner och SeaWorld – till att vi återvänder till Orlando, trots att vi i övrigt inte är några park-människor eller ens gillar stan något vidare (om det finns en ”stad” Orlando?) har varit resorten Bahama Bay och framför allt de otroligt varma och sköna poolerna. Nu har vi upptäckt en minst lika bra resort i mycket trevligare omgivningar och med ännu varmare pooler! Det kan ju inte bli bättre. Vi gillar ju verkligen Sarasota och Siesta Keys, så nästa år hoppar vi över Orlando och håller oss till Cape Coral och Siesta Keys. Som vi känner just nu i alla fall. Det är så skönt dessutom att vara lite längre på varje plats. Jag förstår absolut att man kan vilja byta vistelseort varje dag för att se så mycket som möjligt på sin dyrköpta semester, men jag föredrar att bara ha det skönt och ta det lugnt.

Nåväl, det var en utvikning. (Plankan, mamma, plankan…) Vi packade ihop och kom iväg strax innan halv tio, precis som planerat, och anlände till Busch Gardens i Tampa lite drygt en timme senare. Som jag skrev igår så var det 15-16 grader varmt och mitt i veckan – tror jag – när vi var här senast. Idag 28 grader, kvav värme och lördag. Ja, ni fattar. Det var helt enkelt lite mer av allt, inklusive härligt klibbig svett på våra kroppar. Fördelen med att vara återvändare som vi är att man vet saker. Man vet t.ex. att det går fortare att promenera upp till entrén än att stå i rigorös kö – gud nåde den som tar ett steg över den vita linjen – och vänta in shuttlebussen, så det gjorde vi. Biljetterna hade vi klara och säkerhetsvakten orkade inte riktigt engagera sig i mina vattenflaskor, frukter och snacks, så förutom kön till just security var det bara att promenera rätt in. Nämnde jag att även parkering ingår i våra bonusbiljetter… 😉

Mimi hade nu taggat upp från att bara prata om kängururundan, vilken f.ö blev en stor besvikelse, hon fick ju inte ens mata kängururna, till att vilja åka berg-och-dal-bana! Alla som har en femåring i sin närhet vet hur det är när de får något i sitt envisa lilla huvud. Alla får veta det. Hela tiden. Logiska och rationella argument som att ”det står att du inte får åka, för man måste vara 1.40 lång” betyder lika mycket som kattskit. Jag tror inte ens de passerar hjärnan. Vi gjorde alla de andra sakerna, men det var lite som teflon. Det gick inte in. Hon var inte riktigt riktigt där, för hon undrade bara när hon skulle få åka berg-och-dalbana. Vilket hon inte skulle få. Yeay!

Varför man skulle behöva vara fem år för att gå ”kängururundan” är ett stort mysterium. Det var en gång med kängurur på sidorna. Okej? Ingen speciellt upphetsande miljö, men jag antar att de inte har det vanligtvis heller. Här brinner det i alla fall inte. Alltid något.

Vi gjorde kängururna, fåglarna, flamingorna och försökte komma undan att förklara alltför ingående vad det var för ställe med flaggor och ledsam musik vi gick förbi (alla parker hedrar alltid sina soldater/veteraner/de som kämpar för sitt stolta land på något sätt – vi är inte riktigt lika imponerade över retoriken) och sedan kom nästa stora höjdpunkt; mata papegojfåglarna. När kängururna visade sig vara lite av en besvikelse och det inte verkade bli någon berg-och-dalbana var man ju tvungen att ha något nytt att hänga upp sig på… En liten flourmugg med ”nektar” var fortfarande lika dyr som förra året och mycket riktigt, precis som de varnar för, så blir man direkt väldigt uppvaktad när man kommer in med en sådan i sin hand. Barnen vågade inte hålla i den, så det blev jag som stod där med fåglar överallt och ingen som vågade ta över burken. Inte förrän den var slut och fåglarna tappat intresset i alla fall – då började tjatet igen… Gah!

Innas kroppsspråk säger allt. Hon är inte bekväm. Mimi är än så länge rätt kaxig med armen utsträckt i alla fall.

Det gäller att matcha sina fåglar med resten av accessoarerna.

Med förtjust tonfall: ”Mamma, du har en fågel på huvudet! Kissar den på dig? Gör den det? Gör den?”

Med lite mer förvånat och sansat tonfall: ”Nu har **jag** en fågel på huvudet. Jag har en fågel på huvudet!”

Förra året gick tåget sönder precis när det skulle gå och Mimi bröt ihop. I år funkade det, och förutom att vi fick stanna och sanda spåret (!) vid ett tillfälle och att vi fick en rejäl skopa ovett för att vi ÄTIT (varsin banan) på tåget (eh?) blev det en härlig tur där vi såg de flesta av parkens djur.

Förra året kom vi vid lunch och då var vi så småländskt snåla att vi åt innan vi gick in. Så kunde vi inte göra i år, så trots de förfärliga bananerna på tåget (varför skulle det vara förbjudet att äta på ett litet barntåg i 20 km/h?) fick vi inse att det var lunchdags och att endast frukt och snacks inte skulle ta oss igenom dagen. Alltså overpriced parkmat. Ingen smaksensation.

Inna ska demonstrera hur ibis-fåglar går

När mannen med kvasten kommer drar man sig värdigt tillbaka. Det är sedan gammalt.

Peter hade under lunchen ingått en deal med tjejerna. Eftersom det inte kunde bli någon berg-och-dalbana skulle han åka ”splashen” (flume ride) med dem, om båda åkte med. Mig frågade de inte ens lyckligtvis. Jag är ju lyckligast under min korkek och vaktar gärna grejer. Sagt och gjort. Jag fattade posto vid utsiktsbryggan, där jag helt oskyddad från solen stod läääääänge, för jag hade ingen överblick över kön och var ju så rädd att missa mitt uppdrag, att filma själva ”splashen” att jag inte vågade flytta mig ens för att snurra på ett pokestop. Jag stod verkligen där och spanade på alla som åkte förbi, testade kameravinklar och inszoomningsprocent i 30-40 minuter. Supertaggad helt enkelt. Resultatet kan ni se nedan. Jag bara väntar på att de ska ringa från Oscars-kommittén.

Efter splashen. Allas recensioner är 100% utläsbara av ansiktsuttrycken… Vi kan nog konstatera att vi är två som är nöjdast under vår korkek.

Snillen spekulerar. Eller diskuterar teckenspråk faktiskt.

Tja, det blir kanske ingen Oscar i år heller. Och inga fler karuseller för Inna, tror jag. Skönt att få sällskap framöver när de andra två ska åka något, för Mimi verkar ostoppbar och bubblade kaxigt överlyckligt på om hur roligt det hade varit och hur rädd Inna i sin tur hade varit… Charmigt, babe. Inna hävdade i alla fall sin rätt att nu bestämma att det var dags för lite lugnare nöjen på Sesame parks barnattraktionsdel, så där tillbringade vi resten av eftermiddagen. Kändes det som i alla fall. Inte jätteupphetsande kanske men det fanns relativ skugga och stolar i alla fall.

Jag älskar sista punkten. (Vuxna måste åtföljas av ett barn.)

Klart att det finns en sandstrand, och klart att Inna ska bli nergrävd.

”Vi har jätteroligt! Jo, vi vill visst leka mer!”

Karuseller mer i Innas smak. Och på tal om kroppsspråk; Peter ser väldigt road ut.

Den här killen måste ha dragit dagens nitlott jobbmässigt. För att fylla på hjulet (karusellen) krävs sex stopp. För **varje** freaking stopp, öppnar han korgens lås, släpper ut resenärerna, låser upp exitgrindens **hänglås** (!), släpper ut de som åkt, önskar dem en fortsatt trevlig dag, låser hänglåset igen, går till entrégrinden tre meter därifrån, låser upp dess hänglås, släpper igenom de två, tre som ska åka, låser det hänglåset igen, låser fast dem i den jättefarliga attraktionen och ger dem säkerhetsinstruktioner och börjar om. Hela tiden. Alltså på riktigt? Varför? LÅSTA grindar in till världens minsta mesigaste attraktion. Vad kan hända? Det måste vara större risk att någon klämmer foten i den hänglåsta grinden än att allvarlig kroppsskada uppstår på annat sätt. När alla sex korgarna slutligen fyllts fick de åka 7-8 varv. Och han stannade nästan hela attraktionen när en kille på tre år (alltså inte direkt orangutangarmar) lyckades få någon cm av sin arm utanför korgen. Jag stod där i en kvart och jag dog nästan av tristess. Tänk en arbetsdag. En arbetsdag av att låsa upp hänglås till en pyttekarusell. Jag hade dött.

Yeay! Efter sex stopp och upplås – lås – upplås – lås – upplås – lås är det fart på maskineriet. ”Fart” inom citationstecken.

Vi kan väl inte riktigt påstå att vi gjorde hela Busch gardens idag, för vi missade en del och undvek annat, men efter ett sista varv inom ”animal rescue center”, koll av apor och cheetas, stack vi faktiskt. Som sagt, det är så skönt att vara återkommare och dessutom ”inte” ha betalat för biljetterna, för då kan man göra så utan att det känns som ett nederlag. Vi var nog rätt nöjda allihop.

Till Orlando tar det ungefär en timme, och visa av erfarenhet (äntligen) struntade vi faktiskt i att vi redan ätit dålig skräpmat på Busch gardens och siktade på det igen för att inte hamna i en jobbig situation när vi var tvungna att handla innan incheckning på Bahama Bay. På första stället vi försökte kändes det okarakteristiskt mörkt och tyst, och när vi kom fram möttes vi av en handskriven lapp där det stod att de var ”out of power” och hade stängt. Ytterst märkligt. Ännu märkligare var nog att när vi google mappat fram nästa tillgängliga ställe längs med motorvägen visade det sig att vi hade varit där förut. Hur stor är sannolikheten? Det måste finnas hundratals Wendy’s i bara Florida och vi tog bara ett helt på måfå. Har vi varit här för länge/ofta eller äter vi för mycket skräpmat? (Svara inte på det!)

På Publix där vi stannade till för att proviantera var det ovanligt kallt, så Inna fick låna Peters skjorta. Med mörk röst”Jag är pappa. Hm, låt mig tänka…”

”Jag är en superhjälte! En pappasuperhjälte! De gör alltid så här. I alla fall Läderlappen.”

På BahamaBay har vi bott två gånger tidigare, men denna gång var Magnus o Yvonnes fina lägenhet som vi brukar hyra, inte ledig, så vi hyr en likadan men i ett annat hus och av en engelsman som ganska nyligen köpt och renoverat – eller börjat renovera? Mycket är sig likt, men det är tydligt att denna inte är ”inbodd”. Det är väldigt sparsmakat med grejer, både nödvändiga och onödvändiga sådana. Mer om det någon annan dag, för nu är jag rejält trött! I morgon vill Peter på musikloppis någonstans mitt ute i ingenting (vi var där förra året). Med tanke på att det ska bli 30 grader varmt har jag en känsla av att viljorna kanske kommer att krocka just där, för just nu lockar i alla fall en lugn pooldag mycket mer. Den som lever får se. Eller bada.