Suck, jag hoppades igår att det skulle räcka med en skitsjukdag och att jag skulle få tillbaka den på semesterkontot, men tyvärr verkar det bli flera dagar som behöver reklameras, för idag har inte inneburit någon förbättring. Innas öra är oförändrat och Mimi kallar nu inte dagen för en ”mysdag” som igår utan en ”förkylningsdag”, men där känns det dock mer tveksamt, för det handlar nog mest om att hon tycker att storasyster får för mycket uppmärksamhet. Typiskt småsyskon, enas storasystrarna Inna och jag om. Barn-panodilen jag fick köpa över disk igår (eftersom jag, som vanligtvis är som ett vandrande apotek, missat att ta med Alvedon!) funkar inte det minsta på Innas onda öra, så nu hoppas jag att jag inte förgiftar henne med mina (halva, så klart) Ipren. Hon får i alla fall sova, vilket ju måste vara bra.
Jag förstår av de kommentarer och meddelanden som ramlat in att mitt inlägg igår nog lät värre än det var, för många verkar tro att vi är sjuka allihop, men det är alltså ”bara” Inna som (varken för första eller sista gången) drabbats av icke smittsam öroninflammation/simmaröra. Vi andra är bara lite trötta och ”ankomna” av solen och värmen i kombination med den effektiva AC:n. Självklart hade vi inte ens övervägt att lämna lägenheten om vi var sjuka på riktigt. Det räcker ju dock att en mår riktigt risigt för att alla ska bli rejält påverkade, för möjligheterna att hitta på något är ju så begränsade när sol och bad tas bort ur ekvationen och en har ont och bara vill vila.
Även om det är på galna tider, så är det ju i alla fall OS lyckligtvis. Peter ville se handbollen vid 10, så vi bestämde oss för att dela på ”fritiden” utanför lägenheten och att jag skulle ta första passet ”ute”. Mimi var inte sugen på hänga med utan tog chansen till lite mer fri skärmtid. Jag fick en toppenplats vid klipporna, men det är liksom lite svårt att riktigt njuta av det, trots att egentid ju alltid står högst upp på önskelistan. På semestern ska man ju vara tillsammans. (Men okej, lite njöt jag väl då. Lite.)
Jag tänkte när jag gav mig av att jag ju inte bränt mig en enda gång och att vi ju faktiskt varit här en vecka nu, så inte skulle jag behöva något solskydd… och inte hade jag en tanke på att vi övriga dagar hukat under parasoll eller skuggande träd, så givetvis lyckades jag bränna mig litegrann i min parasollfria ensamhet. What else to expect liksom…
Äh, det är faktiskt inte så kul att skriva när det inte finns något att skriva om, även om jag ju brukar behärska den konsten ganska bra, så idag blir det nog världsrekord i kort (och trist) blogg. I morgon ska vi åka norrut mot norrsidan av ön Ciovo, där vi aldrig varit, och som alltid när vi varit länge på ett ställe och ska lämna det så infinner sig känslan av att vi inte gjort något av allt det vi borde och av att det känns som om semestern är slut. Dessutom är nästa boende hälften så billigt som detta, så en skvätt oro finns där också i uppbrottskänslan. Man vet vad man har och så där… Jag hoppas på en härligare känsla och blogg i morgon!