Ähhhhhhhh, jag skulle ju verkligen inte. Jag skulle ju bara slappna av och inte ge mig själv (ännu fler) OCD-lika krav på semestern. Jag klarade det ju så bra på vår spontanresa till Mallis på påsklovet, men efter att haft så mycket nytta och nöje av att läsa förra årets ”skulle-inte-då-heller-inlägg”, så sitter jag här som en tonåring med mobilen klistrad i handen och bloggar…. Tusan. Var är min självbehärskning?
Vi har ju varit här så många gånger nu att det bara blir upprepningar, så jag borde verkligen inte, men samtidigt är det ju pinsamt kul att läsa och återuppleva det vi varit med om. Jag vet att jag kommer att ångra detta, för har jag tagit fan i båten måste jag ju ro honom i land, så i huvudet har jag börjat och slutat, formulerat och raderat hela dagen, men efter att i eftermiddags insett att jag faktiskt var uttråkad (jag menar, när man vid nästan femtio äntligen sluppit ifrån ”måste pressa-behovet” är det ju faktiskt rätt trist på stranden… 🙈) är det väl lika bra att ha något att göra. (Ja, jag kommer att ångra detta i morgon när jag fått sova ut och gått ner lite i varv så att jag faktiskt kan njuta, men då får jag väl se det som att det kommer att vara roligt nästa år när jag återigen glömt att jag egentligen tröttnat på både sol och bad och Kroatien och bokat exakt samma resa igen…)
Jag och Peter sitter i skrivande stund på vår lilla mysiga balkong, 15 meter från stranden och 0,5 från strandpromenaden, och konstaterar återigen att resan verkligen inte är målet för oss. Sorry, Boye! Vi lämnade i och för sig huset exakt på vår planerade tid, 01.30, efter 1,5 timmars sömn… och det enda vi hittills upptäckt att vi glömt är Mimis borste (vi har olika uppfattning om graden av katastrof där), den suicidala haren i Gualöv klarade sig med minsta möjliga marginal, bro, parkering och transferbuss från parkering till ingång på Kastrup funkade hur smidigt som helst, men sen kom vi till Norwegians lilla vrå längst bort i terminal 2 och fick genast obehagliga Arlanda-vibbar. Det var varmt, syrefritt och galet mycket folk i kö överallt. Efter att, trots allt större irritation bakom mig i kön till de väldigt få fungerande incheckningsmaskinerna, för tredje gången lyckats checka in men ändå mötts av ”incheckningen lyckades inte, kontakta personal vid disken” fick vi ställa oss i en av alla dessa oorganiserade köer och efter tre olika besked från tre olika personal-människor hamnade vi till slut i ytterligare en långsam kö innan vi till slut lyckades ”droppa” vårt bagage och bege oss mot ytterligare vindlande köer till Securityn. Inte så avkopplande, speciellt inte efter de där 1,5 timmarnas sömn. Och sen fick vi av padelkompisen som reste en halvtimme efter oss höra att de kommit igenom på fem minuter… Gaaah!
Lyckligtvis fungerade allt annat med flyg, bagage och uthämtning av vår (för ett år sedan bokade och betalade, tack och lov, med tanke på pris och tillgång på hyrbilar) bil sedan, men det är ju ändå inte riktigt klart där, för incheck på hotellet (lägenheten) är tidigast 14 och det är dessutom en bit att köra för att komma till favoritstränderna nere vid Makarska. 08.30 är det redan 26 grader varmt, så tack, högre makter (eller Volkswagen) för AC. Enligt uthyrningskillarna finns bästa stränderna på vägen i Podstrana eller Duce, så vi siktar på brunch/på-vägen-bad där och hamnade efter en ganska långsam resa på samma restaurang vid stranden som förra året. Vi är så djäkla tråkiga…. Jag inser efter att ha stapplat runt på de små ”singelstenarna”, som nog är manuellt ditlagda, att den som åker dit efter att ha hört mig sjunga stenstränders lov, kommer att undra om jag är helt knäpp, för de stenarna är verkligen inte sköna! Längre ner på kusten och på t.ex. ön Brac är stenarna större och betydligt skönare att gå och ligga på, jag lovar! Att slippa sand precis överallt är dessutom magiskt, hur vacker en sandstrand än kan vara.
Jag får lite skrämselhicka när jag kollar på menyn, för priserna verkar ha gått i taket i samma takt som bensin, el och kaffe hemma. En tonfisksallad kostar 200:- och ett kg hummer (som jag iofs inte övervägde) över 2000:-. Överlag verkar all seafood vara svindyr, vilket känns konstigt såhär vid kusten, men även pizza, strips och annan, enligt barnen, basföda, är på samma prisnivå eller högre, än hemma. Är det så överallt blir det tuffa två veckor.
Vi orkar inte stanna så länge utan parasoll i lunchvärmen utan fortsätter, skrattretande nog, vår resa på exakt samma sätt som förra året, med att både jag och Peter (lite värre eftersom han liksom kör) är så trötta att vi sitter och slår oss själva på kinderna för att inte somna och stannar på exakt samma ställen som förra året för livgivande kaffe och glass. Japp, kanske dags för nya resmål…
Till slut når vi i alla fall Makarska och krånglar oss ner till de alltid lika svårmanövrerade smala gränderna och parkeringarna. Vår lägenhet ligger direkt på strandpromenaden, ett knappt stenkast från vattenbrynet. Absolut det närmsta vi någonsin bott och dessutom ingår frukost från restaurangen på nedervåningen. Lägenheten är ganska liten (egentligen avsedd för två), men fräsch, charmig och, som vanligt, utrustad med massor av krimskrams och upplyftande visdomsord. Min favorit sitter dock inte i lägenheten utan i restaurangen nedanför. ”A meal without wine is called breakfast”.
Eftersom jag ju ganska snart konstaterar att jag är uttråkad av strandliv och min klimakteriestinna (?) kropp som vanligt bestämt sig för att straffa mig med ett blodigt syndafall av guds nåde känns det otroligt lyxigt att ha så nära till lägenheten (läs: badrummet), så det blir nog bra det här när jag bara stressat ner lite.
Resten av dagen är inte mycket att (heller) skriva hem om för vi gör bara ungefär som vi brukar när vi är här; chillar på rummet, badar lite, äter en förvånansvärt god middag på ”vår” restaurang Mucrum och gör av med lite pengar på tivolit där samma personer som alltid sköter exakt samma funktioner. Jag får ren ångest av bara tanken att dag ut och dag in spänna fast barn i selar, ta tiden så att varje barn får sina fem minuter på studsmattan, hålla reda på köerna som smart nog är bänkar där barnen sitter i tur- och viktordning (en bänk för respektive vikt/matta) och sedan sela av och göra om proceduren med nästa barn. Att sedan orka le ett leende som faktiskt ser äkta ut mot varje betalande förälder och önska en trevlig dag är verkligen själsstyrka av högsta klass. Jag beundrar er!
