Frågan är om jag egentligen skulle byta namn, eller i alla fall underrubrik, på bloggen. Det borde kanske vara något i stil med Bittra betraktelser från ett liv som flytt, Bittertantens dagbok eller Fifty Shades of Grey (nej, visst ja, just den är visst redan tagen). ”Resa med barn” känns det i alla fall som om det blir mindre och mindre av. De vill i och för sig hemskt gärna ha vårt sällskap i poolen (om det inte finns några mer intressanta yngre förmågor där), men annars försvinner de som avlöningar till lekrum och aktiviteter. Och tusan vet hur länge till de ens kommer att vilja åka med. Eller vid närmare eftertanke… 🤔 hur länge till de kommer att få åka med. Inna verkar enligt många bolag, inklusive Meliã och vissa flygbolag, redan vara på sitt sista år som barn. 🫣😳 Fast det är klart, det måste betyda att hon kan betala sin nästa resa som vuxen själv… 🤔
Min löjliga insomnia blir bara värre och i natt smittade jag nog även Peter för han var ute och markerade solstol innan 07…. 🤣🙈 Själv väntade jag i alla fall till strax efter för att ge mig ut på traskandet på stranden.
Förmiddagen ägnades åt att verkligen krama ur det sista ur pool-livet, så inte mycket att säga om det. Inte ens några elaka spaningar idag. Det enda var att det märktes att de börjat strama åt så att verkligen bara rätt betalande människor åtnjöt rätt bekvämligheter, så det var en del utlagda handdukar som rök och det kontrollerades att vi verkligen var Level där vi låg i samma Cabana som igår. Tur att de inte kollade efter kl. 12…
Jag hade på morgonen varit i receptionen och försökt få till en sen check-out som skulle sträcka sig över ovanstående lunch, men tjejen som ”hjälpte” mig låtsades helt uppenbart bara kolla i datorn innan hon väldigt beklagande (så klart) konstaterade att det inte fanns en möjlighet i världen. Det var bara det att när jag ställde en annan fråga hade hon inte en susning om vilket rumsnummer det liksom var hon ”hade” på skärmen framför sig. Mycket är väldigt bra och håller absolut femstjärnig klass, men vissa saker gör det definitivt inte. Informationen om allting är usel men att sen checkout liksom ska vara en ”Level-fördel” står faktiskt nämnt i den annars obefintliga infon om detta. Att samma tjej sedan inte beställt taxin till oss som hon skulle, hamnar verkligen i den sistnämnda kategorin av saker som definitivt inte håller femstjärnig klass. När man fått veta att det tar en timme (!) för en taxi att köra fram (hur kan det ens vara möjligt på detta stora hotell även om det ligger ute i nästan ingenting?) och man står där en kvart efter utsatt tid utan taxi; då kommer helt klart Karen-tendenserna fram. Särskilt när det finns människor som väntar på att få möta upp oss på nästa boende. Lyckligtvis stod där en taxi och väntade på ”Jennifer” som inte dök upp (med tanke på hur rörigt det var i receptionen kan det mycket väl ha varit vår) så det löste sig innan jag hade gått riktigt i taket. Skönt ändå, för vi skulle ju trots allt vilja kunna komma tillbaka.
Taxiresor och taxichaufförer här är verkligen ett kapitel för sig för övrigt. De har rätt fina bilar, bara el gubevars, som alla är utrustade med inbyggda rejäla GPS:r, som ingen verkar klara av. Sen saknas all känsla för hur man liksom beter sig i ett serviceyrke. Själv är jag ju inte direkt känd för att vara något socialt unikum, men till och med jag hade klarat det sociala bättre oavsett språkkunskaper. Den som så otryggt körde oss till hotellet hade, förutom noll syn, körkunskaper, språkkunskaper och lokalsinne, radion på jättestarkt med en debatt på albanska hela djäkla (långa) resan… Vår chaffis idag, som ändå klarade allt ovanstående bättre, tog gång på gång uppenbart privata samtal på högtalaren i bilen och begärde halvvägs att få min mobil med Google Maps eftersom hans egen telefon (inte bilens Gps, den använde han inte) var kaputt… 😳 Och på tal om kaputt… vi körde förbi en kyrkogård som fullkomligen svämmade över av blommor på varje grav, så Peter försökte kommentera med undermeningen/frågan om det var något speciellt med alla dessa blommor, men fick bara ett avfärdande ”Kaputt” till svar. Jo, att de inte riktigt fungerade, de döda i gravarna, det hade vi liksom fattat. 🤣
Att han sen, trots våra telefoners GPS, råkade köra förbi sista avfarten mitt i sitt privata, uppenbart väldigt roande, samtal, bekom honom inte ett dyft. Han bara fortsatte prata medan han backade, tutade och hytte med näven åt bilen bakom som ju liksom kom ivägen eftersom den ju var just bakom…
Städkvinnan som skulle ha väntat in oss hade lämnat så i stället fick jag 20-talet bilder och instruktioner på WhatsApp av värdinnan om hur vi skulle hitta rätt, hitta nycklar, komma in, hitta vårt parasoll bland alla andra på stranden osv osv. En aning stressande när chauffören samtidigt begärde att få använda Google Maps på min telefon… men ingen mötte alltså. Vi hittade dock utan problem och möttes av den möjligen tommaste hyrlägenhet vi någonsin sett. Här finns massor av skåp, garderober och lådor och givetvis det allra mest basic i utrustning, men utöver tre poddar till kaffemaskinen finns här ingenting. Ingen extra toarulle, inte en enda diskmaskinstablett, ingen välkomstvattenflaska, inget efterlämnat efter andra gäster som lämnat. Nada. Nichts. Nothing. Det har vi faktiskt aldrig varit med om. Det brukar snarare vara tvärtom med fruktfat och en flaska vin, samt lite allt möjligt bra-att-ha, vilket gjort att jag, ”fru-better-safe-than-sorry”, slutat ta med alla om-utifall-grejer. Typiskt. Dessutom låg det bara ett tunt lakan (som täcke) per dubbelsäng, så det skulle vi också dela. DET klarar jag inte. (Förvånad någon? 🤔🤣) Jag måste få rulla in mig i mitt eget och dessutom måste det faktiskt vara lite tyngd i ett täcke, bara ett lakan går bara inte, hur varmt det än är. Sänglinne fick vi alltså be om, resten får vi inhandla så fort vi lokaliserat en affär. Men först vill barnen så klart bada! Det blir verkligen till att tänka om nu när vi inte längre bara går och plockar ett gäng handdukar som någon annan sedan tvättar… Inte nog med att det nu är vi som tvättar våra egna handdukar, det är ju också eländig sandstrand som gäller. Jag avskyr sand. Det räcker ju att tänka sandstrand så har man sand precis överallt.
En timme på stranden/i vågorna blev det, sedan vidtog det vanliga (vidriga) att få hem allt och alla utan att dra hem halva sandstranden. Det lyckades inte idag heller. Har jag nämnt att jag avskyr sand?
Eftersom Albanien ju möter Spanien i EM-fotbollen i kväll var vi så klart dels tvungna att äta någonstans där matchen visades, dels handla det nödvändigaste för morgondagens frukost innan det blev för sent. Båda sakerna gick väl lite halvbra. Vi hittade en restaurang som visade matchen, men kvaliten var väl lite … sådär. De hade inte vin, de serverade inte lokal öl ”för jag gillar inte det” (ägaren?) de kom efter en kvart på att de inte hade alla ingredienser de behövde till pizzan jag hade beställt, pizzan (Peters Capricciosa som de hade grejer till…) kom med burkchampinjoner, ”burkkorvskinka” och svarta burkolivbitar. Glas, bestick och service visade sig vara sådant som inte sågs som nödvändigt, så när vi ätit upp, gick vi. Och lyckades då i alla fall påkalla tillräcklig uppmärksamhet för att få betala. Alltid något.
I stället satte vi oss på en popup-bar som dragit upp en storbild på stranden med saccosäckar. Så mysigt, men också med en enda kille som skulle sköta servicen till alla 100 gästerna, 50% av gästerna som rökte (många cigarr) och en dotter som påstod att hon blev fullkomligen uppäten av mygg, så vi blev inte så långvariga. Och i ärlighetens namn blev stämningen aningen avslagen efter att Spanien (med sitt B-lag) gjort 1-0 ganska tidigt i första halvlek.
Rätt trötta på allt lyckades vi sedan lokalisera en supermarket och inhandla det absolut nödvändigaste. Kaffe, toapapper (som visst var hushållspapper), vatten, bröd och Arla (!) creme cheese, och sen hamnade det av outgrundlig anledning en massa andra konstiga saker av onyttig karaktär också i korgen. Våra kreditkort (Norwegian för den som också ska hit) visade sig inte fungera… Aningen o-bra, så tur att Peter också hade med sig sitt vanliga sparbankskort. Förra gången vi var här använde vi (tyvärr nu nerlagda) Refunder utan problem alls, så det här var vi inte riktigt beredda på. Får testa igen och kolla om det är något genomgående eller bara just där.
Tillbaka i vår spartanska lägenhet (som trots allt har AC i varje rum, det ska den verkligen ha cred för!) så fick vi inte igång TV:n (som f.ö. sitter över spisen i köket…) så det blev EM-fotboll på iPad. Och då struntade vi i att låtsas intresserade för hur det gick för Albanien och såg i stället hur stackars Kroatien åkte ur EM i 97,5:e matchminuten. 😳
Kommen så här långt måste jag själv förundras och förfasas över min förmåga att koka soppa (eller text) på en spik, för djäklar vad jag skriver mycket om egentligen absolut ingenting. En gåva eller en förbannelse… Det finns nog skiftande uppfattningar om det, gissar jag. 🤣 Nu ger jag mig i alla fall. Godnatt!