Roadtrip Skåne/Österlen juli 2024 (del 1)

Äsch, efter ett par veckor hemma då det verkligen varit alla väder samtidigt har rastlösheten växt till den nivå då det måste hända något, både rese- och bloggmässigt. Undertecknad har förmodligen (högst sannolikt) en smärre livskris för jag börjar på allvar känna att det vore mysigt med något slags annorlunda semester, typ camping eller något annat då man upplever lite, inte bara svettas i en solstol. Som sagt, det här är allvarligt. Kris. Dock är jag ju ändå hyfsat bekväm och startsträckan när det gäller camping, båtliv eller stuga är ju både lång och djäkligt dyr, speciellt med tanke på att såväl själva grundförutsättningarna (husvagn, tält, stuga, båt) som all annan kringutrustning saknas i hushållet, så vi har landat i roadtrip i mindre skala. Typ ett paket korv i en kylväska och att vi har (och detta är i och för sig rätt stort) hyrt en bed and breakfast-stuga utan toalett! 🫣

Egentligen var första stopp på roadtrippen tänkt att bli en förmiddagsglass i Åhus, men när en googling på vägen sa att Otto-glass inte öppnade förrän 12 gav jag barnen en Challenge. Vi är som familj erbarmligt dåliga på att ta spontana stopp på vägen, så jag utmanade dem att hitta ställen att stanna på minst en gång i halvtimmen. Detta mottogs först med viss skepsis, men sedan sprutade förslagen från baksätet. Vad sägs t.ex. om Sveriges minsta bibliotek? Den såg man inte komma. Dock fick den stå tillbaka för Kjugekull, som båda barnen gick helt igång på. Det lästes om grottor, utsiktspunkter och jättegrytor och refererades recensioner där stället minsann fått fyra och fem stjärnor, så det måste ju vara bra, eller hur? Lite synd att detta dels innebar att vi fick vända, dels att vägen ju är avstängd ungefär exakt där man behöver köra så att det dessutom blev ännu fler omvägar, men strunt samma. Entusiasmen uppvägde helt det.

Slottet i Trolle Ljungby såg vi tack vare omvägen, för egentligen hade vi omdirigerats från den vägen, men sorry, Mimi, kungen bor ju (som du direkt kom på) i Stockholm.
Kjugekulls parkering. Vi (och som det skulle visa sig) väldigt många mygg.
Obligatoriska bilden

Entusiasmen fortsatte att vara på topp genom de minimala vägar med fina små hus som ledde upp till kullen och även genom den härliga bokskog som leder upp till hembygdsgården där det skulle finnas ett fik, som vi planerat att börja vårt besök på. Peters entusiasm dalade en liten aning då han direkt blev tokattackerad av ställets alla mygg samtidigt och möjligen ytterligare något då fiket visade sig vara stängt, men barnens var intakt när vi allihop begav oss ut i skogen på markerade, men ytterst dåligt skyltade, vandringsstigar. I en recension hade vi läst att barnvagnar inte var att rekommendera och det var verkligen ingen överdrift. Det var ojämnt och extremt bergigt, men antingen gick vi fel (mycket troligt) eller så var den utlovade grottan inte så mycket att yvas över. De jättegrytor vi gick en omväg för, hittade vi inte heller, men myggbitna och varma i åskvärmen, blev vi i alla fall. Det ska inte underskattas. Det blev ju faktiskt minnen vi bar med oss resten av resan i form av fuktiga kläder och kliande lemmar.

Tydlig karta
Vacker bokskog. Inte för att den skiljer sig speciellt mycket från den vi har hemma, men ändå. Nu är det semester, då ska det dokumenteras.
Mot grottorna!
Jahapp… var det detta?
Om det var det så är det bäst att vi tar en riktig bild i alla fall.
På en färist stod att det skulle finnas får, men fram tills nu hade vi bara sett – och försökt undvika att trampa i – enorma mängder harlort, så Mimi hade känt sig lurad. Nu blev hon nöjd.
Mimi ser hela Skåne, säger hon.
Finaste.
På jakt efter jättegrytorna.
Njae… Inte här och inte där.
Det ser verkligen ut som om bjässestenen skulle vält om inte trädet (och Mimi) hade hållit den uppe.
Som sagt, barnvagnen bör lämnas hemma. Detta är bland den enklare terrängen.

Till slut var det faktiskt lite jobbigt med all varmfuktig åskvärme och alla mygg tillsammans med den obefintliga skyltningen även om Mimi mot alla odds upprätthöll sin entusiasm hela vägen. Peter gjorde det inte. Lyckligtvis hade vi tagit med ett paket kex och en flaska vatten för givetvis dök mitt socker dessutom. Det hade kunnat bli riktigt jobbigt annars. Till slut kom vi i alla fall tillbaka och det sista vi såg innan vi ganska lättade dök ut på gräsmattan vid hembygdsgården var faktiskt en minimal jättegryta. En så kallad pyttegryta. Tyvärr dokumenterade jag den inte. Typiskt.

Detta var kanske inte bästa sko-valet för just denna resa… Tur att det finns klorin!

Det var verkligen en mysig liten omväg trots allt, men det ska erkännas att vi lämnade utan någon större saknad. Nu skulle vi i alla fall till Åhus och den berömda Otto-glassen. Ett antal felnavigeringar och regnstänk senare insåg vi dock att klockan ju passerat lunch, så det blev ytterligare en omplanering och helt plötsligt satt vi på Pråmen (eller Prôömen som det väl heter på Åhus-skånska) med hamburgare och vatten för 800 spänn… (Japp, nu passar det att längta tillbaka till Albanien… 😳🙈)

Lagom till att vi lämnade Pråmen började det regna på riktigt. Så klart, vem hade trott något annat? Men nu skulle vi ha den där förbaskade glassen även om vi fick äta den i bilen. Så det så. Med tanke på att tjejerna före oss i kön hade bikini och att varenda parkering längs beachen var full så är vi uppenbarligen ändå bara lite gnälliga… Vi hade hört och läst att Otto var känd för sina gigantiska kulor (glass-kulor… inga barnförbjudna tankar här inte) men jag måste erkänna att jag ändå log lite överseende när Peter frågade i kassan om halva kulor, som någon före oss i kön hade bett om, men jisses… vilken tur att han gjorde det! Det där var ju löjligt! En kula glass överskred definitivt kalorimängden i lunchen vi nyss ätit. Och inte var smaken väl något att skriva hem om….? Egentligen? 🙈 Vi känner oss som bovar, men ingen var speciellt imponerad av sin glass. ”Himmagjord” lät ju ändå hur gott som helst, men nej, både jag och Inna slängde mer än hälften av våra gigantiska glassar. Peter och Mimi tvingade i sig sina, men erkände efteråt att det inte var speciellt gott. Sorry. Det verkar ju som om vi är de där undantagen som bekräftar regeln ändå och priset var ju med dagens mått högst rimligt i alla fall (190:- för fyra alldeles för stora glassar med topping), men nej, vi behöver inte återkomma.

Om glaset känns halvtomt när regnet dyker upp precis när man närmar sig Åhus och glass…? Japp! Nästan snustorrt faktiskt.
På väg mot mat på Pråôömen
Klart man köper glass fast det regnar.
Alltså på riktigt. EN kula…! Dumt att gnälla och det gör jag egentligen inte, men jag förstår tyvärr inte hypen. Jag är i och för sig ingen glass-fantast, men jag har ätit väldigt mycket godare glass än det här. Tusan. (Fast det är klart… bättre att inte gilla något man behöver åka till Åhus för att få tag på så klart… 🤔)
Beviset! Hon åt upp!

Vi konstaterade att Åhus inte riktigt gjorde sig i regnskrud och styrde kosan mot Kivik. I mitt tycke hade vi tydligt och klart deklarerat både att denna resa liksom skulle innehålla en massa stopp av arten vi inte brukar göra och att Brösarps backar var ett av dessa prioriterade mål, men något var uppenbarligen fel både i den tanken och i kommunikationen för trots mitt ”ja!” ihop med ett ivrigt viftande till höger när Peter saktade ner pga att husbilen framför oss svängde in just till Brösarps backar så fortsatte han förbi. Mitt ”ja” och viftande betydde i hans hjärna att jag också var glad att slippa husbilen som tydligen legat före oss i några kilometer… så det blev varken Brösarps backar eller Götes allköp i Brösarp. Snacka om att jag alltså har något kvar på min bucket list! Götes allköp… Bara namnet väcker ju slocknande livsandar till liv igen.

Annars kan man väl konstatera att gigantiska glassar, speciellt efter en fet lunch, effektivt tar död på kreativitet och entusiasm på en roadtrip. Intresset för att återigen hitta ett nytt smultronställe var ganska ljummet, även hos de delar av familjen som fortfarande var vakna… så nu gällde det att hålla upp och hålla i. Återigen hade vi i framsätet kanske inte riktigt samma tankar för jag hade tänkt i banorna Vitemölle och Haväng, medan chauffören ställt GPS:n på centrala Kivik. Aningen spänd stämning i bilen ett tag, men det slutade någorlunda lyckligt i Kivik hamn med glada barn på lekplats och i lian över vatten medan föräldrarna hyfsat uttråkade tittade på. Ungefär som vanligt alltså.

”Gör en pull-up (heter det så?) så får du en tjuga… ”
Alla pengar i säkert förvar…
Ingen tjuga utdelades här heller. (Den som planerat ”mattan” på detta utegym måste f.ö. ha saknat all kunskap om växtlighet i allmänhet och ogräs i synnerhet… 🙈)
Varför lägga pengar på lekplatser och utegym förresten när det är så mycket roligare med lite vatten och ett enkelt rep i ett träd?
Eller bara ett träd för den delen…

Nu ska jag återigen vara så där deprimerande dissig, för jo, Kivik är ju fint, men ärligt talat så ser det rätt mycket ut som Kristianopel eller Hällevik eller [valfritt färjeläge som ni besökt] också, så är man typen som ställer GPS:n på centrala delarna av vad man än besöker så kan man nog likväl ta närmaste plats vid vatten med servering. Det är ju ändå lite skönt om man vill det, tänker jag.

Fina vyer. (Något måste man ju göra medan barnen svänger i ett rep.)
Har vi nu dissat Albanien pga inte så välskötta stränder så bör det nämnas att här nog inte riktigt läggs pengar eller energi på att sköta om stränder och deras närområden.
Det som kommer in från havet är ju en sak, men det är också väldigt mycket som växer i sanden.
På spaning efter den tid som… nej visst nej, en iller var det visst.
Finns det något att klättra, hoppa eller klänga på, så vet man var man hittar Inna.
When in Kivik, you have to fota denna, tror jag. Tittutvägen är f.ö. ett kul namn på en väg.

Jag är ju på riktigt inte riktigt klok, inser jag nu mitt i redigerandet, för jag har alltså skrivit en halv roman om en halv dag. Det är jag och James Joyce… Synd att jag inte skriver om den 16:e juni. (Den som vet, vet.) Jag orkar inte ens riktigt med mig själv, känner jag, så jag ger mig här och återkommer (kanske) med en del två om Stenshuvud och vårt lilla (!) Bed and breakfast.

På väg mot Stenshuvud. Bye for now.