Vi kan väl redan konstatera att det där med mellanlandning inte riktigt är vår grej. Nu var det givetvis inte ett val från vår sida utan mer ett nödvändigt ont, men shit vad det förlänger, fördyrar, förtråkar och förfetar. Man (vi) gör ju inget annat än äter och dricker på varje ny plats, oavsett om den råkar vara en flygplats eller ett flygplan eller något däremellan. Vet inte om det bara är vi, men vår känsla är alltid att det är bäst att äta här, för vi vet ju inte hur det blir med mat på nästa ställe. På vilket vi gör likadant. Vilket tyvärr syns på oss. Vilket inte lär förbättras de närmsta tre veckorna.
Nåja, efter ett tvåtimmars stopp på Gatwick med mat (så klart) på Jamie Olivers Deli, en massa köande och kontroller (nej, vi avser varken att döda någon – inte ens Trump – eller importera sjukdomar) hade en hel arbetsdag gått sedan vi lämnat Karlshamn, och det var liksom nu resan egentligen började. 9.15 timmars flygresa. Eftersom vi bokat tidigt hade vi utmärkta säten längst fram med en massa benutrymme (det finns inget som kan reta upp mig som att den som sitter framför tar sig rätten att invadera och minimera mitt pyttelilla utrymme, så detta är en trygghet för alla). Nackdelen med sådana bra säten – upptäckte vi efter ett par timmar när det blivit sängdags enligt Sverige-tid – är att det inte går att fälla upp armstöden och skapa sängar för små, sömniga tjejer… men först var det i alla fall bara odelat bra. Inna (som är väldigt lik sin lata, digitala mamma) utbrast andäktigt där hon satt med iPhone, underhållningsskärm och löfte om obegränsad skärmtid att ”detta är perfekt, mamma”. 
Jag måste erkänna att underhållningsskärmen även imponerade på mig. Vi flyger Norwegian (och delbetalar med cashpoints från vårt avgiftsfria kreditkort = win win) och har fått ett flertal mejl om att ”uppgradera till Premium” för så mycket skulle liksom ingå då – för mellan 2000 och 4000:- extra per person – men förutom att vi saknade kuddar och fick köpa (!) en filt, vad mer än USB-laddning och filmskärm skulle man liksom behöva? På skärmen beställde man dessutom mat/snacks/dryck och drog sitt kort direkt i den inbyggda kortläsaren! Lite coolt är det allt. Fast Wi-FI saknade vi, det är bara att erkänna. Norwegian har ju det på många plan, men inte på långdistans av någon outgrundlig anledning. I och för sig vet jag inte vad jag skulle haft det till, för den bok och den virkning jag hade med mig, rörde jag inte överhuvudtaget. När barnen väl (äntligen) somnat och chansen skulle kunna infinna sig, hade jag nämligen Mimi (fröken ”jag älskar att somna i soffan”, som nu helt plötsligt inte kunde ”somna när hon satt upp”) liggande i mitt knä och den andra ”jag behöver inte sova en blund på hela resan” hopkrupen i sätet bredvid med min arm som kudde. Jättebekvämt verkligen. Egentid typ. Jag hade i alla fall gott om tid att gå in i mig själv och verkligen känna vilka muskler som påverkades av den enahanda ställningen. Måste ju vara rena yogan eller meditation eller något annat nyttigt. Innan jag med heroiska krafter lyckades få loss en arm och trassla ut hörlurarna från Mimis armar, som verkade vara överallt, och få igång en film, var min enda underhållning att kolla på skärmen som visade återstående flygtid, och då var jag helt säker på att någon drev med mig, för så långsamt kan helt enkelt tid inte gå! Som sagt, mellanlandningar går bort. 
Miami från ovan
Båda barnen sov faktiskt tills själva landningsögonblicket (tack, ni faktiskt aningen lata cabin crew som inte brydde er om det obligatoriska varvet i kabinen för att – alldeles för tidigt – åtgärda sådant), men tyvärr var det ju fortfarande en del kvar då. Att ta sig in i USA är, inbillar jag mig, att vara Alice i underlandet för en stund, för allt är så galet, samtidigt som alla runtomkring beter sig som om det är fullkomligt normalt. Man ska köa för att göra automatisk passkontroll och lämna fingeravtryck (och svara på samma frågor på vilka man redan svarat tre gånger; en gång på Kastrup och två gånger på Gatwick: nej, inga stickvapen, illegala droger eller sniglar och ja, jag har packat själv och ingen annan har haft tillgång till min väska), gå i kö i en labyrint för att komma ut två meter från där man började, stå i kö för ytterligare passkontroll, där EN enda kvinna skulle kolla alla som gjort automatisk passkontroll och ja, vi var några stycken och inte var det klart efter det heller, utan då började väntan på väskorna (med den extra nervositet en mellanlandning innebär) och samtidigt blir ett av de två nu mycket trötta barnen akut kissnödig. Så klart. Dessutom har samma barn under resan utvecklat en akut rädsla för självspolande toaletter, så varje besök att besöka dylik inrättning innebär också en risk för anmälan om barnmisshandel, för det låter då verkligen inte trevligt. Givetvis – vad trodde vi – kom våra väskor bland de sista, men alla var med, även om min sprillans nya inte längre uppvisade några tecken på att vara just ny. Däremot öppnad.
Nåväl, nu trodde vi oss vara klara, men nej, det var lite kvar. Först en labyrint-kö med väskorna där ett okänt papper, som vi tydligen hade fått vid förra kontrollen skulle visas upp. Detta papper hade undertecknad stoppat på okänt ställe, men lyckligtvis ville nog vakten mest bara komma hem och fira nyår, för han accepterade med en axelryckning de papper jag i stället visade.
NU trodde vi oss i alla fall vara klara, men nej, Alice hade ytterligare ett par ess i Hattmakarens rockärm. Först skulle ovannämnda nyss visade papper, som nyss pregats ner i min överfulla handväska, lämnas in vid nästa kontroll och sedan vidtog sökandet efter Rental car center, vilket (efter lite irrande och några frågor) visade sig ligga en shuttle-buss-tur iväg. Det fanns dessutom tre olika hållplatser för denna, men tro’t eller ej, vi valde den rätta och kom iväg med första bussen! Tack för det, Alice!
Vi hade bokat och förbetalt stor bil med två bilstolar, så det borde verkligen inte ha varit några problem att hämta ut den, men ändå fick den loja uthyrningskillen det att kännas som att det var vårt fel att vi inte ville ha de två babyskydd han så mödosamt och motvilligt släpade fram. Det var liksom det han hade, sa han, och suckade tungt när jag framhärdade i att jag visste vad jag hade beställt, och detta var inte det. Till slut släpade han sig lika mödosamt en sväng åt andra hållet, och minsann, där fanns visst våra beställda barn-bilstolar! Ser man på…
Jag antar att det är svårt att tro, men efter detta kunde vi faktiskt lämna flygplatsen i vår Cheva (inte så stor som vi tyckte oss ha beställt, men väskorna fick plats och lite cool är den, så inget vi orkade bråka om). Hotellet jag bokat för natten låg bara någon km bort, incheckningen gick ursnabbt, rummet var helt okej, så inget att raljera över här, utom möjligen att undertecknad somnade ihop med Mimi, fullt påklädd och med ett fullt glas nyårsvin bredvid, och missade både tolvslag och fyrverkerier. 
Yeay!! Efter 22 timmars resa är vi på väg till hotellet!!!
Inna och Peter kollade i alla fall fyrverkerier
Äntligen framme alltså. Halleluja. 23 dagar ligger nu framför oss. Den känslan är förbaskat skön, kan jag säga. Gott Nytt 2018!